Om att vara kvinna

changeling

Då min sambo och jag är långlediga har vi haft mycket tid att titta på film. Idag såg vi Changeling som handlar om Christine Collins (spelad av Angelina Jolie) vars son plötsligt är försvunnen en dag när hon kommer hem från jobbet. Hon anmäler honom försvunnen och fem månader senare hittar polisen sonen. Problemet är bara att det inte är Christines son, det är en annan pojke. Men polisen vill inte tro på Christine utan de lägger över skulden på henne istället. De anklagar henne för att inte vilja ta hand om sin son och för att vara en dålig kvinna och mamma. Det går så långt att de till och med spärrar in henne på psyket för att hon står upp för sig själv och fortsätter hävda att den pojke som numera bor hemma hos henne inte är hennes son.

Med tiden uppdagas sanningen då polisen utreder ett annat fall men trots detta vill polisen inte ge Christine rätt, de vill bara glömma historien och gå vidare. Christine är dock inte beredd att göra det utan hon kämpar vidare för sin rätt och för alla andra kvinnors rätt som också har låsts in på psyket av polisen, alla på grund av att de har trotsat polisen. En kvinna är gift med en polis som slår henne och när hon polisanmäler honom låser de in henne på psyket, en annan kvinna är prostituerad och blir illa behandlad av en man som hon sedermera polisanmäler, det visar sig att han är polis så hon blir inlåst på psyket. Filmen slutar med att alla dessa kvinnor blir frisläppta, kommissarien som ledde utredningen kring Christines son blir avskedad och polismästaren rekommenderas att avgå.

Jag har sett filmen tidigare och blir alltid lika tagen av den. Historien är fruktansvärd på så många sätt. Vi får möta en kvinna som förlorar allt på en eftermiddag och som gör allt som står i hennes makt för att hitta sin son. När polisen sedan begår ett misstag lägger de skulden på henne. Helt plötsligt är hon är en dålig kvinna och mamma, hon är inte kapabel att känna igen sin egen son då hon är en känslosam kvinna, hon är psykiskt instabil och de använder de fulaste metoder för att försöka få henne att erkänna något hon vet inte är sant. Polisens återkommande argument är att hon är kvinna, ja kvinna! För kvinnor agerar på känsla, kvinnor måste skyddas från sig själv, kvinnor kan behandlas efter männens behag osv.

Jag blir så förbannad när jag ser kvinnor bli behandlade på detta sätt, det spelar ingen roll att det är på film. Speciellt inte i detta fall då filmen är baserade på verkliga händelser. Problemet är att detta inte bara sker på film, detta sker i verkligheten och det sker fortfarande. Filmen utspelar sig under 1920- och 30-talet men när det gäller vissa saker har världen tyvärr inte förändrats så mycket.

Visst, vi har 90 dagar vigd föräldraledighet för pappor i Sverige, vi har barnomsorg, vi har jämställdhetsplaner på arbetet och vi har lönekartläggning som ska säkerställa att det inte finns några oskäliga löneskillnader mellan män och kvinnor. Å allt det där är gott men det räcker inte, det verkar knappt hjälpa!

Trots allt är det fortfarande fler kvinnor som deltidsarbetar för att de har barn. Kvinnor gör mer av hushållsarbetet än män och det är färre kvinnor på ledande positioner i arbetslivet, Sverige har inte ens haft en kvinnlig statsminister. Något som i och för sig kanske blir verklighet vid nästa val då nästan alla partier har kvinnliga partiledare (åtminstone idag). Det här är ändå inte det jag tycker är värst utan det är att kvinnor som väljer att bejaka sin sexualitet kallas för horor och kvinnor som blir våldtagna får höra att de hade för kort kjol på sig, var lättklädda eller något annat som gör att de får skylla sig själva. De flesta kvinnor råkar någon gång i livet ut för att bli tafsad på eller än värre våldtagna, oftast av någon de känner, men det är deras eget fel då de säkert har gjort något för att förtjäna det.

Åh, jag blir så arg på denna attityd. En attityd som genomsyrar alla aspekter av samhället och därmed dess medborgare. Jag säger inte att alla män är våldtäktsmän eller att alla män ligger på latsidan hemma när deras partner tar hand om hem och barn. Men på något sätt finns ojämlikheten kvar i samhället och det märks inte minst med tanke på den kortfilm som kom för ett par veckor sen, Kära pappa. När jag först såg Kära pappa grät jag över alla oförrätter som vi kvinnor får utstå och jag grät över alla oförrätter jag själv har fått utstå. Men ett par dagar senare när jag har smällt kortfilmen och dess budskap är jag inte liga övertygad om att budskapet är bra. För det första, varför är det en pappas jobb att skydda sin dotter? Varför är det inte båda föräldrars ansvar att skydda sina barn? Varför är dottern tillika flickan, tonårstjejen, kvinnan, mamman och frun i kortfilmen ett offer?

Med andra ord tycker jag att filmen endast bekräftar den rådande samhällssynen på kvinnor. Vi är offer och vi klarar ingenting själva, vi måste bli beskyddade av män hela livet; våra pappor, bröder, makar och troligen även chefer och statsöverhuvuden. Det är sorgligt och patetiskt. Kvinnor är lika kapabla som män, om en person är kapabel eller inte har inget med kön att göra. Det handlar om människan, så om vi ska komma till rätta med problemet tror jag att vi till att börja med måste se bortom könet och uppfostra människor. Om vi gör det kanske vi har en chans till ett än mer jämställt och jämlikt samhälle, ett samhälle där den som är bäst lämpad styr företaget, hämtar barnen på förskolan, lagar mat och meckar med bilen. Ett samhälle där ett brott är ett brott oavsett om offret är kvinna eller man, oavsett om förövaren är kvinna eller man. Ett samhälle som inte behöver viga 90 dagar av föräldraledigheten till pappa då varje familj själva kan välja hur de ska dela på föräldraledigheten och där statistiken visar att män i lika stor utsträckning som kvinnor är föräldralediga.

Jag hoppas att jag lever tillräckligt länge för att få uppleva det samhället!

Kalla kriget: man vs kvinnor

De senaste dagarna har det stått en del i tidningarna om kvinnan som utdelade en örfil till den man hon påstår sig ha blivit nypt i rumpan av. Kvinnan har dömts till misshandel och mannen har friats då det inte går att bevisa att mannen nöp henne i rumpan. Frida Boisen skriver på Expressen.se att detta är horribelt då det inne bär att kvinna än en gång blir objektifierad och inte får äga sin egen kropp.

Men är det verkligen så? Äger jag som kvinna inte min egen kropp? Har jag inte rätt att säga ifrån när jag känner mig kränkt eller misshandlad?
Självklart äger jag som kvinna min egen kropp men det ger mig samtidigt inte rätt att bruka våld. Att ge någon, oavsett kön, en örfil för att denne nyper mig i rumpan kan aldrig vara okej. Att däremot säga ifrån, att klart och tydligt markera att det är oönskat beteende är mer än okej. Det borde vara en självklarhet. Om personen ifråga fortsätter kan jag ta till andra medel så som att ringa polisen, påkalla uppmärksamheten av omgivningen eller helt enkelt skrika och springa därifrån. Men att bruka våld? Varför? Blir jag en bättre människa av det eller sjunker jag helt enkelt till samma låga nivå som personen som nyper mig i rumpan?

Idag verkar det vara en ständig kamp mellan män och kvinnor. Män blir skuldbelagda av kvinnor för i princip allt. De delar inte jämlikt på hushållsarbetet, de har för höga löner, de gör karriär på kvinnors bekostnad, de nyper oss i rumpan och på brösten, de raggar på oss sent på natten på krogen och de tar inte hand om sina barn. Kvinnor å andra sidan gör sig själva till offer. Deras män hjälper inte till hemma, de tjänar mindre än man, de kan inte göra karriär eftersom de är hemma med sin barn, de tillåter sig att bli nypta i rumpan och på brösten och de låter sig blir raggade på sent på natten på krogen. Ja, du läste rätt. Jag hävdar att kvinnor låter sig bli nypta på rumpan och på brösten och att kvinnor låter sig på raggade på. Jag har aldrig råkat ut för att en man helt apropå har nypt mig i rumpan eller tagit mig på brösten. Varför? Troligen för att jag har för mycket integritet för det, de män jag möter ser och känner att den typen av beteende är oacceptabelt.

Vad jag försöker säga är att män och kvinnor måste hitta ett sätt att samexistera i dagens samhälle. Det har hänt mycket i relationen mellan män och kvinnor de senaste 100 åren och på jag tror inte att vi helt och fullt har hängt med. Kvinnan har gått från det privata till det offentliga, kvinnan får idag ta del av det offentliga på ett annat sätt än hon fick för hundra år sen. Att kvinnor får rösta, får arbeta och bestämmer över sin egen kropp är idag en självklarhet. För mig har det varit en självklarhet att kvinnor kämpade för att få kliva ut i det offentliga, för att få ta del av samhället och för att vara lika mycket värda som män. Men någonstans på vägen gick det snett, någonstans började kvinnor skuldbelägga män istället för att vara konstruktiva och jobba för ett jämlikt samhälle där alla är lika mycket värda och där kön inte var avgörande. Som det är idag spelar kvinnor på sin kvinnlighet när det passar men vill bortse från kön när det är lämpligt. På det sätter kommer vi inte vidare…

Vi bör också komma ihåg att det inte är en självklarhet för alla världens kvinnor att få rösta, arbeta och bestämma över sin egen kropp. I många länder har kvinnan fortfarande ingenting att säga till om, hon ska följa männens vilja. Vi har kommit långt i Sverige men vi har en bra bit kvar att gå. Nu måste vi jobba på att förbättra relationen mellan män och kvinnor. Nu måste vi jobba på att kommunicera snarare än att skuldbelägga för att klara av att samexistera. Jag tror att samhället annars än en gång kommer at kollapsa och förändras, för som det är nu kommer vi inte framåt. Dagens klimat gynnar varken män eller kvinnor och framförallt inte våra barn!

Läs mer: DN, NT, Expressen och Frida Boisens artikel i Expressen.

Varför är folk så rädda för sin sexualitet?

Jag har funderat en del på det där med sexualitet och att tillhöra en subkultur. Det verkar som om många, speciellt kvinnor är rädda för sin egen sexualitet. För att uppleva sin drömmar och för att testa sin egen njutning. Nu vill jag inte på något sätt uppmana till lössläppthet eller till att gå emot sin vilja. Men vi pratar ofta om Madonna/Hora-komplex, en situation där män idealiserar sin partner och ser ner på andra kvinnor. Det finns många män som söker äventyr för att deras partner inte vill vara lika äventyrliga i sängen. Många gånger har jag trott att det bara är ursäkter för att vara otrogen och det kanske är så. Men det kanske också är så att kvinnor är rädda för att testa, för hur det känns, för förändring och framförallt för att män ska se ned på dem.

Om vi ska kunna ändra synen på sexualitet i samhället, om vi ska kunna bli jämställda i sängen måste alla våga uttrycka sin vilja. För i grund och botten är vi alla lika, vi har behov och drömmar. Vi vill uppleva njutning och vi vill må bra. Börjar vi där så har vi kommit en bra bit på väg. Därför vill jag uppmana alla män att lyssna på sina kvinnor och försöka förstå dem. Jag vill samtidigt uppmana kvinnor att våga. Det är inte så farligt, det kanske till och med är både roligt och lustfyllt.

Bok: Niceville

För ett tag sedan såg jag filmen Niceville och blev så inspirerad att jag valde att köpa och läsa boken med samma namn av Kathryn Stocketts.

Så här skriver adlibris.com om boken:

Oförglömlig roman om tre starka kvinnor i sextiotalets Södern

När societetsflickan Skeeter återvänder till hemstaden Jackson i Mississippi efter avslutade universitetsstudier, faller hon tillbaka i sitt gamla liv med bridgespel, tennis och välgörenhetsbaler. Men något hos henne har förändrats; hon vill mer och ser nu annorlunda på tillvaron. Hon drömmer om att bli författare och får så småningom ett jobb på lokaltidningen.

Genom sitt arbete får hon kontakt med den svarta hemhjälpen Aibileen, som har förlorat sin ende son men uppfostrat och älskat sjutton vita barn. Deras möte blir början på en udda och också farlig vänskap.

Tillsammans med en annan svart hemhjälp – den egensinniga och smarta Minny – bestämmer sig Skeeter och Aibileen för att skriva en bok som skildrar verkligheten i staden som de kallar Niceville. De skriver om hur de svarta har förnedrats och diskriminerats. Men också om deras drömmar, längtan och hopp. Arbetet med boken kommer att förändra deras liv för all framtid.

Niceville är en läsupplevelse utöver det vanliga – en blivande klassiker om kvinnlig vänskap, mod och kärlekens kraft.

Personligen tycker jag att boken var fantastisk, den är många gånger bättre än filmen och då är ändå filmen riktigt bra. Fördelen med boken är att den inte känns lika tillrättalagd, allt är inte så bra och det blir inte riktigt så bra heller. I filmen kommer Minny fram väldigt mycket medan i boken är det Aibileen som är den stora karaktären jämte Skeeter som skriver boken. Det är en fascinerande berättelse om tre till synes olika kvinnor som tillsammans övervinner sina egna rädlslor och växer som personer. Det är i mina ögon tre starka kvinnor som vågar sticka ut och som vågar säga ifrån. Boken är inspirerande trots motgångar och olycka, eller kanske just på grund av att dessa kvinnor går igenom livet men ändå kommer hela ur det.

Det som också är fascinerande samtidigt som det är skrämmande är inte bara rasismen i boken utan även hur kvinnor behandlar varandra. Det är mobbing på hög nivå inte bara från de vita mot de svarata utan från de varta mot de vita och inbördes. Samtidigt är det intressant att läsa hur kvinnorna vill att det ska förbli som det är, hur de själva stannar kvar i systemet och inte hittar ut. Men det är nog så det blir genom all uppfostran, vi har svårt att bryta mönster och göra annorlunda mot våra föräldrar.

Om du vill både se filmen och läsa boken rekommenderar jag att du ser filmen först, jag tror att det ger en bra ingång till boken och så blir berättelsen större genom boken.

Varför känner sig män hotade?

Jag sitter och tittar på Iron Jawed Angels och blir upprörd. Filmen handlar om kampen för kvinnlig rösträtt i USA på 20-talet. I början av filmen demonstrerar kvinnorna i centralan Washington. Det är en fredlig och trevlig demonstration som går över styr för att ett antal män blir uppretade av demonstrationen. Men varför? Vad är det som är så hotande?

Svaret är självklart att män inte vill tappa kontrollen, att de är rädda för att dela med sig av makten. Men varför vill män leva i ett sån’t samhälle? Hur roligt kan det vara att ständigt kontrollera, att ständigt underkuva och att begränsa? Vilket liv är det… Okej, jag är inte man så jag kommer nog aldrig att förstå.

Det är som en scen i filmen. En senators fru stödjer kampanjen ekonomiskt och det kommer ut i pressen. Mannan i fråga ber sin fru att avsluta sitt medlemskap varpå hon svarar att kampanjen räcknar med hennes pengar och att hon använder sin hushållskassa. Då svarar mannen att numera får hon inga pengar, att hon får handla på kredit i mataffären och att alla räkningar skickas till hans kontor. Men hallå, snacka om en rädd man som inte litar på sin fru och som vill ha fullständig kontroll. Snacka om maktmissbruk och misshandel. Är det verkligen så män vill ha det?

Nej, vi lever på 1920-talet men det finns fortfarande män som vill kontrollera sina fruar. Det finns även människor som vill kontrollera andra människor. Titta på kampen för jämställdhet eller kampen för HBT-rättigheter. Det har gått snart 100 år sen men ändå är vi varken jämställda eller fria. Varför? Frihet borde vara en självklarhet inte ett hot.

Dam och herrknäppning

När jag stog och strök mina skjortor slog det mig att jag har hört att man kan se skillnad på dam- och herrskjortor eftersom dem knäppt olika. Självklart var jag tvungen att kolla och mycket riktigt. Min blus knäpps åt ett håll och mina skjortor åt ett annat. Men varför? Vad är skillnaden?

Jag har långt många fler herrskjortor än damblusar. Anledningen är att herrskjortor sitter bättre på mig, är bekvämare och många gånger finns det ett bättre utbud. Så, varför knäpps dem olika?

På 118100.se står det:

Varför är det skillnad på herrknäppning och damknäppning?

Varför herrar och damer knäpper sina kläder på olika vis har länge diskuteras, många tror att det beror på att det var lättare för män att knäppa höger över vänster då de ska dra sitt sidovapen, andra tror att det beror på att man inte skulle kika in under varandras kläder o kyrkan. (Källa)

Bra Fråga! står det:
 
Nina, Skjortbutiken La Chemiserie Traditionnelle:
-Den enda förklaring jag har är att när herr skjortor först började komma med hel knäppning ända ner så var det endast societetsmännen som hade sådana skjortor och dem klädde sig sällan själva. Då var det enklare för påklädaren att knäppa knapparna. Sen har det hållt i sig och varför vet jag tyvärr inte.

Niklas, Holmens Herr:
-Det finns många olika åsikter om detta men den vanligaste förklaringen är följande (text tagen från http://www.manolo.se);

Det som vi idag refererar till som damknäppning innebär att knapparna sitter till vänster på plagget och knapphålen till höger, sett ur den som bär plaggets perspektiv. Skillnaden mellan dam- och herrknäppning tros ha sitt ursprung i kyrkans värld.

Under den segregerade medeltiden ansågs mannen, liksom Jesus, vara den som stod närmast Gud och därmed på hans högra sida. Högersidan förknippades med solen, ljuset och “den manliga principen” och detta visualiserades genom att placera knapparna till höger på männens plagg. Den vänstra sidan förknippades istället med natten, månen och det förflutna, varför kvinnorna fick bära sina knappar till vänster. Nu var det inte speciellt vanligt med knappar i kvinnokläder, eftersom dessa ansågs alltför lätta att öppna och knapparna sågs därför som ett manligt attribut under några århundraden medan kvinnorna fick hålla sig till snörning och hyskor.

Så småningom började man även sära på kvinnor och män i kyrkan. Männens sida blev då av “naturliga” skäl den högra, medan kvinnorna fick hålla sig till vänster. Knäppningen fick då ytterligare en funktion; Kvinnorna kunde amma sina barn i kyrkan samtidigt som de kunde skyla sig för den manliga sidan eftersom damknäppningen öppnas åt vänster. (Källa: ne.se)

Kampanj: Klart jag ska vara hemma

Sitter och tittar på Nyhetsmorgon söndag på TV4och Tilde har precis pratat med Rikard Sjöberg om att vara pappaledig. För Rikard var det en självklarhet att vara pappaledig och han berättade om en kampanj som heter ”Klart jag ska vara hemma”. Deras slogan är klockren och bilden är ännu bättre, en gravid man. Ett exempel på bilder från kampanjen är denna på Bingo och hans tjej.

Så självklart borde det vara för pappor att vara föräldralediga, även om de inte fysiskt bär barnet är även de gravid. Barnet är bådas ansvar och därmed borde båda var föräldralediga. Jag tror även att det ligger något i det Rikard säger, att du behöver inte vara hemma på heltid i ett år, det går att lägga upp föräldraledigheten på annat sätt. Endast föräldrarna begränsar det hela, kom fram till vad som passar er bäst så att ni båda kan ta ut föräldraledighet och helst lika mycket var. Det är bra för alla inblandade, inte minst för barnet som tidigt får skapa en relation till sin pappa.

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: