Min första trumresa

I tisdagskväll var jag på min första trumresa och det var en fascinerande, underlig, märklig, spännande och underbar upplevelse. Kvällen arrangerades av Anna-Maria Öhrström som driver Wellnescenter. Vi höll till i en yogalokal i Norrköping.

Efter att Anna-Maria hälsat oss alla välkomna inledde hon med en landningsövning eller meditation. Allt för att vi alla skulle landa i rummet, i kvällen och i oss själva. Sedan fick vi lämna rummet för att få vår aura renad och återigen välkomnas in i rummet i stillhet.

Nu var det dags för kvällens första trumresa. Anna-Maria guidade oss i en kort meditation innan trummans rytmiska ljud. Under denna trumresa kunde vi komma att träffa vårt kraftdjur och dessutom hade vi en eller kanske flera ledsagare med oss på resan. Ganska tidigt i meditationen såg och kände jag en hjort på min högra sida. Hjorten var nära och pockade på min uppmärksamhet. Efter att vi klivit ut på ängen kommer jag inte ihåg om vi speglade oss i bäcken först eller träffade vår ledsagare, hur som möttes jag av mitt äldre jag i vattnet. Först blev jag lätt förskräckt sedan ändrades spegelbilden till mitt nuvarande jag.

Den ledsagare jag sedan mötte var mormor som tog emot mig med öppna armar, tog mitt ansikte i sina händer och sa ”jag älskar dig”. Det var så fint. Min mormor gick bort för snart fem år sedan och jag saknar henne något oerhört. Sedan tog mormor och jag armkrok in i den andra världen. Samtidigt som en örn dök upp högt i skyn och cirklade runt oss. Trumman början ljuda eller så var det efter att jag kommit upp på berget.

Det var dags att klättra upp för berget och örnen tog tag i mina armar och flög mig upp på toppen. Därifrån kunde jag se allt och ingenting. Det var som ett stort svart mörker med gyllene stråk, känslorna avlöste varandra. Kärlek och frihet. Jag såg min älskade man och bekantade mig än en gång med Guds gyllene hand. En stor, stark och trygg hand som beskyddade mig och omhuldade mig. Den handen har jag mött tidigare när jag varit med om hypnosterapi. Det är en underbar känsla att konversera med Gud.

Mitt i allt detta hörde jag trumman långt bort och alldeles nära. Jag kände trummans vibrationer så pass att hela min kropp drog ihop sig i skakningar. Dessa skakningar är både befriande och jobbiga. Det tar på kroppen att vara i detta tillstånd samtidigt som det är så avslappnande och häpnadsväckande.

Tillslut var det dags att gå tillbaka, att återvända till världen här och nu. Anna-Maria och trumman kallade hem oss. De som ville fick dela sin upplevelse med gruppen, jag valde dock att avstå. Jag kände mig fortfarande omtumlad och omtöcknad. Det var dags för fikapaus och jag strosade mest runt i lokalen och försökte landa i min upplevelse.

Alldeles för snart var det dags för kvällens andra del, en destiny retrieval. En resa in i själen för att se vad just jag är ämnad att bidra med i världen. Här inledde vi med att ställa en fråga till oss själva i vart och ett av väderstrecken. Sedan blickade vi in i, eller försökte åtminstone blicka in i varandras själar. Jag var något skeptiskt till övningen men provade och det var intressant. I vissa ögon speglades min själ, i andra kände jag mig i sorgsen, i någon såg jag elden och i någon annan glädje.

Kvällens andra trumresa började och även denna gång vägleddes vi inledningsvis i en meditation. Men jag kände att jag var trött, att jag helst av allt ville åka hem. Dock hade meditationen redan inletts och jag var fast, ja det kändes faktiskt så. Så den trumresan blev jobbig; både fysiskt och psykiskt. Jag mötte min själv, en gammal kvinna. Även hon trött. Trumman donade i mig och kroppen skälvde samtidigt som jag bara ville vakna och åka hem. När vi väl kallades tillbaka kändes det skönt och jag tackade för kvällen, satte mig i bilen och körde hem.

Vilken kväll, det var fantastiskt på så många vis samtidigt som det även var omtumlande. Jag vill gärna göra fler trumresor men jag är samtidigt nyfiken på att prova med en annan trumslagare. Med lite tur så dyker det upp ett passande event inom en snar framtid.

Anna-Marias egen inbjudan med beskrivning av kvällen:
Hur går en trumresa till?
Att använda trummans rytm för att nå ett förändrat medvetande tillstånd har använts av urbefolkningar världen över. Syftet är att få kontakt med sin inre visdom för att läkas eller få klarhet i sitt liv. Vi kommer att börja med en aurarening med palo santo som kallas för smudgeing.

Jag föredrar att man gör meditationen liggande på rygg, men man kan även sitta.

Jag gör en kort vägledd meditation och låter sedan trummans regelbundna rytm guida er vidare till förändrat medvetande tillstånd. I detta tillstånd är det lätt att få svar och se ting som i vaket tillstånd är fördolt för oss. Förändrat medvetande tillstånd är ett avslappnat tillstånd. Vi kan ibland även i vardagen, exempel när man kör bil och helt plötsligt märker att man åkt längre än man själv varit uppmärksam på.
Under meditationen möter man kraftdjur men även naturväsen andliga guider osv.

Kraftdjuren bär med sig olika visdom till dig och dessa samtalar vi om för att förstå trumresans språk. När trummans rytm ändras och blir långsam är det dags att långsamt komma tillbaka.

Alla kan resa med hjälp av trumman, men man kanske inte lyckas första gången. Även om man inte lyckas att nå detta får varje resenär en god stunds avslappning och healing av trumman. En trumresa tar mellan 15-30 min att genomföra och därefter samtal för att diskutera det man sett och känt.

Vi kommer därefter att göra en Destiny retrieval där vi går framåt i tiden. Du är skaparen av ditt liv och genom att medvetet rikta energin åt det du önskar ha i ditt liv kan du mycket snabbt att skapa det.

Annonser

Mala från Nouelle

Tänk vad fantastiskt Internet och sociala media kan vara. Eftersom jag intresserad mig för kristaller och gjort en del sökningar om kristaller på nätet så fick jag upp ett tips på Instagram om företaget Nouelle. Jag blev lite nyfiken då jag såg att Nouelle gör vackra halsband, det visade sig att det inte var vilka halsband som helst utan malas

Butiken ligger på Grevgatan 69 och i fredags begav jag mig dit för att titta. Det slutade med att jag köpte en Divine Mala som står för kärlek, lugn och frid. Så här beskrivs malan på hemsidan:

Handknuten Mala av underbar rosa Opal. Rosa Opal, som anses vara drottningen av ädelstenar, är en sten för lugn och ro som hjälper dig att försiktigt få kontakt med dina känslor. Rosa opal anses vara en mycket feminin sten som rensar och lugnar hjärtat och ger en känsla av kärlek.

Foto: Sofie

Just denna Mala talade till mig, färgen är underbar i olika nyanser av ljust rosa och jag blir lugn bara av att titta på det. Där och då valde jag mellan detta och en mörkblå Truth Mala men jag gjorde rätt. För mig var det viktigt att välja den Mala som kändes rätt och som samtidigt kan tillföra något för just min personliga utveckling.

Torka eller frysa in örter

Pepparmynta, oregano och rosmarin
Gräslök
Foto: Sofie

Vi har en liten köksträdgård med gräslök, rosmarin, oregano och pepparmynta och de enda örterna jag tidigare tagit hand om är gräslöken. Den klipper jag ner i en plastpåse och fryser in. Perfekt att använda i såser och dressingar. Men i år ville jag ta hand om de andra örterna också. Så jag sökte runt lite på nätet och hittade den här artikeln: Torka örter och bevara sommarens smaker

Så idag klippte jag ner gräslöken till en tredjedel och så skördade jag en del av de andra tre plantorna. Gräslöken klippte jag ner i en påse som vanligt och frös in. De andra tre örterna band jag ihop till små knippen som jag fäste med snöre.

Foto: Sofie

Glöm inte att lämna en bit snöre att göra en ögla av på varje knippe så att du kan hänga upp knippena.

Foto: Sofie

Sedan hängde jag ner de tre knippena i vår matkällare där det är mörkt, svalt och förhoppningsvis torrt. De ska bli intressant att se hur de går.

Om några dagar eller veckor kan jag ta ner de torkade knippena för att sedan förvara örterna i mörka burkar för användning i höst och vinter.

Bok: Svinalängorna av Susanna Alakoski

Ibland vet jag inte vad som får mig att löpa en bok. Svinalängorna av Susanna Alakoski hittade jag på en loppis. Men boken var inte vad jag trodde, eller jag vet inte ens varför jag egentligen köpte den. Boken handlar om Leena som kommer från Finland och hennes liv i ett nybyggt bostadsområde i Ystad under 1960- och 70-talet. Leenas föräldrar är alkoholister och boken handlar helt enkelt om hennes uppväxt som barn till periodare, dvs personer som dricker i perioder och är nyktra i perioder.

Boken är tragisk och ger en inblick i fattigdom, misär, misshandel och alkoholism men också i vänskap och överlevnad. Jag grät många tårar och hade nästan ont i magen när jag läste Leenas berättelse. Det värsta är att det säkerligen fanns och finns barn som har vuxit upp under dessa omständigheter. Bortförklaringar, ursäkter, frånvarande föräldrar och myndigheter som inget kan göra eller inget vill göra.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om boken eller om jag rekommenderar den. Det finns en viktig historisk aspekt i berättelsen men den är å andra sidan inte alls rolig att läsa, snarare hjärtskärande…

Brunch: Sophie’s Canelé

Igår åt N och jag brunch på Sophie’s Canelé i Birkastan. Jag hade sett ett tips om stället på Instagram och det var väl värt ett besök. Vi valde båda Sophie’s brunch för 199 kronor. Då fick vi en varmdryck, en kall dryck, ett bakverk, en bakelse, en rätt och en tillbehör.

Det fanns mycket att välja på, ungefär hälften på menyn ingick i brunchen och resten kunde man välja mot en extra kostnad (ett par kronor till 30 kronor). Mitt val föll på te (ej bild), ananasjuice och en brioche socker (bild 1), avokadotoast med en sidosallad (bild 2) samt en bakelse med hallon och vaniljkräm (bild 3). Allt smakade mycket gott, personalen var supertrevlig och stället mysigt. De har till och med en liten uteservering där vi satt igår.

Jag köpte även med mig två brioche hem som jag njöt av idag. Vi kommer med största sannolikhet att gå tillbaka.

 

Foto: Sofie

Foto: Sofie

Foto: Sofie

Sophie’s Canelé ligger på Sankt Eriksgatan 81.
Öppettider: tisdag – fredag 08:30 – 16:00 samt lördag – söndag 09:00 – 16:00.

Bok: Gud i London av Helena Josephson

Jag såg en blänkare om boken Gud i London av Helena Josephson på Facebook och blev nyfiken då boken skulle handla om bland annat andligt sökande. Så jag beställde boken och såg fram emot att läsa den.

Döm om min förvåning när jag började läsa boken. Att den var självbiografisk visste jag men inte att den var så pass utlämnande som den var. I boken får vi följa Elisabet som reser till London på klassresa. Väl i London upplever Elisabet att hon möter Gud och uppfylls av den eviga kärleken. Det Elisabet inte är medveten om är att hon drabbats av en psykos. Väl hemma i Sverige förändras hennes personlighet så pass mycket att hennes föräldrar tvingas söka vård åt henne. Hon blir inlagd på psyket och vi får följa hennes resa inom den svenska psykiatrin men även hennes andliga sökande. Tyvärr tycker jag att det andliga sökandet blir sekundärt.

Vi får egentligen aldrig någon förklaring till den psykos Elisabet drabbas av eller hennes egen reflektion kring psykosen. Elisabets sökande tar henne till Indien och ett ashram men inte heller här får vi egentligen veta så mycket om hennes andliga resa. Utan fokus ligger mer på hennes överlevnad. Elisabeth byter här namn för att senare, när hon så smått gått ifrån läran i ashramet, återigen byta namn. Denna gång till Helena.

En stor del av boken fokuserar på Helenas relation till Lars. En relation som verkar vara omvälvande, storslagen, destruktiv, hatisk men som också leder till två barn och äktenskap. Under dessa år tar Helena tag i sitt liv, utbildar sig och fortsätter söka efter en andlig hemvist. Men inget verkar lätt, allra minst relationen till Lars.

Helena dricker för mycket, dövar sina känslor med sex, går i terapi, lämnar Lars och återförenas med honom. På något sätt verkar det som om hon sakta men säkert tar sig ur sitt destruktiva livsmönster men det verkar som om hon ständigt kämpar. Men vad vet jag…

Det som förvånar mig mest är att Helena nämnder ett antal personer, inklusive sina barn, föräldrar och systrar vid namn i boken. Visst är boken självbiografisk och de som känner Helena vet troligen vilka dessa personer är men ändå. På något sätt känner jag att hon hänger ut sin familj… Hon nämner även vårdpersonal vid namn och det hon säger och skriver är inte alltid positivt. Boken är full av övergrepp och destruktivitet. Även om personen i fråga är död, vilket alla inte är så lämnar boken ett spår. Den lämnar något till eftervärlden, till personens familj, vänner, kollegor och så vidare. Jag tänker också att boken påverkar omgivningen, inte minst kollegor och patienters, syn på Helena själv.  Frågan är hur Helena själv tänker här? Vilken är hennes intention med boken?

Boken väcker ett visst intresse och jag har en del obesvarade frågor men på det hela taget var den inte alls vad jag förväntade mig. Boken känns nästan lite svamlig och har kanske ett större värd för författaren själv än för eftervärlden. Något jag tycker är synd då temat är vällovligt.

Så här står det på baksidan: ”Ett biobesök planerades för ungdomarna på psyket. Personalen hade valt att de skulle se filmen Gökboet. Den visade en psykiatrisk vuxenklinik i USA. Jack Nicholsons uppgift i filmen liknade hennes egen uppgift på avdelning 92. Han befann sig ”vallraffande” på avdelningen och hade till uppgift att revolutionera den uråldriga och dåliga psykvården i USA. Precis som Elisabet hade han mängder med energi och idéer och han verkade med kärlek, humor och mod.”

Gökboet goes #metoo i denna sannberättelse om livslångt andligt sökande, om svensk ungdomspsykiatri, institutionsvård och psykoterapi.
Det är en berättelse om missförhållanden och övergrepp i samhällsvården – men också när vård och terapi är som allra bäst.
Och var går gränsen mellan psykisk sjukdom och sann gudsupplevelse?

Film: Red Sparrow

Red Sparrow är en modern spionthriller i gammaltappning. USA mot Ryssland. CIA mot Sparrows. Ballerinan Dominika Egorova (spelad av Jennifer Lawrence) blir olyckligt skadad under en föreställning och kan aldrig mer dansa. Hennes farbror kommer som en räddande ängel och erbjuder Dominika hjälp. Hon blir skickad till Sparrow-skolan där hon får lära sig att använda sin kropp som sitt bästa vapen. Den räddande ängeln är trots allt inte så snäll, han säljer henne helt enkelt till den ryska staten. Men kommer Dominika agera i statens intresse?

Filmen är gjord förr, det är som att se James Bond i en modern, kvinnlig tappning och utan finess. Personligen tyckte jag filmen var långtråkig trots att historien tog sig mot slutet. Nej, jag är glad att vi inte såg den på bio utan hemma i soffan.

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: