Om att överleva misshandel

I helgen har jag och maken sett filmen Citation. Den handlar om en student i Nigeria som utsätts för ett våldtäktsförsök av sin lärare. Studenten i fråga anmäler detta till universitetet och vi får följa processen kring anmälan. Filmen är löst baserad på verkligen händelser och den är intressant ur många perspektiv; maktmissbruk, sexuellt våld men också frågan kring trovärdighet och hur omgivningen reagerar.

För det första, vad får en lärare att tror sig ha rätt att utnyttja en student för egen vinning? Att kräva sex och sexuella handlingar för att ge studenten bra betyg, rekommendationer och så vidare. Vad får en människa att drivas så av makt och en känsla av fullkomlighet? För mig är det helt oförståeligt. Vad jag vet pågår det inte på våra svenska universitet men det förekommer på andra sätt i samhället där den ena personen är i beroendeställning till den andra. Det kan handla om en chef och medarbetare eller brukare och personal. Något vi ser mer och mer av är vuxna som utnyttjar barn och ungdomar i social media för sitt höga nöjesskull. Barn och unga som allt för tidigt blir av med sin oskuldsfullhet. Det är rent ut sagt vidrigt!

Det som dock fick mig att fundera när jag såg filmen var hur omgivningen betedde sig. Dels den panel som skulle bedöma trovärdigheten hos studenten och läraren och därmed vem som talade sanning. Men också vänner, studiekamrater och så vidare. De faktorer som gör att läraren har övertag – hans titel, tjänst och ställning i den akademiska världen – gör honom på en gång mer trovärdig. Men varför? Tro vi på fullaste allvar att en människa i maktposition inte kan missbruka den makten, har vi inte sett tillräckligt med bevis på just maktmissbruk?

Hur ska de offer som finns där ute våga berätta vad de varit med om när omgivningen bemöter deras berättelse med misstro? För att en individ ska våga öppna upp sig och erkänna för sig själv och andra vad som hänt måste vi ha ett tillåtande samtalsklimat. Att bemöta allt och alla med misstro skapar inte det, det skapar snarare en tystnadskultur. Även detta exemplifierades i filmen då en del av studentens vänner vände henne ryggen eller till och med vittnade till hennes nackdel. De valde helt enkelt att tro på förövaren snarare än offret. Varför, det kanske var lättare att tro på förövaren och den enkla sanningen istället för att ifrågasätta och titta på sina egna värderingar.

Jag är medveten om att jag ställt fler frågor än jag har gett svar vilket gör mig både arg och orolig. Men jag tror att det finns hopp, bara vi är fler som vågar ställa dessa obekväma frågor. Vi behöver också vara fler som står kvar och lyssnar på de tragiska och hjärtskärande berättelser som bara längtar efter att komma ut.

Var uppmärksam!

Bilden nedan dök upp i mitt Instagramflöde häromdagen. Något i rubriken fångade mitt intresse, jag läste vidare och kände genast igen mig. Nu är jag inte helt säker på att detta endast gäller kvinnor men det stämmer i alla fall in på mig.

Sedan 20-årsåldern har jag vetat om att när jag blir tyst har jag gett upp, det intressanta är dock att det inte enbart gäller i kärleksrelationer som bilden ovan syftar på det. Åtminstone inte för mig. Jag agerar på samma sätt i vänskap, i föreningslivet men också på arbetet. Min omtänksamhet visar sig i att jag är försiktig, min ilska är ett tecken på att jag bryr mig och att jag ställer frågor betyder att jag vill förstå. På samma sätt betyder det att jag har gett upp den dag jag låter saker bero eller helt enkelt inte bryr mig, jag tar ett kliv tillbaka.

