#metoo

#metoo har dragit som en löpeld över världen. I media här i Sverige kan vi dagligen läsa artiklar, insändare och inlägg relaterade till #metoo. Kvinnor har förenats kring sina erfarenheter av sexuella trakasserier och sexuellt våld. Eller vänta har vi kvinnor det? Jag önskar innerligt att vi alla stod enade och motarbetade den samhällsstruktur som tillåter kvinnor att bli förolämpade, kränkta och trakasserade just för att de är kvinnor. För det är tillsammans vi kan få till en strukturell förändring, det är tillsammans som vi kan förändra samhället.

Men som det är idag står vi inte helt enade. Det finns kvinnor som anser att ”det var väl inte så farligt”, ”det där är inte en kränkning, det är möjligen en förolämpning”, ”jag har inte blivit brutalt våldtagen så inte kan väl jag ansluta mig till #metoo”.

Om vi backar tillbaka ett par steg. Att bli kallad lilla gumman av chefen kanske inte är så farligt, att bli klappad på rumpan på krogen kanske är ett taskigt raggningsförsök och mannens intention kanske var god. Men det betyder inte att handlingen är välkommen, det betyder inte att det är okej och det betyder inte att jag kan trots allt kan ta illa vid. Och om gränsen inte går här, var går den då? Är det okej att övermanna en flicka i klassen och rycka sönder hennes trosor? Är det okej att stoppa handen innanför en kvinnas trosor? Är det okej att kalla en tjej slampa bara för att hon har nobbat en på krogen? Är det okej att fortsätta ett samlag trots att kvinnan har sagt nej bara för att jag är kåt?

Svar i alla ovanstående exempel är självklart Nej, Men om vi inte lär oss att behandla varandra, att behandla alla människor med respekt hur ska vi då veta var gränsen går? Ja, jag är väl medveten om att många män och kvinnor vet var gränsen går eller gör de det med tanke på den debatt som pågår nu? Det är tydligt att de flesta kvinnor om inte alla på ett eller annat sätt har blivit utsatta för ovälkomna sexuella närmanden, sexuella trakasserier och/eller sexuellt våld. Jag tillhör åtminstone de utsatta på alla nivåer och det tragiska är att jag antingen ryckt på axlarna för att ingen ändå hade tagit mig på allvar eller så har jag varit för rädd för att polisanmäla händelsen. Som kvinna blir man helt enkelt van vid denna typ av beteende och lär sig att skydda sig mot det, åtminstone så gott det går.

Därför anser jag att även en förolämpning, om det nu inte kan kalla kräkning (läs: Kränkning för minsta småsak?) är att gå över gränsen. Det vi bör lära oss, lära våra barn och värna om är respekten. Respekt för alla människors , deras lika värde och rätt till att bli behandlade respektfullt. Först när vi är där vi skrota #metoo!

Annonser

Lena Philipsson – ”Jag är ingen älskling”

I söndags var vi och såg Lena Philipssons show ”Jag är ingen älskling” på Konsert & Kongress i Linköping. Jag har alltid gillat Lena på scen så jag såg fram emot showen. Vilken show! Den är naknare än hennes tidigare shower, enklare på något sätt men också ärligare. Samtidigt är showen rolig, dråplig och underhållande.

Showen är uppbyggd kring Lenas senaste album ”Jag är inge älskling” och det är mycket nytt material men vi fick också höra ett par gamla godingar. Personligen gillar jag verkligen ”Det gör ont”, ”Mitt namn är Lena” och ”Unga pojkar & Äldre män” men hennes nya skivar var verkligen tänkvärd.

Just nu turnerar Lena runt i Sverige och har du chansen så gå och se showen!

Provning: Klassisk champagne

Lördagen den 30 december ska N och jag på champagneprovning av Klassisk champagneSpritmuseum. För ett antal år sedan var jag på en glöggprovning på Spritmuseum och tyckte det var intressant. Jag gillade deras ganska enkla upplägg och har sedan dess velat gå på en champagneprovning. Så jag ser verkligen fram emot detta.

De har flera olika champagneprovningar: klassisk champagne, trendig champagne, champagne för nybörjare och så vidare. Men detta lockade oss båda mest. Jag blev glatt överraskad när jag läste att några av de stora champagnehusen har drivits av kvinnor, det gör det än mer intressant för mig som tycker om att lyssna på kvinnoöden.

Så här beskrivs provningen på Spritmuseums hemsida: Tänk på en gul änka. Just det. Nicole Clicquot ärvde vid 27 års ålder sin makes vinhus. Hon fokuserade på champagne, grundade år 1805 Veuve Clicquot Ponsardin och räknas ibland som ”den första moderna affärskvinnan”.

Men det finns två sprudlande änkor till, värda att stifta närmare bekantskap med. Louise Pommerys make avled 1858 och hon lyckades med utgångspunkt i det champagnehus hon startade sätta en högre standard för hela den franska champagneindustrin. Nyckelord: Lyx & Flärd.

Lily Bollinger tog vid makens död 1941 över makens champagnehus, stramade upp verksamheten och valde en mer konservativ inriktning (hon vägrade ända till sin död att tillverka rosa champagne). Smakexperten Nadja Karlsson, inte änka, men väl sprudlande, kan de flesta skrönor som florerar kring de starka kvinnorna Clicquot, Pommery och Bollinger. Vi provar de tre champagnemärkena dessemellan.

Nadja Karlsson har i över tjugo års tid föreläst och undervisat professionellt om Mat & Dryck. Nadjas introduktioner till de provningar hon håller i på Spritmuseum har liknats vid en blandning av nobelföreläsning och ståupp. (Läs mer)

Butlers Bistro & Winebar

Det finns både bra och dåliga restauranger, en restaurang kanske passar mig men inte dig och en del restauranger passar vissa dagar men inte andra. Sen finns det restauranger som inte riktigt går att placera någonstans, de är inte katastrofala men det är egentligen inte heller varken bra eller trevliga. Butlers Bistro & Winebar är en sådan restaurang. Jag har varit där tre gånger det senaste året. Den första gången var med min man innan vi skulle gå på bio, den andra tillsammans med min man, mamma och styvpappa innan vi skulle gå på bio och den tredje tillsammans med på kollega på AW.

Alla tre gånger har jag ätit samma sak, deras vegetariska planka med halloumi. Maten är god men inte suverän. Det är snarare atmosfären och personalen som stör mig. Personalen är kanske inte direkt otrevlig men heller inte trevlig, vi har varit på väg att äta på Butlers ytterligare en gång men efter att servitrisen bad oss vänta då hon hade gäster glömde hon helt enkelt bort oss så vi valde att gå.

Nu senaste hamnade jag i en otrevlig diskussion med servitören (och troligen ägaren) om ett glas champagne, ett glas 2008 Pol Roger Brut Vintage. För övrigt en av mina favoriter bland champagne. Jag beställde ett glas och när servitören kom tillbaka hade han med sig en oöppnad flaska. Denna nästan exploderade när han öppnade den och hans kommentar var något i stil med ”oj, vilket undertryck”. Sedan sa han att jag skulle få smaka av den vilket jag gjorde. Jag började med att dofta på den och slogs av att den inte dofta något, sedan smakade jag och det smakade vidrigt. Det går inte att beskriva det på något annat sätt! Servitören blev förvånad och sa att då skulle han smaka av den, vilket han gjorde på stående fot. Han svarade mig sedan att den skulle smaka så och visste kunde han öppna en ny flaska men det skulle inte göra någon skillnad för den här sorten smakade så här. Eftersom jag inte ville diskutera avbeställde jag då min champagne till förmån för vatten till maten. Men servitören gav sig inte utan fortsatte att diskutera med mig medans han torkade upp den champagne som hade spillts ut på golvet och bordet. Det hela var mycket otrevligt och trots att jag flera gånger bad honom att sluta diskutera med mig gjorde han inte det.

Till saken hör att vi har även fått olika besked angående deras After Work erbjudande. På menyn har de inget vegetariskt AW-erbjudande men när min man och jag var där sa de att de självklart fixar något. Då fick jag den vegetariska plankan till samma pris som erbjudande, dvs 135 kr istället för 195 kr. Det var den stora anledningen till att jag föreslog min kollega att vi skulle gå dit. Men denna gång hade de inget vegetariskt AW alternativ, anledningen var att halloumi är mycket dyrare än den andra erbjudanden (rödspätta, fläskfilé eller Wallenbergare på vilt). Ja, på menyn kostar den vegetariska plankan 195 kr och inte 185 som de andra normalt gör men jag visste inte att halloumi inbringade ett dyrare kilopris än rödspätta… Men visste kunde jag få en planka med grönsaker och duchessepotatis. Jag avböjde detta och beställde den vegetariska plankan till ordinariepris.  Samtidigt som jag sa att jag tyckte det var dåligt att de inte hade ett vegetariskt alternativ bland sina AW-erbjudande, servitören höll inte med mig. När jag då ansåg att det var diskriminerande svarade han att bara för att han bara åt Kobebiff kunde de inte ha det som AW-erbjudande och att allas smak inte kunde tillgodoses. Både min kollega och jag försökte förklara för honom att det inte var samma sak men han vill inte lyssna på det örat.

Så nej, Butlers i Norrköping faller inte mig i smaken och det var sista gången jag gick dit för att äta middag.

OpenART 2017

Foto: Sofie

OpenART anordnas vartannat år (med undantag för 2008 och 2011) i Örebro och jag har varit där alla år utom 2008 (läs: OpenART 2013). Därför ser jag alltid fram emot ett nytt år med OpenART och igår var vi där. Vi åkte hemifrån först tidig eftermiddag och skulle gå på bio kl 19.00 så jag trodde inte att vi skulle hinna med hela utställningen. Men det gjorde vi med undantag för verken inne i Oscar C och The Contemporary Garage.

Upplägget i stan var lite annorlunda i år. Det var färre verk i centrum och fler verk koncentrerade på ett par platser, framförallt det nya ARTstation som låg lite utanför centrum (missförstå mig rätt Örebro är litet men det här låg ändå i utkanten av centrum). Tyvärr stängde ARTstation 16 på söndagar så vi fick lite bråttom för att hinna med att se alla verk.

På det hela taget kändes årets utställning inte lika inspirerande, det var många installationer och fotografier. Konst som inte helt föll mig i smaken. Men jag hittade ett par favoriter, nedan är några av dem.

Diary av Chiharu Shiota
Foto: Sofie

Tetris av Fredy Alzate (videoinstallation)
Foto: Sofie

Share Chair Arena av Tadashi Kawamata
Foto: Sofie

Blossom, Flourish, Wither, Perish, The Unborn av Nandita Mukand
Foto: Sofie

Om att dömma och inte ta ansvar

Någonting som verkligen retar gallfeber på mig är när en person försöker dyvla över sin skit på mig. Det hände nu senast i helgen. Jag är med, eller rättare sagt var med, i en grupp på Facebook som handlar om kalendrar, planering men också om en hel del pyssel. Framförallt pyssel relaterat till kalendrar så som klistermärken, olika layouts, gem och så vidare. I den här gruppen organiseras det regelbundet så kallade ”swaps” på olika tema där gruppmedlemmarna får anmäla intresse. Sedan paras de ihop och ska skicka vad det nu än är till den andra personen inom ett visst datum. Nu senaste gick bytet ut på att göra ett kort på temat vår. Jag valde att delta i utbytet eftersom jag tycker det är kul att ha ett mål med mitt pysslande och blev ihopparad med en kvinna i England. Mitt kort blev klart snabbt och jag skickade det redan den 17 eller 18 april. En av grejerna med dessa byten är att det du får ska visas upp i gruppen. I slutet av förra veckan insåg jag att jag inte hade sett ett inlägg om att mitt kort var mottaget. Så jag messade min partner och frågade, mycket riktigt så hade hon fått det men haft för mycket att göra för att hinna skriva ett inlägg.

I samma veva började kvinnan som äger och administrerar ovanstående grupp att rensa i den då hon ansåg att den var för stor. Hon skrev ett långt inlägg om gruppen och vad hon ville uppnå med gruppen, dessutom gjorde hon ett inlägg i vilket hon påminde om utbytet. Eftersom denna kvinna och jag pratat en del privat valde jag att fråga henne om vi inte ska visa upp det vi får i gruppen och nämnde att min partner fått sitt kort för en tid sedan men inte sagt något. Sen var det inte så mycket mer med det, jag hade fått veta att mitt kort kommit fram.

Det visade sig dock att detta skulle växa och bli ett stort problem, eller egentligen inte själva utbytet. På natten hade jag fått ett meddelande från kvinnan som äger gruppen om att min partner var en man (gruppen är endast till för kvinnor). Jag blev både förvånad och förbryllad. Vidare skrev hon att hon visste mer men ville inte berätta det, att hon inte trodde att jag någonsin skulle få ett kort och att det var hemskt hur folk kunde bete sig. Hon hade även gjort ett inlägg i gruppen om denna påstådda man och fått några kommentarer från andra medlemmar om att det kanske var en transsexuell, men nej så var det inte. Eller att det var en kvinna som råkat illa ut och därför skrev att hon var en man, men nej så var det inte heller. Vidare blev kvinnan som äger gruppen upprörd på mig för att jag inte helt och fullt trodde på henne och skrev till min partner och frågade vad som var på gång. För att göra en lång historia kort (åtminstone kortare) så ledde det hela till att kvinnan som ägde gruppen kände sig sårad av mig och att vår vänskap var förstörd för att jag inte trodde på henne vilket jag aldrig hade sagt. Däremot sa jag att jag inte visste vad som var sant, det vet jag fortfarande inte. Men det spelar egentligen ingen roll, det som förbryllade mig mest var hur fördomsfull denna kvinna var och hur hon hela tiden tyckte att hon var snäll och vänlig. Hon var snäll mot mig som hade raderat denna person och varnat mig för henne men jag hade inte lyssnat. Men denna person hade inte gjort mig något, inte henne heller för den delen. Det som också var intressant men skrämmande var att jag försökte vara saklig, rak men ändå trevlig mot kvinnan som äger gruppen men det enda hon gjorde var att påtala hur hemsk jag var som inte trodde på henne och hur jag inte kände henne. Nej, det stämmer. Men hon känner inte mig heller, vi har bara prata lite över nätet i ett par månader. Det gör inte att vi helt och fullt känner varandra.

Så jag blev påmind om två saker i helgen:
1) Döm aldrig en annan människa, speciellt inte om du ”bara” känner personen online. Du vet inte vad den personen har gått igenom eller går igenom.
2) Ta ansvar för dina egna handlingar och våga stå för dem.

Jag tycker att det är ledsamt hur lite ansvar vissa personer tar för sitt eget liv och sina handlingar. Jag tycker också att det är ledsamt att se hur dömande världen fortfarande är, åtminstone när det gäller vissa saker. Tänk vad mycket enklare det skulle vara om alla tog ansvar för sig själva och slutade döma andra. Nej, nu tänker jag glömma hela den här tragiska historien och umgås med människor som tar ansvar och som är mindre fördomsfulla! (Men det är bra skönt att skriva av sig och sätta ord på tankarna)

 

 

Att växa som människa

I förrgår skrev jag följande status på Facebook:

”Why do some people feed on making others life miserable? Why can’t we try and understand each other and come to a mutual understanding and agreement. I just don’t understand it!”

Ett av de svar jag fick gick ut på att jag gick igenom detta för att jag skulle lära mig en läxa för att växa. Vidare menade personen på att eftersom jag är stark kommer jag klara mig igenom detta. Det gjorde mig rent ut sagt förbannad då jag inte tror att någon människa mår bra av att bli utsatt för mobbning, elakheter eller utstötthet (jag säger inte att jag går igenom allt detta). Jag svarade även att jag inte tror att människan behöver växa genom hat och motstånd utan att vi snarare borde växa genom kärlek och förståelse. Personen tog senare bort sin kommentar.

Låt oss göra ett tankeexperiment:
Jag går igenom svårheter i livet för att lära mig en läxa som jag sedan ska växa av. Mitt liv har utsatt mig för många prövningar och jag har på något sätt klart mig igenom dessa men jag kämpar ständigt. En annan människa går igenom mindre svårigheter och inte lika ofta. Betyder det då att den som går igenom mindre svårigheter är svag? Att jag som är stark ska gå igenom fler svårigheter för att minska bördan på den som är svag? Eller betyder det att den som är svag inte behöver växa lika mycket som människa eller redan har vuxit klart och behöver mindre prövningar? Eller behöver den starke växa mer?

Jag förstår att kommentaren troligen var menad att stärka och uppmuntra mig men jag tycker att den bara är absurd om man tänker steget längre. Varför ursäktar vi andra människors beteende med att säga att den som är stark klarar sig igenom det hela, lär sig en läxa och därmed växer som människa? Då finns det egentligen inga incitament för den som beter sig illa att sluta för i princip är den personen är en snäll människa som hjälper andra att växa. Eller? Dessutom glömmer vi bort att den som är stark och känner sig liten och svag ibland, att den som är stark inte alltid orkar resa sig igen, lära sig den där läxa och växa. Eller som en väninna till mig sa ”läxan jag lär mig är att inte lita på andra människor, var är det bra någonstans” Jag håller helt med henne, det är också ett möjligt scenario. Ja, jag lär mig en läxa men den gör mig snarare inåtvänd, försiktig och skeptisk. Hur växer jag då som människa?

Jag tror att vi alla mår bra av att ständigt utvecklas och växa, jag tror att de svårigheter vi går igenom kan hjälpa oss framåt i livet om vi handskas med dem på rätt sätt. Alla människor går igenom svårigheter av olika storlek och antal, om inte annat kommer vi alla för eller senare förlora våra nära och kära. Men jag tror absolut INTE att vi måste gå igenom svårigheter i form av mobbning, elakheter och utstötthet för att växa och bli bättre människor. Jag tror snarare att vi som grupp och samhälle måste bli bättre på att säga ifrån när vuxna människor är mobbar, är elaka och stöter ut varandra. Vi lär våra barn att det är fel och vi måste leva som vi lär.

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: