För någon vecka sedan såg vi Min pappa Marianne med underbara Rolf Lassgård i huvudrollen som prästen Lasse/Marianne. Detta är en underbar berättelse prästen Lasse som egentligen vill vara Marianne. Som helt sitt liv fått stå tillbaka på ett eller annat sätt men som nu känner att han måste få vara sig själv, sitt rätta jag.
Vi får möta dottern Hanna, sonen David och frun Lena. Hur tacklar det att deras pappa och make innerst inne är Marianne och inget hellre vill än att få släppa ut Marianne. VI får också möta Lasses kollegor och församling samt flera invånare där familjen bor.
Jag är imponerad över Rolf Lassgårds prestation, hur han fångar de små kvinnliga rörelserna och med värme gestaltar Marianne. Filmen är väl värd att se och budskapet är klockrent, alla har rätt att vara sig själva!
Så här skriver Filmstaden om filmen: Efter att ha brutit upp med pojkvännen återvänder Hanna, 28, till Alingsås för ett vikariat på lokalnyheterna. När hennes älskade pappa, prästen med det stora skägget, avslöjar att han egentligen vill vara Marianne vänds Hannas värld upp och ner. Men för pappa Marianne finns ingen återvändo, hon måste äntligen få vara den hon är. Det blir en omtumlande resa för Hanna som varken kände sig själv eller sin pappa så väl som hon trodde. En varm feelgood-berättelse om modet att vara sig själv och lyckan över att bli älskad för den man är.
Vissa filmer vet jag egentligen inte om jag tycker om eller inte. Isn’t it romantic är en sån film.
Filmen handlar om Natalie (spelad av Rebel Wilson) som absolut avskyr allt vad romantisk heter. Hon ser inte romantiska filmer, hon dejtar inte, hon tror inte ens på kärlek. En dag blir hon rånad i tunnelbanan och vaknar på sjukhuset. När hon vaknar är allt annorlunda och ganska snart inser Natalie att hon är huvudrollsinnehavaren i en romantisk komedi. Frågan är bara hur hon tar sig tillbaka till sitt riktiga liv…
Filmen är underhållande och rolig. Samtidigt är den en enda lång klyscha av romantiska komedier. Allt som skulle kunna hända i en romantisk komedi, händer i den här. På något sätt bli det lite mycket.
I Mary Poppins Returns får vi återigen träffa Mary Poppins (spelad av Emily Blunt). Syskonen Banks behöver än en gång hjälp och Mary Poppins återvänder för att ta hand om Michael Banks barn. Michael har förlorat sin hustru och barnen sin mor. Allt håller på att rasa samma, inklusive deras hus. När bankens jurister kommer på besök för att informera om att banken kommer beslag ta huset behöver familjen hjälp. Just i rättan tid anländer Mary Poppins och med sina glada upptåg och en gnutta ordning och reda stöttar hon familjen på precis rätt sätt.
Emily Blunt gör en suverän roll som Mary Poppins. Hon har den rätta glimten i ögat och en hel del pondus. Filmteamet har lyckats bra med att göra en uppföljare till en film som kom för över 50 år sen.
Så här skriver Filmstaden om filmen: Mary Poppins är den praktiskt taget helt perfekta barnsköterskan med unika magiska färdigheter. Hon kan förvandla den tråkigaste uppgift till ett oförglömligt, fantastiskt äventyr. I den här helt nya uppföljaren kommer Mary Poppins tillbaka för att hjälpa nästa generation i Banks-familjen hitta den glädje som saknas i deras liv. Den gåtfulla barnsköterskan får hjälp av sin vän Jack, en optimist som har till yrke att tända lamporna på Londons gator, och som sprider både ljus och glädje.
I Norrköping finns det två biografer, nere i centrum ligger SF Filmstaden och i industrilandskapet ligger Cnema. Cnema är ”Norrköpings kommuns filmverksamhet och hör till Kultur- och fritidsnämnden i Norrköping. Biografen är vackert belägen i området kring Norrköpings Visualiseringcenter C och Linköpings Universitet. CNEMA är en Sverigeunik verksamhet som stimulerar och berikar film- och mediekulturen i Norrköping och Östergötland…” (källa) Det positiva med Cnema är att studenter, kårmedlemmar vid Linköpings universitet och pensionärer går billigare på bio.
Vi har aldrig varit på Cnema så när jag såg att de visade Downsizing valde vi att gå och sed den där istället för på SF. Förra fredagen var det dags, vi hittade en parkering på gatan bortanför Visualiseringscenter och promenerade den korta sträckan till biografen. Det var ganska så folktomt men mysigt i foajén, lite mer som ett vardagsrum eller en ungdomsgård. Tyvärr var vi bara tio stycken i en salong som tog 40 besökare. Men det var bra stolar och salongen var liten och trevlig. Om det alltid är få besökare på Cnemas visningar kan jag inte svara på men jag hoppas att de har fler besökare på andra filmer.
Filmen däremot var väldigt udda. Den börjar med att vi får träffa en grupp norska forskare med Dr. Jorgen Asbjørnsen (spelad av Rolf Lassgård) i spetsen som kommer på idén att krympa människan till en dryg decimeters längd. På det sättet vill de minska överbefolkningen och se till att jordens resurser ska räcka längre. När idèn blir verklighet sprider den sig världen över och det bildas ett antal miniatyr samhällen. Det bästa är att i dessa mindre samhällena så räcker pengarna längre och många som drömmer om ett bättre liv väljer att låta sig krympas. Två av alla de som väljer ett liv som liten är Paul och Audrey Safranek (spelade av Matt Damon och Kristen Wigg). Äntligen ska Audrey få det stora hus hon länge drömt om och de båda kan sluta jobba. Eller? Vad händer egentligen när de väl är dags att låta sig krympas? Och är livet som liten egentligen så bekymmerslöst som det framställs?
Som sagt, filmen är udda och jag skulle inte kalla det en komedi. Filmen är snarare samhällskritisk och gränsar till att vara en katastroffilm. Jordens resurser räcker inte till och svaret är downsizing. Ett fantastiskt drömliv som litet, eller?
Så här skriver Cnema: DOWNSIZING föreställer sig en värld där norska forskare, som en lösning på planetens överbefolkning, uppfinner ett sätt att krympa människor till en dryg decimeters längd och därpå föreslår en 200-årig global övergång från stort till smått. I en miniatyrvärld räcker pengarna längre, och drömmen om ett bättre liv lockar medelklassmannen Paul Safranek (Matt Damon) och hans fru Audrey (Kristen Wiig) att ge upp sina stressiga liv i Omaha för att istället starta ett nytt miniliv. Ett val som leder till många spännande äventyr.
För drygt 1,5 år sedan såg N och jag Bad moms på bio (läs min recension: Bio: Bad moms). Jag tyckte filmen var väldigt rolig och när jag hörde att det skulle komma en uppföljare, A Bad Moms Christmas såg jag fram emot att se den. Vi hann dock inte se den när den gick på bio i Norrköping så jag blev positivt överraskad när jag såg att den fortfarande gick på bio i Stockholm. Så när vi var uppe för att fira vår bröllopsdag passade vi på att se den. Men vilken besvikelse. Den här gången ska mammorna fira jul och alla tre får besök av sina egna mammor. Ingen är vidare nöjd med situationen utan känner sig mest stressade så de bestämmer sig för att sänka kraven på sig själva och försöka njuta mer av julen. Så återigen får vi se dem tre mammorna härja i köpcentret fulla och odrägliga. Trots deras önskan om en mindre kravfylld jul går det inte som de tänkt sig. Speciellt inte med tanke på att de har sina egna mammor på besök.
Filmen har säkert en poäng men den försvinner i fylla, striptease och kraschade fester. Så nej, uppföljaren var inte alls i min smak.
Så här skriver sf.se: De tre undervärderade och överbelastade mammorna Amy, Kiki och Carla gör uppror mot julens utmaningar och förväntningar i hopp om att skapa den perfekta semestern för sina familjer. Som om inte det var tillräckligt, måste de göra allt detta samtidigt som de tar hand om de ultimata semesterfienderna: sina egna mammor.
Då var det än en gång dags för äventyr med tjejerna i a cappella-gruppen The Bellas. I den första filmen, Pitch Perfect får vi lära känna tjejerna i Bellas. Beca har precis börjat på Barden University och vill inget hellre än att åka till Los Angels för att producera musik. Mycket motvilligt går hon med i a cappella gruppen The Bellas och nästan lika motvilligt erkänner hon att hon älskar a cappella. Så pass att hon tar över ledarskapet över gruppen efter Aubrey.
I den andra filmen, Pitch Perfect 2 är tjejerna på väg att ta examen. Samtidigt ska Emily börja på universitetet och hennes högsta önskan är att gå med i The Bellas. Problemet är doc k att The Bellas har gjort bort sig i TV och inte får hålla uttagningar för nya medlemmar. Hur ska Emily nu bli medlem i Bellas och hur ska gruppen återgå sitt rykte?
Tre år senare har alla gått vidare med sina liv men inget blev riktigt som någon av dem tänkt sig. Emily är i sluttampen på sina studier och det går bra för The Bellas, kanske lite för bra… Pitch Perfect 3 handlar om livet efter universitetet, om livet mittemellan studentlivet och vuxenlivet. Tjejerna blir erbjudna att åka på en välgörenhetsturné och kastar sig in i det hela med hull och hår. Tyvärr tycker jag att det är lite mindre musik i den här filmen men den är ändå bra. Men nu är troligen Pitch Perfect-berättelsen slut.
Så här skriver sf.se: Nu utexaminerade från college och ute i den riktiga världen där det krävs mer än cappellasång för att ta sig fram, återkommer The Bellas i Pitch Perfect 3, det sista kapitlet i den älskade serien. Medlemmarna i The Bellas har nu splittrats och de enskilda individerna upptäcker svårigheten att skapa egna sångkarriärer. Men när de får chansen att återförenas för en välgörenhetsturné, samlas tjejerna för att skapa musik till denna sista turné och tillsammans bidra till vissa tvivelaktiga beslut som tas längs vägen.
I söndags såg N och jag La La Land. En musikal om Sebastian (spelad av Ryan Gosling) en jazzpianist som drömmer om att öppna en egen krog och Mia (spelad av Emma Stone) som drömmer om att bli skådespelerska. De springer på varandra i Los Angeles vid ett flertal tillfällen och blir förälskade. Men klarar de av att förverkliga sina drömmar tillsammans?
Det är en söt film med mindre sång och musik än vad jag trodde. Samtidigt är den något seg och långdragen, men på det hela taget en helt okej film.
Så här skriver sf.se om filmen: Jazzpianisten Sebastian och den aspirerande skådespelerskan Mia blir förälskade men ju mer framgångsrika de blir, desto svårare blir det att hålla kärleken vid liv.
Efter att jag läst mammas inlägg om filmen Chef blev jag sugen på att se den. Enda problemet var att den inte fanns på Plejmo där vi brukar streama film. Men efter en liten sökning hittade jag den på C more och det bäst av allt var att vi kunde hoppa på ett erbjudande om en gratismånad. Så vi såg Chef en trevlig dramakomedi om kocken Carl (Jon Favreau) som inte får vara så kreativ som han önskar för restaurangägaren (Dustin Hoffman). Carl blir mer och mer frustrerad och låter det går ut över den matkritiker som besöker restaurangen och sågar Carls mat. Det hela blir en öppen fight på Twitter och det slutar med att Carl säger upp sig. Men vad ska han göra nu?
Carls exfru lurar med honom till Miami under förespeglingen att han ska vara barnvakt åt deras gemensamma son medans exfru jobbar. Men väl på plats parar hon ihop Carl med sin exman och samarbetet utmynnar i en food truck. Carl blommor upp och ryktet sprider sig på Twitter!
Det är en trevlig film som handlar om livets motgångar och om att göra det man mår bra av. Helt klart sevärd!
Bad moms är en komedi om livet som mamma. Amy (Mila Kunis) försöker vara den perfekta mamman men ändå är hon ständigt försenad och kan inte leva upp till Gwendolyns (Christina Applegate) höga krav på skolans mamma. Gwendolyn är ordförande för skolans PTA och styr hela skolan med järnhand. En dag får Amy nog och säger ifrån till Gwendolyn. Istället för att försöka vara den perfekta mamman bestämmer hon sig för att vara en dålig mamma, en bad mom. Samtidigt blir hon vän med Carla (Kathryn Hahn) och Kiki (Kristen Bell). De tre blir nästintill oskiljaktiga och tillsammans bestämmer de sig för att störta Gwendolyn och krossa den perfekta mamman.
Så här skriver sf.se om filmen: Liksom många andra mammor tar Amy hand om alla utom sig själv. Hennes liv är perfekt: ett lyckligt äktenskap, högpresterande barn, ett vackert hem och till på köpet 365 perfekta hårdagar om året. Hon bakar till skolan och sitter med i alla kommittéer – allt medan hon gör karriär. Och det hon gör verkar så lätt. Men strax under ytan är Amy på bristningsgränsen – överarbetad, överpresterande och utmattad av alla krav. Varför arbeta så hårt för så lite uppskattning? Vad skulle hända om hon gjorde det hon ville för en gångs skull? Utled på allt, får Amy kontakt med två andra mammor i samma situation. Tillsammans bestämmer de sig för att lämna sina inrutade liv för att leva livet, något som inte ses av blida ögon av klicken av perfekta mammor.
I torsdag tänkte min sambo och jag att det vore trevligt med middag och bio inne i Norrköping. Vi tänkte oss en film som började 18 eller senare men helst inte så sent som 21 då vi både skulle upp tidigt på fredagen. Innan bion skulle vi också hinna med ett par ärenden. Vi var klara strax innan 18 och gick till Filmstaden för att se vad vi hade för filmer att välja mellan. Flera av filmerna som visas just nu visas i 3D och inge av oss vill se en film i 3D. Så vi kunde antingen se Legenden om Tarzan klockan 19 eller Suicide Squad klockan 20:15. För att hinna äta utan att stressa valde vi den senare. Vi hade läst lite om filmen och sett trailern på sf.se så det kändes helt okej även om det inte riktigt är min typ av film.
Så här i efterhand vet jag inte ens vad jag ska tycka om filmen. Den var actionspäckad från början till slut men på något sätt var det för många karaktärer och för mycket action. Visst fanns det en story men det föll liksom i skymundan för alla dessa superskurkar och deras livsöden. Jag kan väl inte säga att filmen var dålig, den var välgjord men den var heller inte bra.
Så här skriver sf.se om filmen: It feels good to be bad … Samla ett gäng fängslade superskurkar och förse dem med de kraftfullaste vapnen regeringen kan uppbringa. Skicka sedan iväg dem på uppdrag att besegra en fiende som sägs vara oövervinnlig. Underrättelseofficeren Amanda Waller har bestämt att enda lösningen är en grupp av omaka och förkastliga individer utan något att förlora är det enda som gäller. Gruppen inser dock snart att de inte blivit utvalda för att lyckas utan för att få skulden när de misslyckas. Ska Suicide Squad bestämma sig för att dö när de försöker lösa uppgiften eller är det var man för sig som gäller?
Spana hos Sofie 
Senaste kommentarer