I tisdags opererade jag bihålan, en efterlängtad men jobbig operation. Det hela började sommaren 2016 med att jag hade dålig smak i munnen och en vit beläggning på tungan. Tandläkaren visste inte vad det var inte heller min läkare på ÖNH. Jag hade inga andra symptom men besvärades av den dåliga smaken i munnen. Det var samtidigt frustrerande att inte bli varken sedd eller hörd. Varje gång jag gick till tandläkaren eller läkaren påtalade jag att jag fortfarande kände av den dåliga smaken i munnen och hade kvar beläggningen på tungan. Hösten 2018 blev jag tillslut remitterad till ÖNH i Norrköping av min läkare på ÖNH i Huddinge. I december var det dags att träffa läkaren, diagnosen blev kronisk bihåleinflammation och en remiss till käkkirurgen. Men käkkirurgen ville inte träffa mig utan hänvisade mig till tandläkaren. Efter mycket om och men fick jag träffa en specialisttandläkare i Norrköping som sa att det såg ut som om en av mina tänder hade kontakt med bihålan. Tanden var redan rotfylld så jag hade två val: dra ut den eller göra om rotfyllningen. Jag valde att göra om rotfyllningen då jag ville försöka rädda tanden. Ingreppet tog några månader men gick bra, Besvären från bihålan fanns dock fortfarande där och skulle med lite tur läka över tid.
Under tiden hade jag återbesök på ÖNH, Huddinge där man tyckte att det var underligt att bihålan inte behandlades samtidigt som tanden. En påminnelseremiss skickades till Norrköping vilket slutade i katastrof. Läkaren blev upprörd och ifrågasatte remissen. Jag fick dock veta att de inte tänkte titta på bihålan förens tanden var åtgärdad. Tiden gick och hösten 2020, ungefär ett år efter att tanden var omgjord fick jag ökade symptom från bihålan. Denna gång valde jag att höra av mig till tandläkaren för konsultation samtidigt som jag påtalade detta för min läkare på ÖNH, Huddinge.
Detta resulterade i en remiss till US i Linköping från tandläkaren och en internremiss till nässpecialisterna på KS. Helt plötsligt pågick två parallella processer. Det hela slutade med att tanden drogs ut i november 2020 på US i Linköping samtidigt som jag väntade på operation på Huddinge.
Sedan i januari har jag haft flera telefonsamtal med nässpecialisten på KS och samtidigt väntad på att få röntga bihålan på US i Linköping. Mitt i väntan fick jag en operationstid, denna skulle dock föregås av röntgen men också Covid-test och samtal med narkosläkaren. Inte nog med att jag skulle opereras, jag skulle göra det under pågående pandemin och med en känslig hals som inte bör intuberas. Läkaren uppmärksammade dessutom bara någon vecka innan operation att jag andades tyngre så det blev även en kontroll av halsen innan operation.
Ni som känner mig eller följer min resa vet redan att jag är orolig inför att sövas men också att jag avskyr kameraundersökningen av halsen. Nu skulle allt ske inom loppet av ett dygn. Läkarbesök och diverse annat var inplanerat till den 22 mars med operation den 24 mars. Veckan innan ändrades läkarbesöket till den 23 mars så att jag skulle slippa åka upp och ner till Stockholm. Några dagar senare ställdes alla icke nödvändiga operationer i Stockholm in vilket påverkade min operation. Tur i oturen ansåg nässpecialisten att jag skulle prioriteras men det innebär nya tider. Läkarbesök med mera skulle nu ske på eftermiddagen den 22 mars och operationen den 23 mars.
Det var bara att boka om hotellet, planera om på jobbet, packa väskan och se glad ut. Hela situationen hade dock gjort mig orolig och med tanke på besöksförbudet inom vården var jag tvungen att gå igenom allt själv.
Covid-testet gick bra liksom kameraundersökningen som dock visade på en försämring. Diskussion fördes om det fanns tid att åtgärda även stenosen under tisdagen men det fanns det inte. Samtalet med narkosläkaren gick ganska så bra, jag har blivit duktig på att tala om hur jag mår inför operation och vad jag behöver. Nu var det bara att invänta operationsdagen.
Tisdagen kom och så min planerade operation. Men här gick allt trots allt lite snett. Eftersom jag är svårstucken och stickrädd skulle jag fråga om jag fick komma till preop. så att de kunde sätta infarten. Det resulterade i att jag hamnade på operation utan infart, en situation som verkade stressa personalen och gjorde mig nervös. Med andra ord än mer svårstucken. Även denna gång somnade jag med tårar i ögonen då sömnmedlet svider. När jag sedan vaknade gjorde jag det med ett ryck och fruktansvärd smärta. Senare fick jag veta att operation inte hade gett mig den smärtlindring jag var ordinerad. Det blev inte bättre av att det tog tid för smärtlindringen att verka och en av sköterskorna på postop. mest tyckte jag skulle åka upp på avdelningen och vänta på Alvedonet verkade. Jag stod dock på mig och fick hjälp av en annan sköterska, smärtan var under kontroll innan jag åkte upp till avdelningen.
Operationen var avklarad och hade enligt läkaren gått bra, målet var att öppna upp bihåla utan att riskera skada på halsen. Men jag mår inte så bra. Jag känner mig trött och hängig, men också förkyld. Det är troligen inte så konstigt med tanke på att inflammationen i bihålan måste få läka ut liksom sviterna av själva operationen. Tyvärr slutar det inte där, jag har tagit för vana att hålla mig uppdaterat på min journal via 1177. Häromdagen var jag inne och läste en del kring operationen och fick en överraskning. Ett besök inom vården resulterar ofta i en diagnos. Jag har blivit diagnostiserad med akut sinuit, maxillarsinuit, misstänkt odontogen sinuit, kronisk rinit och kronisk maxillarsinuit. Det intressanta är att jag i samband med operationen även blev diagnostiserad med fetman. Jag lovar att jag blev överraskad, jag blev än mer överraskad när jag såg att jag även blev diagnostiserad med fetma i samband med operationen i somras.
Jag är medveten om att jag är överviktig men att det var så illa och att det hade relevans för operationerna hade jag ingen aning om. Ingen av läkarna har nämnt att jag lider av fetma eller att det på något sätt har relevans för operationerna ifråga.
Det här hände för några dagar sedan och gjorde mig väldigt ledsen, det kändes som en orättvis stämpel och en klassificering utan förklaring. Jag har ibland upplevt att min läkare inte tror på mig när jag beskriver hur jag upplever min andning men aldrig fått något belägg för det. Nu känns det som att beviset för detta är att jag är överviktigt, att det är orsaken till att jag inte kan gå i trappor eller andas normalt. Men jag vet ju att det inte är så eftersom jag utgår ifrån mitt normalläge och sedan ser hur min kondition försämras utifrån det. Till saken hör att jag inte är stillasittande hela tiden, visst har jag ett stillasittande jobb men jag gör vad jag kan för att röra på mig. Motion är inte min starka sida men däremot att städa, jobba i trädgården och så vidare.
Hela den här situationen har varit påfrestande både fysiskt och mentalt och det blev inte bättre av att läsa att läkarna har diagnosticerat mig med fetma. Med en historia av ätstörningar som har resulterat i att jag har svårt för situationer där mitt matintag kontrolleras blev det här för mycket. De senaste dagarna har jag vid flera tillfällen tänkt att jag ska sluta äta eller för den delen att jag inte är värd vård eftersom jag är fet. Idag har jag landat lite och vet att jag känner min kropp bäst, att jag gör vad jag kan utifrån mina förutsättningar för att må bra. Hur lätt är det att motionera med en kronisk inflammation i kroppen eller med en hals som ständigt växer igen? Det är definitivt inte lätt men jag försöker ändå röra på mig, hitta livsglädjen och se ljuset i tunneln. Å det är vad jag tänker fokusera på framåt, diagnos eller inte!
Senaste kommentarer