Drömmen om antagningskonferensen

I natt drömde jag att jag befann mig på Svenska kyrkans antagningskonferens för blivande diakoner och präster. Jag hade inte skickat in min ansökan eller genomgått alla steg i antagningen, utan jag hamnade mitt i antagningskonferensen. Processen pågick och jag flöt med. Det var en gruppövning med kuvert och i varje kuvert fanns en lapp med samma text, bilda tre eller om det var fyra cirklar, den ena mindre än den andra. Men mitt kuvert var tomt, jag hörde vad folk sa och följde bara med. Först stod jag i en cirkel, sedan sa någon att vi hade för få cirklar så vi omgrupperade oss. Återigen hade vi för få cirklar så vi omgrupperade, då var det bra en person kvar i mitten. Jag skulle precis påvisa det men då ansåg alla att vi hade utfört uppgiften och skingrade sig.

Vi fick nästa uppgift och skingrade oss ut i skogen. Varför vet jag inte! N var också där, han ville bli diakon. Jag berättade för honom att jag inte sökt, att jag inte visste vad jag gjorde där men funderade högt och tänkte att visste kunde jag skicka in min ansökan i efterhand. Visst hade jag bra och starka referenser bakom mig denna gång. Vi resonerade kring vilka jag skulle be om referenser. De två första vara självskrivna, den tredje lite osäker.

En del av uppgiften var att skriva vem man var, sina kontaktuppgifter och vad man sökte till på en träbit. Samtidigt är vi alla på väg tillbaka till huset och vi bildar en lång kö fram till huset. En kille som sitter vid sidan av kön försöker se vad jag skriver och gör narr av mig. ”Tror du att du ska få bli präst?” Jag ger svar på tal och talar om för honom vad jag anser om honom och hans medgörliga sätt. Han blir mer och mer förvånad och dessutom nedslagen eftersom jag inte tror att han kommer att bli antagen. Men jag vet bättre och avslutar med att han säger och gör de rätta sakerna så han har något inget att oroa sig över, han kommer säkert att bli antagen. Han skiner upp igen!

Det är min tur, jag står och väntar på att de ska överlägga klar. Fyra präster sitter i en bil och diskuterar, jag ser att det ena mannen är upprörd. Sen kommer en kvinna ut ur bilen och går fram till mig. Hon visar mig en bild på Johnny Depp i en bil och frågar vad jag ser, jag svarar Johnny Depp och hon fnyser åt mig. Rätt svar var tydligen vilken bil det var på bilden. Sen visar hon mig två bilder på bilar och frågar vilken årsmodell det är, jag gissar och återigen fnyser hon åt mig och svarar att jag har fel. Hon går på om moderna kvinnor, om våra kläder och vårt uppförande. Jag blir irriterad och kallar henne för falsk, ryker henne i håret då jag är övertygad om att hon har peruk. Först lossnar inte peruken och jag börjar misströsta men fortsätter ändå att ryka och dra. Till slut lossnar den. Jag kallar henne falsk och hycklare och fortsätter att dra i hennes kläder, hennes propra kläder för att visa att hon har en annan typ av kläder under. Det börjar bli uppståndelse kring oss. Kvinnan blir arg och fortsätter och gå på om oss moderna kvinnor. Jag visar henne att jag minsann kan uppgöra mig, niger fint, ler snällt och beter mig exemplariskt samtidigt som jag frågar om det är så här hon menar? Flera kvinnor runtomkring mig går runt och niger och ler artigt. Hon blir ställd, vi beter oss alla som robotar.

Sen tror jag att jag vaknade…

2013 – året då jag vågar

När jag var på väg till jobbet hade jag Spotify i hörlurarna och nära Sara Varga och Spring för livet dök upp började jag fundera. Mitt i sången sjunger Sara:

Du skadade hela mitt väsen
Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på  hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel
För hela texten: http://svenskalyrics.se/sara-varga-spring-for-livet/#ixzz2HN2Z6sZ0

Jag kände igen mig så väl och insåg hur lätt det är att skada hela någons väsen genom att konstant klaga och säga att personen alltid gör fel. Det värsta är att det gör att man inte känner sig hel och det kan ta år att bygga upp det som någon annan har brutit ner. För mig handlar det om flera saker och det gör mig ibland både ledsen och arg, dessutom får det mig att tvivla på mig själv.

Så jag insåg att jag ska sätta en etikett på 2013 – året då jag vågar!
Visst, det är svårt att bygga upp något som är trasigt eller förstört men det är inte omöjligt. Det är inte omöjligt att gå vidare, att bygga något nytt och att våga.

För lite över två år sen talade Svenska kyrkan om för mig att jag inte inte dög, att jag var arg, fyrkantig och oempatisk. Något jag själv inte tycker stämmer, men ändå hör jag den där lilla rösten då och då. På många sätt har jag bearbetat det som hänt och valt att gå vidare, det finns en annan plats i livet för mig. Men samtidigt finns det där, det är en del av mig och det gör ont. Rösten poppar inte upp lika ofta idag som för något år sen men det visar ändå hur läng tid det tar att läka, att bygga nytt och at våga gå vidare.

Efter att jag fått mitt Nej av kyrkan fick jag även höra saker som ”Du måste ta ansvar för vilken typ av praktikant du vill vara”, ”Välj dina strider” och ”Du måste ta ansvar för dina känslor” vilket är precis det jag både har gjort och gör. Så vad menade dem egentligen? Troligen inte ett skit, det känns mest som ett sätt att manipulera och lägga över ansvaret på mig. Att få mig att fundera på vad jag gjorde för fel, vad jag kunde gjort annorlunda. Allt för att inte själva behöva ta ansvar. Egentligen kanske Svenska kyrkan är full av narcissister *blink*

Skämt å sido, den relation jag hade under hösten som slutade i katastrof gjorde inte saken bättre. Jag började återigen tvivla på mig själv, på mitt värde och på vem jag var. Att dag ut och dag in få höra att jag inte var snäll och kärleksfull tärde på mig. Än en gång försökte jag mer, gav mer och det enda jag fick tillbaka vara samma sak. Oavsett vad jag gjorde dög det inte, jag var ändå varken snäll eller kärleksfull. Dem som känner mig vet att jag är envis som få och att jag också kan vara jävlig om jag lägger den sidan till men för det mesta är jag trofast, snäll, empatisk och faktiskt ganska kärleksfull.

Jag insåg ganska snart att den kärleksrelation jag gett mig in i inte var hälsosam och jag tog mig ur den. Inte utan att känna mig både kränkt och skadad men jag tog mig ur relationen. Jag känner att jag har en stark grundtrygghet och att jag har familj och vänner som stöttar mig. Det har gjort det hela betydligt lättare. Men jag känner också att jag blir rädd när jag får känslor för någon annan, att det gör mig orolig. Så 2013 – året då jag vågar. Vågar säga ja till livet, till kärleken och till det okända men även till mig själv!

Överväldigad av känslor

Just nu känner jag mig alldeles överväldigad av mina egna känslor. Jag är förälskad eller kanske till och med kär, hur vet man när det ena går över till det andra?
Jag känner mig glad, upprymd och övervinnlig men samtidigt otroligt sårbar. Hur går det ihop?
Det är som om jag kan göra allt, framtiden är ljus och fylld av kärlek men det känns också som om bubblan kan spricka när som helst. Som det bara är en illusion som är för bra för att vara sann. Varför känns det så?

Jag tror att mycket av det bottnar i tidigare erfarenheter men också i mitt nya sätt att se på relation. Jag vill inte äga någon, jag vill inte ge allt till en person men samtidigt vill jag dela mitt liv, mina tankar och erfarenheter. Allt det går att få men det krävs tålamod och kommunikation, massvis med kommunikation på alla olika sätt. Det är inte lätt men det är ingen relation som är lätt oavsett hur förälskad eller kär jag är. Att dela om en bara en liten del av sig själv med en annan människa kräver något av mig och av den andra personen. Det kan vara tid eller ärlighet men också känslor och energi. Jag har insett att jag blir förälskad väldigt lätt och att den tiden är ganska kritisk för mig. På bara ett par veckor känner jag om jag vill ge mig in i något på riktigt eller om jag bestämmer mig för att hålla personen på armslängds avstånd. Detta är dock en balansgång då personen ifråga kanske känner annorlunda. Jag borde kanske ge mer av min tid men jag har inte ro att göra det. Om du vill vara med mig, visa det om inte låt mig gå. Fritt översatt från ett citat på Facebook som jag tycker är underbart. För så känns det. Om personen ska passa mig måste även han vara villig att ge av sin tid och sina känslor. För det är så viktigt för mig att känna en grundtrygghet inte bara i mig själv utan i personen, för då känner jag mig oövervinnlig oavsett avstånd.

Jag tror även att andra saker spelar in, som att jag åker till Florida om lite mer än en vecka. Där ska jag träffa vänner jag inte sett på ca 17 år. Jag ser fram emot det men är lite nervös. 17 år är en lång tid. Dessutom har jag påbörjat en annan resa, en inre resa där jag bland annat vill göra upp med Svenska kyrkan och min kallelse till att bli präst. Men det finns mer, jag vill återigen hitta min grund trygghet och känna att jag kan vila i den. Att jag är okej med mig själv, med den sprudlande person jag är. Att känna att vi är alla unika och det är okej, jag är jag och huvudsaken är att jag älskar mig själv. Jag är på god väg men att känna sig oövervinnlig som 20-åring är inte samma sak som 30-åring. Livet har lärt mig både ett och annat, både bra och mindra bra. Jag har fått mina törnar men har ändå rest mig, nu tänker jag visa världen och framförallt mig själv att jag kan mer än överleva. Jag kan leva och jag ska leva.

Ångest av kyrkorummet

För ett par veckor sedan gifte sig en av mina bästa vänner. Det var en stor dag på många sätt, bröllopet har planerats i nästan två år och det var roligt att den stora dagen äntligen kom. Vädret var fint och bruden strålande. Jag var tillfrågade att vara tärna och hade självklart tackat ja. Under resan gång funderade jag aldrig riktigt över själva vigseln, över min roll den dagen. Någon vecka innan frågade min väninna om jag ville läsa i kyrkan och det ville jag gärna. Jag hade dessutom förmånen att få välja text (av två) så det blev kärlekens lov. Mina absoluta favoritrader i Bibeln.

Den stora dagen kom, jag fixade hår och smink. Mötte upp bruden och de andra två tärnorna. Vi begav oss till kyrkan, fotograferades och skålade i champagne. Sen var det dags för själva vigseln och jag fick veta att både tärnor och marschalker skulle stå framme med brudbaret bredvid altare. Jag blev lite orolig men tanke på mina höga klackar men tänkte att det går nog vägen.

Vi gick in i kyrkan efter brudparet, delade på oss vid altaret och intog våra platser på sidan av brudparet uppe vid altaret. Kanske snart skulle jag läsa min text vilket jag gjorde och gick tillbaka till min plats. Men då kom det, jag började känna mig snurrig, hörseln var på väg bort och jag kände mig kallsvettig. Försökte luta mig mot väggen lite diskret och andas men ingenting hjälpte. Jag var verkligen på väg att svimma. Till slut bestämde jag mig för att gå åt sidan och sätta mig ned. Det hjälpte lite trots att fotografen var framme och fotade mig. Jag reste på mig och gick tillbaka men det blev bara värre så jag avveck igen. Sen reste jag på mig så att jag var på plats när det var dags att gå ut ur kyrkan.

Det kändes otroligt pinsamt och inte blev det bättre av att flera kom fram och frågade hur jag mådde. Det var verkligen gulligt av alla a ta hand om mig men jag tyckte ändå att det var pinsamt, varför blev jag svimfärdig i kyrkan?!

Häromdagen hade jag ett samtal med den präst jag pratar med då och då. Vi pratar om det mesta mellan himmel och jord men landar ofta i min relation till kyrkan och till min tro. Jag berättade detta för henne och när jag sitter där och pratar inser jag att det var första gången jag var på en gudstjänst på flera år. Dessutom var det ett speciellt tillfället, en vigsel som jag var delaktig i. Egentligen är det inte så konstigt att jag reagerade som jag gjorde… Prästen sa till och med att det troligen var en ångestattack. Det blev på många sätt självklart men samtidigt skrämmande, tänk att min relation till kyrkan är så skadad. Tänkt att jag får ångest av att delta i en vigsel, något jag sett fram emot och velat vara delaktig i varje dag. Samtidigt är jag glad över denna insikt, den kanske hjälper mig att sakta men säkert bearbeta det som hänt.

Livet efter kyrkan…

Här sitter jag snart två är efter att jag fick ett negativa besked av biskopen i Stockholms stift. Enligt min plan skulle jag prästvigas sommaren 2012 men det var inte vad biskopen ville. Istället är jag tillbaka där jag var för 4 år sen, jag jobbar med löner och personalfrågor. Inte riktigt där jag hade hoppats på att vara. En av mina bästa vänner gifter sig om två veckor och jag hade hoppats på att få vara den präst som viger henne och hennes blivande man. Men så blir det inte heller. Hur ser då livet ut efter kyrkan?

Ibland, eller kanske för det mesta tänker jag att det här var till det bättre. Att jag har hittat tillbaka till den jag är, att jag vågar säga vad jag tycker och tänker, att jag vågar stå för den jag är och att jag framförallt har funnit livsglädje igen. Ibland känns det precis tvärtom. Kyrkans kritik ringer fortfarande i öronen och jag kan till och med känna att jag har slängt bort ett antal år på studier som inte ledde någonstans.

Jag är nästan hundra på att jag inte är ensam om att känna så här men det är inte någon tröst. Jag har blivit trampad på, sviken, hånad och tillplattad. Det är inte lätt att resa sig upp efter det. En god vän till mig predikade idag i en av Stockholms kyrkor. Jag hade gärna varit där och lyssnat men jag kunde inte förmå mig att gå till kyrkan, att besöka högmässan. Så jag avstod.

Tänk att något som var en så stor del av mitt liv numera ger mig ångest. Hela mitt liv har jag funnit tröst och trygghet i kyrkorummet, nu kan jag knappt förmå mig att gå in i en kyrkan. Allt detta på grund av ett fåtal personer, maktgalna karriärister som helt saknar empati. Personer som definitivt inte borde inneha de tjänster de har. För det är väll i alla fall inte meningen att vi som troende, som innerligt vill tjäna Gud och bli präster ska bli så ratade att vi inte ens vill gå i kyrkan, att vi vänder kyrkan ryggen och går en annan väg.

Om det är kyrkans intention vill åtminstone inte jag vara en del av det. Då är jag glad att dem kastade ut mig bakvägen för då finns det mer kärlek och omtanke i världen utanför religionens sfär. Nu gäller det bara att finna frid i det livet.

Nätverksträff med Fiskarna

Under ett par timmar denna eftermiddag satt jag i kyrkstugorna vid Sofia kyrka och delade erfaranheter av antagningsprocessen till prästkandidat med ett par andra tjejer. Vi har alla olika erfarenheter från olika delar i landet, det vi dock har gemensamt är att vi har fått nej i antagningen till prästkandidat eller blivit fråntagna prästkandidaturen. Det underliga är att det inte finns något stöd för oss efter beskedet. Oavsett om man får ett nej efter nästan ett år i antagningsprocessen eller om man blir fråntagen kandidaturen behöver man stöd. Det är omvälvande och det är inte ens säkert att man förstår vad som har hänt. Att gå igenom detta själv gör det än värre. Å tyvärr är det ofta ensamt att gå igenom detta, nära och kära förstår inte riktigt och kyrkan ger inget stöd. Därför vill vi försöka stötta varandra.

Känner du att detta passar in på dig, skicka gärna iväg ett meddelande så kanske du har tid och möjlighet att komma nästa gång. Om inte annat kan det vara skönt att dela erfarenheter per mail.

Vem vet, nätverket Fiskarna kanske har bildats 🙂

Har du funderat på att bli präst i Svenska kyrkan?

Då bör du fundera på vem du är och vem du vill vara. Är du för anonym, ambitiös eller tydlig och bestämd är risken stor att du inte blir antagen som prästkandidat. Hur som behöver du ett enormt tålamod och mycket tid till ditt förfogande när du väl bestämmer dig för att du vill följa ditt kall och bli präst.

Antagningsprocessen är lång och krävande och i mångt och mycket är du livegen under hela tiden. Det hela börjar med att du tar kontakt med stiftsadjunkten i ditt stift och berättar att du vill bli präst. Redan här kan du stöta på motstånd, det är inte säkert att stiftsadjunkten svara på dina mail eller telefonsamtal. När du har fått kontakt med stiftsadjunkten träffas ni troligtvis för ett möte. Efter mötet får du veta om stiftsadjunkten anser att du är redo att skicka in en intresseanmälan till stiftet. För att få ett godkännande krävs att du är väl förankrad i din egen tro, i Svenska kyrkan och i en församling. Oftast sägs det att du ska ha varit engagerad i en församling i minst tre år. Ett engagemang som självklart ska fortsätta under studietiden.

Om stiftsadjunkten ger ett ok får du tillgång till intresseanmälan. Intresseanmälan ska vanligtvis vara stiftet tillhanda i början av året och den innehåller personuppgifter, familjeförhållanden, utbildning efter grundskola, arbetslivserfarenhet, kyrklig erfarenhet, erfarenhet av samhällsliv och föreningsarbete. Till det ska du även berätta om dig själv, dina fritidsintressen, varför du vill bli präst och vilket yrke du kan tänka dig om du inte blir präst. Du ska även ange tre referenser varav en ska vara präst och skriva ett rekommendationsbrev.

När intresseanmälan är färdig ska den skickas in till stiftets biskop. Sen är det bara och vänta på besked om gruppraktik. Gruppraktiken är förlagd under sommaren och pågår i fyra veckor tillsammans med andra sökande. Hur gruppraktiken blir beror helt och hållet på i vilken församling du hamnar. Det kan vara den bästa tiden i ditt liv, den kan vara helt okej eller så kan det vara både besvärligt och jobbigt. Det finns handledare som inte riktigt har förstått sin roll som handledare, som tror att det handlar om att förtrycka, kränka och vara allmänt otrevliga och fyrkantiga.

Om du klarar dig igenom gruppraktiken med bibehållet förtroende för Svenska kyrkan är det dags att gå igenom ett antal andra samtal. Samtal som kan genomföras både innan, under och efter gruppraktiken. Till dessa samtal hör en utvärdering av en präst med terapeututbildning, ett teologiskt samtal med en präst samt ett personligt samtal med biskopen. Dessa samtal, precis som gruppraktiken, syftar alla till att bedöma din lämplighet som präst.

När gruppraktiken och samtalen är genomförda är det dags för biskopen att samla all information för att sedan fatta ett beslut om dig. Om du antingen får ett Ja eller ett Nej till att bli antagen prästkandidat.

Det är här det absurda i hela processen kommer in. Biskopen ska nu fatta ett beslut om den yttre kallelsen (kyrkans och församlingens kallelse) stämmer överens med din inre kallelse. Med andra ord om du i det yttre anses lämpad som präst. När biskopen bestämt sig får du besked på ett eller annat sätt (troligtvis via brev eller ett personligt möte). Får du ett Ja är det klart, du kan gå vidare mot att bli präst. Får du däremot ett Nej är dina möjligheter att bli präst stängda i fem år. Det betyder att du är välkommen att lämna in en ny intresseanmälan och, om du får, gå igenom en ny prövning om fem år. Tillsammans med ditt svar, oavsett om det är positivt eller negativt, får du en motivering. En motivering som sällan går att förstå och som ofta är subjektiv. Det är inte heller ovanligt att det handlar om dig som person snarare än om din kompetens när det kommer till prästyrket.

Motiveringarna kan handla om att du är för anonym, för ambitiös, arg, fyrkantig, ytlig eller att du är för nykristen. Om du sedan vill få en mer utförlig förklaring till ditt negativa besked är det svårt att få svar. Stiftsadjunkten lutar sig mot sekretessen och säger att det inte går att berätta vem som sagt vad. Vilket oftast inte ens är intressant, det intressanta för dig är att veta vad som sagt inte av vem. Då får du istället höra att det finns frågetecken men inte vad dessa frågetecken innebär. Det spekuleras och hänvisas till känslor, inget konkret kommer fram och du går från mötet med fler frågor än svar. Det enda du kan vara säker på är att du inte kan försöka igen på fem år och att du måste jobba hårt med dig själv, gärna gå i terapi eller åtminstone själavård och fortsätta ditt engagemang i kyrkan och församlingen. Du ska fortsätta hålla kontakt med stiftet och du ska visa konkret vad du har åstadkommit. Om du sedan har tur får du gå igenom hela antagningsprocessen igen med ett Ja som utfall. Det positiva i det hela, enligt stiftsadjunkten, är att du inser att det var bra för dig att vänta i fem år och att biskopen hade rätt. Kyrkan har nu format den typen av präster som de vill ha i tjänst

Frågan är dock om den typ av präster som kyrkan formar än den typ av präster som kyrkan behöver och om det är den typ av präster som kyrkans medlemmar, du och jag, vill möta i församlingen. Jag tror inte det utan jag tror att hela Svenska kyrkan måste se över sin antagningprocess och att Svenska kyrkan måste lära sig att bemöta de sökande med respekt. Under hela processen får du höra att alla inblandade vill ditt väl och ja, det stämmer säkert så länge du får ett Ja. Får du däremot ett Nej så är det inte längre ditt väl som står i fokus utan kyrkans väll.

Skärpning, det är dags att Svenska kyrkan inser att vi lever i 2000-talet inte på medeltiden.

Som du säker förstår har jag gått igenom denna process i ett av Sveriges 13 stift. Jag kände ett starkt inre kall men det mesta av mitt kall och av min personlighet försökte stiftsadjunkten, min handledare eller andra inom Svenska kyrkan ta död på. Att få ett Nej må vara en sak men att bli behandlad som livegen, att bli kritiserad för den person jag är och att ständigt få höra kommentarer som ”Du måste ta ansvar för vilken typ av praktikant du vill vara”, ”Välj dina strider” och ”Du måste ta ansvar för dina känslor” är inte roligt. Jag är glad att jag är stark i mig själv, att min familj och mina vänner har stöttat mig. För det är i alla fall en sak Svenska kyrkan inte gör i något skede av antagningsprocess. Framförallt om de inte vill ha dig som präst. Att vi är flera som till och med har begärt utträde ur Svenska kyrkan utifrån hur respektlöst vi har blivit behandlade under antagningsprocessen verkar inte ens bekymra kyrkan. Inte heller det faktum att det inte bara är vi som går ur utan även våra familjer och vänner Hur kommer det sig? 

Jag säger det igen, skärpning, det är dags att Svenska kyrkan inser att vi lever i 2000-talet inte på medeltiden.

Om du känner igen dig och vill dela med dig av din erfarenhet vore jag tacksam. Skriva en kommentar på inlägget så hör jag av mig. Du ska veta att du är inte ensam, vi är fler som blivit illa behandlade.

Obs! Antagningsprocessen varierar något mellan stiften och detta handlar framförallt om Stockholm stift.

Jag bryter tystnaden och delar mina erfarenheter

När jag fick ett nej ifrån biskop Eva till att bli prästkandidat i Stockholms stift kraschade dem inte bara mitt kall utan även min dröm. Jag skämdes och tyckte att det var pinsamt att berätta för folk att jag inte längre skulle bli präst. Den stora anledningen var att jag inte fick något konkret svar från varken biskop Eva eller stiftsadjunkten. Svaren jag fick var oftast svävande eller raka motfrågor. Hela ansvaret lades över på mig och jag fick till och med höra att jag skulle gå i terapi. Men dem sa aldrig varför dem tyckte det. Allt detta medförde att jag lösenordsskyddade alla blogginlägg som rörde antagningsprocessen (rekryteringsprocessen som dem numera kallar den i Stockholms stift).

För några veckor sedan blev jag kontaktade av en person som bad om mitt lösenord till dessa bloggar. Anledningen var att även denna person och ett par till har blivit illa behandlade av biskop Eva och stiftsadjunkten. I ett sent skedde av deras utbildning har dem blivit utslängda. Alla vara antagna prästkandidater men blev utan en klar och tydlig anledning utkastade. Personen som kontaktade mig ville gärna läsa mina blogginlägg för att veta hur jag hade gått vidare med livet efter mitt nej. Det gjorde också att vi mailade en del och berättade om våra erfarenheter.

Denna persons mail fick mig att inse att vi är många som blir illa behandlade av kyrkan. Då bestämde jag mig för att låsa upp alla blogginlägg om antagningsprocessen och om kyrkan. Jag insåg att det är inte mig det är fel på, att jag inte behöver skämmas. Det är snarare kyrkan och biskop Eva som borde skämmas. Att vara andlig ledare för en kyrka som predikar kärlek och inte visa respekt för sina medlemmar är katastrofalt. En bra ledare gör inte så, en bra ledare låter inte sina medarbetare behandla andra medlemmar respektlöst.

Så numera är alla mina blogginlägg öppna för alla och jag hoppas att min erfarenhet av kyrkan och Stockholms stift kan hjälpa andra och samtidigt öka medvetandet om en sluten och maktgalen organisation. Idag har jag insett att det bästa som hände mig är att jag fick ett nej. Mitt nej fick mig att öppna ögonen och inse att jag inte behöver anpassa mig själv och min tro till någonannan, allra minst till kyrkan. Jag duger som jag är och min tro är minst lika mycket värd som någonannans. Idag är jag glad att jag inte är medlem av kyrkan utan att jag lever mitt liv som jag vill. Jag är fortfarande troende och kommer alltid tro på en kärleksfull Gud och en god människa men jag gör det utan kyrkans inflytande.

Jag hoppas även att jag en dag kan använda min erfarenhet på ett konstruktivt sätt, att vi är fler som står upp för oss och att kyrkan inser att den behöver förändras. Vi lever inte under medeltiden. Däremot tycker jag att det är tragiskt att människor som stiftadjunkten inte bryr sig om ifall vi som får nej stannar i kyrkan eller inte. Men, det kanske är syftet…utrensning?! Något att fundera över för både medlemmar och icke-medlemmar.

Utträde ur Svenska kyrkan

I tisdags lämnade jag in min begäran om utträde ur Svenska kyrkan. det finns flera sätt att begära utträde på, antingen kan du ringa, skriva eller besöka din hemförsamling (där du är folkbokförd) och begära en blankett för utträde. Eller så kan du själv skriva ett brev där du begär utträde tillsammans med ditt personnummer, adress och underskrift. Själv tog jag hjälpt av hemsidan Ut ur kyrkan.se. Där fyllde jag i ett formulär som jag sedan skrev ut och lämnade in på församlingsexpeditionen.

Det finns många sätt att begäran utträde på, det kanske viktigaste just nu är att gå ur före den 1 npvember så att du slipper kyrkoavgiften under 2011. Går du ur senare blir det ändå till att betala nästa år.

Besked från biskop Eva

Ja, då var sista steget i hela antagningen till prästkandidat i Stockholms stift här. Idag har jag fått mitt besked av biskop Eva. Svaret blev Nej – vilket betyder att jag inte får bli prästkandidat. Den stora anledningen är att det i rekryteringsprocessen har framkommit att jag är väldigt arg. Å inte bara arg utan även fyrkantig och tydlig. Tydligheten behöver inte vara en nackdel men då de upplever att jag inte lyssnar på andras åsikter och tar till mig dem så är det en nackdel. Så beskedet blev nej. Självklart är jag välkommen att söka igenom om 5 år om jag har tänkt igenom det vi pratade om idag och om jag har åtgärdat det.

Men, om jag inte känner igen mig då? Om jag inte känner mig som en arg person? Vad gör jag då?

Hur som måste jag fundera igenom livet och ta reda på vad nästa steg är…