Tips: Film i juletid

Jag absolut älskar julfilmer! Visst de flesta är sockersöta och slutar lyckligt men de är bara så mysiga att titta på. Min absoluta favorit är Miraklet i New York (Miracle on 34th Street). Den handlar om en liten flicka som gärna vill tro på tomten men som inte får för sin mamma eftersom tomten inte existerar. Eller? Flickans mamma, Dorey jobbar på ett stort och välkänt varuhus och behöver en tomte till julen då hennes tidigare tomte har alkoholproblem. Då träffar hon på Kris Kringle, en man som både ser ut som och beter sig som tomten. Tillsammans med familjens granne, Bryan försöker Kris att få både flickan och mamman att tro på tomten. Kommer Kris att lyckas?

Det finns en hel uppsjö av julfilmer och några andra söta och trevliga är:
A Christmas Prince
Angel of Christmas
A Snow Globe Christmas
Single Santa Seeks Mrs. Claus

Till de lite mer roliga julfilmerna hör Nu är det jul – igen och de två uppföljarna.

Annonser

Återbesök på ÖNH

Då jag har fått diagnosen subglottisk stenos (läs mer: Diagnos: subglottisk stenos) opereras jag med ojämna mellanrum och däremellan går jag på kontroller på ÖNH på Huddinge sjukhus hos Dr. Gert Henriksson. Min senaste operation, nummer sex i följden skedde i slutet av januari (läs mer: Operation nummer sex). Sedan dess har jag gjort fyra kontroller i mars, maj, augusti och nu senast i förra veckan. Jag ser fortfarande inte fram emot undersökningarna och det är allt som oftast en chansning om doktorn får några bra bilder och om han kommer förbi stämbanden med kameran. Peppar, peppar ta i trä så har det gått förhållandevis bra de senaste undersökningarna. Nu senast visade det sig att det finns en liten vävnadsring runt operationsområdet så det har smalnat av men inte så värst mycket. Läkaren tror att medicinerna (Omeprazol och Pulmicort) hjälper och att det är bra att jag äter antibiotika vid tecken på en infektion i halsen. Det är det jag tycker är jobbigast, jag har ätit sex eller sjuk 10-dagarskurser bara i år. De flesta i samband med operationen men det är ändå tungt. Kroppens immunförsvar slås ut och jag mår inte så bra av antibiotikan men samtidigt är jag glad att nästa operation dröjer. Det är skönt att det går längre och längre tid mellan operationerna.

Sightseeing i Stockholm: (Jule)Ljus i mörkret

I lördags åkte N och jag på sightseeingturen (Jule)Ljus i mörkret med Ourway. Jag hade hittat eventet på Facebook via en av mina vänner och blev nyfiken på turen. Så här beskrivs turen på Facebook:

Nu är det jul igen! Upplev ett juläventyr med julstämning utan dess like.

Vi åker på en två timmar lång busstur i Stockholm, där vi tittar på allt från ståtliga änglar vid Centralen till maffiga älgar på Nybroviken. Under (Jule)Ljus i Mörkret gläds vi åt vackra vyer i vår fina huvudstad, skrattar åt roliga berättelser och fyller såklart på din dos av julstämning.

Under turens gång stannar vi på stans vackraste utkiksplats – Fjällgatan, för att dricka den juligaste förfriskningen av alla. Vi pratar såklart om glögg! Värm dig med den goda drycken medan du förälskar dig i ett julupplyst Stockholm. Ingen vy är finare än denna såhär års!

I slutet av bussturen kommer du känna dig lika glittrig som juleljusen i staden, och mysig som mörkret som omger dem, vi lovar!

Jag såg verkligen fram emot en tur igenom ett juligt och upplyst Stockholm men det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. För det första var det ganska mycket trafik så turen gick långsamt fram på de mer trafikerade gatorna som Vasagatan, Strandvägen och Söderledstunneln. Visst såg vi julbelysning men det var absolut inte det vår guide fokuserade på. Hon berättade anekdoter om Stockholm, intressanta sådana men inte nödvändigtvis juliga. Dessutom pratade hon stundvis så mycket att hon glömde helt bort att peka ut en del av den mer spektakulära julbelysningen som hjortarna i Kungsträdgården.

Väl uppe på Fjällgatan bjöds det på glögg och pepparkaka och en otroligt utsikt, som vanligt. Men inte heller den vidare julig. Så nej, hade vi vetat det då hade vi inte köat oss igenom Stockholms gator i buss utan snarare tagit en långpromenad och njutit av alla juldekorationer i stan.

#metoo

#metoo har dragit som en löpeld över världen. I media här i Sverige kan vi dagligen läsa artiklar, insändare och inlägg relaterade till #metoo. Kvinnor har förenats kring sina erfarenheter av sexuella trakasserier och sexuellt våld. Eller vänta har vi kvinnor det? Jag önskar innerligt att vi alla stod enade och motarbetade den samhällsstruktur som tillåter kvinnor att bli förolämpade, kränkta och trakasserade just för att de är kvinnor. För det är tillsammans vi kan få till en strukturell förändring, det är tillsammans som vi kan förändra samhället.

Men som det är idag står vi inte helt enade. Det finns kvinnor som anser att ”det var väl inte så farligt”, ”det där är inte en kränkning, det är möjligen en förolämpning”, ”jag har inte blivit brutalt våldtagen så inte kan väl jag ansluta mig till #metoo”.

Om vi backar tillbaka ett par steg. Att bli kallad lilla gumman av chefen kanske inte är så farligt, att bli klappad på rumpan på krogen kanske är ett taskigt raggningsförsök och mannens intention kanske var god. Men det betyder inte att handlingen är välkommen, det betyder inte att det är okej och det betyder inte att jag kan trots allt kan ta illa vid. Och om gränsen inte går här, var går den då? Är det okej att övermanna en flicka i klassen och rycka sönder hennes trosor? Är det okej att stoppa handen innanför en kvinnas trosor? Är det okej att kalla en tjej slampa bara för att hon har nobbat en på krogen? Är det okej att fortsätta ett samlag trots att kvinnan har sagt nej bara för att jag är kåt?

Svar i alla ovanstående exempel är självklart Nej, Men om vi inte lär oss att behandla varandra, att behandla alla människor med respekt hur ska vi då veta var gränsen går? Ja, jag är väl medveten om att många män och kvinnor vet var gränsen går eller gör de det med tanke på den debatt som pågår nu? Det är tydligt att de flesta kvinnor om inte alla på ett eller annat sätt har blivit utsatta för ovälkomna sexuella närmanden, sexuella trakasserier och/eller sexuellt våld. Jag tillhör åtminstone de utsatta på alla nivåer och det tragiska är att jag antingen ryckt på axlarna för att ingen ändå hade tagit mig på allvar eller så har jag varit för rädd för att polisanmäla händelsen. Som kvinna blir man helt enkelt van vid denna typ av beteende och lär sig att skydda sig mot det, åtminstone så gott det går.

Därför anser jag att även en förolämpning, om det nu inte kan kalla kräkning (läs: Kränkning för minsta småsak?) är att gå över gränsen. Det vi bör lära oss, lära våra barn och värna om är respekten. Respekt för alla människors , deras lika värde och rätt till att bli behandlade respektfullt. Först när vi är där vi skrota #metoo!

Serie: Barnmorskan i East End

Barnmorskan i East End är baserad på Jennifer Worth bok med samma namn. Det är berättelsen om hennes egen tid som barnmorska i 1950-talets London. Serien är fantastisk på så många sätt, den visar hur det var att leva på 1950-talet i en fattigare del av London, den visar hur det var att jobba som barnmorska, den visar hur vården utvecklades och den visar hur situationen för kvinnor förändrades. Med andra ord är serien även intressant ur ett historiskt perspektiv.

I serien får vi till en början följa den unga barnmorskan Jenny Lee som precis fått anställning hos nunnorna på Nonnatus House. Tillsammans med nunnorna och två andra barnmorskor, Trixie och Cynthia tar Jenny sig ann invånarna i Poplar och deras hälsa. Tillsammans fungerar de som mödravård, barnavård och allmän vård. Till sin hjälp har de läkaren Patrick Turner och i det svåra fallen sjukhuset.

Varje avsnitt är dramatiskt på sitt eget vis då förhållandena i Poplar är hårda, många gånger handlar det om liv och död. Serien är välgjord, intressant, spännande, rolig och romantisk som så många andra Brittiska serier. Den har helt enkelt allt utan att bli överdriven åt något håll.

Här hemma har vi sett säsong 1-5 på Netflix och ser fram emot säsong 6.

Serie: Penny Dreadful

De senaste veckorna har vi tittat på serien Penny Dreadful. En fantastvärld full av historiens ondskefulla väsen så som Victor Frankenstein, Dracula, Satan och Dr Jekyll.  Vi får även möta häxor, Dorian Gray, vampyrer, elaka män  och arga, prostituerade kvinnor. Jag var lite skeptisk till serien då jag inte tycker om skräck men däremot fascineras jag av det övernaturliga och fantasy. Serien är mycket bra även om jag tycker att säsong tre blev något långrandig och udda. Den största nackdelen med serien är allt blod, i vissa scener är det onaturligt och onödigt mycket blöd för min smak.

Serien är spännande men även romantisk och stundvis brutal och sorgsen. Det är roligt att serieskaparen har plocka fram flera av våra kända litterära karaktärer och vävt ihop deras öden. Jag kan varmt rekommendera serien även om åtminstone jag tittade bort ibland.

Lena Philipsson – ”Jag är ingen älskling”

I söndags var vi och såg Lena Philipssons show ”Jag är ingen älskling” på Konsert & Kongress i Linköping. Jag har alltid gillat Lena på scen så jag såg fram emot showen. Vilken show! Den är naknare än hennes tidigare shower, enklare på något sätt men också ärligare. Samtidigt är showen rolig, dråplig och underhållande.

Showen är uppbyggd kring Lenas senaste album ”Jag är inge älskling” och det är mycket nytt material men vi fick också höra ett par gamla godingar. Personligen gillar jag verkligen ”Det gör ont”, ”Mitt namn är Lena” och ”Unga pojkar & Äldre män” men hennes nya skivar var verkligen tänkvärd.

Just nu turnerar Lena runt i Sverige och har du chansen så gå och se showen!

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: