Just because…

…they didn’t mean to hurt you doesn’t mean it didn’t hurt

Bio: Twilight saga – Breaking dawn, del 2

Som jag har ett fram emot sista delen av the Twilight saga – Breaking dawn, del 2. Första delen hade preminär för ungefär ett år sen (Läs: Bio: Breaking dawn – del 1). Men jag måste erkänna att jag är besviken. För det första hade dem inte behövt dela upp fjärde och sista boken på två filmer, för det andra känns det som om dem har avvikit ganska mycket från boken.

Jag har inget minne av att dem berättar för Charlie, Bellas pappa. Vi får inte veta varför Irina skvallrar till Volturi och Volturi kommer aldrig på besök för att se om Bella har blivit vampyr som utlovat. På många sätt känns det som om dem har hottat upp sista filmen för att locka så många tittar som möjligt och för att skapa något episkt. Men jag tycker inte att dem når ända fram. Visst är slutscenen häftig men ändå överdriven, det är för mycket Hollywood.

Sista filmen fokuserar på Renesmee och hennes uppväxt. Vi får veta hur Jacob har präglats på henne, hur Bella klarar första tiden som vampyr och så får vi följa kampen mellan Cullens och Volturi. Som sagt, filmen är snyggt gjord men följer inte böckerna och tappar därmed en del av charmen som finns i böckerna.

Bio: Skyfall

Ikväll har jag sett den senaste Bond-filmen Skyfall och den var allt en Bond-film ska vara. Spännande, romantisk, rolig och bara så bra. Dem har uppdaterat tekniken och den här filmen är lite av ett generationsskifte. Q har gått från sprängladdningar till datorer, Moneypenny är inte bara snygg utan hon kan faktiskt använda vapen och M blir ombedd att gå i pension. Anledningen till att M blir ombedd att gå i pension är att ett av de senaste uppdragen misslyckades. Uppdraget gick ut på att hämta tillbaka en stulen lista med alla NATO-agenter ui världen. Samtidigt kostade det Agent 007’s liv. Men M ger inte upp i första taget och äventyret har bara börjat.

Självklart är 007 inte död utan han har tagit lite semester för att ligga på stranden med sin senaste erövring. Samtidigt härjar en galning i världen och infiltrerar MI6, spränger M’s kontor och skapar allmän kaos i England. Men allas vår hjälte Bond kommer till undsättning och snart är bovarna under kontroll.

Filmen är helt klart sevärd och jag tycker att Daniel Craig gör ett bra jobb som Bond.

Bagel med tofurky

Foto: Sofie

Efter att ha sett Gilmore girl’s har jag hört talas om Tofurky men jag trodde i ärlighetens namn inte att det fanns. Döm om min förvåning när jag hittade Tofurky på Publix här i Florida. Igår gjorde jag mig en bagel med Philadelphia ost, Tofurky och rödlök till frukost *mums*.

Eller det kanske inte var supergott men det var helt ok och proteinrikt. Tyvärr är det ganska svårt att hitta bra vegetarisk mat här i Florida. Tofurky passar både dig som är vegan och dig som jag, som är lakto-ovo-vegetarian eller bara lakto-vegetarian.

Foto: Sofie

Bio: Cloud Atlas

Den nya Bond-filmen skulle ha premiär precis när vi åkt till USA så planen var att se den i USA istället. Men det kunde vi glömma då den har premiär först nästa vecka. Istället blev det Cloud Atlas som är baserad på David Mitchells bok med samma namn. Boken är skriven 2004 även om det kändes som Sci-Fi böcker skrivna på 1940- till 1960-talet. Ingen av oss visste vidare mycket om filmen men än att det var ett gäng bra skådisar och en spännande trailer.

Filmen börjar med att Tom Hanks sitter vid en brasa och berättar en historia, det är svårt att bestämma tidsåldern. På klädseln ser det ut som om det är forntid men det känns ändå inte så och senare visar det sig at det är en dystopisk (anti-utopisk) framtid. Direkt efter först vi tillbaka i tiden till mitten av 1800-talet. Här stöter vi på en ung amerikansk notarie som försöker ta sig till San Francisco från Nya Zeeland. Nästa stop är Belgien runt 1930 där vi får följa en ung bisexuell/homosexuell musiker som försöker att komma upp sig i världen.

Sedan hamnar vi i Kalifornien i mitten av 1970-talet där vi får följa en ung journalist som försöker lösa en mordgåta. Efter det hoppar vi till nutid och där handlar berättelsen om en publicist i England som försöker rymma från ett ålderdomshem. Efter det hamnar vi i en avlägsen framtid i ett Korea som är uppbyggt på arbetskraft från kloner. Där träffar vi på en klon som kämpar för alla kloners och därmed världens frigörelse.

Sen är vi tillbaka där vi började i den dystopiska framtiden. Denna del utspelar sig på Hawaii där människan har fallit tillbaka i utveckling samtidigt som det lever folk på udda farkoster på vattnet. Vidskepelse styr människan och hon tror att satan lever uppe i bergen.

Alla sex berättelser är sammanvävda och det är samma personer som dyker upp i de olika tidsperioderna fast i olika skepnader. Berättelsen är spännande och intressant samtidigt som den säger något om oss människor. Oavsett hur många misstag vi gör så gör vi dem igen, det är som om tiden ständigt upprepar sig. Som om vi aldrig lär oss utan tror att vi ständigt kan göra bättre men ändå hamnar i samma fallgropar.

Filmen har premiär 1 mars 2013 i Sverige och SF skriver följande om filmen: Andy och Lana Wachowski (The Matrix) har tillsammans med Tom Tykwer (Spring Lola!) skapat ett science fiktion-epos baserat på David Mitchells prisade roman. I sex historier tas vi med från 1800-talets Söderhav till en avlägsen postapokalyptisk framtid. (Källa)

The Counter

Det finns en hamburgekedja i USA som heter The Counter. Vi var på den i Naples, Florida och det är den bästa maten jag har ätit i Florida. Det finns en färdig meny men framförallt gör man sin egen hamburgare. Man får ett formulär som man fyller i. Du väljer kött, kyckling eller vegetariskt. Sedan väljer du om du vill ha bröd eller om du vill ha hamburgaren på en salladsbädd. Vidare väljer du vilken typ av ost du vill ha på och så får du välja fyra valfria toppings till burgare. Till sist väljer du dressing och bröd om du vill ha det.

Jag valde en vegetarisk burgare i skål med feta ost. Sedan valde jag röd lök, avokado, grillad annanas och röd paprika. Till dressing valde jag en balsamico vinegrett. Inget bröd då jag valde en sallad. Det var helt underbart och första restaurangen vi har varit på som har bra vegetariska alternativ. Jag drack dessutom en milkshake och det var nog den bästa milkshake jag någonsin druckit.

Foto: Sofie

Florida 17 år senare

Som 16-åring satte jag mig på flyget till USA för att spendera ett år på High School. Det var både spännande och nervöst. Jag skulle bo i en familj i Panama City, Florida som en av deras under ett läsår. Det året gav mig många erfarenheter, vänner för livet och inte minst minnen. Jag åkte tillbaka redan samma år och firade jul och nyår tillsammans med min bästa vän Becky. Men jag har inte varit tillbaka sedan januari 1996. Många år har passerat. Under en tid hade jag nästan ingen kontakta alls med varken min värdfamilj eller mina vänner. Men Facebook har återigen gjort det möjligt för mig att vara en del av deras liv. När jag sedan i somras bestämde mig för att följa med mamma, JK och mormor till Florida nu i oktober/november kände jag att jag ville åka upp och hälsa på i Panama City.

Jag lyfte från Arlanda på förmiddagen lördagen den 27 oktober och målet var att köra in på min vän Kristys uppfart ungefär runt midnatt (amerikansk tid). Med andra ord skulle jag vara på resande fot i ungefär ett dygn. Det blev dock inte riktigt som jag tänkt mig. Natten till fredagen kom den första snön i Sverige och tydligen föll den även i andra delar av Europa. Ombordstigningen var något försenad i Frankfurt och det visade sig när vi klev på planet att vi skulle bli sittande i ungefär två timmar på planet. Anledningen var snön som hade fallit. Efter flera långa timmar på marken lyfte vi äntligen men det innebar också att vi var ett antal timmar försenad till Orlando.

Från flygplanet, Frankfurts flygplats Foto: Sofie

Det gick ganska snabbt att ta sig igenom immigrationen och tullen. Sedan hämtade jag ut min hyrbil, byte hyrbil då den första var trasig och ungefär klockan elva (amerikansk tid) var jag äntligen på väg upp mot Tallahassee. Det tar ungefär 4,5 timme att köra dit så jag insåg ganska snabbt att det var bättre att ta in på ett billigt motel, sova några timmar och fortsätta resan söndag morgon. Lättare sagt än gjort. På ett Sleep In i Woodbridge (eller något liknande) fanns inget ledigt rum men damen i receptionen var snäll nog att hjälpa ”en ensam, ung kvinna på vägarna” att hitta ett rum. Jag checkade in på Holiday Inn i Ocala kl ett på natten mellan lördagen och söndagen. Det var dock skönt att få krypa ner och sova ett par timmar.

På söndagen fortsatte jag min resan…

På väg…

Foto: Sofie

Första anhalten var Tallahassee och min vän Kristy och hennes familj. Vi åt lunch tillsammans och så körde Kristy och jag runt och tittade lite på stan. Framåt eftermiddagen bar det av ner mot Panama City och min vän Becky och hennes familj. Vi åt middag tillsammans och sedan var det dags att krypa till sängs. På måndagen tog Becky ledigt och vi åkte runt i Panama City och tittade på gamla som nya platser. Eftermiddagen spenderade jag nere på stranden med Janie, en annan god vän.

Foto: Sofie

Det var roligt att vara tillbaka men det var samtidigt konstigt. Jag kände egentligen inte igen mig och mycket har har hänt på 17 år. Framförallt insåg jag att mina tonårsdrömmars Panama City, Florida och USA inte finns. Den jag var då och den jag är idag är inte samma person. Med nya erfarenheter, med medgång och motgång, med utbildning och yrkeserfarenhet har det Panama City jag anlände till för lite mer än 17 år sedan krymt och nästan försvunnit. Det är lite sorgligt men samtidigt befriande att kunna släppa en dröm som jag idag inte vill ska bli verklighet.

Bok: Torka aldrig tårar utan handskar, del 1: Kärleken av Jonas Gardell

Det har skrivis mycket om Torka aldrig tårar utan handskar, del 1: Kärleken av Jonas Gardell i alla sorters media. Till en början tänkte jag inte läsa boken dels för att jag inte är superförtjust i Gardells sätt att skriva och dels för att jag visste att boken skulle få mig att gråta. Men efter att flera av mina kollegor och vänner har sett mini-serien med samma namn valde jag att börja med boken. Det är jag glad att jag gjorde. Den första delen var inte så sorglig som jag trodde men den gör mig upprörd, upprörd över all inskränkthet som finns i världen. Nu ser jag fram emot del två och tre för att få veta hur det går för Rasmus, Benjamin och Paul. Samtidigt vet jag egentligen redan hur det går och att jag kommer gråta floder varefter jag läser de andra två delarna. Men det kommer vara värt det. Jag vill veta mer om hur HIV kom till Sverige, hur bögar behandlades under 80- och 90-talet och jag vill dela dessa fiktiva människors historia för att försöka förstå hur det var. Framförallt vill jag veta för att kunna verka för att det ska bli bättre, för att fördomar ska minska och människors behandlas med värdighet och respekt.

Så här skriver Adlibris om boken: Jonas Gardells första bok i en romanserie som tar läsaren med storm. Torka aldrig tårar utan handskar är en roman om när aids kom till Sverige och Stockholm under 80-talet. Kritiken har varit strålande: alla borde läsa den!

När Rasmus stiger av tåget på Centralstationen i september 1982 lämnar han det lilla Koppom bakom sig för att aldrig återvända. Ung och vacker kastar han sig ut i de homosexuellas Stockholm.

Benjamin är Jehovas vittne. Ivrigt går han från dörr till dörr för att predika om Gud. Ingenting kan rubba honom i hans tro. Tills den dag han ringer på hos Paul, den varmaste, roligaste och bitchigaste bögen Gud någonsin skapat.

Så på julaftonskvällen, när det snöar över staden, träffas Rasmus och Benjamin, och inget blir som förr igen.

Det som berättas i den här historien har hänt. Det hände här, i den här staden, i de här kvarteren, bland de människor som har sina liv här. I en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om inget hänt började unga män insjukna, tyna bort och dö.

Jag var en av dem som överlevde. Det här är min och mina vänners historia.

Valkampanjen i USA

Just nu är jag i USA, närmare bestämt i Florida på semester. Det stundande President-valet närmar sig och självklart är valkampanjerna i fullgång. Det syns på alla skyltar längs med vägarna och i folks trädgårdar, det hörs på radio och det märks på folk. Innan jag åkte till USA hade jag inte direkt engagerat mig i valet men nu har jag ofrivilligt blivit indragen och jag hoppas vid min Gud att Obama blir omvald den sjätte november.

Valbudskapen som kommer från Mitt Romney är skrämmande på många sätt och vis och självklart kommer jag inte ihåg alla tillräckligt väl för att skriva om dem. Men jag ska ändå försöka…

På radio idag hörde jag att om Romney vinner kommer han skapa ett antal miljoner jobb för att han kommer att bygga ut militären. Anledningen är att USA bara måste behålla in särställing i världen. Vaddå måste? USA är kända för att starta krig, krig som många gånger är onödiga och som förödrar många människors liv. Det kostar till och med liv. Men det tycker tydligen Romney är okej bara man slås för den amerikanska drömmen. På en stor skylt läste jag att man ska rösta på Romney för att förhindra abort och samkönade äktenskap. Romney vill med andra ord tvingar kvinnor att föda barn de av en eller annan anledning inte vill ha och därmed förstöra ett antal människors liv. Romney vill heller inte erkänna all sorts kärlek utan tvinga människor att dölja vem dem är, att leva i hemlighet och därmed känna skam och skuld.

Med andra ord vill de som röstar på Romney begränsa människor och deras liv, det vill hindra kvinnor från att bestämma över sina egna kroppar, dem vill starta krig och se människor dö och familjer krossas och dem vill begränsa kärlek. Allt detta i Jesu namn, det är förskräckligt. Skulle Jesus gå på jorden idag är jag övertygad om att han skulle protestera mot män som Mitt Romney. Jag är också övertygad om att han skulle protestare mot Romneys anhängare. Att vara kristen innebär att älska sin nästa och att vända andra kinden till. Det gör varken Romney eller hans anhängare.

Jag tycker att amerikanare och speciellt Romney och hans anhängare borde ta sig en ordentlig titt på sig själva, dem borde fråga sig själva om det dem gör verkligen är befogat. Det kanske snarare är så att amerikaner, speciellt den kristna högern och fundametalistiska islamister har mer gemensamt än dem tror. Det är värt att tänka på. Personligen hoppas jag att Barack Obama vinner valet den 6 november och får chansen att fortsätta leda USA och det amerikanska folket.

En av de första saker jag hoppas att Obama tar tag i alla hemundervisning. Som det ser ut idag så sprider sig hemundervisningen genom USA som en löpeld. Det är många som väljer att ta hem sina barn från skolan för att ge dem hemundervisning. Jag tror inte att hemundervisning någonsin kan ersätta vad barn lär sig i skolan. Att ett av huvudskälen dessutom är att föräldrarna vill integrera sin tro i barnens undervisning är förkastligt. Självklart är det bra att få lära sig om religion, men personlig tro hör inte hemma i undervisningen. Den hör hemma i privatlivet och varken bör eller ska blandas in i undervisning. Det kan tyckas finnas viktigare frågar att ta tag i och det gör det men om amerikanarna får fortsätta med sin hemundervisning kommer en hel generation att gå förlorad till vidskepelse och tro. Var står vi då om 20 eller 50 år?

Jag hoppas verkligen att alla amerikaner tar sitt förnuft till fång men tyvärr är jag skeptisk och om Romney vinner har vi troligen en av världens största teokratier på halsen inom kort. En teokrati vars mål är att idka mission i övriga världen. Ingen kommer att gå fri från den amerikanska drömmer och den amerikanska kristenheten.