Bio: The Wife

The Wife är baserad på boken med samma namn av Meg Wolitzer. Berättelsen handlar om författaren Joe Castleman (spelas av Jonathan Pryce) och hans fru, Joan Castleman (spelad av Glenn Close). De träffas på universitetet, Joe är professor och Joan student. Hon får hjälp med sitt skrivande och de blir kära. Problemet är att Joe redan är gift men de inleder ändå en romans som slutar i Joes skilsmässa.

Joan lägger sitt skrivande på hyllan och de fokuserar båda på Joe och hans författarskap. Ett antal år senare är det dags för utnämningen av årets Nobelpristagare i litteratur och priset går till Joe Castleman. Han åker till Stockholm tillsammans med sin fru och son. Men resan blir inte vad någon av dem förväntar sig. Sonen känner sig mest förbisedd, Joe sneglar på andra kvinnor och Joan är trött på att sitta barnvakt åt sin man. Det har gått så långt att Joan överväger skilsmässa, men vad är den egentliga anledningen? Vem har egentligen skrivit alla dessa hylla romaner?

Filmen är lågmäld med en hel del undertryckt ilska. Sonen är arg på sin far, frun är arg på sin make, maken är arg på sin fru och tar ut det på sonen. Den enda som verkar stå utanför är dottern som är kvar hemma då hon väntar barn. Samtidigt får vi följa ett sammansvetsat par, ett framgångsrikt par, frågan är bara vem som är framgångsrik eller vari framgången består. Berättelsen är fyndig och intressant och väcker en hel del känslor och frågor. De båda huvudrolls innehavarna gör bra rollprestationer och det är kul att se en del svenska skådespelare.

Så här skriver Filmstaden om filmen: Joan Castleman är gift med en av alla dessa män som tror att de äger världen, men som inte vet hur han ska ta hand om sig själv eller någon annan. Han är också en av USA:s mer framstående romanförfattare, som snart kommer att få Nobelpriset i litteratur. Joan, lika perfekt som vacker, har de senaste 40 åren helt ignorerat sina egna författartalanger och i stället satsat allt på makens karriär. Nu har hon slutligen fått nog.

Annonser

Bio: A Star is Born

A Star is Born är ett romantiskt drama om Jack (spelad av Bradley Cooper) och Ally (spelad av Lady Gaga). Jack är en känd musiker med alkoholproblem och sviktande hörsel. En kväll möter han Ally, en servitris som drömmer om att bli sångerska. Ally kastas in i Jacks värld och blir samtidigt upptäckte, tillsammans ger de sig ut på sitt livs resa….

Musiken är fantastiskt, Lady Gaga gör rollen som Ally bra och Bradley Cooper är helt enkelt Bradley Cooper. Jag satt med tårar i ögonen åtminstone halva filmen. Berättelsen grep verkligen tag i mig, framförallt kampen mot alkoholen och önskan om kärlek som varar.

Så här skriver Filmstaden om filmen: Ally har precis gett upp drömmen om att slå igenom som sångerska, när hon en dag upptäcks av musikern Jack som hjälper henne in i rampljuset. Men när Allys karriär äntligen börjar ta fart så håller deras relation på att rasera – samtidigt som Jack kämpar mot sina inre demoner…

Film: Red Sparrow

Red Sparrow är en modern spionthriller i gammaltappning. USA mot Ryssland. CIA mot Sparrows. Ballerinan Dominika Egorova (spelad av Jennifer Lawrence) blir olyckligt skadad under en föreställning och kan aldrig mer dansa. Hennes farbror kommer som en räddande ängel och erbjuder Dominika hjälp. Hon blir skickad till Sparrow-skolan där hon får lära sig att använda sin kropp som sitt bästa vapen. Den räddande ängeln är trots allt inte så snäll, han säljer henne helt enkelt till den ryska staten. Men kommer Dominika agera i statens intresse?

Filmen är gjord förr, det är som att se James Bond i en modern, kvinnlig tappning och utan finess. Personligen tyckte jag filmen var långtråkig trots att historien tog sig mot slutet. Nej, jag är glad att vi inte såg den på bio utan hemma i soffan.

Film: Victoria & Abdul

Victoria & Abdul handlar om den udda och intressanta relationen mellan Drottning Victoria (spelad av Judi Dench) och Abdul (spelad av Ali Fazal). Abdul är indier och muslim, jobbar som administratör i fängelset och blir en dag om bedd eller snarare beordrad att åka till England för att överlämna ett ceremoniellt mynt till Englands drottning. Abdul ser fram emot uppgiften och besöket i England, han är trogen sin drottning.

Men besöker blir allt annat än ad Abdul kunde tänka sig, allt går snabbt och ska följa en viss ordning. Han ska stå, gå, titta ner i marken och så göra om allt igen. Men Abdul gör det otänkbara och tittar på drottningen just i det ögonblick Drottning Victoria själv tittar på honom. Drottningen fascineras av den vackre Abdul och vill behålla honom i sitt hushåll. Med tiden blir de båda vänner och Abdul får den ärofyllda uppgiften att utbilda drottningen i islam och språk. Samtidigt försöker hovet att bli av med Abdul och de gör allt som står i deras makt för att vanhedra och smutskasta muslimen Abdul.

Berättelsen är vacker och sorgen. Den åldrade Drottning Victoria och den unge Abdul, en ofattbar vänskap för många men en betydelsefull relation för de två. Motståndet från hovet säger mycket om den tid Drottning Victoria levde och regerade i men den säger också något om den tid vi lever i idag. Berättelsen känns på något sätt fortfarande aktuell.

Judi Dench gör som alltid en fantastisk roll och filmen är trevlig men ändå tänkvärd. Den är helt klart sevärd.

Bio: The Shape of Water

The Shape of Water vann en Oscar för bästa film inatt och jag kan förstå varför. Guillermo del Toro vann även en Oscar för bästa regi. Det är en vacker, sorgsen och kärleksfull film om att leva i utanförskap. Filmen utspelar sig i början a 1960-talet och handlar om Elisa (spelad av Sally Hawkins), en stum kvinna som jobbar som städerska på ett statligt laboratorium. Elisa och hennes kollega Zelda (spelad av Octavia Spencer) håller på att städa ett av laboratoriets rum när det kommer en leverans. Elisa kan inte låta bli att titta ner i tanken som kommer och när hon lägger handen på glaset är det något som slår tillbaka. Det är full aktivitet i rummet med läkare och säkerhetsmänniskor, kvinnorna kastas mer eller mindre ut ur rummet. Men Elisa kan inte hålla sig borta utan närmare sig varelsen i tanken, numera placerad i en pool. Med hjälp av teckenspråk och sitt lugn blir hon vän med varelsen och kan dessutom kommunicera med honom.

Men alla är inte så vänliga som Elisa. För amerikanarna är det bara ytterligare ett experiment och för ryssarna ett sätta att sabotera för amerikanarna. Hur ska det gå?

Filmen var väldigt annorlunda mot vad jag hade trott, den är på något sätt lugnare men samtidigt mer våldsam. Bildspråket är vackert liksom varelsen. Filmen är, som sagt, sorgsen och kärleksfull. Den gestaltar utanförskap på ett vackert sätt. Väl värd att se!

Så här skriver sf.se: Elisa jobbar på ett statligt laboratorium. En dag upptäcker hon och hennes kollega Zelda ett hemligstämplat experiment och hennes liv förändras drastiskt. En annorlunda saga som utspelar sig under kalla kriget i USA år 1962.

Bio: Fifty Shades Freed

I lördags var N och jag och såg tredje och sista filmen om Ana och Christian, Fifty Shades Freed. Det roliga är att det då var precis ett år sedan vi såg tvåan, Fifty Shades Darker. Ana och Christian har gift sig och anpassar sig till livet som gifta. På ytan verkar allt perfekt men hotet som lurade i förra filmen lurar fortfarande i skuggorna. Hur ska de unga tu klara ut detta?

Filmen var betydligt bättre än tvåan. Ana och Christian känner mer synkade även om Ana inte helt och fullt vill bli Mrs. Grey. Inte heller tror jag att hon helt och fullt inser vad det innebär att vara gift med en så pass offentlig och mäktig person som Christian Grey. Det finns fortfarande saker jag stör mig på i filmen men det känns bra att ha sett filmen och därmed få ett avslut på historien om Ana och Christian.

Läs mina två tidigare recensioner: Bio: Fifty Shades of Grey och Bio: Fifty Shades Darker.

Så här skriver sf.se: Nygifta Christan och Ana omfamnar till fullo sin komplicerade relation och sitt lyxiga liv i tron om att de mörka skuggorna från deras förflutna är långt borta. Precis innan hon axlar sin roll som Mrs Grey och han slappnar av i den ovana stabiliteten uppkommer nya hot som kan riskera deras lyckliga slut innan det ens har börjat. Jamie Dornan och Dakota Johnson återvänder som Christian Grey och Anastasia Steele i Fifty Shades Freed, det tredje kapitlet baserat på det världsomfattande och bästsäljande ”Fifty Shades” fenomenet.

 

Bio: Downsizing

I Norrköping finns det två biografer, nere i centrum ligger SF Filmstaden och i industrilandskapet ligger Cnema. Cnema är ”Norrköpings kommuns filmverksamhet och hör till Kultur- och fritidsnämnden i Norrköping. Biografen är vackert belägen i området kring Norrköpings Visualiseringcenter C och Linköpings Universitet. CNEMA är en Sverigeunik verksamhet som stimulerar och berikar film- och mediekulturen i Norrköping och Östergötland…” (källa) Det positiva med Cnema är att studenter, kårmedlemmar vid Linköpings universitet och pensionärer går billigare på bio.

Vi har aldrig varit på Cnema så när jag såg att de visade Downsizing valde vi att gå och sed den där istället för på SF. Förra fredagen var det dags, vi hittade en parkering på gatan bortanför Visualiseringscenter och promenerade den korta sträckan till biografen. Det var ganska så folktomt men mysigt i foajén, lite mer som ett vardagsrum eller en ungdomsgård. Tyvärr var vi bara tio stycken i en salong som tog 40 besökare. Men det var bra stolar och salongen var liten och trevlig. Om det alltid är få besökare på Cnemas visningar kan jag inte svara på men jag hoppas att de har fler besökare på andra filmer. 

Filmen däremot var väldigt udda. Den börjar med att vi får träffa en grupp norska forskare med Dr. Jorgen Asbjørnsen (spelad av Rolf Lassgård) i spetsen som kommer på idén att krympa människan till en dryg decimeters längd. På det sättet vill de minska överbefolkningen och se till att jordens resurser ska räcka längre. När idèn blir verklighet sprider den sig världen över och det bildas ett antal miniatyr samhällen. Det bästa är att i dessa mindre samhällena så räcker pengarna längre och många som drömmer om ett bättre liv väljer att låta sig krympas. Två av alla de som väljer ett liv som liten är Paul och Audrey Safranek (spelade av Matt Damon och Kristen Wigg). Äntligen ska Audrey få det stora hus hon länge drömt om och de båda kan sluta jobba. Eller? Vad händer egentligen när de väl är dags att låta sig krympas? Och är livet som liten egentligen så bekymmerslöst som det framställs?

Som sagt, filmen är udda och jag skulle inte kalla det en komedi. Filmen är snarare samhällskritisk och gränsar till att vara en katastroffilm. Jordens resurser räcker inte till och svaret är downsizing. Ett fantastiskt drömliv som litet, eller?

Så här skriver Cnema: DOWNSIZING föreställer sig en värld där norska forskare, som en lösning på planetens överbefolkning, uppfinner ett sätt att krympa människor till en dryg decimeters längd och därpå föreslår en 200-årig global övergång från stort till smått. I en miniatyrvärld räcker pengarna längre, och drömmen om ett bättre liv lockar medelklassmannen Paul Safranek (Matt Damon) och hans fru Audrey (Kristen Wiig) att ge upp sina stressiga liv i Omaha för att istället starta ett nytt miniliv. Ett val som leder till många spännande äventyr.

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: