Operation nummer åtta

Då jag har fått diagnosen subglottisk stenos (läs mer: Diagnos: subglottisk stenos) opereras jag med ojämna mellanrum och däremellan går jag på kontroller på ÖNH på Huddinge sjukhus hos Dr. Gert Henriksson.

Min första operation skedde för drygt åtta år sedan och i måndags opererades jag för åttonde gången. Jag har, som sagt, opererats med ojämna mellanrum och de två första gångerna av Jan-Erik Juto och sedan av Gert Henriksson.

Operationsdatum:

  • 18 juni 2013
  • 15 oktober 2013
  • 30 september 2014
  • 2 mars 2015
  • 4 februari 2016
  • 30 januari 2017
  • 27 juli 2020

Mellan operation sex och sju gick det 3,5 år vilket jag är otroligt tacksam för. Dock gick det inte lika länge mellan operation sju och åtta som skedde igår, den 15 september. Jag sitter här med lätt feber och en svidande känsla i halsen. Troligen borde jag känna mig lättat över att jag än en gång kan andas obehindrat men det gör jag inte. Snarare känner jag mig nedstämd och uppgiven, är det meningen att jag ska gå igenom detta resten av livet eller åtminstone tills jag kommer i klimakteriet? Hur många operationer orkar jag med?

Operation nummer sju skedde när det var en tillfällig nedgång i corona och sjukhusen fick möjlighet att öppna upp för andra operationer (läs mer: Subglottisk stenos i coronatider). Detta var i juli 2020, dock blev det lång vänta på avdelningen innan det var min tur vilket vara stressande eftersom jag var tvungen att vara på sjukhuset själv. Jag kommer inte ihåg så mycket mer av den operationen mer än att jag upplevde att jag ganska snart efter blev sämre igen. Träffade Gert i oktober för en kontroll och sedan i maj, anledningen till att det dröjde däremellan vara att jag opererade höger bihåla i mars, även det på ÖNH på Huddingen sjuhus. I samband med den operationen undersökte de halsen och konstaterade att jag var sämre men att de inte hade tid att åtgärda det samtidigt. Jag träffade istället Gert i maj och planerade för operation under sommaren. Jag gick en tid i midsommarveckan men var riktigt dålig i slutet av maj med PIF-värden nere på 90-120. Efter kontakt med Gert satte han återigen mig på en 10-dagars kortisonkur. Kortisonet gjorde underverk för andningen men inte för sömnen, jag kände mig fullständigt speedad men samtidigt innerligt trött. Oavsett kunde jag knappt sova och sömnen blev lidande, det var tur att jag var deltidssjukskriven under tiden. Eftersom kortisonet gjorde sådan skillnad beslut Gert och jag tillsammans att vi skulle skjuta fram operationen och att jag skulle komma på återbesök efter sommaren. Sagt och gjort, i augusti träffade jag honom igen med en känsla av att återigen vara sämre. Han konstaterade att det inte var så trångt men att det fanns några flärpar eller polyper i halsen. Ny operation skulle bokas in.

På något sätt kändes det som ett nederlag. Jag oroade mig även för att vara bort från jobbet under hösten när det redan är mycket att göra som det är. Samtidigt funderade jag på om det ens var värt att äta kortison, varför jag inte bara opererades i juni. Jag fick en tid den 15 september med Covid-test och träff med narkosläkaren dagen innan. Vi planerade utifrån detta och mitt i alla kände jag ändå ett lugn. Eller jag funderade inte så mycket på det då jag hade fullt upp på jobbet.

En veckan innan operationen skadade sig vår katt, efter ett antal timmar på djursjukhuset kom hon hem med skena och bandage på höger framben. Hon skulle äta medicin två gånger om dagen, fick inte gå ut och skulle komma på återbesök i början av veckan efter. Men min operation då? Hur skulle vi nu lösa detta? Min man och jag har inget stort nätverk eller supportsystem, vi får förlita oss på varandra. Men han behövde ju köra mig till och från sjukhuset?!

Jag började bli mer och mer orolig över hur vi skulle få till det, inte blev det bättre av att veterinären satte på ett nytt lösare bandage två dagar innan operationen. Ett bandage hon hade lyckats skaka av sig dagen innan operationen då vi var i Stockholm för mina besök på sjukhuset. Så när jag klev in i duschen kvällen innan så åkte min man tillbaka till veterinären för att få ett nytt bandage på henne. Hon kom hem helt groggy och jag var på bristningsgränsen och planerade för att ta mig själv till sjukhuset dagen efter. Hon piggade dock på sig och vi kunde åka upp tillsammans på operationsdagen.

Denna gång skulle jag vara på plats först kl. 09:30 och på avdelning B84 vilket jag helt hade missat. Dagen innan hade jag hade ringt och frågat avdelningen om min man fick vara med då jag är orolig och fått ett ja eftersom restriktionerna ändå är på väg att lättas. Väl på sjukhuset gick vi in på avdelning B82 som vanligt och möttes av en kvinna som frågade om vårt ärende. Jag förklarade att jag skulle opereras och hon sa att det var på andra avdelningen. Vi var på väg över när hon stoppar min man och säger att anhöriga inte är välkomna, jag förklarar att jag ringt och fått ett OK. Hon tar med oss in på rätt avdelning och kollar min journal, vi får sätta oss och vänta i dagrummet. Efter en stund kommer hon tillbaka och börjar med en långdragen förklaring om corona, att det inte står något i min journal och så vidare. Mina stressnivåer skjuter i höjden liksom ångesten. Mitt i allt detta försöker jag berätta min sida av saken men kvinnan i fråga avbryter flera gånger och jag känner att hon inte lyssnar på mig. Till slut går hon iväg för att se om hon kan reda ut detta.

När jag är på toaletten hör jag att hon kommer tillbaka och pratar med min man, sedan är allt tydligen OK. En stund senare kommer en sköterska och berättar att det är fullt på avdelningen, det finns inga lediga sängar så vi får vänta en stund till. Jag passar på att fråga när det är min tur och får veta att det är först 13:30.

En stund senare får vi ett rum på andra sidan, dvs på avdelning B82. Jag får byta om och sen är det mest att vänta. En stund senare sätter en annan sjuksköterska infarten och kopplar på dropp. Infarten gör ont och droppet känns kallt, ovanligt kallt. Jag orkar dock inte fråga om det utan försöker härda ut. Till slut går det inte längre utan jag ringer på hjälp. Sköterskan beslutar att ta bort droppet men låta infarten sitta kvar då den ser fin ut, de får byta ut den på operation. Det går några timmar till sen är det dags för premedicinering, Gert kommer och så vidare. Strax efter ett är det äntligen dags att åka ner.

Personalen på operation var som alltid supertrevlig, när jag väl kommer in i operationssalen känns allt mycket lugnare. Vi pratat om hur jag mått tidigare operationer, hur sövningsmedlet svider och hur infarten jag har gör ont. De gör allt de kan för att det ska vara minst plågsamt för mig men något med infarten gör så ont. Det sista jag kommer ihåg när jag nästan sover är att det bränner och gör ont i hela höger handen. Några timmar senare vaknar jag på postop desorienterad och med svår smärta. Efter lite mer smärtlindring och en isglass mår jag bättre. Sen är det bara att vänta på att få komma upp på avdelningen. Gert kommer på besök igen och jag får OK på att åka hem på kvällen.

Väl på avdelningen får jag äta lite, kissa och ja ni vet allt det där man måste göra för att visa att man mår bra. Äntligen är infarten borta och jag får byta om, då upptäcker jag att jag har fyra små nålstick och ett par blåmärken på vänster fot. Antar att det suttit en infart där också. Vid 20-tiden är vi på väg hem från sjukhuset, det var bra skönt att få komma hem.

Att få en diagnos

I tisdags opererade jag bihålan, en efterlängtad men jobbig operation. Det hela började sommaren 2016 med att jag hade dålig smak i munnen och en vit beläggning på tungan. Tandläkaren visste inte vad det var inte heller min läkare på ÖNH. Jag hade inga andra symptom men besvärades av den dåliga smaken i munnen. Det var samtidigt frustrerande att inte bli varken sedd eller hörd. Varje gång jag gick till tandläkaren eller läkaren påtalade jag att jag fortfarande kände av den dåliga smaken i munnen och hade kvar beläggningen på tungan. Hösten 2018 blev jag tillslut remitterad till ÖNH i Norrköping av min läkare på ÖNH i Huddinge. I december var det dags att träffa läkaren, diagnosen blev kronisk bihåleinflammation och en remiss till käkkirurgen. Men käkkirurgen ville inte träffa mig utan hänvisade mig till tandläkaren. Efter mycket om och men fick jag träffa en specialisttandläkare i Norrköping som sa att det såg ut som om en av mina tänder hade kontakt med bihålan. Tanden var redan rotfylld så jag hade två val: dra ut den eller göra om rotfyllningen. Jag valde att göra om rotfyllningen då jag ville försöka rädda tanden. Ingreppet tog några månader men gick bra, Besvären från bihålan fanns dock fortfarande där och skulle med lite tur läka över tid.

Under tiden hade jag återbesök på ÖNH, Huddinge där man tyckte att det var underligt att bihålan inte behandlades samtidigt som tanden. En påminnelseremiss skickades till Norrköping vilket slutade i katastrof. Läkaren blev upprörd och ifrågasatte remissen. Jag fick dock veta att de inte tänkte titta på bihålan förens tanden var åtgärdad. Tiden gick och hösten 2020, ungefär ett år efter att tanden var omgjord fick jag ökade symptom från bihålan. Denna gång valde jag att höra av mig till tandläkaren för konsultation samtidigt som jag påtalade detta för min läkare på ÖNH, Huddinge.

Detta resulterade i en remiss till US i Linköping från tandläkaren och en internremiss till nässpecialisterna på KS. Helt plötsligt pågick två parallella processer. Det hela slutade med att tanden drogs ut i november 2020 på US i Linköping samtidigt som jag väntade på operation på Huddinge.

Sedan i januari har jag haft flera telefonsamtal med nässpecialisten på KS och samtidigt väntad på att få röntga bihålan på US i Linköping. Mitt i väntan fick jag en operationstid, denna skulle dock föregås av röntgen men också Covid-test och samtal med narkosläkaren. Inte nog med att jag skulle opereras, jag skulle göra det under pågående pandemin och med en känslig hals som inte bör intuberas. Läkaren uppmärksammade dessutom bara någon vecka innan operation att jag andades tyngre så det blev även en kontroll av halsen innan operation.

Ni som känner mig eller följer min resa vet redan att jag är orolig inför att sövas men också att jag avskyr kameraundersökningen av halsen. Nu skulle allt ske inom loppet av ett dygn. Läkarbesök och diverse annat var inplanerat till den 22 mars med operation den 24 mars. Veckan innan ändrades läkarbesöket till den 23 mars så att jag skulle slippa åka upp och ner till Stockholm. Några dagar senare ställdes alla icke nödvändiga operationer i Stockholm in vilket påverkade min operation. Tur i oturen ansåg nässpecialisten att jag skulle prioriteras men det innebär nya tider. Läkarbesök med mera skulle nu ske på eftermiddagen den 22 mars och operationen den 23 mars.

Det var bara att boka om hotellet, planera om på jobbet, packa väskan och se glad ut. Hela situationen hade dock gjort mig orolig och med tanke på besöksförbudet inom vården var jag tvungen att gå igenom allt själv.

Covid-testet gick bra liksom kameraundersökningen som dock visade på en försämring. Diskussion fördes om det fanns tid att åtgärda även stenosen under tisdagen men det fanns det inte. Samtalet med narkosläkaren gick ganska så bra, jag har blivit duktig på att tala om hur jag mår inför operation och vad jag behöver. Nu var det bara att invänta operationsdagen.

Tisdagen kom och så min planerade operation. Men här gick allt trots allt lite snett. Eftersom jag är svårstucken och stickrädd skulle jag fråga om jag fick komma till preop. så att de kunde sätta infarten. Det resulterade i att jag hamnade på operation utan infart, en situation som verkade stressa personalen och gjorde mig nervös. Med andra ord än mer svårstucken. Även denna gång somnade jag med tårar i ögonen då sömnmedlet svider. När jag sedan vaknade gjorde jag det med ett ryck och fruktansvärd smärta. Senare fick jag veta att operation inte hade gett mig den smärtlindring jag var ordinerad. Det blev inte bättre av att det tog tid för smärtlindringen att verka och en av sköterskorna på postop. mest tyckte jag skulle åka upp på avdelningen och vänta på Alvedonet verkade. Jag stod dock på mig och fick hjälp av en annan sköterska, smärtan var under kontroll innan jag åkte upp till avdelningen.

Operationen var avklarad och hade enligt läkaren gått bra, målet var att öppna upp bihåla utan att riskera skada på halsen. Men jag mår inte så bra. Jag känner mig trött och hängig, men också förkyld. Det är troligen inte så konstigt med tanke på att inflammationen i bihålan måste få läka ut liksom sviterna av själva operationen. Tyvärr slutar det inte där, jag har tagit för vana att hålla mig uppdaterat på min journal via 1177. Häromdagen var jag inne och läste en del kring operationen och fick en överraskning. Ett besök inom vården resulterar ofta i en diagnos. Jag har blivit diagnostiserad med akut sinuit, maxillarsinuit, misstänkt odontogen sinuit, kronisk rinit och kronisk maxillarsinuit. Det intressanta är att jag i samband med operationen även blev diagnostiserad med fetman. Jag lovar att jag blev överraskad, jag blev än mer överraskad när jag såg att jag även blev diagnostiserad med fetma i samband med operationen i somras.

Jag är medveten om att jag är överviktig men att det var så illa och att det hade relevans för operationerna hade jag ingen aning om. Ingen av läkarna har nämnt att jag lider av fetma eller att det på något sätt har relevans för operationerna ifråga.

Det här hände för några dagar sedan och gjorde mig väldigt ledsen, det kändes som en orättvis stämpel och en klassificering utan förklaring. Jag har ibland upplevt att min läkare inte tror på mig när jag beskriver hur jag upplever min andning men aldrig fått något belägg för det. Nu känns det som att beviset för detta är att jag är överviktigt, att det är orsaken till att jag inte kan gå i trappor eller andas normalt. Men jag vet ju att det inte är så eftersom jag utgår ifrån mitt normalläge och sedan ser hur min kondition försämras utifrån det. Till saken hör att jag inte är stillasittande hela tiden, visst har jag ett stillasittande jobb men jag gör vad jag kan för att röra på mig. Motion är inte min starka sida men däremot att städa, jobba i trädgården och så vidare.

Hela den här situationen har varit påfrestande både fysiskt och mentalt och det blev inte bättre av att läsa att läkarna har diagnosticerat mig med fetma. Med en historia av ätstörningar som har resulterat i att jag har svårt för situationer där mitt matintag kontrolleras blev det här för mycket. De senaste dagarna har jag vid flera tillfällen tänkt att jag ska sluta äta eller för den delen att jag inte är värd vård eftersom jag är fet. Idag har jag landat lite och vet att jag känner min kropp bäst, att jag gör vad jag kan utifrån mina förutsättningar för att må bra. Hur lätt är det att motionera med en kronisk inflammation i kroppen eller med en hals som ständigt växer igen? Det är definitivt inte lätt men jag försöker ändå röra på mig, hitta livsglädjen och se ljuset i tunneln. Å det är vad jag tänker fokusera på framåt, diagnos eller inte!

Om att överleva misshandel

I helgen har jag och maken sett filmen Citation. Den handlar om en student i Nigeria som utsätts för ett våldtäktsförsök av sin lärare. Studenten i fråga anmäler detta till universitetet och vi får följa processen kring anmälan. Filmen är löst baserad på verkligen händelser och den är intressant ur många perspektiv; maktmissbruk, sexuellt våld men också frågan kring trovärdighet och hur omgivningen reagerar.

För det första, vad får en lärare att tror sig ha rätt att utnyttja en student för egen vinning? Att kräva sex och sexuella handlingar för att ge studenten bra betyg, rekommendationer och så vidare. Vad får en människa att drivas så av makt och en känsla av fullkomlighet? För mig är det helt oförståeligt. Vad jag vet pågår det inte på våra svenska universitet men det förekommer på andra sätt i samhället där den ena personen är i beroendeställning till den andra. Det kan handla om en chef och medarbetare eller brukare och personal. Något vi ser mer och mer av är vuxna som utnyttjar barn och ungdomar i social media för sitt höga nöjesskull. Barn och unga som allt för tidigt blir av med sin oskuldsfullhet. Det är rent ut sagt vidrigt!

Det som dock fick mig att fundera när jag såg filmen var hur omgivningen betedde sig. Dels den panel som skulle bedöma trovärdigheten hos studenten och läraren och därmed vem som talade sanning. Men också vänner, studiekamrater och så vidare. De faktorer som gör att läraren har övertag – hans titel, tjänst och ställning i den akademiska världen – gör honom på en gång mer trovärdig. Men varför? Tro vi på fullaste allvar att en människa i maktposition inte kan missbruka den makten, har vi inte sett tillräckligt med bevis på just maktmissbruk?

Hur ska de offer som finns där ute våga berätta vad de varit med om när omgivningen bemöter deras berättelse med misstro? För att en individ ska våga öppna upp sig och erkänna för sig själv och andra vad som hänt måste vi ha ett tillåtande samtalsklimat. Att bemöta allt och alla med misstro skapar inte det, det skapar snarare en tystnadskultur. Även detta exemplifierades i filmen då en del av studentens vänner vände henne ryggen eller till och med vittnade till hennes nackdel. De valde helt enkelt att tro på förövaren snarare än offret. Varför, det kanske var lättare att tro på förövaren och den enkla sanningen istället för att ifrågasätta och titta på sina egna värderingar.

Jag är medveten om att jag ställt fler frågor än jag har gett svar vilket gör mig både arg och orolig. Men jag tror att det finns hopp, bara vi är fler som vågar ställa dessa obekväma frågor. Vi behöver också vara fler som står kvar och lyssnar på de tragiska och hjärtskärande berättelser som bara längtar efter att komma ut.

Var uppmärksam!

Bilden nedan dök upp i mitt Instagramflöde häromdagen. Något i rubriken fångade mitt intresse, jag läste vidare och kände genast igen mig. Nu är jag inte helt säker på att detta endast gäller kvinnor men det stämmer i alla fall in på mig.

Sedan 20-årsåldern har jag vetat om att när jag blir tyst har jag gett upp, det intressanta är dock att det inte enbart gäller i kärleksrelationer som bilden ovan syftar på det. Åtminstone inte för mig. Jag agerar på samma sätt i vänskap, i föreningslivet men också på arbetet. Min omtänksamhet visar sig i att jag är försiktig, min ilska är ett tecken på att jag bryr mig och att jag ställer frågor betyder att jag vill förstå. På samma sätt betyder det att jag har gett upp den dag jag låter saker bero eller helt enkelt inte bryr mig, jag tar ett kliv tillbaka.

Att vi tar hänsyn till detta i kärleksrelationer må vara en självklarhet men är det i vänskap, i föreningsliv och på arbetet? I vänskap tror jag absolut att detta också många gånger är en självklarhet, åtminstone i djup vänskap. Det kanske inte är lika viktigt eller sant i bekantskaper. Däremot ser jag allt för ofta hur vissa personer framhärdar i föreningslivet eller på arbetet och hur de kommer undan med det. Hur det ses som ett tecken på engagemang men att föreningen eller arbetsgivaren glömmer bort de röster som tystnar och försvinner. Samtalsklimatet är helt enkelt inte tillräckligt tillåtande eller lyhört. Jag tänker att det är lika viktigt att lyssna som att tala, att låta alla ”runt bordet” få komma till tals oavsett om deras uttryck är högljutt och forcerat eller tystare och kanske lite osäkrare. Alla röster är viktig och bör höras, sedan måste det självklart fattas beslut och alla kanske inte får som de vill. Men när jag blivit lyssnad till har jag i alla fall lättare att acceptera ett beslut som går emot min egen önskan eller tro. Att skapa konsensus är inte alltid lätt men jag tror att det blir enklare om vi stannar upp och lyssnar på varandra. Om vi undviker att röster tystnar och tillslut förvinner. Det är för mig att visa varandra respekt!

Bok: Noveller av Tiffany Reisz

Jag absolut älskar Tiffany Reisz serie The Original Sinners. Idag är det nio böcker i serien; fyra i De röda åren, fyra i De vita åren och så den senaste boken där serien går in i en ny era. Vid sidan av dessa böcker har Tiffany också skrivet ett antal romaner och noveller. Dessa är fristående men utspelar sig samtidigt mellan de andra böckerna eller är berättelser vid sidan av. Inte nog med att jag älskar serien som sådan, jag har blivit väldigt fäst vid karaktärerna. Dessa romaner och noveller ger mig än mer inblick i deras liv och det är så roligt att få göra nedslag genom deras liv.

Foto: Sofie

Mischief – A Halloween Novella är en rolig och erotisk berättelse som utspelar sig under en Halloween helg i Salem. Nico har aldrig upplevt en amerikansk Halloween så Nora överraskar honom med en helg fylld med otyg.

The Confessions innehåller två kortare noveller samt en intervju med författaren själv. De två novellerna är Sören respektive Noras biktsamtal med prästen Stuart Ballard. Novellerna är intima, personliga och underhållande. De ger en annan syn på bikt men också på både Sören och Noras förhållande till kyrkan.

I The Chateau får vi möta en ung Kingsley som jobbar för franska underrättelsetjänsten. Han uppdrag är att hämta hem en av sina överordnades son försvunnit in i en sexkult. Ingen tidigare agent har lyckats ta sig in på slottet där sexkulten huserar men självklart lyckas Kingsley med sin charm och ärlighet. Han är dock inte beredd på vad han kommer att möta, framförallt inte slottets Madame. The Chateau är en intressant berättelse där vi får lära känna Kingsley som ung och kanske lite vilsen. Sexscenerna är magnifika men också grymma, det är något alldeles sadistiskt över denna roman.

Winter Tales är en antologi som innehåller fem kortare noveller. Gemensamt för alla novellerna är att de utspelar sig under julen. Vi får följa med Nora och Zack till Frankrike i December Wine, målet med resan är att leta upp det som kan vara Kingsleys vuxna son.

I The Christmas Truce får vi följa med på Nora, Kingsley och Sörens julfirande och tillika vapenvila. En rolig och sexig berättelse.

Poinsettia är en söt berättelse från Sörens tid på prästseminariet i Rom.

Sören och Kingsley’s relation har alltid varit kantad av en sorts hatkärlek. Så även deras lilla get way o The Scent of Winter.

Vi får återigen en liten inblick i Sörens liv i Rom i berättelsen Blood & Snow.

Läs mer: Bok: The Original Sinners av Tiffany Reisz, Bok: Härskarinnan av Tiffany Reisz, Bok: Helgonet av Tiffany Reisz och Bok: The King, The Virgin och The Queen av Tiffany Reisz

Om att säga ifrån

På sistone har jag vid två tillfällen blivit riktigt arg på personer som inte respekterar mig eller min tid. Vi båda tillfällena har jag lugnt och sansat antingen talar om för personen att jag är upptagen och inte kan prata just nu eller försökte att resonera med personen. I båda fallen har den andra pratat i munnen på mig, inte respekterat min tid eller det jag säger. Båda samtalen resulterade i att jag bad personen hålla käften, lyssna på vad jag sa. När inte ens det hjälpte sa jag helt enkelt hej då och la på luren.

Det intressant och tragiska i det hela är att jag vid båda tillfällena haft dåligt samvete för att jag blivit arg. Häromdagen berättade jag för en god vän om detta. Hon gav mig ett annat perspektiv på det hela.

Tänk att din stressnivå är mellan 1 och 100. När du börjar känna dig obekväm eller stressad säger du ifrån lugnt och sansat. Om personen ändå inte lyssnar på dig fortsätter din stressnivå att öka, du säger ifrån igen men lite skarpare. Även denna gång blir du inte hörd och din stressnivå går i taket. Det resulterar i att du exploderar och säger ifrån på det sätt som passar dig bäst där och då. Men eftersom du redan har sagt ifrån och sagt ifrån är det inte konstigt att du tillslut exploderad för du har inte blivit sedd och hörd. Dina behov har inte tillfredsställts, dina gränser har inte respekterats.

Det fick mig att tänka till, vilken rätt har en annan människa att trampa på mina gränser? Att ringa och skälla på mig utan att ens försöka lyssna tillbaka? Jag tycker fortfarande inte om att bli så arg men jag kan ändå känna att båda personerna blev förvarnande. De lyssnade helt enkelt inte och då får de ta konsekvenserna. Personligen hade jag föredragit ett lugnt och respektfullt samtal men det finns ingen anledning att göra våld på sig själv för att gå någon annan till mötes.

Om jag får önska något är det att vi alla är lite mer villiga att lyssna på varandra, att försöka förstå vad den andra menar och att visa varandra respekt. Men samtidigt har vi alla rätt att sätta våra egna gränser och att markera när dessa gränser överskrids.

”Vi får inte bli tysta”

”Vi får inte bli tysta” säger Kronprinsessan Victoria i sitt inledningstal till årets digitala Prideparad. Jag håller helt och fullt med, aldrig någonsin får vi tystna.

Att stå upp för allas lika värde och rättigheter är inte alltid enkelt eller okomplicerat. Det är snarare obekvämt, jobbigt och kanske till och med provocerande. Men om vi alla vågar säga ifrån när vi möter fördomar och orättvisor kommer vi få till en bestående förändring.

För mig har det alltid varit en självklarhet att alla människor har samma värde. Att hudfärg, kön, sexuell läggning eller andra olikheter skapar mångfald och ger den unika värld jag vill leva i.

Men jag vet av egen erfarenhet att många inte ser på världen eller sina medmänniskor på det viset. Bara att tänka på det gör mig arg.
För vilken rätt har du eller jag att döma andra?
Vilken rätt har du eller jag att tror att vi är förmer för att vi har en viss hudfärg?
Vilken rätt har du att tror att din röst är starkare än min för att du är man? Eller vad säger att normen är heteronormativ?

Trots dessa erfarenheter av fördomar, förtryck och rasism har jag ändå alltid trott att vi är på rätt väg. Att världen sakteligen håller på att förändra. Men nu vet jag inte längre, jag känner mig till och med uppgiven.

Hatet mot svarta och bruna verkar öka, inskränkningarna i kvinnors frihet verkar bli fler liksom lagarna mot HBTQ-personer. Vart är världen på väg?

Å detta händer inte bara i andra länder, detta händer här mitt ibland oss. Det händer vid mitt köksbord när min granne försöker tysta mig för att han anser att han har större rätt än tala än vad jag som kvinna har. Det händer när fikagänget pratat nedlåtande om homosexuella eller kollegorna inte säger ifrån när någon kommer med en rasistisk kommentar. Det värsta av allt är att många av dessa människor har fått en offentlig röst i Sverige, den rösten heter Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.

Jag förstår att det är läskigt att få sina privilegier ifrågasatta, framförallt om man haft dessa privilegier i hela sitt liv. Men du har ändå inte större rätt till dessa privilegier än din medmänniska bara för att du är man, vit och heterosexuell. Å jag lovar ingen försöker ta dessa rättigheter ifrån dig, det enda vi vill är att vi alla får samma rättigheter och privilegier. Att dessa inte ska vara förknippade med hudfärg, kön eller sexuell läggning utan att dessa ska komma med det faktum att vi alla är människor.

Så jag uppmanar alla att våga titta sig själva i spegeln, våga ifrågasätta sina fördomar och ha modet att ändra det som inte är i linje med allas lika rätt och värde. För vi har alla samma rätt och värde och just nu måste vi stötta alla grupper som åsidosätts, trakasseras, förföljs och mördas just på grund av hudfärg, kön, sexuell läggning eller någon annan olikhet. Alla dessa människor behöver vårt stöd och vårt ord. Tillsammans kan vi förändra världen, tillsammans är vi starka. Vi får inte bli tysta!

Våga vara obekväm

I bilen på väg till jobbet i måndags lyssnade jag på Luvvie Ajayis TED Talk ”Get comfortable with being uncomfortable”. Ganska så snart insåg jag att det var mig hon beskrev, att jag allt som oftast också är den där personen som sticker ut hakan. Som påtalar att något är fel, som uppmärksammar orättvisor eller ifrågasätter ogenomtänkta uttalande.

I samband med att jag genomgick antagningen till prästkandidat i Svenska kyrkan genomförde vi en praktikperiod under sommaren. Jag var i en församling i Stockholms stift och hade en manlig handledare. Denna handledare var inte en trevlig typ, han hade för vana att kritisera de flesta av oss på ett osympatiskt sätt. Praktiken varade i fyra veckor och varje söndag var vi med och höll i olika delar av gudstjänsten. Den första söndagen var det min tur att predika och jag såg verkligen fram emot det och tyckte om den predikan jag hade skrivit (läs mer: Dag 7: Söndagsmässa – 2a söndagen efter trefaldighet).

Under min predikan kände jag att jag fick kontakt med församlingen och att ordet mottogs väl. Det tyckte tydligen inte min handledare, i ärlighetens namn tror jag inte att jag fick någon positiv feedback alls av honom under de fyra veckorna.

Hur som, vi hade regelbundna avstämningar med handledaren under praktiken och vid ett av dessa tillfällen. Troligen redan efter första veckan påtalade jag att jag tyckte att han var elak mot en av mina medpraktikanter. Jag lovar att det inte slutade väl, speciellt inte med tanke på att biskopen nekade mig att bli prästkandidat.

Ångrar jag mig? Absolut inte! Jag kunde inte sitta bredvid och fortsätta se på när vår handledare var otrevlig och rent ut sagt elak. Varför skulle jag? För mig var hans beteende inte förenligt med den kristna tron och om det är vad Svenska kyrkan står för är jag hellre utan kyrkan.

Men det intressanta är att jag där och då insåg att det är typiskt mig att lägga mig i, att ifrågasätta och att säga ifrån.

Jag har gjort det vid flera tillfällen och kommer så fortsätta göra. Det är helt enkelt den jag är. Visst har det hänt att jag har ångrat mig som den där lördagskvällen här hemma vid köksbordet när vi diskuterade Me too-rörelsen och två av våra gäster påpekar att kvinnor använder Me too för att hämnas på män. Jag försökte in i det längsta att argumentera lugnt och sansat, jag sa till och med att jag ville att vi avslutade samtalet då det gjorde mig arg. Men ändå framhärdade dessa män vilket resulterade i att jag lämnade rummet och middagen var över. Den kvällen slutade inte trevligt.

Men även om en liten del av mig undrar varför jag alltid måste säga ifrån eller ifrågasätter varför jag låter mig själv bli så arg vet jag innerst inne att jag kommer fortsätta att kämpa. För en del av mig är obekväm och vill så vara. Jag tycker helt enkelt att det är viktigt att vara obekväm men jag gör det av kärlek. För mig är det ett sätt att bidra till en mer jämställd och respektfull värld. Om ingen säger ifrån hur ska världen då kunna ändras?

Så om du som jag är obekväm, var stolt över det och fortsätt att ifrågasätta orättvisor och andra systemfel i samhället. Tillsammans kan vi skapa ett samhälle baserat på rätten till sitt eget liv, på respekt och på jämställdhet.

Öppna ögonen och se!

Jag har vuxit upp i Stockholms fattigare förorter, lagat pitabröd med min kompis mamma efter skolan, sett min kompis familj delas av kriget i forna Jugoslavien. Funderat på varför flickor och pojkar behandlas olika. Stått bredvid när en ung homosexuell man kastats ut hemifrån. Mött rasismen hos en vit, välutbildad familj i den amerikanska södern. Läst bok efter bok efter bok om unga kvinnors liv i olika delar av världen.

Men någonstans vet jag att jag trots detta är privilegierad och den enda orsaken är att jag är född med en viss hudfärg. För mig har det alltid varit en självklarhet att alla människor är lika mycket värda, att alla förtjänar samma respekt. Men gång på gång ser jag hur samhället gör allt för att urskilja den som är annorlunda oavsett om det är på grund av hudfärg, sexuell läggning, religion eller något annat som inte passar in i normen.

Nu senast har hela världen bevittnat polisvåldet mot en försvarslös svart man vid namn George Floyd. Men han är inte den ende!

För bara några veckor sedan såg jag Netflix miniserie When they see us samt Oprahs eftersnack. Det går knappt att ta till sig vad polisen tänkte, vad de anhöriga tänkte eller vad de unga killar som blev utsatta för detta tänkte. Serien är hjärtskärande men sann. Ja, det är sant!

Ungefär i samma veva såg vi serien Seven seconds, även denna på Netflix. Här skildras också hur framförallt unga svarta killar behandlas av polisen men även hur rasismen ligger djupt i den amerikanska själen.

Det finns än blir bevis på detta bara på film: Niceville, Dolda tillgångar, The Butler och 12 Years a slave för att nämna de jag kommer på i en hast. Alla skildrar en värld där vissa människor är mindre värda än andra. Där dessa människor anser sig ha rätten att bestämma av de mindre värda människorna. Att de dessutom ansåg sig ha rätt att äga dessa människors liv. Dessa berättelser är sanna. Precis, de är sanna!

Idag sköljer en våg av av berättelser, stöd, uppmuntran, kärlek och uppvaknande över världen. Förhoppningsvis blir världen aldrig sig lik igen. Tänk om detta är den gång vi alla lyssnar, förstår och accepterar att världen behöver förändras! Att vi behöver förändra hur vi lever, agerar och vad vi tar för givet. Vi får alla plats på jorden, vi har alla samma rätt att leva.

Jag uppmanar dig att våga öppna ögonen för de orättvisor mörkhyade människor ställs inför. Att våga se dina egna privilegier och att utbilda dig själv om vad rasism är och hur vi tillsammans kan stoppa den.

Tillsammans kan vi skapa en bättre värld, det börjar med dig!

Recept: Tarte flambée

Tarte flambée – receptet kommer från svt (recept)

För en tid sedan provade jag tarte flambée på Haga Schweizeri på NK. Det var supergott. När Nobelkocken Sebastian visar hur man gör en
tarte flambée under Stockholms Kulturnatt blev jag inspirerad. Det bästa var att han påtalade att du kan använda det du har hemma. Så idag blev det tarte flambée med feta ost, mozzarella, rödlök och svartpeppar. Den varma tarten toppade jag med aioli och serverade med en härlig sallad. Hur gott som helst!

Deg
2,5 dl vetemjöl (300 g)
1/4 tsk salt
1 dl vatten (200 g)
1 msk olivolja

Fyllning
crème fraiche
rödlök
valfri ost, jag valde fetaost och mozzarella
svartpeppar

Gör så här:
1) Blanda vetemjöl och salt i en matberedare. Tillsätt vatten och olivolja och kör ihop till en deg. Tillsätt lite mer mjöl om den är alltför kladdig. Täck den med plastfolie och låt den vila en stund medan du förbereder resten
2) Sätt ugnen på högsta värme och sätt in en plåt.
3) Kavla ut 1/4 av degen på mjölat bord och lägg den på bakplåtspapper. Bred på crème fraiche men lämna någon centimeter i kanten. Lägg på fyllningen och toppa med ost. Flytta över bakplåtspapperet till den varma plåten. Grädda mitt i ugnen 7–10 minuter tills de börjar få fin färg. Värm plåten på nytt innan du gräddar nästa tarte.

Foto: Sofie

Tipa! Jag la bakplåtspappret direkt på den varma plåten och sedan la jag på den utkavlade degen, fyllde min tarte och så in i ugnen. Det gick också jättebra!

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: