”Vi får inte bli tysta”

”Vi får inte bli tysta” säger Kronprinsessan Victoria i sitt inledningstal till årets digitala Prideparad. Jag håller helt och fullt med, aldrig någonsin får vi tystna.

Att stå upp för allas lika värde och rättigheter är inte alltid enkelt eller okomplicerat. Det är snarare obekvämt, jobbigt och kanske till och med provocerande. Men om vi alla vågar säga ifrån när vi möter fördomar och orättvisor kommer vi få till en bestående förändring.

För mig har det alltid varit en självklarhet att alla människor har samma värde. Att hudfärg, kön, sexuell läggning eller andra olikheter skapar mångfald och ger den unika värld jag vill leva i.

Men jag vet av egen erfarenhet att många inte ser på världen eller sina medmänniskor på det viset. Bara att tänka på det gör mig arg.
För vilken rätt har du eller jag att döma andra?
Vilken rätt har du eller jag att tror att vi är förmer för att vi har en viss hudfärg?
Vilken rätt har du att tror att din röst är starkare än min för att du är man? Eller vad säger att normen är heteronormativ?

Trots dessa erfarenheter av fördomar, förtryck och rasism har jag ändå alltid trott att vi är på rätt väg. Att världen sakteligen håller på att förändra. Men nu vet jag inte längre, jag känner mig till och med uppgiven.

Hatet mot svarta och bruna verkar öka, inskränkningarna i kvinnors frihet verkar bli fler liksom lagarna mot HBTQ-personer. Vart är världen på väg?

Å detta händer inte bara i andra länder, detta händer här mitt ibland oss. Det händer vid mitt köksbord när min granne försöker tysta mig för att han anser att han har större rätt än tala än vad jag som kvinna har. Det händer när fikagänget pratat nedlåtande om homosexuella eller kollegorna inte säger ifrån när någon kommer med en rasistisk kommentar. Det värsta av allt är att många av dessa människor har fått en offentlig röst i Sverige, den rösten heter Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.

Jag förstår att det är läskigt att få sina privilegier ifrågasatta, framförallt om man haft dessa privilegier i hela sitt liv. Men du har ändå inte större rätt till dessa privilegier än din medmänniska bara för att du är man, vit och heterosexuell. Å jag lovar ingen försöker ta dessa rättigheter ifrån dig, det enda vi vill är att vi alla får samma rättigheter och privilegier. Att dessa inte ska vara förknippade med hudfärg, kön eller sexuell läggning utan att dessa ska komma med det faktum att vi alla är människor.

Så jag uppmanar alla att våga titta sig själva i spegeln, våga ifrågasätta sina fördomar och ha modet att ändra det som inte är i linje med allas lika rätt och värde. För vi har alla samma rätt och värde och just nu måste vi stötta alla grupper som åsidosätts, trakasseras, förföljs och mördas just på grund av hudfärg, kön, sexuell läggning eller någon annan olikhet. Alla dessa människor behöver vårt stöd och vårt ord. Tillsammans kan vi förändra världen, tillsammans är vi starka. Vi får inte bli tysta!

Våga vara obekväm

I bilen på väg till jobbet i måndags lyssnade jag på Luvvie Ajayis TED Talk ”Get comfortable with being uncomfortable”. Ganska så snart insåg jag att det var mig hon beskrev, att jag allt som oftast också är den där personen som sticker ut hakan. Som påtalar att något är fel, som uppmärksammar orättvisor eller ifrågasätter ogenomtänkta uttalande.

I samband med att jag genomgick antagningen till prästkandidat i Svenska kyrkan genomförde vi en praktikperiod under sommaren. Jag var i en församling i Stockholms stift och hade en manlig handledare. Denna handledare var inte en trevlig typ, han hade för vana att kritisera de flesta av oss på ett osympatiskt sätt. Praktiken varade i fyra veckor och varje söndag var vi med och höll i olika delar av gudstjänsten. Den första söndagen var det min tur att predika och jag såg verkligen fram emot det och tyckte om den predikan jag hade skrivit (läs mer: Dag 7: Söndagsmässa – 2a söndagen efter trefaldighet).

Under min predikan kände jag att jag fick kontakt med församlingen och att ordet mottogs väl. Det tyckte tydligen inte min handledare, i ärlighetens namn tror jag inte att jag fick någon positiv feedback alls av honom under de fyra veckorna.

Hur som, vi hade regelbundna avstämningar med handledaren under praktiken och vid ett av dessa tillfällen. Troligen redan efter första veckan påtalade jag att jag tyckte att han var elak mot en av mina medpraktikanter. Jag lovar att det inte slutade väl, speciellt inte med tanke på att biskopen nekade mig att bli prästkandidat.

Ångrar jag mig? Absolut inte! Jag kunde inte sitta bredvid och fortsätta se på när vår handledare var otrevlig och rent ut sagt elak. Varför skulle jag? För mig var hans beteende inte förenligt med den kristna tron och om det är vad Svenska kyrkan står för är jag hellre utan kyrkan.

Men det intressanta är att jag där och då insåg att det är typiskt mig att lägga mig i, att ifrågasätta och att säga ifrån.

Jag har gjort det vid flera tillfällen och kommer så fortsätta göra. Det är helt enkelt den jag är. Visst har det hänt att jag har ångrat mig som den där lördagskvällen här hemma vid köksbordet när vi diskuterade Me too-rörelsen och två av våra gäster påpekar att kvinnor använder Me too för att hämnas på män. Jag försökte in i det längsta att argumentera lugnt och sansat, jag sa till och med att jag ville att vi avslutade samtalet då det gjorde mig arg. Men ändå framhärdade dessa män vilket resulterade i att jag lämnade rummet och middagen var över. Den kvällen slutade inte trevligt.

Men även om en liten del av mig undrar varför jag alltid måste säga ifrån eller ifrågasätter varför jag låter mig själv bli så arg vet jag innerst inne att jag kommer fortsätta att kämpa. För en del av mig är obekväm och vill så vara. Jag tycker helt enkelt att det är viktigt att vara obekväm men jag gör det av kärlek. För mig är det ett sätt att bidra till en mer jämställd och respektfull värld. Om ingen säger ifrån hur ska världen då kunna ändras?

Så om du som jag är obekväm, var stolt över det och fortsätt att ifrågasätta orättvisor och andra systemfel i samhället. Tillsammans kan vi skapa ett samhälle baserat på rätten till sitt eget liv, på respekt och på jämställdhet.

Öppna ögonen och se!

Jag har vuxit upp i Stockholms fattigare förorter, lagat pitabröd med min kompis mamma efter skolan, sett min kompis familj delas av kriget i forna Jugoslavien. Funderat på varför flickor och pojkar behandlas olika. Stått bredvid när en ung homosexuell man kastats ut hemifrån. Mött rasismen hos en vit, välutbildad familj i den amerikanska södern. Läst bok efter bok efter bok om unga kvinnors liv i olika delar av världen.

Men någonstans vet jag att jag trots detta är privilegierad och den enda orsaken är att jag är född med en viss hudfärg. För mig har det alltid varit en självklarhet att alla människor är lika mycket värda, att alla förtjänar samma respekt. Men gång på gång ser jag hur samhället gör allt för att urskilja den som är annorlunda oavsett om det är på grund av hudfärg, sexuell läggning, religion eller något annat som inte passar in i normen.

Nu senast har hela världen bevittnat polisvåldet mot en försvarslös svart man vid namn George Floyd. Men han är inte den ende!

För bara några veckor sedan såg jag Netflix miniserie When they see us samt Oprahs eftersnack. Det går knappt att ta till sig vad polisen tänkte, vad de anhöriga tänkte eller vad de unga killar som blev utsatta för detta tänkte. Serien är hjärtskärande men sann. Ja, det är sant!

Ungefär i samma veva såg vi serien Seven seconds, även denna på Netflix. Här skildras också hur framförallt unga svarta killar behandlas av polisen men även hur rasismen ligger djupt i den amerikanska själen.

Det finns än blir bevis på detta bara på film: Niceville, Dolda tillgångar, The Butler och 12 Years a slave för att nämna de jag kommer på i en hast. Alla skildrar en värld där vissa människor är mindre värda än andra. Där dessa människor anser sig ha rätten att bestämma av de mindre värda människorna. Att de dessutom ansåg sig ha rätt att äga dessa människors liv. Dessa berättelser är sanna. Precis, de är sanna!

Idag sköljer en våg av av berättelser, stöd, uppmuntran, kärlek och uppvaknande över världen. Förhoppningsvis blir världen aldrig sig lik igen. Tänk om detta är den gång vi alla lyssnar, förstår och accepterar att världen behöver förändras! Att vi behöver förändra hur vi lever, agerar och vad vi tar för givet. Vi får alla plats på jorden, vi har alla samma rätt att leva.

Jag uppmanar dig att våga öppna ögonen för de orättvisor mörkhyade människor ställs inför. Att våga se dina egna privilegier och att utbilda dig själv om vad rasism är och hur vi tillsammans kan stoppa den.

Tillsammans kan vi skapa en bättre värld, det börjar med dig!

Recept: Tarte flambée

Tarte flambée – receptet kommer från svt (recept)

För en tid sedan provade jag tarte flambée på Haga Schweizeri på NK. Det var supergott. När Nobelkocken Sebastian visar hur man gör en
tarte flambée under Stockholms Kulturnatt blev jag inspirerad. Det bästa var att han påtalade att du kan använda det du har hemma. Så idag blev det tarte flambée med feta ost, mozzarella, rödlök och svartpeppar. Den varma tarten toppade jag med aioli och serverade med en härlig sallad. Hur gott som helst!

Deg
2,5 dl vetemjöl (300 g)
1/4 tsk salt
1 dl vatten (200 g)
1 msk olivolja

Fyllning
crème fraiche
rödlök
valfri ost, jag valde fetaost och mozzarella
svartpeppar

Gör så här:
1) Blanda vetemjöl och salt i en matberedare. Tillsätt vatten och olivolja och kör ihop till en deg. Tillsätt lite mer mjöl om den är alltför kladdig. Täck den med plastfolie och låt den vila en stund medan du förbereder resten
2) Sätt ugnen på högsta värme och sätt in en plåt.
3) Kavla ut 1/4 av degen på mjölat bord och lägg den på bakplåtspapper. Bred på crème fraiche men lämna någon centimeter i kanten. Lägg på fyllningen och toppa med ost. Flytta över bakplåtspapperet till den varma plåten. Grädda mitt i ugnen 7–10 minuter tills de börjar få fin färg. Värm plåten på nytt innan du gräddar nästa tarte.

Foto: Sofie

Tipa! Jag la bakplåtspappret direkt på den varma plåten och sedan la jag på den utkavlade degen, fyllde min tarte och så in i ugnen. Det gick också jättebra!

Tankar kring ångest

Under påskhelgen har vi tittat på The goop lab with Gwyneth Paltrow på Netflix. Det är sex spännande och intressanta avsnitt om psykedeliska droger, helande energi och andra kontroversiella behandlingsmetoder. Vi får möte Gwyneth och hennes fantastiska personal i intima, utmanande och annorlunda situationer. I situationer där de får möta sig själva, sin ångest, sina rädslor och sitt förflutna. I alla avsnitt får vi också möta andra människor som har använt eller använt metoden i fråga och som vittnar om hur den har påverkat dem och deras liv.

För mig är det fascinerande att gång efter gång efter gång nämns ångest och för den delen stress som problem. Till och med ganska stora problem. Jag har själv ångest och har troligen haft sen sena tonåren. Då var det dock ingen som pratade om det.

Att jag fick svimningsanfall på tunnelbanan på väg till skolan, så svara att jag var tvungen att lägga mig på en bänk på perrongen var inget jag pratade om. Att jag ville ta livet av mig nämnde jag knappt och när jag gjorde det avfärdades det som strunt. Att jag oroade mig för det mest var heller inget underligt, jag var väl lite känslig.

När jag sedan kom i kontakt med psykiatrin var det mest tal om medicin, medicin som gjorde mig sämre och verkligen fick mig att vilja ta livet av mig. Det blev så pass allvarligt att jag till och med försökte genom att överdosera den medicin psykiatrin hade skrivit ut åt mig. Jag var då 24 år gammal. Men ångesten fick jag inga verktyg att hantera. Det var fortfarande medicin som var bästa boten. Hur ny en kemisk substans kan vara det bästa?!

Det fortsatte på det här viset i några år tills jag sa ifrån, jag ville inte äta mer medicin. Jag ville få hjälp att förstå varför jag kände som jag gjorde. Då började utmaningen. Att få samtalsstöd är svårt på många sätt. Det handlar om att ha råd med det eller att få stöd via landstinget men det handlar också om att komma till rätt person. En person som ser igenom dina försvarsmurar, som förstår vad du inte säger och som kan locka fram det som behöver komma fram. Det handlar om att personen i fråga ska våga stå kvar när det blir jobbigt och hjälpa dig igenom det hela. Nu syftar jag inte på dygnet runt hjälp av en terapeut du går till en gång i veckan utan snarare att terapeuten inte avslutar kontakten bara för att det blir jobbigt.

Hur som, personligen hittade jag aldrig riktigt den personen. Kyrkan hjälpta i perioder, en och annan terapeut kom med några kloka råd, det har funnits en underbar präst i mitt liv som alltid lyssnade och förstod. Men den bästa hjälpen har för mig varit att flytta ut på landet, att återanknyta till moder Jord. Att leva ett annat liv, att andas frisk luft, gräva ner händerna i jorden och bli ett med skapelsen. Att samtidigt lyssna inåt, vad behöver jag just nu? Vad mår jag bra av?

Att meditera, att gå på massage och healing, att utforska trumresor, att utföra månceremonier, att träna min intuition och andlighet har varit en del av detta. Men kärnan har alltid varit densamma, att läka på insidan, att nå min innersta kärna och att låta den växa, blomma och stråla. Idag använder jag mig av andra tekniker när jag känner mig rädd och orolig. När ångesten kryper in på mig och jag känner hur bröstet smärtar eller musklerna krampar. Ett exempel är att jag tar kontakt med min inre häxa, med den häxa som bor i mitt hjärta. Jag vänder blicken inåt, ber henne om hjälp. Ibland sitter vi ner och pratat, ibland tar vi en promenad. Den gemensamma nämnaren är att jag alltid hittar kraften att ta mig igenom det står inför mig, jag känner den varma gyllene kraften genomsyra mig och jag känner hur lugnet sprider sig i kroppen.

Jag kan inte lova att det här fungerar för alla, jag förespråkar det inte ens för alla. Det jag vill säga är att jag tror att det finns ett fundamentalt fel i världen när så många människor lever med ångest mer eller mindre regelbundet. Hur har det blivit så här? Om vi inte gör något åt det nu tror jag inte att mänskligheten kommer överleva, eller så kommer majoriteten att medicinera på ett eller annat sätt. Visst, det är säkert bra för läkemedelsindustrin men troligen inte för människan.

Här tror jag snarare på ett mer tillåtande samhälle, mindre perfektionism, mindre krav och prestation och mer återkoppling till våra ursprungsvärden. Till relationer, till naturen och framförallt till oss själva.

Våga lyssna på din inre röst ❤

Subglottisk stenos i coronatider

Då jag har fått diagnosen subglottisk stenos (läs mer: Diagnos: subglottisk stenos) opereras jag med ojämna mellanrum och däremellan går jag på kontroller på ÖNH på Huddinge sjukhus hos Dr. Gert Henriksson. Min senaste operation, nummer sex i följden skedde i slutet av januari 2017 (läs mer: Operation nummer sex) och sedan dess har jag gjort nio återbesök och kontroller. Jag har mått förhållandevis bra, visst syns det att förträningen är tillbaka men den har varit ganska konstant. Problemet har varit att jag även haft problem med dålig smak i munnen, en vit beläggning långt bak på tungan och ont i min högra bihåla. Gert remitterade mig till ÖNH på Vrinnevi sjukhus i Norrköping hösten 2018 och det har varit en lång och seg resa. Efter mycket om och men på sjukhuset hamnade jag hos en specialisttandläkare våren 2019 som gjorde om en gammal rotfyllning. Sen tillbaka till sjukhuset hösten 2019 med ny röntgen. Det ledde till att läkaren vill ha ett nytt utlåtande från tandläkaren vilket egentligen betyder en annan svindyr röntgen. Så problemet med bihålan kvarstår även om jag inte har lika ont längre.

Men sedan min sista undersökningen på Huddinge i oktober 2019 har jag känt mig sämre i halsen. Jag tycker att jag andas tyngre och känner mig trängre i halsen. Harklingarna kommer oftare och jag hostar en hel del, ofta för att det känns som om något sitter fast i halsen. Dock ville Gert avvakta operation eftersom jag förträningen fortfarande inte är så stor. Följden blev ny undersökningen i januari med ungefär samma resultat. Vi skulle ses om tre månader igen.

Men och här kommer det ett stort MEN, på grund av coronaepidemin utförs inga vanliga undersökningen eller icke-akuta operationer för tillfället. Min undersökningen nu i april är framflyttad och blir troligen som tidigast av i juni eller juli. Jag känner fortfarande hur jag blir sämre och nu är det så pass påtagligt att vänner till mig tycker att jag låter sämre. Jag är dessutom varit fundersam på corona påverkar mig, tillhöra jag riskgruppen eller inte?

Jag valde att skicka ett meddelande till Gert via 1177 och fick då prata med honom. Vi resonerade en god stund kring hur jag mår och det var då han berättade att de inte utför några undersökningar eller icke-akuta operationer och att jag kommer få vänta till sommaren om inte längre. Han mål var att jag skulle hålla mig så frisk som möjligt under tiden och vi pratade om en kur med antibiotika och kortison. Jag är förhållandevis restriktivt till det numera och ville försöka med inhalationer av koksalt och ökad dos pulmicort. Det hjälpte inte, så i fredags påbörjade jag min tiodagarskur. Jag mår inge vidare av det heller, magen protesterar och jag mår illa. Men förhoppningsvis hjälper det i alla fall lite.

Foto: Sofie

Under samtalet passade jag även på att fråga om jag tillhör riskgruppen och fick då till svar att jag kanske inte har större benägenhet att bli varken smittad av coronaviruset eller svårt sjuk. Men att det skulle bli problematiskt om jag blev så pass sjuk att jag var tvungen att ligga i respirator, detta då jag är trång i halsen. Så han tycket det var bra att jag jobbade hemifrån (vilket jag har gjort i snart 6 veckor) och att jag ska försöka hålla mig frisk.

Jag uppskattar att Gert tar sig tid att prata med mig och resonera kring min vård då det trots allt är frustrerande att leva med ett kroniskt tillstånd där jag aldrig vet när nästa operation väntar.

Bok: Den röda adressboken av Sofia Lundberg

Den röda adressboken är Sofia Lundbergs debutroman och en utmärkt sådan. Berättelsen tar sin början i nutid hemma hos en åldrad Doris som minns tillbaka med hjälp av sin röda adressbok. En adressbok hon fick av sin pappa som 7-åring.

Berättelsen är gripande och fascinerande men också sorglig. Att möta den åldrade Doris är inte lätt, hemtjänsten ser sällan personen bakom åldern och hennes enda släktingar bor på andra sidan Atlanten. Doris har upplevt kärlek, glädje, sorg och fattigdom. Hon har rest land och rike runt och upplevt ett världskrig. Hon har sett och hört mer än många andra och verkar trots allt tillfreds med sitt liv och att hon står inför döden.

Jag har skrattat och förundrats genom berättelsen, jag har fällt många tårar och fått följa med på en fantastisk resa. Detta är en varm och genuin berättelse.

Så här skriver Adlibris om boken: Reviderad nyutgåva av gripande relationsroman som spänner över ett helt liv och tar med läsaren på en resa till svunna tiders Paris, New York och Stockholm. Huvudpersonen Doris, 96 år, lever alldeles ensam i en lägenhet på Bastugatan i Stockholm och hennes enda kontakt med omvärlden, förutom hemhjälpen, är systerdotterdottern Jenny som bor i USA. Doris har haft samma adressbok sedan 1928. I den finns alla de människor hon mött genom livet. De flesta av namnen är överstrukna, döda, men en dag börjar Doris skriva ner sina minnen till Jenny. Det blir en fascinerande berättelse om vänskap och äventyr, lycka och sorg, och om den stora kärleken som man aldrig glömmer.

Bok: The King, The Virgin och The Queen av Tiffany Reisz

Under julhelgen tog jag mig äntligen tid att läsa The King, The Virgin och The Queen vilket är bok sex till åtta i Tiffany Reisz serie The Original Sinners. Tanken var att detta skulle bli en triologi men serien har växt och växt. Än så länge finns det åtta böcker, fyra i De röda åren och fyra i De vita åren. Fem av böckerna är översatta till svenska. Jag läste precis på Tiffanys hemsida att bok nummer nio The Priest kommer i år. Jag är så nyfiken på den nya boken.

Det är snart fem år sen jag läste ut Helgonet. Då trodde jag att de resterande böckerna skulle publiceras på svenska men så blev det aldrig. I höstas bestämde jag mig för att beställa de tre resterande böckerna på engelska. Jag vet egentligen inte varför det har tagit sådan tid. Berättelsen om Nora, Sören, Kingsley och de andra är en av få berättelser jag bär med mig.

Jag älskar karaktärerna som Tiffany har skapat och vill bara veta mer och mer. Därför blev jag extra glad när jag läste att det kommer en nionde bok nu under våren.

Hur som, bok sex The King handlar om Kingsley, om hur han blev kung över Manhattans BDSM-scen. Boken är spännande, nervkittlande, erotisk och intressant. Vi får lära känna Kingsley på djupet, hans rädslor och drömmar. I denna bok får vi även veta hur Kingsley och Sören återförenas och hur BDSM-scenen på Manhattan förändras för alltid.

I bok sju, The Virgin tar berättelsen om Nora, Sören och Kingsley en oväntad vändning. Alla tre är i en relation med varandra och nöjda och glada. Fram tills en dag, Nora är förtvivlad och arg. Så arg att hon lämnar Sören och flyr från Manhattan. Konsekvensen blir att även Kingsley flyr och vi får följa de båda under året ifrån varandra och ifrån Sören.

Men året för också något gott med sig. Nora får tid att utforska sin egen sexualitet och läggning. Kingsley å andra sidan får tid att funderar och inser med tiden vad eller snarare vem han behöver för att få tillbaka glädjen i livet.

Men vad händer sen när både Kingsley och Nora är tillbaka på Manhattan? I den åttonde boken, The Queen får vi följa Noras kamp för att få vara den hon innerst inne är. Hon kämpar med sig själv, med sin självständighet. Men hon kämpar också mot Kingsley och Sören, de två viktigaste männen i hennes liv. Boken handlar om hur Nora intar platsen som drottning i Kingsleys kungadöme, men också kampen dit.

Jag har sagt det tidigare och säger det igen, jag älskar böckerna om Nora, Sören och Kingsley. Tiffany skriver med inlevelse och hennes karaktärer är så levande, mänskliga. Nu ser jag fram emot att läsa den nionde boken, denna gång beställer jag den på engelska på en gång.

Läs mer: Bok: The Original Sinners av Tiffany Reisz, Bok: Härskarinnan av Tiffany Reisz och Bok: Helgonet av Tiffany Reisz

Bio: Min pappa Marianne

För någon vecka sedan såg vi Min pappa Marianne med underbara Rolf Lassgård i huvudrollen som prästen Lasse/Marianne. Detta är en underbar berättelse prästen Lasse som egentligen vill vara Marianne. Som helt sitt liv fått stå tillbaka på ett eller annat sätt men som nu känner att han måste få vara sig själv, sitt rätta jag.

Vi får möta dottern Hanna, sonen David och frun Lena. Hur tacklar det att deras pappa och make innerst inne är Marianne och inget hellre vill än att få släppa ut Marianne. VI får också möta Lasses kollegor och församling samt flera invånare där familjen bor.

Jag är imponerad över Rolf Lassgårds prestation, hur han fångar de små kvinnliga rörelserna och med värme gestaltar Marianne. Filmen är väl värd att se och budskapet är klockrent, alla har rätt att vara sig själva!

Så här skriver Filmstaden om filmen: Efter att ha brutit upp med pojkvännen återvänder Hanna, 28, till Alingsås för ett vikariat på lokalnyheterna. När hennes älskade pappa, prästen med det stora skägget, avslöjar att han egentligen vill vara Marianne vänds Hannas värld upp och ner. Men för pappa Marianne finns ingen återvändo, hon måste äntligen få vara den hon är. Det blir en omtumlande resa för Hanna som varken kände sig själv eller sin pappa så väl som hon trodde. En varm feelgood-berättelse om modet att vara sig själv och lyckan över att bli älskad för den man är.

Imbolc – vårens ankomst

Under lördagen och söndagen firade en del av världens häxor Imbolc, en Keltisk högtid som firar de första vårtecknen. Kanske känner du att dagarna är lite ljusare, solens strålar lite varmare. Det kanske till och med är så att en och annan snödroppe har tittat fram.

Det här är min fjärde sabbat och gårdagens firande var ganska lågmält. På fredagskvällen hade jag börjat baka bagels toppade med vallmofrö (recept) som vi åt till frukost. Det var en underbar vårdag och jag upptäckte dessa små skönheter ute på tomten.

Foto: Sofie

Vi var ute hela dagen och på kvällen bakade jag citron- och vallmomuffins med hjälp av detta recept, Syrlig citron- och vallmokaka.

Foto: Sofie

Jag avslutade kvällen med en ceremoni vid mitt altare där jag bad Brigida, fruktbarhetsgudinnan som firas denna sabbat att välsigna de frön jag ska planera i år och ge dem näring och rik skörd. Jag bad henne även om stöd i att lämna det gamla och stagnerade bakom mig för att ge plats åt nytt. Allt som allt var det en fin dag och jag passade på att göra allt under dagen med intention att rena och skapa nytt.

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: