Prästkandidat eller inte…

2011 skrev jag bloggen Har du funderat på att bli präst i Svenska kyrkan?. Ett inlägg som var både befriande och svårt att skriva. Befriande för att jag fick möjlighet att lätta mitt hjärta men samtidigt svårt för att det kändes som om jag stängde alla dörrar till Svenska kyrkan (åtminstone till att bli präst). Innan jag valde att publicera inlägget försökte jag att få det publicerat men anonymt. Jag försökte med flera stora dagstidningar samt Kyrkans Tidning men inge var intresserad. Orsaken var hela tiden att jag ville vara anonym och anledningen till att jag ville vara anonym var att jag vill ha en chans att gå igenom antagningsprocessen en gång till. Men alla dessa nej sporrade mig till att istället publicera min text här. Jag ville trots allt få ut den och det är jag glad för idag. En av de saker jag har flest träffar på här på min blogg är just antagningen till prästkandidat i Svenska kyrkan.

Ibland är det svårt att tro att det snart gått 7 år sedan jag fick mitt Nej av biskop Eva Brunne. Det heter att tiden läker alla sår och så är det nog. Men det finns också saker eller händelser som river upp sår. För en tid sedan tipsade mamma mig om SVT dokumentären Vid sidan av vägen. Den handlar om Ulrika Nätterdal, om hennes avslag till att bli antagen prästkandidat efter flera års teologistudier och om hennes adhd-diagnos. När jag såg dokumentären blev jag arg, ledsen och frustrera.

Arg över kyrkans agerande men också arg över att när någon väl tar i ämnet antagningsprocessen till prästkandidat i Svenska kyrkan så är det i samband med en adhd-diagnos. Jag vill inte på något sätt förringa Ulrikas upplevelse, hennes erfarenhet av Svenska kyrkan är lika levande och verklig som min. Men jag anser än idag att antagningsprocessen måste uppmärksammas i sin helhet och kyrkan måste ta större ansvar. Att ha en dröm, känna ett kall, att önska något av hela sitt hjärta och sedan bli nekad är en stor sak. Oavsett vem du är som person! Jag har träffar och pratat med flera som har blivit nekade vid antagningskonferensen. Alla har reagerat olika men alla har reagerat. Det har dessutom tagit tid att gå vidare och att acceptera kyrkans dåliga behandling. Jag tror inte att någon vill känna att de inte längre är välkomna, att de blir utkastade med diskvattnet. Men det är just så många av oss bli behandlade. Det värsta är att våra studiekamrater inte längre vill umgås med oss, de som har blivit antagna är rädda att på ett eller annat sätt drabbas om de umgås med någon som blivit refuserad av kyrkan.

Ledsen just för att det rev upp ett gammalt sår men också ledsen över att det inte finns en offentlig debatt kring antagningsprocessen. De flesta vet inte ens vad som krävs för att bli präst i Svenska kyrkan, än mindre vilken press och stress denna process utsätter människor för. Jag kan absolut förstå varför det ingår vissa moment av press och stress, moment som kan påvisa om jag har potential att bli en bra präst. Men betoningen bör ligga på POTENTIAL då jag inte är färdig utbildad när jag går igenom antagningen. Dessutom bör hela processen genomsyra av medmänsklighet och empati.

Frustrerad över att debatten tydligen inte kan stå på egna ben, att den måste sammankopplas med ett annat ämne. Men också frustrerad över hur biskopen pratade med och om Ulrika i dokumentären, som om hon var mindre vetande. Varför? Vad har hon gjort för ont? Frustrerad över likheten i behandling, i avsaknaden av svar. Att bli refuserad må vara en sak men att inte veta varför, att inte få möjlighet att helt och fullt förstå är en helt annan. Det är helt enkelt orättvist. Till och med i en ”vanlig” rekryteringsprocess har jag rätt att fråga varför jag inte fick tjänsten. Borde då inte kyrkan vara mer tillmötesgående och villig att förklara sitt Nej så att den refuserade har en chans att bearbeta, förändra och/eller gå vidare? Jag tycker åtminstone det.

Samtidigt är jag glad över att ytterligare en vågade berätta, vågade stå upp för sig själv och vågade trotsa kyrkan genom att inte låta sig kuvas till tystnad.

Drömmen om antagningskonferensen

I natt drömde jag att jag befann mig på Svenska kyrkans antagningskonferens för blivande diakoner och präster. Jag hade inte skickat in min ansökan eller genomgått alla steg i antagningen, utan jag hamnade mitt i antagningskonferensen. Processen pågick och jag flöt med. Det var en gruppövning med kuvert och i varje kuvert fanns en lapp med samma text, bilda tre eller om det var fyra cirklar, den ena mindre än den andra. Men mitt kuvert var tomt, jag hörde vad folk sa och följde bara med. Först stod jag i en cirkel, sedan sa någon att vi hade för få cirklar så vi omgrupperade oss. Återigen hade vi för få cirklar så vi omgrupperade, då var det bra en person kvar i mitten. Jag skulle precis påvisa det men då ansåg alla att vi hade utfört uppgiften och skingrade sig.

Vi fick nästa uppgift och skingrade oss ut i skogen. Varför vet jag inte! N var också där, han ville bli diakon. Jag berättade för honom att jag inte sökt, att jag inte visste vad jag gjorde där men funderade högt och tänkte att visste kunde jag skicka in min ansökan i efterhand. Visst hade jag bra och starka referenser bakom mig denna gång. Vi resonerade kring vilka jag skulle be om referenser. De två första vara självskrivna, den tredje lite osäker.

En del av uppgiften var att skriva vem man var, sina kontaktuppgifter och vad man sökte till på en träbit. Samtidigt är vi alla på väg tillbaka till huset och vi bildar en lång kö fram till huset. En kille som sitter vid sidan av kön försöker se vad jag skriver och gör narr av mig. ”Tror du att du ska få bli präst?” Jag ger svar på tal och talar om för honom vad jag anser om honom och hans medgörliga sätt. Han blir mer och mer förvånad och dessutom nedslagen eftersom jag inte tror att han kommer att bli antagen. Men jag vet bättre och avslutar med att han säger och gör de rätta sakerna så han har något inget att oroa sig över, han kommer säkert att bli antagen. Han skiner upp igen!

Det är min tur, jag står och väntar på att de ska överlägga klar. Fyra präster sitter i en bil och diskuterar, jag ser att det ena mannen är upprörd. Sen kommer en kvinna ut ur bilen och går fram till mig. Hon visar mig en bild på Johnny Depp i en bil och frågar vad jag ser, jag svarar Johnny Depp och hon fnyser åt mig. Rätt svar var tydligen vilken bil det var på bilden. Sen visar hon mig två bilder på bilar och frågar vilken årsmodell det är, jag gissar och återigen fnyser hon åt mig och svarar att jag har fel. Hon går på om moderna kvinnor, om våra kläder och vårt uppförande. Jag blir irriterad och kallar henne för falsk, ryker henne i håret då jag är övertygad om att hon har peruk. Först lossnar inte peruken och jag börjar misströsta men fortsätter ändå att ryka och dra. Till slut lossnar den. Jag kallar henne falsk och hycklare och fortsätter att dra i hennes kläder, hennes propra kläder för att visa att hon har en annan typ av kläder under. Det börjar bli uppståndelse kring oss. Kvinnan blir arg och fortsätter och gå på om oss moderna kvinnor. Jag visar henne att jag minsann kan uppgöra mig, niger fint, ler snällt och beter mig exemplariskt samtidigt som jag frågar om det är så här hon menar? Flera kvinnor runtomkring mig går runt och niger och ler artigt. Hon blir ställd, vi beter oss alla som robotar.

Sen tror jag att jag vaknade…

%d bloggare gillar detta: