Mina rättigheter ska vara samma som dina

Jag har funderat fram och tillbaka på vad jag egentligen vill säga i abortdebatten, hur jag ska formulera det jag tänker. Egentligen tycker jag att det är enkelt: min kropp, mitt val. Punkt!

Foto: @alyseruriani

Samtidigt känner jag att det behöver utvecklas, försvaras och förklaras. Jag har läst många inlägg på sociala medier och blir upprörd över alla de inlägg där vi får flera olika scenarier presenterade för oss. Varför ska jag jag som kvinna behöva berättiga mitt val för alla andra? Varför måste en abort föregås av en tragisk händelse som våldtäkt, incest eller liknande? Återigen, min kropp och mitt val. Punkt!

Om det behövs en förklaring till ståndpunkten är det snarare att jag som vuxen kvinna och medborgare i ett visst land ska ha samma rättigheter som en vuxen man i samma land. Mina rättigheter SKA vara samma som dina. Punkt!

Hur kan vi påstå att ett land är jämställd om inte män och kvinnor har samma rättigheter, i detta fall bestämmanderätt över sin kropp? Hur kan vi påstå att män och kvinnor är likvärdiga medborgare om vi inte har samma rättigheter?

I en värld där kvinnan fortfarande ses som andraklassens medborgare i många länder bör vi ständigt jobba för och värna kvinnans rättigheter. Inte förens män och kvinnor ses som jämbördiga och jämställda kan vi sluta den kampen, kanske inte ens då!

Vi alla måste stå upp för aborträtten, inte bara i USA utan även här hemma i Sverige. I höst är det val och flera av våra svenska partier vill inskränka den aborträtt vi har. Därmed vill de inskränka rättigheterna hos alla kvinnliga medborgare. Jag står inte bakom detta och jag hoppas att du inte heller gör det!

Om du funderar på vad du kan göra för att bidra kan du alltid höja din röst, dela inlägg på social medier och skänka pengar till organisationer som kämpar för aborträtten här och i andra länder.

Läs mer: https://www.rfsu.se/vad-vi-gor/i-varlden/tre-fokusomraden/abortratt/

Bloggen 13 år – grattis!

För 13 år sedan föddes ”Spana hos Sofie”, med andra ord blir min blogg tonåring idag. Tänk att det gått 13 år sedan jag skrev mitt första inlägg. Ni, mina läsare har fått följa med mig genom antagningsprocessen till prästkandidat, när jag fick diagnosen subglottisk stenos, otaliga operationen men också på när jag gifte mig. Det har blivit många recensioner och så en del resor och recept.

Bloggen speglar helt enkelt mitt liv under dessa 13 år. Tack för att du följer med mig på resan!

Tillsammans kan vi flytta berg!

De senaste dagarna har N och jag tittat på säsong 17 av Grey’s Anatomy. Säsongen utspelar sig i början av pandemin, dvs våren 2020. Tårarna rinner och en känsla av uppgivenhet kryper allt närmare. Kanske inte så mycket över pandemin i sig, trots allt ser det ut som om vi går mot både friskare och ljusare tider. Mer över mänskligheten och alla de orättvisor som omger oss. Orättvisor som beror på kön, hudfärg, sexuell läggning eller för den delen uppväxt.

Det är för mig ofattbart att vården fortfarande utgår från en vit, medelålders man. I praktiken innebär det att hälften av världens befolkningen, dvs alla kvinnor, är diskriminerad redan innan läkaren träffar patienten. Vidare innebär det att alla som inte har vit hud är diskriminerade, då kan vi räkna bort minst hälften av världens befolkning.

Till syvende och sist bottnar allt detta i att de privilegierade människorna inte vill ge upp minsta lilla av sina privilegier för att skapa en mer rättvis och jämlik värld. De som har mest att förlora är just vita, medelålders män men mer generellt vita människor. Men hur kan vi tro att världen ska förändras om vi inte är villiga att dela med oss eller själva vara en del av förändringen?

Jag tänker lite som utilitaristerna, de säger att vi ska minimera lidandet och skapa största möjliga nytta för största möjliga antal. Med det resonemanget skulle det innebära att om de mest privilegierade ger upp lite av sina privilegier skulle fler människor få ta del av dem och vi skulle skapa mer nytta. Med nytta i detta fall syftar jag på ökad jämställdhet och jämlikhet.

Jag är inte socialist utan tror helhjärtat på människans frihet att göra sina egna val, att välja sitt liv. Men jag tror också att den friheten kommer med ett socialt ansvar. Jag skulle nog vilja kalla mig själv socialliberal. Ett visst socialt skyddsnät är för mig en självklarhet samtidigt som jag tror att de allra flesta vet själva bäst vad de behöver. Men vi måste skapa förutsättningar för alla att ta reda på vad som är bäst för just dem. Vi måste skapa möjligheter för barn och ungdomar att få leka, drömma och prova sig fram. Detta är inte möjligt med deprimerade föräldrar, i fattigdom eller trångboddhet. Situationer som skapar hopplöshet vilket i sin tur för med sig självskadebeteende, ångest, kriminalitet och missbruk. Ingen ska behöva växa upp under de förhållanden.

Oavsett tänker jag att det handlar om att vi måste göra detta tillsammans.

Den medicinska forskningen måste bereddas till att inkludera alla.
Vita män måste inse att de inte har rätt till fördelar bara för att de är vita män.
Bostadsbolagen måste inse att de har möjligheten att trygga sina bostadsområden.
Du och jag kan minska segregationen genom att inte på förhand döma någon pga. utseende eller fråga ”var kommer du ifrån”.
Vi kan alla säga ifrån när kollegan eller vännens rasistiska, homofoba eller misogyna skämt skaver.

Listan kan göras hur lång som helst men poängen är att vi kan alla göra något och om vi alla gör det så kommer så sakteligen världen att förändras. Trots tårarna och uppgivenheten känner jag mig ändå hoppfull. Jag vet att jag inte kan förändra världen själv men jag bidrar åtminstone till förändringen. Gör du det?

Ett djurs värde

Våren 2010 skrev jag min C-uppsats i Tro- och livsåskådning. Det pågick en het debatt kring vargjakten i media och jag valde att titta lite närmare på den ut ett tros- och livsåskådningsperspektiv. Resultatet blev att jag valde att bli vegetarian. Till en början var jag inte strikt i min kost, vissa tillsatser slank ner ändå även om jag ratade gelatin. Men med tiden läste jag på mer och mer om innehållet i min mat och blev därmed mer och mer strikt. Olika tillsatser valdes bort liksom löpe och vassle. Idag är jag inte riktigt så strikt men mer eller mindre. För mig handlar det fortfarande om djurens välmående och att vår moderna djurhållning på många sätt är värdelös som i saknas värdegrund eller eftertanke.

Vargjakten har varit ett hett debattämne ett par gånger till sedan 2010 liksom djurhållning på våra djurparker och av tamdjur. I helgen läste jag att Skansen har avlivat sina fyra vargar då de inte längre ska hålla varg. Istället ska de satsa på fjällräv för att skapa en reservpopulation som eventuellt ska placeras ut i det vilda. Hur tänker de nu? De ska alltså skapa en reservpopulation av fjällräv på Djurgården i Stockholm, en population som dessutom ska visas upp för allmänheten och dessutom generera någon form av intäkt. Jag förstår också att det kostar att hålla djur men om nu staten finansierar en verksamhet som Skansen borde det då inte vara bättre att finansiera ett vilddjurscentrum ute i det vilda, ett centrum som har som uppgift att bevara mångfalden i naturen och därmed rädda utdöende arter.

Att stänga in djur eller för den delen föda upp djur i bur borde inte vara ett sunt sätt att bevara mångfald på. Att dessutom låta dessa djur leva på små ytor till allmänhetens beskådan kan knappast vara för djurens bästa. Det låter mer som lönsamhet och vinstintresse, speciellt när djuren i fråga avlivas när det inte längre fyller en funktion.

Jag brukar tänka på det när jag åker förbi alla dessa hästgårdar också. En ensam häst i en liten hage som dessutom är upptrampad och mest består av lera. Kan det vara ett värdigt eller ens drägligt liv för hästen. Sällskap en eller två gånger om dagen när det passar människan eller rättare sagt ägaren. Hur blev det så här? När blev djur en förbrukningsvara som mäts i mänskliga behov, lönsamhet och underhållningsvärde?

Allt var definitivt inte bättre förr men dagens moderna samhälle verkar ha tappat medmänskligheten till förmån för egoistiska handlingar och värderingar. Jag önskar innerligt att vi alla tog oss tid och stannade upp, funderade på vad vi verkligen värdesätter och sedan valde att följa den riktningen. Pengar är inte allt, det är egentligen det lilla i livet.

Operation nummer åtta

Då jag har fått diagnosen subglottisk stenos (läs mer: Diagnos: subglottisk stenos) opereras jag med ojämna mellanrum och däremellan går jag på kontroller på ÖNH på Huddinge sjukhus hos Dr. Gert Henriksson.

Min första operation skedde för drygt åtta år sedan och i måndags opererades jag för åttonde gången. Jag har, som sagt, opererats med ojämna mellanrum och de två första gångerna av Jan-Erik Juto och sedan av Gert Henriksson.

Operationsdatum:

• 18 juni 2013
• 15 oktober 2013
• 30 september 2014
• 2 mars 2015
• 4 februari 2016
• 30 januari 2017
• 27 juli 2020

Mellan operation sex och sju gick det 3,5 år vilket jag är otroligt tacksam för. Dock gick det inte lika länge mellan operation sju och åtta som skedde igår, den 15 september. Jag sitter här med lätt feber och en svidande känsla i halsen. Troligen borde jag känna mig lättat över att jag än en gång kan andas obehindrat men det gör jag inte. Snarare känner jag mig nedstämd och uppgiven, är det meningen att jag ska gå igenom detta resten av livet eller åtminstone tills jag kommer i klimakteriet? Hur många operationer orkar jag med?

Operation nummer sju skedde när det var en tillfällig nedgång i corona och sjukhusen fick möjlighet att öppna upp för andra operationer (läs mer: Subglottisk stenos i coronatider). Detta var i juli 2020, dock blev det lång vänta på avdelningen innan det var min tur vilket vara stressande eftersom jag var tvungen att vara på sjukhuset själv. Jag kommer inte ihåg så mycket mer av den operationen mer än att jag upplevde att jag ganska snart efter blev sämre igen. Träffade Gert i oktober för en kontroll och sedan i maj, anledningen till att det dröjde däremellan vara att jag opererade höger bihåla i mars, även det på ÖNH på Huddingen sjuhus. I samband med den operationen undersökte de halsen och konstaterade att jag var sämre men att de inte hade tid att åtgärda det samtidigt. Jag träffade istället Gert i maj och planerade för operation under sommaren. Jag gick en tid i midsommarveckan men var riktigt dålig i slutet av maj med PIF-värden nere på 90-120. Efter kontakt med Gert satte han återigen mig på en 10-dagars kortisonkur. Kortisonet gjorde underverk för andningen men inte för sömnen, jag kände mig fullständigt speedad men samtidigt innerligt trött. Oavsett kunde jag knappt sova och sömnen blev lidande, det var tur att jag var deltidssjukskriven under tiden. Eftersom kortisonet gjorde sådan skillnad beslut Gert och jag tillsammans att vi skulle skjuta fram operationen och att jag skulle komma på återbesök efter sommaren. Sagt och gjort, i augusti träffade jag honom igen med en känsla av att återigen vara sämre. Han konstaterade att det inte var så trångt men att det fanns några flärpar eller polyper i halsen. Ny operation skulle bokas in.

På något sätt kändes det som ett nederlag. Jag oroade mig även för att vara bort från jobbet under hösten när det redan är mycket att göra som det är. Samtidigt funderade jag på om det ens var värt att äta kortison, varför jag inte bara opererades i juni. Jag fick en tid den 15 september med Covid-test och träff med narkosläkaren dagen innan. Vi planerade utifrån detta och mitt i alla kände jag ändå ett lugn. Eller jag funderade inte så mycket på det då jag hade fullt upp på jobbet.

En veckan innan operationen skadade sig vår katt, efter ett antal timmar på djursjukhuset kom hon hem med skena och bandage på höger framben. Hon skulle äta medicin två gånger om dagen, fick inte gå ut och skulle komma på återbesök i början av veckan efter. Men min operation då? Hur skulle vi nu lösa detta? Min man och jag har inget stort nätverk eller supportsystem, vi får förlita oss på varandra. Men han behövde ju köra mig till och från sjukhuset?!

Jag började bli mer och mer orolig över hur vi skulle få till det, inte blev det bättre av att veterinären satte på ett nytt lösare bandage två dagar innan operationen. Ett bandage hon hade lyckats skaka av sig dagen innan operationen då vi var i Stockholm för mina besök på sjukhuset. Så när jag klev in i duschen kvällen innan så åkte min man tillbaka till veterinären för att få ett nytt bandage på henne. Hon kom hem helt groggy och jag var på bristningsgränsen och planerade för att ta mig själv till sjukhuset dagen efter. Hon piggade dock på sig och vi kunde åka upp tillsammans på operationsdagen.

Denna gång skulle jag vara på plats först kl. 09:30 och på avdelning B84 vilket jag helt hade missat. Dagen innan hade jag hade ringt och frågat avdelningen om min man fick vara med då jag är orolig och fått ett ja eftersom restriktionerna ändå är på väg att lättas. Väl på sjukhuset gick vi in på avdelning B82 som vanligt och möttes av en kvinna som frågade om vårt ärende. Jag förklarade att jag skulle opereras och hon sa att det var på andra avdelningen. Vi var på väg över när hon stoppar min man och säger att anhöriga inte är välkomna, jag förklarar att jag ringt och fått ett OK. Hon tar med oss in på rätt avdelning och kollar min journal, vi får sätta oss och vänta i dagrummet. Efter en stund kommer hon tillbaka och börjar med en långdragen förklaring om corona, att det inte står något i min journal och så vidare. Mina stressnivåer skjuter i höjden liksom ångesten. Mitt i allt detta försöker jag berätta min sida av saken men kvinnan i fråga avbryter flera gånger och jag känner att hon inte lyssnar på mig. Till slut går hon iväg för att se om hon kan reda ut detta.

När jag är på toaletten hör jag att hon kommer tillbaka och pratar med min man, sedan är allt tydligen OK. En stund senare kommer en sköterska och berättar att det är fullt på avdelningen, det finns inga lediga sängar så vi får vänta en stund till. Jag passar på att fråga när det är min tur och får veta att det är först 13:30.

En stund senare får vi ett rum på andra sidan, dvs på avdelning B82. Jag får byta om och sen är det mest att vänta. En stund senare sätter en annan sjuksköterska infarten och kopplar på dropp. Infarten gör ont och droppet känns kallt, ovanligt kallt. Jag orkar dock inte fråga om det utan försöker härda ut. Till slut går det inte längre utan jag ringer på hjälp. Sköterskan beslutar att ta bort droppet men låta infarten sitta kvar då den ser fin ut, de får byta ut den på operation. Det går några timmar till sen är det dags för premedicinering, Gert kommer och så vidare. Strax efter ett är det äntligen dags att åka ner.

Personalen på operation var som alltid supertrevlig, när jag väl kommer in i operationssalen känns allt mycket lugnare. Vi pratat om hur jag mått tidigare operationer, hur sövningsmedlet svider och hur infarten jag har gör ont. De gör allt de kan för att det ska vara minst plågsamt för mig men något med infarten gör så ont. Det sista jag kommer ihåg när jag nästan sover är att det bränner och gör ont i hela höger handen. Några timmar senare vaknar jag på postop desorienterad och med svår smärta. Efter lite mer smärtlindring och en isglass mår jag bättre. Sen är det bara att vänta på att få komma upp på avdelningen. Gert kommer på besök igen och jag får OK på att åka hem på kvällen.

Väl på avdelningen får jag äta lite, kissa och ja ni vet allt det där man måste göra för att visa att man mår bra. Äntligen är infarten borta och jag får byta om, då upptäcker jag att jag har fyra små nålstick och ett par blåmärken på vänster fot. Antar att det suttit en infart där också. Vid 20-tiden är vi på väg hem från sjukhuset, det var bra skönt att få komma hem.

Att få en diagnos

I tisdags opererade jag bihålan, en efterlängtad men jobbig operation. Det hela började sommaren 2016 med att jag hade dålig smak i munnen och en vit beläggning på tungan. Tandläkaren visste inte vad det var inte heller min läkare på ÖNH. Jag hade inga andra symptom men besvärades av den dåliga smaken i munnen. Det var samtidigt frustrerande att inte bli varken sedd eller hörd. Varje gång jag gick till tandläkaren eller läkaren påtalade jag att jag fortfarande kände av den dåliga smaken i munnen och hade kvar beläggningen på tungan. Hösten 2018 blev jag tillslut remitterad till ÖNH i Norrköping av min läkare på ÖNH i Huddinge. I december var det dags att träffa läkaren, diagnosen blev kronisk bihåleinflammation och en remiss till käkkirurgen. Men käkkirurgen ville inte träffa mig utan hänvisade mig till tandläkaren. Efter mycket om och men fick jag träffa en specialisttandläkare i Norrköping som sa att det såg ut som om en av mina tänder hade kontakt med bihålan. Tanden var redan rotfylld så jag hade två val: dra ut den eller göra om rotfyllningen. Jag valde att göra om rotfyllningen då jag ville försöka rädda tanden. Ingreppet tog några månader men gick bra, Besvären från bihålan fanns dock fortfarande där och skulle med lite tur läka över tid.

Under tiden hade jag återbesök på ÖNH, Huddinge där man tyckte att det var underligt att bihålan inte behandlades samtidigt som tanden. En påminnelseremiss skickades till Norrköping vilket slutade i katastrof. Läkaren blev upprörd och ifrågasatte remissen. Jag fick dock veta att de inte tänkte titta på bihålan förens tanden var åtgärdad. Tiden gick och hösten 2020, ungefär ett år efter att tanden var omgjord fick jag ökade symptom från bihålan. Denna gång valde jag att höra av mig till tandläkaren för konsultation samtidigt som jag påtalade detta för min läkare på ÖNH, Huddinge.

Detta resulterade i en remiss till US i Linköping från tandläkaren och en internremiss till nässpecialisterna på KS. Helt plötsligt pågick två parallella processer. Det hela slutade med att tanden drogs ut i november 2020 på US i Linköping samtidigt som jag väntade på operation på Huddinge.

Sedan i januari har jag haft flera telefonsamtal med nässpecialisten på KS och samtidigt väntad på att få röntga bihålan på US i Linköping. Mitt i väntan fick jag en operationstid, denna skulle dock föregås av röntgen men också Covid-test och samtal med narkosläkaren. Inte nog med att jag skulle opereras, jag skulle göra det under pågående pandemin och med en känslig hals som inte bör intuberas. Läkaren uppmärksammade dessutom bara någon vecka innan operation att jag andades tyngre så det blev även en kontroll av halsen innan operation.

Ni som känner mig eller följer min resa vet redan att jag är orolig inför att sövas men också att jag avskyr kameraundersökningen av halsen. Nu skulle allt ske inom loppet av ett dygn. Läkarbesök och diverse annat var inplanerat till den 22 mars med operation den 24 mars. Veckan innan ändrades läkarbesöket till den 23 mars så att jag skulle slippa åka upp och ner till Stockholm. Några dagar senare ställdes alla icke nödvändiga operationer i Stockholm in vilket påverkade min operation. Tur i oturen ansåg nässpecialisten att jag skulle prioriteras men det innebär nya tider. Läkarbesök med mera skulle nu ske på eftermiddagen den 22 mars och operationen den 23 mars.

Det var bara att boka om hotellet, planera om på jobbet, packa väskan och se glad ut. Hela situationen hade dock gjort mig orolig och med tanke på besöksförbudet inom vården var jag tvungen att gå igenom allt själv.

Covid-testet gick bra liksom kameraundersökningen som dock visade på en försämring. Diskussion fördes om det fanns tid att åtgärda även stenosen under tisdagen men det fanns det inte. Samtalet med narkosläkaren gick ganska så bra, jag har blivit duktig på att tala om hur jag mår inför operation och vad jag behöver. Nu var det bara att invänta operationsdagen.

Tisdagen kom och så min planerade operation. Men här gick allt trots allt lite snett. Eftersom jag är svårstucken och stickrädd skulle jag fråga om jag fick komma till preop. så att de kunde sätta infarten. Det resulterade i att jag hamnade på operation utan infart, en situation som verkade stressa personalen och gjorde mig nervös. Med andra ord än mer svårstucken. Även denna gång somnade jag med tårar i ögonen då sömnmedlet svider. När jag sedan vaknade gjorde jag det med ett ryck och fruktansvärd smärta. Senare fick jag veta att operation inte hade gett mig den smärtlindring jag var ordinerad. Det blev inte bättre av att det tog tid för smärtlindringen att verka och en av sköterskorna på postop. mest tyckte jag skulle åka upp på avdelningen och vänta på Alvedonet verkade. Jag stod dock på mig och fick hjälp av en annan sköterska, smärtan var under kontroll innan jag åkte upp till avdelningen.

Operationen var avklarad och hade enligt läkaren gått bra, målet var att öppna upp bihåla utan att riskera skada på halsen. Men jag mår inte så bra. Jag känner mig trött och hängig, men också förkyld. Det är troligen inte så konstigt med tanke på att inflammationen i bihålan måste få läka ut liksom sviterna av själva operationen. Tyvärr slutar det inte där, jag har tagit för vana att hålla mig uppdaterat på min journal via 1177. Häromdagen var jag inne och läste en del kring operationen och fick en överraskning. Ett besök inom vården resulterar ofta i en diagnos. Jag har blivit diagnostiserad med akut sinuit, maxillarsinuit, misstänkt odontogen sinuit, kronisk rinit och kronisk maxillarsinuit. Det intressanta är att jag i samband med operationen även blev diagnostiserad med fetman. Jag lovar att jag blev överraskad, jag blev än mer överraskad när jag såg att jag även blev diagnostiserad med fetma i samband med operationen i somras.

Jag är medveten om att jag är överviktig men att det var så illa och att det hade relevans för operationerna hade jag ingen aning om. Ingen av läkarna har nämnt att jag lider av fetma eller att det på något sätt har relevans för operationerna ifråga.

Det här hände för några dagar sedan och gjorde mig väldigt ledsen, det kändes som en orättvis stämpel och en klassificering utan förklaring. Jag har ibland upplevt att min läkare inte tror på mig när jag beskriver hur jag upplever min andning men aldrig fått något belägg för det. Nu känns det som att beviset för detta är att jag är överviktigt, att det är orsaken till att jag inte kan gå i trappor eller andas normalt. Men jag vet ju att det inte är så eftersom jag utgår ifrån mitt normalläge och sedan ser hur min kondition försämras utifrån det. Till saken hör att jag inte är stillasittande hela tiden, visst har jag ett stillasittande jobb men jag gör vad jag kan för att röra på mig. Motion är inte min starka sida men däremot att städa, jobba i trädgården och så vidare.

Hela den här situationen har varit påfrestande både fysiskt och mentalt och det blev inte bättre av att läsa att läkarna har diagnosticerat mig med fetma. Med en historia av ätstörningar som har resulterat i att jag har svårt för situationer där mitt matintag kontrolleras blev det här för mycket. De senaste dagarna har jag vid flera tillfällen tänkt att jag ska sluta äta eller för den delen att jag inte är värd vård eftersom jag är fet. Idag har jag landat lite och vet att jag känner min kropp bäst, att jag gör vad jag kan utifrån mina förutsättningar för att må bra. Hur lätt är det att motionera med en kronisk inflammation i kroppen eller med en hals som ständigt växer igen? Det är definitivt inte lätt men jag försöker ändå röra på mig, hitta livsglädjen och se ljuset i tunneln. Å det är vad jag tänker fokusera på framåt, diagnos eller inte!

Om att överleva misshandel

I helgen har jag och maken sett filmen Citation. Den handlar om en student i Nigeria som utsätts för ett våldtäktsförsök av sin lärare. Studenten i fråga anmäler detta till universitetet och vi får följa processen kring anmälan. Filmen är löst baserad på verkligen händelser och den är intressant ur många perspektiv; maktmissbruk, sexuellt våld men också frågan kring trovärdighet och hur omgivningen reagerar.

För det första, vad får en lärare att tror sig ha rätt att utnyttja en student för egen vinning? Att kräva sex och sexuella handlingar för att ge studenten bra betyg, rekommendationer och så vidare. Vad får en människa att drivas så av makt och en känsla av fullkomlighet? För mig är det helt oförståeligt. Vad jag vet pågår det inte på våra svenska universitet men det förekommer på andra sätt i samhället där den ena personen är i beroendeställning till den andra. Det kan handla om en chef och medarbetare eller brukare och personal. Något vi ser mer och mer av är vuxna som utnyttjar barn och ungdomar i social media för sitt höga nöjesskull. Barn och unga som allt för tidigt blir av med sin oskuldsfullhet. Det är rent ut sagt vidrigt!

Det som dock fick mig att fundera när jag såg filmen var hur omgivningen betedde sig. Dels den panel som skulle bedöma trovärdigheten hos studenten och läraren och därmed vem som talade sanning. Men också vänner, studiekamrater och så vidare. De faktorer som gör att läraren har övertag – hans titel, tjänst och ställning i den akademiska världen – gör honom på en gång mer trovärdig. Men varför? Tro vi på fullaste allvar att en människa i maktposition inte kan missbruka den makten, har vi inte sett tillräckligt med bevis på just maktmissbruk?

Hur ska de offer som finns där ute våga berätta vad de varit med om när omgivningen bemöter deras berättelse med misstro? För att en individ ska våga öppna upp sig och erkänna för sig själv och andra vad som hänt måste vi ha ett tillåtande samtalsklimat. Att bemöta allt och alla med misstro skapar inte det, det skapar snarare en tystnadskultur. Även detta exemplifierades i filmen då en del av studentens vänner vände henne ryggen eller till och med vittnade till hennes nackdel. De valde helt enkelt att tro på förövaren snarare än offret. Varför, det kanske var lättare att tro på förövaren och den enkla sanningen istället för att ifrågasätta och titta på sina egna värderingar.

Jag är medveten om att jag ställt fler frågor än jag har gett svar vilket gör mig både arg och orolig. Men jag tror att det finns hopp, bara vi är fler som vågar ställa dessa obekväma frågor. Vi behöver också vara fler som står kvar och lyssnar på de tragiska och hjärtskärande berättelser som bara längtar efter att komma ut.

Var uppmärksam!

Bilden nedan dök upp i mitt Instagramflöde häromdagen. Något i rubriken fångade mitt intresse, jag läste vidare och kände genast igen mig. Nu är jag inte helt säker på att detta endast gäller kvinnor men det stämmer i alla fall in på mig.

Bild: thewomensecret.net

Sedan 20-årsåldern har jag vetat om att när jag blir tyst har jag gett upp, det intressanta är dock att det inte enbart gäller i kärleksrelationer som bilden ovan syftar på det. Åtminstone inte för mig. Jag agerar på samma sätt i vänskap, i föreningslivet men också på arbetet. Min omtänksamhet visar sig i att jag är försiktig, min ilska är ett tecken på att jag bryr mig och att jag ställer frågor betyder att jag vill förstå. På samma sätt betyder det att jag har gett upp den dag jag låter saker bero eller helt enkelt inte bryr mig, jag tar ett kliv tillbaka.

Att vi tar hänsyn till detta i kärleksrelationer må vara en självklarhet men är det i vänskap, i föreningsliv och på arbetet? I vänskap tror jag absolut att detta också många gånger är en självklarhet, åtminstone i djup vänskap. Det kanske inte är lika viktigt eller sant i bekantskaper. Däremot ser jag allt för ofta hur vissa personer framhärdar i föreningslivet eller på arbetet och hur de kommer undan med det. Hur det ses som ett tecken på engagemang men att föreningen eller arbetsgivaren glömmer bort de röster som tystnar och försvinner. Samtalsklimatet är helt enkelt inte tillräckligt tillåtande eller lyhört. Jag tänker att det är lika viktigt att lyssna som att tala, att låta alla ”runt bordet” få komma till tals oavsett om deras uttryck är högljutt och forcerat eller tystare och kanske lite osäkrare. Alla röster är viktig och bör höras, sedan måste det självklart fattas beslut och alla kanske inte får som de vill. Men när jag blivit lyssnad till har jag i alla fall lättare att acceptera ett beslut som går emot min egen önskan eller tro. Att skapa konsensus är inte alltid lätt men jag tror att det blir enklare om vi stannar upp och lyssnar på varandra. Om vi undviker att röster tystnar och tillslut förvinner. Det är för mig att visa varandra respekt!

Bok: Noveller av Tiffany Reisz

Jag absolut älskar Tiffany Reisz serie The Original Sinners. Idag är det nio böcker i serien; fyra i De röda åren, fyra i De vita åren och så den senaste boken där serien går in i en ny era. Vid sidan av dessa böcker har Tiffany också skrivet ett antal romaner och noveller. Dessa är fristående men utspelar sig samtidigt mellan de andra böckerna eller är berättelser vid sidan av. Inte nog med att jag älskar serien som sådan, jag har blivit väldigt fäst vid karaktärerna. Dessa romaner och noveller ger mig än mer inblick i deras liv och det är så roligt att få göra nedslag genom deras liv.

Foto: Sofie

Mischief – A Halloween Novella är en rolig och erotisk berättelse som utspelar sig under en Halloween helg i Salem. Nico har aldrig upplevt en amerikansk Halloween så Nora överraskar honom med en helg fylld med otyg.

The Confessions innehåller två kortare noveller samt en intervju med författaren själv. De två novellerna är Sören respektive Noras biktsamtal med prästen Stuart Ballard. Novellerna är intima, personliga och underhållande. De ger en annan syn på bikt men också på både Sören och Noras förhållande till kyrkan.

I The Chateau får vi möta en ung Kingsley som jobbar för franska underrättelsetjänsten. Han uppdrag är att hämta hem en av sina överordnades son försvunnit in i en sexkult. Ingen tidigare agent har lyckats ta sig in på slottet där sexkulten huserar men självklart lyckas Kingsley med sin charm och ärlighet. Han är dock inte beredd på vad han kommer att möta, framförallt inte slottets Madame. The Chateau är en intressant berättelse där vi får lära känna Kingsley som ung och kanske lite vilsen. Sexscenerna är magnifika men också grymma, det är något alldeles sadistiskt över denna roman.

Winter Tales är en antologi som innehåller fem kortare noveller. Gemensamt för alla novellerna är att de utspelar sig under julen. Vi får följa med Nora och Zack till Frankrike i December Wine, målet med resan är att leta upp det som kan vara Kingsleys vuxna son.

I The Christmas Truce får vi följa med på Nora, Kingsley och Sörens julfirande och tillika vapenvila. En rolig och sexig berättelse.

Poinsettia är en söt berättelse från Sörens tid på prästseminariet i Rom.

Sören och Kingsley’s relation har alltid varit kantad av en sorts hatkärlek. Så även deras lilla get way o The Scent of Winter.

Vi får återigen en liten inblick i Sörens liv i Rom i berättelsen Blood & Snow.

Läs mer: Bok: The Original Sinners av Tiffany Reisz, Bok: Härskarinnan av Tiffany Reisz, Bok: Helgonet av Tiffany Reisz och Bok: The King, The Virgin och The Queen av Tiffany Reisz

Om att säga ifrån

På sistone har jag vid två tillfällen blivit riktigt arg på personer som inte respekterar mig eller min tid. Vi båda tillfällena har jag lugnt och sansat antingen talar om för personen att jag är upptagen och inte kan prata just nu eller försökte att resonera med personen. I båda fallen har den andra pratat i munnen på mig, inte respekterat min tid eller det jag säger. Båda samtalen resulterade i att jag bad personen hålla käften, lyssna på vad jag sa. När inte ens det hjälpte sa jag helt enkelt hej då och la på luren.

Det intressant och tragiska i det hela är att jag vid båda tillfällena haft dåligt samvete för att jag blivit arg. Häromdagen berättade jag för en god vän om detta. Hon gav mig ett annat perspektiv på det hela.

Tänk att din stressnivå är mellan 1 och 100. När du börjar känna dig obekväm eller stressad säger du ifrån lugnt och sansat. Om personen ändå inte lyssnar på dig fortsätter din stressnivå att öka, du säger ifrån igen men lite skarpare. Även denna gång blir du inte hörd och din stressnivå går i taket. Det resulterar i att du exploderar och säger ifrån på det sätt som passar dig bäst där och då. Men eftersom du redan har sagt ifrån och sagt ifrån är det inte konstigt att du tillslut exploderad för du har inte blivit sedd och hörd. Dina behov har inte tillfredsställts, dina gränser har inte respekterats.

Det fick mig att tänka till, vilken rätt har en annan människa att trampa på mina gränser? Att ringa och skälla på mig utan att ens försöka lyssna tillbaka? Jag tycker fortfarande inte om att bli så arg men jag kan ändå känna att båda personerna blev förvarnande. De lyssnade helt enkelt inte och då får de ta konsekvenserna. Personligen hade jag föredragit ett lugnt och respektfullt samtal men det finns ingen anledning att göra våld på sig själv för att gå någon annan till mötes.

Om jag får önska något är det att vi alla är lite mer villiga att lyssna på varandra, att försöka förstå vad den andra menar och att visa varandra respekt. Men samtidigt har vi alla rätt att sätta våra egna gränser och att markera när dessa gränser överskrids.