Utflykt till Gränna och Visingsö

I förra veckan var N och jag på utflykt till Gränna och Visingsö. Vi har vari i Gränna ett par gånger, det är en trevlig liten stad. Däremot har jag aldrig varit på Visingsö, min man var där som barn men kommer inte ihåg så mycket.

Vi åkte hemifrån på förmiddagen och började med frukost på Väderstad Centralkonditori. Sedan körde vi vidare till Gränna och tog färjan över till Visingsö. Numera kan man ta med sig bilen över och vi valde att göra det för att enkelt kunna ta oss runt ön och se flera av sevärdheterna.

Foto: Sofie

När vi var framme på ön började vi att köra norrut, vårt första stopp var Kumlaby kyrka. En vacker kyrka från 1100-talet. Det är tillåtet att gå upp i kyrktornet för att titta på utsikten. Utan att tänka mig för köpte jag varsin biljett (det kostar 20 kronor per person). Jag bör kanske tillägga att jag är höjdrädd. Ingången till trappan är väldigt smal och trappan oregelbunden, se bild nedan. Det var smått klaustrofobiskt men det gick bra eftersom den biten av trappan är ganska kort.

Foto: Sofie

Sedan kom utmaningen, fem trätrappor. Trappor med glesa trappsteg och stora mellanrum. Det gick med andra ord att se rätt ner i tornet. Den första och andra trappan gick ganska bra. Sedan började det bli läskigt och när jag skulle gå upp för den fjärde trappan övervägde jag att gå ner igen, vilket där och då kändes minst lika obehagligt som att fortsätta upp. Efter mycket om och men gick jag hela vägen upp.  Väl uppe kommer man ut på ett litet tak med ett lågt stängsel runtomkring. Det var minst sagt obehagligt och då det redan var fyra personer där uppe kändes det väldigt trångt. Jag valde att sätta mig ned och våga bara ta en bild, se nedan. Utsikten var fantastisk men jag kunde inte riktigt njuta av den.

Foto: Sofie

Nästa stora utmaning var att ta mig ner för trapporna. Med ett krampaktigt tag om de få räcken som fanns och en extrem viljestyrka lyckades jag ta mig ned. Väl ner i kyrkan tände jag ett ljus och sedan gick vi runt lite på kyrkogården och i parken bredvid.

Sen åkte vi vidare till Tempelgården. Vi passade på att ta något att dricka och att låna faciliteterna. Det är en vacker trädgård med många skulpturer, alla av Olle Krantz om jag förstod rätt. Själva Tempelgården är ett vackert vitt hus som ser ut som ett antikt tempel. Huset var dock vackrare på utsidan än på insidan, det verkar som om gården används som konferens- och festlokal. Ett antal av Olle Krantz tavlor hänger även på väggarna inne i huset.

Vi åkte vidare norrut så långt det gick och vände sedan tillbaka för att åka till den södra delen av ön där Näs borgruin eller slottsruin finns. På vägen dit stannade vi vid domarringarna.

Foto: Sofie

Klockan sprang iväg och jag ville ha något att äta men det var lättare sagt än gjort. Efter två misslyckade försök (Pergården och Svensgårdens Gårdsbutik & Bonnakafé) åkte vi istället ner till Näs och tittade på borg/slottsruinen. Det är inte mycket kvar av den gamla borgen men utsikten var otroligt vacker.

Foto: Sofie

Foto: Sofie

Nu var det verkligen dags för mat så vi åkte tillbaka mot hamnen där vi hade sett ett mysigt café, Wisingsborgs Trädgårdscafé. Det var lika trevligt som det såg ut. Vi åt varsin smörgås och sedan var det dags att åka ner till färjan.

Väl tillbaka på fastlandet strosade vi längsmed huvudgatan och tittade in i alla polkagrisbutiker. Sedan avslutade vi dagen med en fika på Kaffestugan på Grännaberget. Allt som allt var det en trevlig dag!

Läs mer: Tips: Väderstad Centralkonditori och Tips: Kaffestugan på Grännaberget

Gud som A och O

När vi var i Vadstena köpte jag Släpp fången loss! av KG Hammar. Jag har läst boken till och från i några veckor, den tar lite tid att läsa då den väcker en hel del tankar men främst ger en hel del Aha-upplevelser. Jag gillar KG Hammars sätt att tänka och resonera kring Gud. Hans sätt är för mig mer verkligt samtidigt som det är mystiskt.

Jag fastnade bland annat för kapitlet ”Gud som omega” (sid 86-91). I Uppenbarelseboken säger Gud Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet. (Upp 22:13) Men KG Hammar påpekar att även om historien är viktigt fokuserar vi människor allt för mycket på det förgångna och glömmer framtiden. Tron påverkas av att vi blickar mer bakåt än framåt, vår Gudsbild stagnerar och börjar handla om vad som är rätt och fel snarare än om hoppet.

KG pratar istället om Gud som omega och vad det innebär, han avslutar kapitlet med att skriva ”Gud som omega handlar om denna enda jordiska materiella verklighetens förvandling, inte frälsning bort från den här världen.” (sid 91). Min tankar går till rörelse, Gud som rörelse. Jag ser framför mig en våg som börjar och slutar, börjar och slutar. Det är svårt att urskilja vad som är början och vad som är slutet. Det är Gud för mig, en ständig början. A och O, den förste och den siste,  början och slutet. Livet är en cyklisk rörelse liksom Gud är en cyklisk rörelse. Därmed finns Gud  allt, det är så enkelt eller så komplext. Orden räcker inte till, vi vet inte var vi ska börja eller var det slutat. Rörelsen är ständig.

Men däremot kan Gud stagnera, vittra sönder och kanske till och med dö. Inte på riktigt utan i vår tankevärld, i vårt språk och i vårt förhållningsätt. Om människan inte följer med i rörelsen, tillåter sig att tänka fritt och känna snarare än rationalisera kommer tanken på Gud att stagnera och bli föråldrar. Den räcker inte till då vårt språk inte räcker till men också då världen och livet ständigt förändras och därmed vi människor. Livet och människan följer också denna ständiga rörelse eller utveckling. För att förstå Gud, för att kunna prata om Gud måste vi ta hänsyn till just rörelsen och utvecklingen.

De gamla texterna ger oss en hint av det som varit, förklarar den tidens liv och utveckling med den tiden språk. Här och nu måste vi finna det sätt som passar här och nu. Samtidigt som här och nu ständigt förändras, ständigt utvecklas. För mig är det så enkelt att Gud är livet, Gud är allt. En tanke som är så stor att den samtidigt blir ogreppbar, svår att beskriva och tolka. Men jag måste inte sätta ord på det, för mig räcker det med vad jag känner i hjärtat. Så har det alltid varit, jag har inte haft behov av att förklara min tro. Den finns i mig och har alltid gjort, den är en del av mig. Min tror visar sig i mina handlingar, jag försöker att vara en god människa även om jag inte alltid lyckas. Gör någon av oss det? Men för mig har det egentligen aldrig varit viktigt att sätta ord på det, det är kanske därför jag inte är präst idag. Hur ska jag kunna predika om jag inte behöver sätta ord på min tro, på Gud?

 

Tips: Kaffestugan på Grännaberget

Foto: Sofie

När vi var på utflykt till Gränna och Visingsö så jag denna annons i en turisttidning för Gränna. När vi sedan kom fram till Gränna såg vi mer reklam för Kaffestugan på Grännaberget. Vi tyckte båda att det var fascinerande att de hade öppet till 21 alla dagar. När vi kom tillbaka från Visingsö, strosade vi en stund i Gränna och sen bestämde vi oss för att åka upp och titta.

GPSen guidade oss ut ur Gränna, över E4an, upp i skogen, tillbaka under E4an och fram till en parkeringsplats. Den sista biten fick vi gå. När vi kom fram möttes vi av ett pittoreskt friluftsmuseum med en kaffestuga. Mycket riktigt var det öppet och det visade sig att de hade bordsservering. Vi slog oss ner på verandan och beställde varsin kaffe med bröd (jag valde dock te istället för kaffe).

Ganska så snart fick vi in varsin kanna med kaffe/te och varsitt fat med en skiva sockerkaka, en kanelbulle, en hallongrotta och en kolasnitt. Allt smakade mycket gott. Enda nackdelen var de små tekopparna.

Foto: Sofie

Utsikten från Grännaberget var fantastik och jag tog många vackra bilder. Bilden nedan är tagen från verandan.

Foto: Sofie

Tips: Väderstad Centralkonditori

Ett av mina favoritkaféer i Östergötland är Väderstad Centralkonditori. Det ligger mitt i Väderstad, i ett vackert gammalt hus. På sommaren går det att sitta ute men jag föredrar deras övervåning. Den är inredd i gammal stil med olika sittgrupper.

Vi har varit där ett par gånger och det håller alltid hög kvalité. Allt är bakat på plats, mackorna är traditionella och trendiga och tekopparna är stora. Den här gången åt vi frukost på vägen till Gränna och Visingsö. Jag valde en surdegsfralla med brie, valnötter och honung. Dessutom delade N och jag på en kolabulle. Mackan var suveränt god, så god att jag köpte med mig två frallor hem.

Foto: Sofie

Det är ofta mycket folk men det känns sällan stökigt. Personalen är trevlig och det känns trevligt att komma hit. Har man tur är grannkatten på besök, han ligger gärna och sover på övervåningen.

Foto: Sofie

Adress: Vallsbergsvägen 14, Väderstad
Öppettider: Mån – Lör 8 – 17 och Sön 10 – 17

Nya rabatter – kryddväxter och blommor

Min köksträdgård har vuxit sig så pass stor att den inte längre får plats i en pallkrage så min man byggde en ny rabatt till mig. I den har jag planterat om timjan, mynta, gräslök och persilja. På detta sätt får mina jordgubbsplantor, smultronplantan och tomatplantan mer plats.

Lådan är klar och fylld med jord, nu ska bara växterna planteras.
Foto: Sofie

Även kryddväxterna fick gott om plats att växa
Foto: Sofie

Under de senaste åren har vi rensat hårt i trädgården, tagit bort gamla rabatter som inte mådde så bra och beskurit tråd och buskar. Pö om pö har vi sedan planterat nya växter och nu i dagarna och N byggt i stor och fin blomsterrabatt till mig. I måndags köpte vi växter till den på den nya handelsträdgården på Löfstadslott. Även här går blommorna i färgerna vitt, orange och olika röda och rosa nyanser. Rabatten blev större än vi tänk från början så det behövs lite mer växter vilket innebär en tur till Billbäcks 😀

Foto: Sofie

Jag tycker det är roligt att få skapa en egen trädgård, nästa projekt är ett grönsaksland i den gamla komposten. Våra rabarberplantor växer redan där, liksom hallon. Dock tror jag att vi måste rensa hårt i hallonbuskarna och kanske köpa en eller två nya plantor. Utöver det tänkte jag plantera potatis, morötter, lök, gulbetor och blåbär. Sen får vi se vad det finns plats och framförallt tid för. Om det blir till att plantera inför nästa år eller året efter återstår att se. Det är en hel del jobb med att rens den gamla komposten innan vi kan börja plantera.

Bio: The Mummy

I söndags såg N och jag The Mummy. Jag hade inte direkt några höga förväntningar. Skräckfilm är inte min grej och denna version av mumien kändes som en skräckfilm, dessutom var jag skeptisk till Tom Cruise rollprestation. Men jag blev positivt överraskad. Dock hade jag inte kategoriserat filmen som ”action, äventyr och fantasy. Jag tycker att det är en zombie- och skräckfilm. Med andra ord inte min typ av film men det funkade.

Filmen handlar om den egyptiska drottningen Ahmanet (spelad av Sofia Boutella), en vacker ung kvinna som behandlas illa av livet och därmed väljer ondskan. Men hennes folk tillfångatar henne och dömer henne till evig vila tills en dag då skattletaren Nick Morton (spelad av Tom Cruise) springer på hennes fängelse. Hack i häl på Nick befinner sig forskaren Jenny Halsey (spelad av Annabelle Wallis) som har dedikerat hela sitt liv åt detta. Hon tar med sig Ahmanet till England men har ingen aning om vad hon precis har släppt lös. Eller har hon det?

Det är en actionfylld film med lite av varje: humor, romantik, sex, hat och fartfyllda actionscener. Det är en intressant vinkling av den klassiska familjefilmen och utan att avslöja slutet så tror jag att vi får se minst en uppföljare.

Så här skriver sf.se: Den egyptiska drottningen Ahmanet väcks ur sin eviga vila för att hämnas på den värld som på ett orättvist sätt tog hennes liv. Med sig ur graven tar hon en ilska och ett hämndbegär som fått tryckkoka i en gravkammare i tusentals år. Mumien tar sig an den klassiska matinéfilmen med ett nytt grepp, och tar oss med på en resa från Mellanösterns svepande sanddyner till den underjordiska värld som gömmer sig under dagens London.

Prästkandidat eller inte…

2011 skrev jag bloggen Har du funderat på att bli präst i Svenska kyrkan?. Ett inlägg som var både befriande och svårt att skriva. Befriande för att jag fick möjlighet att lätta mitt hjärta men samtidigt svårt för att det kändes som om jag stängde alla dörrar till Svenska kyrkan (åtminstone till att bli präst). Innan jag valde att publicera inlägget försökte jag att få det publicerat men anonymt. Jag försökte med flera stora dagstidningar samt Kyrkans Tidning men inge var intresserad. Orsaken var hela tiden att jag ville vara anonym och anledningen till att jag ville vara anonym var att jag vill ha en chans att gå igenom antagningsprocessen en gång till. Men alla dessa nej sporrade mig till att istället publicera min text här. Jag ville trots allt få ut den och det är jag glad för idag. En av de saker jag har flest träffar på här på min blogg är just antagningen till prästkandidat i Svenska kyrkan.

Ibland är det svårt att tro att det snart gått 7 år sedan jag fick mitt Nej av biskop Eva Brunne. Det heter att tiden läker alla sår och så är det nog. Men det finns också saker eller händelser som river upp sår. För en tid sedan tipsade mamma mig om SVT dokumentären Vid sidan av vägen. Den handlar om Ulrika Nätterdal, om hennes avslag till att bli antagen prästkandidat efter flera års teologistudier och om hennes adhd-diagnos. När jag såg dokumentären blev jag arg, ledsen och frustrera.

Arg över kyrkans agerande men också arg över att när någon väl tar i ämnet antagningsprocessen till prästkandidat i Svenska kyrkan så är det i samband med en adhd-diagnos. Jag vill inte på något sätt förringa Ulrikas upplevelse, hennes erfarenhet av Svenska kyrkan är lika levande och verklig som min. Men jag anser än idag att antagningsprocessen måste uppmärksammas i sin helhet och kyrkan måste ta större ansvar. Att ha en dröm, känna ett kall, att önska något av hela sitt hjärta och sedan bli nekad är en stor sak. Oavsett vem du är som person! Jag har träffar och pratat med flera som har blivit nekade vid antagningskonferensen. Alla har reagerat olika men alla har reagerat. Det har dessutom tagit tid att gå vidare och att acceptera kyrkans dåliga behandling. Jag tror inte att någon vill känna att de inte längre är välkomna, att de blir utkastade med diskvattnet. Men det är just så många av oss bli behandlade. Det värsta är att våra studiekamrater inte längre vill umgås med oss, de som har blivit antagna är rädda att på ett eller annat sätt drabbas om de umgås med någon som blivit refuserad av kyrkan.

Ledsen just för att det rev upp ett gammalt sår men också ledsen över att det inte finns en offentlig debatt kring antagningsprocessen. De flesta vet inte ens vad som krävs för att bli präst i Svenska kyrkan, än mindre vilken press och stress denna process utsätter människor för. Jag kan absolut förstå varför det ingår vissa moment av press och stress, moment som kan påvisa om jag har potential att bli en bra präst. Men betoningen bör ligga på POTENTIAL då jag inte är färdig utbildad när jag går igenom antagningen. Dessutom bör hela processen genomsyra av medmänsklighet och empati.

Frustrerad över att debatten tydligen inte kan stå på egna ben, att den måste sammankopplas med ett annat ämne. Men också frustrerad över hur biskopen pratade med och om Ulrika i dokumentären, som om hon var mindre vetande. Varför? Vad har hon gjort för ont? Frustrerad över likheten i behandling, i avsaknaden av svar. Att bli refuserad må vara en sak men att inte veta varför, att inte få möjlighet att helt och fullt förstå är en helt annan. Det är helt enkelt orättvist. Till och med i en ”vanlig” rekryteringsprocess har jag rätt att fråga varför jag inte fick tjänsten. Borde då inte kyrkan vara mer tillmötesgående och villig att förklara sitt Nej så att den refuserade har en chans att bearbeta, förändra och/eller gå vidare? Jag tycker åtminstone det.

Samtidigt är jag glad över att ytterligare en vågade berätta, vågade stå upp för sig själv och vågade trotsa kyrkan genom att inte låta sig kuvas till tystnad.