Prästkandidat eller inte…

2011 skrev jag bloggen Har du funderat på att bli präst i Svenska kyrkan?. Ett inlägg som var både befriande och svårt att skriva. Befriande för att jag fick möjlighet att lätta mitt hjärta men samtidigt svårt för att det kändes som om jag stängde alla dörrar till Svenska kyrkan (åtminstone till att bli präst). Innan jag valde att publicera inlägget försökte jag att få det publicerat men anonymt. Jag försökte med flera stora dagstidningar samt Kyrkans Tidning men inge var intresserad. Orsaken var hela tiden att jag ville vara anonym och anledningen till att jag ville vara anonym var att jag vill ha en chans att gå igenom antagningsprocessen en gång till. Men alla dessa nej sporrade mig till att istället publicera min text här. Jag ville trots allt få ut den och det är jag glad för idag. En av de saker jag har flest träffar på här på min blogg är just antagningen till prästkandidat i Svenska kyrkan.

Ibland är det svårt att tro att det snart gått 7 år sedan jag fick mitt Nej av biskop Eva Brunne. Det heter att tiden läker alla sår och så är det nog. Men det finns också saker eller händelser som river upp sår. För en tid sedan tipsade mamma mig om SVT dokumentären Vid sidan av vägen. Den handlar om Ulrika Nätterdal, om hennes avslag till att bli antagen prästkandidat efter flera års teologistudier och om hennes adhd-diagnos. När jag såg dokumentären blev jag arg, ledsen och frustrera.

Arg över kyrkans agerande men också arg över att när någon väl tar i ämnet antagningsprocessen till prästkandidat i Svenska kyrkan så är det i samband med en adhd-diagnos. Jag vill inte på något sätt förringa Ulrikas upplevelse, hennes erfarenhet av Svenska kyrkan är lika levande och verklig som min. Men jag anser än idag att antagningsprocessen måste uppmärksammas i sin helhet och kyrkan måste ta större ansvar. Att ha en dröm, känna ett kall, att önska något av hela sitt hjärta och sedan bli nekad är en stor sak. Oavsett vem du är som person! Jag har träffar och pratat med flera som har blivit nekade vid antagningskonferensen. Alla har reagerat olika men alla har reagerat. Det har dessutom tagit tid att gå vidare och att acceptera kyrkans dåliga behandling. Jag tror inte att någon vill känna att de inte längre är välkomna, att de blir utkastade med diskvattnet. Men det är just så många av oss bli behandlade. Det värsta är att våra studiekamrater inte längre vill umgås med oss, de som har blivit antagna är rädda att på ett eller annat sätt drabbas om de umgås med någon som blivit refuserad av kyrkan.

Ledsen just för att det rev upp ett gammalt sår men också ledsen över att det inte finns en offentlig debatt kring antagningsprocessen. De flesta vet inte ens vad som krävs för att bli präst i Svenska kyrkan, än mindre vilken press och stress denna process utsätter människor för. Jag kan absolut förstå varför det ingår vissa moment av press och stress, moment som kan påvisa om jag har potential att bli en bra präst. Men betoningen bör ligga på POTENTIAL då jag inte är färdig utbildad när jag går igenom antagningen. Dessutom bör hela processen genomsyra av medmänsklighet och empati.

Frustrerad över att debatten tydligen inte kan stå på egna ben, att den måste sammankopplas med ett annat ämne. Men också frustrerad över hur biskopen pratade med och om Ulrika i dokumentären, som om hon var mindre vetande. Varför? Vad har hon gjort för ont? Frustrerad över likheten i behandling, i avsaknaden av svar. Att bli refuserad må vara en sak men att inte veta varför, att inte få möjlighet att helt och fullt förstå är en helt annan. Det är helt enkelt orättvist. Till och med i en ”vanlig” rekryteringsprocess har jag rätt att fråga varför jag inte fick tjänsten. Borde då inte kyrkan vara mer tillmötesgående och villig att förklara sitt Nej så att den refuserade har en chans att bearbeta, förändra och/eller gå vidare? Jag tycker åtminstone det.

Samtidigt är jag glad över att ytterligare en vågade berätta, vågade stå upp för sig själv och vågade trotsa kyrkan genom att inte låta sig kuvas till tystnad.

Drömmen om antagningskonferensen

I natt drömde jag att jag befann mig på Svenska kyrkans antagningskonferens för blivande diakoner och präster. Jag hade inte skickat in min ansökan eller genomgått alla steg i antagningen, utan jag hamnade mitt i antagningskonferensen. Processen pågick och jag flöt med. Det var en gruppövning med kuvert och i varje kuvert fanns en lapp med samma text, bilda tre eller om det var fyra cirklar, den ena mindre än den andra. Men mitt kuvert var tomt, jag hörde vad folk sa och följde bara med. Först stod jag i en cirkel, sedan sa någon att vi hade för få cirklar så vi omgrupperade oss. Återigen hade vi för få cirklar så vi omgrupperade, då var det bra en person kvar i mitten. Jag skulle precis påvisa det men då ansåg alla att vi hade utfört uppgiften och skingrade sig.

Vi fick nästa uppgift och skingrade oss ut i skogen. Varför vet jag inte! N var också där, han ville bli diakon. Jag berättade för honom att jag inte sökt, att jag inte visste vad jag gjorde där men funderade högt och tänkte att visste kunde jag skicka in min ansökan i efterhand. Visst hade jag bra och starka referenser bakom mig denna gång. Vi resonerade kring vilka jag skulle be om referenser. De två första vara självskrivna, den tredje lite osäker.

En del av uppgiften var att skriva vem man var, sina kontaktuppgifter och vad man sökte till på en träbit. Samtidigt är vi alla på väg tillbaka till huset och vi bildar en lång kö fram till huset. En kille som sitter vid sidan av kön försöker se vad jag skriver och gör narr av mig. ”Tror du att du ska få bli präst?” Jag ger svar på tal och talar om för honom vad jag anser om honom och hans medgörliga sätt. Han blir mer och mer förvånad och dessutom nedslagen eftersom jag inte tror att han kommer att bli antagen. Men jag vet bättre och avslutar med att han säger och gör de rätta sakerna så han har något inget att oroa sig över, han kommer säkert att bli antagen. Han skiner upp igen!

Det är min tur, jag står och väntar på att de ska överlägga klar. Fyra präster sitter i en bil och diskuterar, jag ser att det ena mannen är upprörd. Sen kommer en kvinna ut ur bilen och går fram till mig. Hon visar mig en bild på Johnny Depp i en bil och frågar vad jag ser, jag svarar Johnny Depp och hon fnyser åt mig. Rätt svar var tydligen vilken bil det var på bilden. Sen visar hon mig två bilder på bilar och frågar vilken årsmodell det är, jag gissar och återigen fnyser hon åt mig och svarar att jag har fel. Hon går på om moderna kvinnor, om våra kläder och vårt uppförande. Jag blir irriterad och kallar henne för falsk, ryker henne i håret då jag är övertygad om att hon har peruk. Först lossnar inte peruken och jag börjar misströsta men fortsätter ändå att ryka och dra. Till slut lossnar den. Jag kallar henne falsk och hycklare och fortsätter att dra i hennes kläder, hennes propra kläder för att visa att hon har en annan typ av kläder under. Det börjar bli uppståndelse kring oss. Kvinnan blir arg och fortsätter och gå på om oss moderna kvinnor. Jag visar henne att jag minsann kan uppgöra mig, niger fint, ler snällt och beter mig exemplariskt samtidigt som jag frågar om det är så här hon menar? Flera kvinnor runtomkring mig går runt och niger och ler artigt. Hon blir ställd, vi beter oss alla som robotar.

Sen tror jag att jag vaknade…

2013 – året då jag vågar

När jag var på väg till jobbet hade jag Spotify i hörlurarna och nära Sara Varga och Spring för livet dök upp började jag fundera. Mitt i sången sjunger Sara:

Du skadade hela mitt väsen
Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på  hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel
För hela texten: http://svenskalyrics.se/sara-varga-spring-for-livet/#ixzz2HN2Z6sZ0

Jag kände igen mig så väl och insåg hur lätt det är att skada hela någons väsen genom att konstant klaga och säga att personen alltid gör fel. Det värsta är att det gör att man inte känner sig hel och det kan ta år att bygga upp det som någon annan har brutit ner. För mig handlar det om flera saker och det gör mig ibland både ledsen och arg, dessutom får det mig att tvivla på mig själv.

Så jag insåg att jag ska sätta en etikett på 2013 – året då jag vågar!
Visst, det är svårt att bygga upp något som är trasigt eller förstört men det är inte omöjligt. Det är inte omöjligt att gå vidare, att bygga något nytt och att våga.

För lite över två år sen talade Svenska kyrkan om för mig att jag inte inte dög, att jag var arg, fyrkantig och oempatisk. Något jag själv inte tycker stämmer, men ändå hör jag den där lilla rösten då och då. På många sätt har jag bearbetat det som hänt och valt att gå vidare, det finns en annan plats i livet för mig. Men samtidigt finns det där, det är en del av mig och det gör ont. Rösten poppar inte upp lika ofta idag som för något år sen men det visar ändå hur läng tid det tar att läka, att bygga nytt och at våga gå vidare.

Efter att jag fått mitt Nej av kyrkan fick jag även höra saker som ”Du måste ta ansvar för vilken typ av praktikant du vill vara”, ”Välj dina strider” och ”Du måste ta ansvar för dina känslor” vilket är precis det jag både har gjort och gör. Så vad menade dem egentligen? Troligen inte ett skit, det känns mest som ett sätt att manipulera och lägga över ansvaret på mig. Att få mig att fundera på vad jag gjorde för fel, vad jag kunde gjort annorlunda. Allt för att inte själva behöva ta ansvar. Egentligen kanske Svenska kyrkan är full av narcissister *blink*

Skämt å sido, den relation jag hade under hösten som slutade i katastrof gjorde inte saken bättre. Jag började återigen tvivla på mig själv, på mitt värde och på vem jag var. Att dag ut och dag in få höra att jag inte var snäll och kärleksfull tärde på mig. Än en gång försökte jag mer, gav mer och det enda jag fick tillbaka vara samma sak. Oavsett vad jag gjorde dög det inte, jag var ändå varken snäll eller kärleksfull. Dem som känner mig vet att jag är envis som få och att jag också kan vara jävlig om jag lägger den sidan till men för det mesta är jag trofast, snäll, empatisk och faktiskt ganska kärleksfull.

Jag insåg ganska snart att den kärleksrelation jag gett mig in i inte var hälsosam och jag tog mig ur den. Inte utan att känna mig både kränkt och skadad men jag tog mig ur relationen. Jag känner att jag har en stark grundtrygghet och att jag har familj och vänner som stöttar mig. Det har gjort det hela betydligt lättare. Men jag känner också att jag blir rädd när jag får känslor för någon annan, att det gör mig orolig. Så 2013 – året då jag vågar. Vågar säga ja till livet, till kärleken och till det okända men även till mig själv!

Att drömma

Häromkvällen såg jag filmen Dear John på TV. Den handlar om en förälskat par som brevväxlar då han är stationerad soldat i Afghanistan och hon pluggar på college. I ett brev berättar hon om sin stora dröm för honom. Hon avslutar med att säga ”du tycker säker att jag är barnslig” Han svarar henne genom att förneka det och uppmuntra henne att uppfylla sin dröm. Med andra ord stöttar han henne.

Det fick mig att fundera, inte bara på drömmar utan även på att stötta varandra. Att finnas där för varandra och därmed hjälpa till att uppfylla drömmen. Jag tror att det är livsviktigt att drömma, jag tror även att det är viktigt att känna stöd för sina drömmar. Det är ingen annan som kan uppfylla dina drömmar men genom stöd från omgivningen är det lättare att våga satsa på sin dröm.

Samtidigt gjorde scenen mig ledsen för att den fick mig att tänka tillbaka. När jag för ett par år sedan bestämde mig för att försöka uppfylla min dröm, att bli antagen prästkandidat, stötte jag på motstånd. Den personen som då borde ha stått mig närmast tog aktivt avstånd från min dröm och kände sig hotad av den. Personen frågade till och mig med om jag älskade Gud mer och satte Gud i första rummet.

Så under den tid som jag kämpade med att bevisa för Stockholms stift att jag var en värdig prästkandidat kämpade jag även på hemmafronten med att bevisa att min dröm var viktigt, att den var värdig och framförallt att den inte skulle förändra något. Idag har jag insett att det är svårt att kämpa på två fronter, det är svårt att uppfylla sin dröm utan stöd men det är ännu svårare när man blir ifrågasatt.

Sist men inte minst undrar jag om det verkligen är kärlek? Om man älskar en person stöttar man inte då den personen mer eller mindre förbehållslöst? Nu menar jag inte att man ska ge upp sitt eget liv men stötta i ord, visa att man tycker det är underbart att den andra satsar på vad det än är? Jag trodde i alla fall det och nästa gång någon försöker sätta stopp för mina drömmar kommer jag vända på klacken och gå. Jag tänker inte kämpa för en sådan person igen, jag är alldeles för viktigt för att slösas bort på någon som inte kan se det.

Har du funderat på att bli präst i Svenska kyrkan?

Då bör du fundera på vem du är och vem du vill vara. Är du för anonym, ambitiös eller tydlig och bestämd är risken stor att du inte blir antagen som prästkandidat. Hur som behöver du ett enormt tålamod och mycket tid till ditt förfogande när du väl bestämmer dig för att du vill följa ditt kall och bli präst.

Antagningsprocessen är lång och krävande och i mångt och mycket är du livegen under hela tiden. Det hela börjar med att du tar kontakt med stiftsadjunkten i ditt stift och berättar att du vill bli präst. Redan här kan du stöta på motstånd, det är inte säkert att stiftsadjunkten svara på dina mail eller telefonsamtal. När du har fått kontakt med stiftsadjunkten träffas ni troligtvis för ett möte. Efter mötet får du veta om stiftsadjunkten anser att du är redo att skicka in en intresseanmälan till stiftet. För att få ett godkännande krävs att du är väl förankrad i din egen tro, i Svenska kyrkan och i en församling. Oftast sägs det att du ska ha varit engagerad i en församling i minst tre år. Ett engagemang som självklart ska fortsätta under studietiden.

Om stiftsadjunkten ger ett ok får du tillgång till intresseanmälan. Intresseanmälan ska vanligtvis vara stiftet tillhanda i början av året och den innehåller personuppgifter, familjeförhållanden, utbildning efter grundskola, arbetslivserfarenhet, kyrklig erfarenhet, erfarenhet av samhällsliv och föreningsarbete. Till det ska du även berätta om dig själv, dina fritidsintressen, varför du vill bli präst och vilket yrke du kan tänka dig om du inte blir präst. Du ska även ange tre referenser varav en ska vara präst och skriva ett rekommendationsbrev.

När intresseanmälan är färdig ska den skickas in till stiftets biskop. Sen är det bara och vänta på besked om gruppraktik. Gruppraktiken är förlagd under sommaren och pågår i fyra veckor tillsammans med andra sökande. Hur gruppraktiken blir beror helt och hållet på i vilken församling du hamnar. Det kan vara den bästa tiden i ditt liv, den kan vara helt okej eller så kan det vara både besvärligt och jobbigt. Det finns handledare som inte riktigt har förstått sin roll som handledare, som tror att det handlar om att förtrycka, kränka och vara allmänt otrevliga och fyrkantiga.

Om du klarar dig igenom gruppraktiken med bibehållet förtroende för Svenska kyrkan är det dags att gå igenom ett antal andra samtal. Samtal som kan genomföras både innan, under och efter gruppraktiken. Till dessa samtal hör en utvärdering av en präst med terapeututbildning, ett teologiskt samtal med en präst samt ett personligt samtal med biskopen. Dessa samtal, precis som gruppraktiken, syftar alla till att bedöma din lämplighet som präst.

När gruppraktiken och samtalen är genomförda är det dags för biskopen att samla all information för att sedan fatta ett beslut om dig. Om du antingen får ett Ja eller ett Nej till att bli antagen prästkandidat.

Det är här det absurda i hela processen kommer in. Biskopen ska nu fatta ett beslut om den yttre kallelsen (kyrkans och församlingens kallelse) stämmer överens med din inre kallelse. Med andra ord om du i det yttre anses lämpad som präst. När biskopen bestämt sig får du besked på ett eller annat sätt (troligtvis via brev eller ett personligt möte). Får du ett Ja är det klart, du kan gå vidare mot att bli präst. Får du däremot ett Nej är dina möjligheter att bli präst stängda i fem år. Det betyder att du är välkommen att lämna in en ny intresseanmälan och, om du får, gå igenom en ny prövning om fem år. Tillsammans med ditt svar, oavsett om det är positivt eller negativt, får du en motivering. En motivering som sällan går att förstå och som ofta är subjektiv. Det är inte heller ovanligt att det handlar om dig som person snarare än om din kompetens när det kommer till prästyrket.

Motiveringarna kan handla om att du är för anonym, för ambitiös, arg, fyrkantig, ytlig eller att du är för nykristen. Om du sedan vill få en mer utförlig förklaring till ditt negativa besked är det svårt att få svar. Stiftsadjunkten lutar sig mot sekretessen och säger att det inte går att berätta vem som sagt vad. Vilket oftast inte ens är intressant, det intressanta för dig är att veta vad som sagt inte av vem. Då får du istället höra att det finns frågetecken men inte vad dessa frågetecken innebär. Det spekuleras och hänvisas till känslor, inget konkret kommer fram och du går från mötet med fler frågor än svar. Det enda du kan vara säker på är att du inte kan försöka igen på fem år och att du måste jobba hårt med dig själv, gärna gå i terapi eller åtminstone själavård och fortsätta ditt engagemang i kyrkan och församlingen. Du ska fortsätta hålla kontakt med stiftet och du ska visa konkret vad du har åstadkommit. Om du sedan har tur får du gå igenom hela antagningsprocessen igen med ett Ja som utfall. Det positiva i det hela, enligt stiftsadjunkten, är att du inser att det var bra för dig att vänta i fem år och att biskopen hade rätt. Kyrkan har nu format den typen av präster som de vill ha i tjänst

Frågan är dock om den typ av präster som kyrkan formar än den typ av präster som kyrkan behöver och om det är den typ av präster som kyrkans medlemmar, du och jag, vill möta i församlingen. Jag tror inte det utan jag tror att hela Svenska kyrkan måste se över sin antagningprocess och att Svenska kyrkan måste lära sig att bemöta de sökande med respekt. Under hela processen får du höra att alla inblandade vill ditt väl och ja, det stämmer säkert så länge du får ett Ja. Får du däremot ett Nej så är det inte längre ditt väl som står i fokus utan kyrkans väll.

Skärpning, det är dags att Svenska kyrkan inser att vi lever i 2000-talet inte på medeltiden.

Som du säker förstår har jag gått igenom denna process i ett av Sveriges 13 stift. Jag kände ett starkt inre kall men det mesta av mitt kall och av min personlighet försökte stiftsadjunkten, min handledare eller andra inom Svenska kyrkan ta död på. Att få ett Nej må vara en sak men att bli behandlad som livegen, att bli kritiserad för den person jag är och att ständigt få höra kommentarer som ”Du måste ta ansvar för vilken typ av praktikant du vill vara”, ”Välj dina strider” och ”Du måste ta ansvar för dina känslor” är inte roligt. Jag är glad att jag är stark i mig själv, att min familj och mina vänner har stöttat mig. För det är i alla fall en sak Svenska kyrkan inte gör i något skede av antagningsprocess. Framförallt om de inte vill ha dig som präst. Att vi är flera som till och med har begärt utträde ur Svenska kyrkan utifrån hur respektlöst vi har blivit behandlade under antagningsprocessen verkar inte ens bekymra kyrkan. Inte heller det faktum att det inte bara är vi som går ur utan även våra familjer och vänner Hur kommer det sig? 

Jag säger det igen, skärpning, det är dags att Svenska kyrkan inser att vi lever i 2000-talet inte på medeltiden.

Om du känner igen dig och vill dela med dig av din erfarenhet vore jag tacksam. Skriva en kommentar på inlägget så hör jag av mig. Du ska veta att du är inte ensam, vi är fler som blivit illa behandlade.

Obs! Antagningsprocessen varierar något mellan stiften och detta handlar framförallt om Stockholm stift.

Jag bryter tystnaden och delar mina erfarenheter

När jag fick ett nej ifrån biskop Eva till att bli prästkandidat i Stockholms stift kraschade dem inte bara mitt kall utan även min dröm. Jag skämdes och tyckte att det var pinsamt att berätta för folk att jag inte längre skulle bli präst. Den stora anledningen var att jag inte fick något konkret svar från varken biskop Eva eller stiftsadjunkten. Svaren jag fick var oftast svävande eller raka motfrågor. Hela ansvaret lades över på mig och jag fick till och med höra att jag skulle gå i terapi. Men dem sa aldrig varför dem tyckte det. Allt detta medförde att jag lösenordsskyddade alla blogginlägg som rörde antagningsprocessen (rekryteringsprocessen som dem numera kallar den i Stockholms stift).

För några veckor sedan blev jag kontaktade av en person som bad om mitt lösenord till dessa bloggar. Anledningen var att även denna person och ett par till har blivit illa behandlade av biskop Eva och stiftsadjunkten. I ett sent skedde av deras utbildning har dem blivit utslängda. Alla vara antagna prästkandidater men blev utan en klar och tydlig anledning utkastade. Personen som kontaktade mig ville gärna läsa mina blogginlägg för att veta hur jag hade gått vidare med livet efter mitt nej. Det gjorde också att vi mailade en del och berättade om våra erfarenheter.

Denna persons mail fick mig att inse att vi är många som blir illa behandlade av kyrkan. Då bestämde jag mig för att låsa upp alla blogginlägg om antagningsprocessen och om kyrkan. Jag insåg att det är inte mig det är fel på, att jag inte behöver skämmas. Det är snarare kyrkan och biskop Eva som borde skämmas. Att vara andlig ledare för en kyrka som predikar kärlek och inte visa respekt för sina medlemmar är katastrofalt. En bra ledare gör inte så, en bra ledare låter inte sina medarbetare behandla andra medlemmar respektlöst.

Så numera är alla mina blogginlägg öppna för alla och jag hoppas att min erfarenhet av kyrkan och Stockholms stift kan hjälpa andra och samtidigt öka medvetandet om en sluten och maktgalen organisation. Idag har jag insett att det bästa som hände mig är att jag fick ett nej. Mitt nej fick mig att öppna ögonen och inse att jag inte behöver anpassa mig själv och min tro till någonannan, allra minst till kyrkan. Jag duger som jag är och min tro är minst lika mycket värd som någonannans. Idag är jag glad att jag inte är medlem av kyrkan utan att jag lever mitt liv som jag vill. Jag är fortfarande troende och kommer alltid tro på en kärleksfull Gud och en god människa men jag gör det utan kyrkans inflytande.

Jag hoppas även att jag en dag kan använda min erfarenhet på ett konstruktivt sätt, att vi är fler som står upp för oss och att kyrkan inser att den behöver förändras. Vi lever inte under medeltiden. Däremot tycker jag att det är tragiskt att människor som stiftadjunkten inte bryr sig om ifall vi som får nej stannar i kyrkan eller inte. Men, det kanske är syftet…utrensning?! Något att fundera över för både medlemmar och icke-medlemmar.

Tankarna spelar mig ett spratt

Livet är bra lustigt och så även mina tankar. Tidigare idag eller egentligen redan igår insåg jag att jag är glad över utvecklingen det senaste halvåret. Även om jag tycker att kyrkan och speciellt Stockholms stift har behandlat mig respektlöst så är jag glad för det som hände. Det har fått mig att inse att jag sa nej till kyrkan och att bli präst redan i somras. Jag är inte en blivande präst eller medarbeter i Svenska kyrkan. Jag är en ambitiös och driven kvinna, jag har tankar och åsikter så många gånger kan tyckas kontroversiella, jag står för den jag är och jag är bestämd och tydlig. Det är inget jag vill göra avkall på. Det är inget, som enligt mig, står i motsats till min kristna tro. Men inom kyrkan är det så och det accepterar jag inte. Att gå in i prästyrket hade inneburit att försaka den jag är, att anpassa mig och att därmed faktiskt göra våld på mig själv. Det är det inte värt, speciellt när jag inte anser att kyrkan handskas med makt och tro på rätt sätt.

Hursom, nu ikväll fick jag veta att en god vän till mig blivit antagen diakonkandidat i ett annat stift i Sverige och genast tänkte jag ”varför inte jag?”. Å så blev jag lite gråtmild och kände mig utanför. Men jag vet ju varför. Jag är inte utanför utan jag har valt en annan väg i livet, en väg där jag får vara mig själv. En väg på vilken jag kan göra nytta och förhoppningsvis skillnad. Så, varför tänkter jag ens så? Det är väll det mänskliga sinnet som spelar mig ett spratt eller är det helt enkelt avundsjuka?! Kanske, kanske inte…

Handen på hjärtat, jag är inte avundsjuk utan trivs med mitt liv och känner att jag är på rätt väg. Jag känner att jag har blommat upp de senate månaderna och att det bara är början. Det känns faktiskt riktigt bra och riktigt härligt.

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: