Häromdagen berättade jag om mitt senaste äventyr inom vården (läs mer: Subglottisk stenos & RS-virus). Det som fick mig att fundera var bemötandet från dels en av läkarna på ÖNH-akuten och dels nattpersonalen på avdelningen. När läkaren meddelade mig att hon ville lägga in mig kände jag ångesten stegras i kroppen. Jag förklarade för läkaren att en av anledningarna till att jag inte ville bli inlagd var att jag har PTSD och att det är ångestfyllt att vara hemifrån. Då svarade hon något i stil med att hon får ångest av att jag inte läggs in. Jag stod ändå på mig och vi inledde behandling på akuten för att utvärdera några timmar senare. Hon påtalade dock att hon troligen inte kommer ändra sin åsikt.
Lite senare på kvällen funderade jag på vad läkaren egentligen hade sagt. Jag berättar för läkaren om min psykiska ohälsa för att hon ska förstå varför jag resonerar som jag gör. Men istället för att mötas med förståelse, oavsett vilket beslut hon fattar, mötas jag av hennes ångest. Som om jag skulle bära henne istället för att jag som är sjuk ska få rätt hjälp och stöd av vården.
Vidare funderade jag på hennes sätt att uttrycka sig, att hon får ångest av sina beslut låter inte vettigt. Om det är så att hon får ångest av sitt jobb så borde hon nog söka hjälp för det, inte lägga det på sina patienter. Är det snarare så att hon ogillar beslutet eller att det skapar obehag för henne borde hon inte använda ett ord som ångest. Problemet idag är att våra psykologiska termer urvattnas då de användas lättvindigt och ofta. Det medför att vi som lider av psykisk ohälsa och kanske till och med behandlas för det inom psykiatrin inte tas på allvar vilket ofta får tråkiga om inte förödande konsekvenser.
Inte blev det bemötande i just denna fråga bättre när jag senare på kvällen kom upp på avdelningen. Jag hade varit själv på sjukhuset i en dryg timme och tyckte att det var jobbigt, framförallt att behöva vara kvar och att vara isolera på avdelningen. När jag kommer upp på avdelningen springer den ena personalen efter den andra förbi och säger att det straxt ska hjälpa mig. Men det dröjer, säkert inte så länge men det triggar min ångest. När jag sedan får komma in på rummet möts jag av en stressad kvinna som pratar på om en massa saker. Hon har inte presenterat sig, hon har egentligen inte tittat på mig men hon pratar på om kontroller och prover. Min ångest stiger än mer och jag får svårt att fokusera. Jag försöker förklara för henne att jag har PTSD och att hela situationen är ångestfylld. Det ger absolut ingenting utan jag känner mig bara sårbar och utelämnad. Mitt i allt detta tar hon mitt blodtryck och det är något i stil med 156/84 vilket är extremt högt för mig. Jag säger det till henne och frågar hur det kan komma sig men utan något direkt svar. Hon svarar bara att det är vanligt, jag svarar att det inte är det för mig och frågar om det kan vara medicinen. Svaret blir nej och att det är mer troligt att det är infektionen. Hon lämnar rummet och säger att sjuksköterskan snart kommer. Jag bryter ihop, ångesten är skyhög och jag börjar gråta, ringer N och kan inte prata för att jag gråter så mycket. Till slut får jag fram några ord men då kommer sjuksköterskan. Hon ser att jag gråter och frågar vad som hänt, eller något i den stilen. Återigen förklarar jag att situationen är jobbig, att jag har ångest och dessutom PTSD. Hennes svar är att jag bara ska ta det lugn och att om jag inte förstår något är det bara att fråga. Återigen blir jag avfärdad och osynliggjord. Istället frågar sjuksköterskan mig om jag har min pulmicort med mig vilket jag svarar att jag inte har. Hon frågar om jag har någon som kan komma med den till mig och jag förklarar att jag bor 20 mil och 2 timmar bort, att min man ska komma dagen efter men att jag inte vet när. Då frågar hon om jag har någon släkting som kan komma med medicinen. Jag förklarar återigen att jag bor 2 timmar bort och att jag för den delen inte har några släktingar förutom min man. Då frågar hon om jag har ett recept på medicinen som någon kan hämta ut åt mig. Om jag inte har något recept vill hon att jag ringer min husläkare på morgonen och ber om ett recept, detta trots att jag befinner mig på sjukhuset och att den läkare som skriver ut min medicin är min ÖNH-läkare. Allt detta pågår mitt i den ångestattack jag precis förklarar för henne. Till slut fräser jag ifrån att det är för mycket, att min man kommer när han kommer och om min ÖNH-läkare har problem med att jag tar medicinen senare än på morgonen så får han säga det.
Hon byter samtalsämne och övergår till att berätta att hon tagit med en inhalator till mig snarare än en mask och säger att det är bättre. Jag svarar att jag gärna vill ha en mask då jag hade det på akuten och det fungerade bra. Då börjar nästa diskussion, hon vill helt enkelt inte lyssna på mig och jag får snällt ta emot inhalatorn så ska hon hämta en mask till nästa inhalation. Fast det är ju bättre med en inhalator, något hon även påpekar några timmar senare.
De där timmarna på natten på avdelningen var fruktansvärt jobbiga, efter ett samtal med N och några djupa andetag kunde jag dämpa ångesten men jag kände mig aldrig trygg eller bekväm. Mitt i natten när mitt blodtryck kontrollerade och var tillbaka till det normala igen insåg jag att det mycket väl kunde vara min ångestattack som gjorde att blodtrycket skjutit i höjden. Ångest gör de mest märkliga saker med kroppen.
Hur som, det jag försöker förmedla är en önskan om att all personal inom vården hade mer kunskap och kompetens när det kommer till psykisk ohälsa och trauma. Att jag och andra med mig skulle slippa kommentarer som ”ta det bara lugnt” mitt i en ångestattack. Att bemötandet blev en fråga under utbildningen för all vårdpersonal men också något som togs på allvar inom vården. Med ett bra bemötande kommer vi alla långt, med ett vokabulär som inte kan missförstås kommer vi än längre.
Det många inte förstår är att jag och säkerligen många med mig väljer att inte ta kontakt med vården efter det bemötande jag fick i söndags. För mig blir det viktigare att skydda mig själv, att minimera risken för ångest än att få vård. Detta gäller inte bara vården utan även andra myndighetskontakter och dylikt. Bemötande borde inte vara så svårt oavsett om den jag möter lider av ångest eller inte.
Spana hos Sofie 
Senaste kommentarer