Att vi tar hänsyn till detta i kärleksrelationer må vara en självklarhet men är det i vänskap, i föreningsliv och på arbetet? I vänskap tror jag absolut att detta också många gånger är en självklarhet, åtminstone i djup vänskap. Det kanske inte är lika viktigt eller sant i bekantskaper. Däremot ser jag allt för ofta hur vissa personer framhärdar i föreningslivet eller på arbetet och hur de kommer undan med det. Hur det ses som ett tecken på engagemang men att föreningen eller arbetsgivaren glömmer bort de röster som tystnar och försvinner. Samtalsklimatet är helt enkelt inte tillräckligt tillåtande eller lyhört. Jag tänker att det är lika viktigt att lyssna som att tala, att låta alla ”runt bordet” få komma till tals oavsett om deras uttryck är högljutt och forcerat eller tystare och kanske lite osäkrare. Alla röster är viktig och bör höras, sedan måste det självklart fattas beslut och alla kanske inte får som de vill. Men när jag blivit lyssnad till har jag i alla fall lättare att acceptera ett beslut som går emot min egen önskan eller tro. Att skapa konsensus är inte alltid lätt men jag tror att det blir enklare om vi stannar upp och lyssnar på varandra. Om vi undviker att röster tystnar och tillslut förvinner. Det är för mig att visa varandra respekt!

Bok: Noveller av Tiffany Reisz

Jag absolut älskar Tiffany Reisz serie The Original Sinners. Idag är det nio böcker i serien; fyra i De röda åren, fyra i De vita åren och så den senaste boken där serien går in i en ny era. Vid sidan av dessa böcker har Tiffany också skrivet ett antal romaner och noveller. Dessa är fristående men utspelar sig samtidigt mellan de andra böckerna eller är berättelser vid sidan av. Inte nog med att jag älskar serien som sådan, jag har blivit väldigt fäst vid karaktärerna. Dessa romaner och noveller ger mig än mer inblick i deras liv och det är så roligt att få göra nedslag genom deras liv.

Foto: Sofie

Mischief – A Halloween Novella är en rolig och erotisk berättelse som utspelar sig under en Halloween helg i Salem. Nico har aldrig upplevt en amerikansk Halloween så Nora överraskar honom med en helg fylld med otyg.

The Confessions innehåller två kortare noveller samt en intervju med författaren själv. De två novellerna är Sören respektive Noras biktsamtal med prästen Stuart Ballard. Novellerna är intima, personliga och underhållande. De ger en annan syn på bikt men också på både Sören och Noras förhållande till kyrkan.

I The Chateau får vi möta en ung Kingsley som jobbar för franska underrättelsetjänsten. Han uppdrag är att hämta hem en av sina överordnades son försvunnit in i en sexkult. Ingen tidigare agent har lyckats ta sig in på slottet där sexkulten huserar men självklart lyckas Kingsley med sin charm och ärlighet. Han är dock inte beredd på vad han kommer att möta, framförallt inte slottets Madame. The Chateau är en intressant berättelse där vi får lära känna Kingsley som ung och kanske lite vilsen. Sexscenerna är magnifika men också grymma, det är något alldeles sadistiskt över denna roman.

Winter Tales är en antologi som innehåller fem kortare noveller. Gemensamt för alla novellerna är att de utspelar sig under julen. Vi får följa med Nora och Zack till Frankrike i December Wine, målet med resan är att leta upp det som kan vara Kingsleys vuxna son.

I The Christmas Truce får vi följa med på Nora, Kingsley och Sörens julfirande och tillika vapenvila. En rolig och sexig berättelse.

Poinsettia är en söt berättelse från Sörens tid på prästseminariet i Rom.

Sören och Kingsley’s relation har alltid varit kantad av en sorts hatkärlek. Så även deras lilla get way o The Scent of Winter.

Vi får återigen en liten inblick i Sörens liv i Rom i berättelsen Blood & Snow.

Läs mer: Bok: The Original Sinners av Tiffany Reisz, Bok: Härskarinnan av Tiffany Reisz, Bok: Helgonet av Tiffany Reisz och Bok: The King, The Virgin och The Queen av Tiffany Reisz

Om att säga ifrån

På sistone har jag vid två tillfällen blivit riktigt arg på personer som inte respekterar mig eller min tid. Vi båda tillfällena har jag lugnt och sansat antingen talar om för personen att jag är upptagen och inte kan prata just nu eller försökte att resonera med personen. I båda fallen har den andra pratat i munnen på mig, inte respekterat min tid eller det jag säger. Båda samtalen resulterade i att jag bad personen hålla käften, lyssna på vad jag sa. När inte ens det hjälpte sa jag helt enkelt hej då och la på luren.

Det intressant och tragiska i det hela är att jag vid båda tillfällena haft dåligt samvete för att jag blivit arg. Häromdagen berättade jag för en god vän om detta. Hon gav mig ett annat perspektiv på det hela.

Tänk att din stressnivå är mellan 1 och 100. När du börjar känna dig obekväm eller stressad säger du ifrån lugnt och sansat. Om personen ändå inte lyssnar på dig fortsätter din stressnivå att öka, du säger ifrån igen men lite skarpare. Även denna gång blir du inte hörd och din stressnivå går i taket. Det resulterar i att du exploderar och säger ifrån på det sätt som passar dig bäst där och då. Men eftersom du redan har sagt ifrån och sagt ifrån är det inte konstigt att du tillslut exploderad för du har inte blivit sedd och hörd. Dina behov har inte tillfredsställts, dina gränser har inte respekterats.

Det fick mig att tänka till, vilken rätt har en annan människa att trampa på mina gränser? Att ringa och skälla på mig utan att ens försöka lyssna tillbaka? Jag tycker fortfarande inte om att bli så arg men jag kan ändå känna att båda personerna blev förvarnande. De lyssnade helt enkelt inte och då får de ta konsekvenserna. Personligen hade jag föredragit ett lugnt och respektfullt samtal men det finns ingen anledning att göra våld på sig själv för att gå någon annan till mötes.

Om jag får önska något är det att vi alla är lite mer villiga att lyssna på varandra, att försöka förstå vad den andra menar och att visa varandra respekt. Men samtidigt har vi alla rätt att sätta våra egna gränser och att markera när dessa gränser överskrids.

”Vi får inte bli tysta”

”Vi får inte bli tysta” säger Kronprinsessan Victoria i sitt inledningstal till årets digitala Prideparad. Jag håller helt och fullt med, aldrig någonsin får vi tystna.

Att stå upp för allas lika värde och rättigheter är inte alltid enkelt eller okomplicerat. Det är snarare obekvämt, jobbigt och kanske till och med provocerande. Men om vi alla vågar säga ifrån när vi möter fördomar och orättvisor kommer vi få till en bestående förändring.

För mig har det alltid varit en självklarhet att alla människor har samma värde. Att hudfärg, kön, sexuell läggning eller andra olikheter skapar mångfald och ger den unika värld jag vill leva i.

Men jag vet av egen erfarenhet att många inte ser på världen eller sina medmänniskor på det viset. Bara att tänka på det gör mig arg.
För vilken rätt har du eller jag att döma andra?
Vilken rätt har du eller jag att tror att vi är förmer för att vi har en viss hudfärg?
Vilken rätt har du att tror att din röst är starkare än min för att du är man? Eller vad säger att normen är heteronormativ?

Trots dessa erfarenheter av fördomar, förtryck och rasism har jag ändå alltid trott att vi är på rätt väg. Att världen sakteligen håller på att förändra. Men nu vet jag inte längre, jag känner mig till och med uppgiven.

Hatet mot svarta och bruna verkar öka, inskränkningarna i kvinnors frihet verkar bli fler liksom lagarna mot HBTQ-personer. Vart är världen på väg?

Å detta händer inte bara i andra länder, detta händer här mitt ibland oss. Det händer vid mitt köksbord när min granne försöker tysta mig för att han anser att han har större rätt än tala än vad jag som kvinna har. Det händer när fikagänget pratat nedlåtande om homosexuella eller kollegorna inte säger ifrån när någon kommer med en rasistisk kommentar. Det värsta av allt är att många av dessa människor har fått en offentlig röst i Sverige, den rösten heter Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.

Jag förstår att det är läskigt att få sina privilegier ifrågasatta, framförallt om man haft dessa privilegier i hela sitt liv. Men du har ändå inte större rätt till dessa privilegier än din medmänniska bara för att du är man, vit och heterosexuell. Å jag lovar ingen försöker ta dessa rättigheter ifrån dig, det enda vi vill är att vi alla får samma rättigheter och privilegier. Att dessa inte ska vara förknippade med hudfärg, kön eller sexuell läggning utan att dessa ska komma med det faktum att vi alla är människor.

Så jag uppmanar alla att våga titta sig själva i spegeln, våga ifrågasätta sina fördomar och ha modet att ändra det som inte är i linje med allas lika rätt och värde. För vi har alla samma rätt och värde och just nu måste vi stötta alla grupper som åsidosätts, trakasseras, förföljs och mördas just på grund av hudfärg, kön, sexuell läggning eller någon annan olikhet. Alla dessa människor behöver vårt stöd och vårt ord. Tillsammans kan vi förändra världen, tillsammans är vi starka. Vi får inte bli tysta!

Våga vara obekväm

I bilen på väg till jobbet i måndags lyssnade jag på Luvvie Ajayis TED Talk ”Get comfortable with being uncomfortable”. Ganska så snart insåg jag att det var mig hon beskrev, att jag allt som oftast också är den där personen som sticker ut hakan. Som påtalar att något är fel, som uppmärksammar orättvisor eller ifrågasätter ogenomtänkta uttalande.

I samband med att jag genomgick antagningen till prästkandidat i Svenska kyrkan genomförde vi en praktikperiod under sommaren. Jag var i en församling i Stockholms stift och hade en manlig handledare. Denna handledare var inte en trevlig typ, han hade för vana att kritisera de flesta av oss på ett osympatiskt sätt. Praktiken varade i fyra veckor och varje söndag var vi med och höll i olika delar av gudstjänsten. Den första söndagen var det min tur att predika och jag såg verkligen fram emot det och tyckte om den predikan jag hade skrivit (läs mer: Dag 7: Söndagsmässa – 2a söndagen efter trefaldighet).

Under min predikan kände jag att jag fick kontakt med församlingen och att ordet mottogs väl. Det tyckte tydligen inte min handledare, i ärlighetens namn tror jag inte att jag fick någon positiv feedback alls av honom under de fyra veckorna.

Hur som, vi hade regelbundna avstämningar med handledaren under praktiken och vid ett av dessa tillfällen. Troligen redan efter första veckan påtalade jag att jag tyckte att han var elak mot en av mina medpraktikanter. Jag lovar att det inte slutade väl, speciellt inte med tanke på att biskopen nekade mig att bli prästkandidat.

Ångrar jag mig? Absolut inte! Jag kunde inte sitta bredvid och fortsätta se på när vår handledare var otrevlig och rent ut sagt elak. Varför skulle jag? För mig var hans beteende inte förenligt med den kristna tron och om det är vad Svenska kyrkan står för är jag hellre utan kyrkan.

Men det intressanta är att jag där och då insåg att det är typiskt mig att lägga mig i, att ifrågasätta och att säga ifrån.

Jag har gjort det vid flera tillfällen och kommer så fortsätta göra. Det är helt enkelt den jag är. Visst har det hänt att jag har ångrat mig som den där lördagskvällen här hemma vid köksbordet när vi diskuterade Me too-rörelsen och två av våra gäster påpekar att kvinnor använder Me too för att hämnas på män. Jag försökte in i det längsta att argumentera lugnt och sansat, jag sa till och med att jag ville att vi avslutade samtalet då det gjorde mig arg. Men ändå framhärdade dessa män vilket resulterade i att jag lämnade rummet och middagen var över. Den kvällen slutade inte trevligt.

Men även om en liten del av mig undrar varför jag alltid måste säga ifrån eller ifrågasätter varför jag låter mig själv bli så arg vet jag innerst inne att jag kommer fortsätta att kämpa. För en del av mig är obekväm och vill så vara. Jag tycker helt enkelt att det är viktigt att vara obekväm men jag gör det av kärlek. För mig är det ett sätt att bidra till en mer jämställd och respektfull värld. Om ingen säger ifrån hur ska världen då kunna ändras?

Så om du som jag är obekväm, var stolt över det och fortsätt att ifrågasätta orättvisor och andra systemfel i samhället. Tillsammans kan vi skapa ett samhälle baserat på rätten till sitt eget liv, på respekt och på jämställdhet.

Öppna ögonen och se!

Jag har vuxit upp i Stockholms fattigare förorter, lagat pitabröd med min kompis mamma efter skolan, sett min kompis familj delas av kriget i forna Jugoslavien. Funderat på varför flickor och pojkar behandlas olika. Stått bredvid när en ung homosexuell man kastats ut hemifrån. Mött rasismen hos en vit, välutbildad familj i den amerikanska södern. Läst bok efter bok efter bok om unga kvinnors liv i olika delar av världen.

Men någonstans vet jag att jag trots detta är privilegierad och den enda orsaken är att jag är född med en viss hudfärg. För mig har det alltid varit en självklarhet att alla människor är lika mycket värda, att alla förtjänar samma respekt. Men gång på gång ser jag hur samhället gör allt för att urskilja den som är annorlunda oavsett om det är på grund av hudfärg, sexuell läggning, religion eller något annat som inte passar in i normen.

Nu senast har hela världen bevittnat polisvåldet mot en försvarslös svart man vid namn George Floyd. Men han är inte den ende!

För bara några veckor sedan såg jag Netflix miniserie When they see us samt Oprahs eftersnack. Det går knappt att ta till sig vad polisen tänkte, vad de anhöriga tänkte eller vad de unga killar som blev utsatta för detta tänkte. Serien är hjärtskärande men sann. Ja, det är sant!

Ungefär i samma veva såg vi serien Seven seconds, även denna på Netflix. Här skildras också hur framförallt unga svarta killar behandlas av polisen men även hur rasismen ligger djupt i den amerikanska själen.

Det finns än blir bevis på detta bara på film: Niceville, Dolda tillgångar, The Butler och 12 Years a slave för att nämna de jag kommer på i en hast. Alla skildrar en värld där vissa människor är mindre värda än andra. Där dessa människor anser sig ha rätten att bestämma av de mindre värda människorna. Att de dessutom ansåg sig ha rätt att äga dessa människors liv. Dessa berättelser är sanna. Precis, de är sanna!

Idag sköljer en våg av av berättelser, stöd, uppmuntran, kärlek och uppvaknande över världen. Förhoppningsvis blir världen aldrig sig lik igen. Tänk om detta är den gång vi alla lyssnar, förstår och accepterar att världen behöver förändras! Att vi behöver förändra hur vi lever, agerar och vad vi tar för givet. Vi får alla plats på jorden, vi har alla samma rätt att leva.

Jag uppmanar dig att våga öppna ögonen för de orättvisor mörkhyade människor ställs inför. Att våga se dina egna privilegier och att utbilda dig själv om vad rasism är och hur vi tillsammans kan stoppa den.

Tillsammans kan vi skapa en bättre värld, det börjar med dig!

Recept: Tarte flambée

Tarte flambée – receptet kommer från svt (recept)

För en tid sedan provade jag tarte flambée på Haga Schweizeri på NK. Det var supergott. När Nobelkocken Sebastian visar hur man gör en
tarte flambée under Stockholms Kulturnatt blev jag inspirerad. Det bästa var att han påtalade att du kan använda det du har hemma. Så idag blev det tarte flambée med feta ost, mozzarella, rödlök och svartpeppar. Den varma tarten toppade jag med aioli och serverade med en härlig sallad. Hur gott som helst!

Deg
2,5 dl vetemjöl (300 g)
1/4 tsk salt
1 dl vatten (200 g)
1 msk olivolja

Fyllning
crème fraiche
rödlök
valfri ost, jag valde fetaost och mozzarella
svartpeppar

Gör så här:
1) Blanda vetemjöl och salt i en matberedare. Tillsätt vatten och olivolja och kör ihop till en deg. Tillsätt lite mer mjöl om den är alltför kladdig. Täck den med plastfolie och låt den vila en stund medan du förbereder resten
2) Sätt ugnen på högsta värme och sätt in en plåt.
3) Kavla ut 1/4 av degen på mjölat bord och lägg den på bakplåtspapper. Bred på crème fraiche men lämna någon centimeter i kanten. Lägg på fyllningen och toppa med ost. Flytta över bakplåtspapperet till den varma plåten. Grädda mitt i ugnen 7–10 minuter tills de börjar få fin färg. Värm plåten på nytt innan du gräddar nästa tarte.

Foto: Sofie

Tipa! Jag la bakplåtspappret direkt på den varma plåten och sedan la jag på den utkavlade degen, fyllde min tarte och så in i ugnen. Det gick också jättebra!

Tankar kring ångest

Under påskhelgen har vi tittat på The goop lab with Gwyneth Paltrow på Netflix. Det är sex spännande och intressanta avsnitt om psykedeliska droger, helande energi och andra kontroversiella behandlingsmetoder. Vi får möte Gwyneth och hennes fantastiska personal i intima, utmanande och annorlunda situationer. I situationer där de får möta sig själva, sin ångest, sina rädslor och sitt förflutna. I alla avsnitt får vi också möta andra människor som har använt eller använt metoden i fråga och som vittnar om hur den har påverkat dem och deras liv.

För mig är det fascinerande att gång efter gång efter gång nämns ångest och för den delen stress som problem. Till och med ganska stora problem. Jag har själv ångest och har troligen haft sen sena tonåren. Då var det dock ingen som pratade om det.

Att jag fick svimningsanfall på tunnelbanan på väg till skolan, så svara att jag var tvungen att lägga mig på en bänk på perrongen var inget jag pratade om. Att jag ville ta livet av mig nämnde jag knappt och när jag gjorde det avfärdades det som strunt. Att jag oroade mig för det mest var heller inget underligt, jag var väl lite känslig.

När jag sedan kom i kontakt med psykiatrin var det mest tal om medicin, medicin som gjorde mig sämre och verkligen fick mig att vilja ta livet av mig. Det blev så pass allvarligt att jag till och med försökte genom att överdosera den medicin psykiatrin hade skrivit ut åt mig. Jag var då 24 år gammal. Men ångesten fick jag inga verktyg att hantera. Det var fortfarande medicin som var bästa boten. Hur ny en kemisk substans kan vara det bästa?!

Det fortsatte på det här viset i några år tills jag sa ifrån, jag ville inte äta mer medicin. Jag ville få hjälp att förstå varför jag kände som jag gjorde. Då började utmaningen. Att få samtalsstöd är svårt på många sätt. Det handlar om att ha råd med det eller att få stöd via landstinget men det handlar också om att komma till rätt person. En person som ser igenom dina försvarsmurar, som förstår vad du inte säger och som kan locka fram det som behöver komma fram. Det handlar om att personen i fråga ska våga stå kvar när det blir jobbigt och hjälpa dig igenom det hela. Nu syftar jag inte på dygnet runt hjälp av en terapeut du går till en gång i veckan utan snarare att terapeuten inte avslutar kontakten bara för att det blir jobbigt.

Hur som, personligen hittade jag aldrig riktigt den personen. Kyrkan hjälpta i perioder, en och annan terapeut kom med några kloka råd, det har funnits en underbar präst i mitt liv som alltid lyssnade och förstod. Men den bästa hjälpen har för mig varit att flytta ut på landet, att återanknyta till moder Jord. Att leva ett annat liv, att andas frisk luft, gräva ner händerna i jorden och bli ett med skapelsen. Att samtidigt lyssna inåt, vad behöver jag just nu? Vad mår jag bra av?

Att meditera, att gå på massage och healing, att utforska trumresor, att utföra månceremonier, att träna min intuition och andlighet har varit en del av detta. Men kärnan har alltid varit densamma, att läka på insidan, att nå min innersta kärna och att låta den växa, blomma och stråla. Idag använder jag mig av andra tekniker när jag känner mig rädd och orolig. När ångesten kryper in på mig och jag känner hur bröstet smärtar eller musklerna krampar. Ett exempel är att jag tar kontakt med min inre häxa, med den häxa som bor i mitt hjärta. Jag vänder blicken inåt, ber henne om hjälp. Ibland sitter vi ner och pratat, ibland tar vi en promenad. Den gemensamma nämnaren är att jag alltid hittar kraften att ta mig igenom det står inför mig, jag känner den varma gyllene kraften genomsyra mig och jag känner hur lugnet sprider sig i kroppen.

Jag kan inte lova att det här fungerar för alla, jag förespråkar det inte ens för alla. Det jag vill säga är att jag tror att det finns ett fundamentalt fel i världen när så många människor lever med ångest mer eller mindre regelbundet. Hur har det blivit så här? Om vi inte gör något åt det nu tror jag inte att mänskligheten kommer överleva, eller så kommer majoriteten att medicinera på ett eller annat sätt. Visst, det är säkert bra för läkemedelsindustrin men troligen inte för människan.

Här tror jag snarare på ett mer tillåtande samhälle, mindre perfektionism, mindre krav och prestation och mer återkoppling till våra ursprungsvärden. Till relationer, till naturen och framförallt till oss själva.

Våga lyssna på din inre röst ❤

Subglottisk stenos i coronatider

Då jag har fått diagnosen subglottisk stenos (läs mer: Diagnos: subglottisk stenos) opereras jag med ojämna mellanrum och däremellan går jag på kontroller på ÖNH på Huddinge sjukhus hos Dr. Gert Henriksson. Min senaste operation, nummer sex i följden skedde i slutet av januari 2017 (läs mer: Operation nummer sex) och sedan dess har jag gjort nio återbesök och kontroller. Jag har mått förhållandevis bra, visst syns det att förträningen är tillbaka men den har varit ganska konstant. Problemet har varit att jag även haft problem med dålig smak i munnen, en vit beläggning långt bak på tungan och ont i min högra bihåla. Gert remitterade mig till ÖNH på Vrinnevi sjukhus i Norrköping hösten 2018 och det har varit en lång och seg resa. Efter mycket om och men på sjukhuset hamnade jag hos en specialisttandläkare våren 2019 som gjorde om en gammal rotfyllning. Sen tillbaka till sjukhuset hösten 2019 med ny röntgen. Det ledde till att läkaren vill ha ett nytt utlåtande från tandläkaren vilket egentligen betyder en annan svindyr röntgen. Så problemet med bihålan kvarstår även om jag inte har lika ont längre.

Men sedan min sista undersökningen på Huddinge i oktober 2019 har jag känt mig sämre i halsen. Jag tycker att jag andas tyngre och känner mig trängre i halsen. Harklingarna kommer oftare och jag hostar en hel del, ofta för att det känns som om något sitter fast i halsen. Dock ville Gert avvakta operation eftersom jag förträningen fortfarande inte är så stor. Följden blev ny undersökningen i januari med ungefär samma resultat. Vi skulle ses om tre månader igen.

Men och här kommer det ett stort MEN, på grund av coronaepidemin utförs inga vanliga undersökningen eller icke-akuta operationer för tillfället. Min undersökningen nu i april är framflyttad och blir troligen som tidigast av i juni eller juli. Jag känner fortfarande hur jag blir sämre och nu är det så pass påtagligt att vänner till mig tycker att jag låter sämre. Jag är dessutom varit fundersam på corona påverkar mig, tillhöra jag riskgruppen eller inte?

Jag valde att skicka ett meddelande till Gert via 1177 och fick då prata med honom. Vi resonerade en god stund kring hur jag mår och det var då han berättade att de inte utför några undersökningar eller icke-akuta operationer och att jag kommer få vänta till sommaren om inte längre. Han mål var att jag skulle hålla mig så frisk som möjligt under tiden och vi pratade om en kur med antibiotika och kortison. Jag är förhållandevis restriktivt till det numera och ville försöka med inhalationer av koksalt och ökad dos pulmicort. Det hjälpte inte, så i fredags påbörjade jag min tiodagarskur. Jag mår inge vidare av det heller, magen protesterar och jag mår illa. Men förhoppningsvis hjälper det i alla fall lite.

Foto: Sofie

Under samtalet passade jag även på att fråga om jag tillhör riskgruppen och fick då till svar att jag kanske inte har större benägenhet att bli varken smittad av coronaviruset eller svårt sjuk. Men att det skulle bli problematiskt om jag blev så pass sjuk att jag var tvungen att ligga i respirator, detta då jag är trång i halsen. Så han tycket det var bra att jag jobbade hemifrån (vilket jag har gjort i snart 6 veckor) och att jag ska försöka hålla mig frisk.

Jag uppskattar att Gert tar sig tid att prata med mig och resonera kring min vård då det trots allt är frustrerande att leva med ett kroniskt tillstånd där jag aldrig vet när nästa operation väntar.

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: