”Vi får inte bli tysta”

”Vi får inte bli tysta” säger Kronprinsessan Victoria i sitt inledningstal till årets digitala Prideparad. Jag håller helt och fullt med, aldrig någonsin får vi tystna.

Att stå upp för allas lika värde och rättigheter är inte alltid enkelt eller okomplicerat. Det är snarare obekvämt, jobbigt och kanske till och med provocerande. Men om vi alla vågar säga ifrån när vi möter fördomar och orättvisor kommer vi få till en bestående förändring.

För mig har det alltid varit en självklarhet att alla människor har samma värde. Att hudfärg, kön, sexuell läggning eller andra olikheter skapar mångfald och ger den unika värld jag vill leva i.

Men jag vet av egen erfarenhet att många inte ser på världen eller sina medmänniskor på det viset. Bara att tänka på det gör mig arg.
För vilken rätt har du eller jag att döma andra?
Vilken rätt har du eller jag att tror att vi är förmer för att vi har en viss hudfärg?
Vilken rätt har du att tror att din röst är starkare än min för att du är man? Eller vad säger att normen är heteronormativ?

Trots dessa erfarenheter av fördomar, förtryck och rasism har jag ändå alltid trott att vi är på rätt väg. Att världen sakteligen håller på att förändra. Men nu vet jag inte längre, jag känner mig till och med uppgiven.

Hatet mot svarta och bruna verkar öka, inskränkningarna i kvinnors frihet verkar bli fler liksom lagarna mot HBTQ-personer. Vart är världen på väg?

Å detta händer inte bara i andra länder, detta händer här mitt ibland oss. Det händer vid mitt köksbord när min granne försöker tysta mig för att han anser att han har större rätt än tala än vad jag som kvinna har. Det händer när fikagänget pratat nedlåtande om homosexuella eller kollegorna inte säger ifrån när någon kommer med en rasistisk kommentar. Det värsta av allt är att många av dessa människor har fått en offentlig röst i Sverige, den rösten heter Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.

Jag förstår att det är läskigt att få sina privilegier ifrågasatta, framförallt om man haft dessa privilegier i hela sitt liv. Men du har ändå inte större rätt till dessa privilegier än din medmänniska bara för att du är man, vit och heterosexuell. Å jag lovar ingen försöker ta dessa rättigheter ifrån dig, det enda vi vill är att vi alla får samma rättigheter och privilegier. Att dessa inte ska vara förknippade med hudfärg, kön eller sexuell läggning utan att dessa ska komma med det faktum att vi alla är människor.

Så jag uppmanar alla att våga titta sig själva i spegeln, våga ifrågasätta sina fördomar och ha modet att ändra det som inte är i linje med allas lika rätt och värde. För vi har alla samma rätt och värde och just nu måste vi stötta alla grupper som åsidosätts, trakasseras, förföljs och mördas just på grund av hudfärg, kön, sexuell läggning eller någon annan olikhet. Alla dessa människor behöver vårt stöd och vårt ord. Tillsammans kan vi förändra världen, tillsammans är vi starka. Vi får inte bli tysta!

Våga vara obekväm

I bilen på väg till jobbet i måndags lyssnade jag på Luvvie Ajayis TED Talk ”Get comfortable with being uncomfortable”. Ganska så snart insåg jag att det var mig hon beskrev, att jag allt som oftast också är den där personen som sticker ut hakan. Som påtalar att något är fel, som uppmärksammar orättvisor eller ifrågasätter ogenomtänkta uttalande.

I samband med att jag genomgick antagningen till prästkandidat i Svenska kyrkan genomförde vi en praktikperiod under sommaren. Jag var i en församling i Stockholms stift och hade en manlig handledare. Denna handledare var inte en trevlig typ, han hade för vana att kritisera de flesta av oss på ett osympatiskt sätt. Praktiken varade i fyra veckor och varje söndag var vi med och höll i olika delar av gudstjänsten. Den första söndagen var det min tur att predika och jag såg verkligen fram emot det och tyckte om den predikan jag hade skrivit (läs mer: Dag 7: Söndagsmässa – 2a söndagen efter trefaldighet).

Under min predikan kände jag att jag fick kontakt med församlingen och att ordet mottogs väl. Det tyckte tydligen inte min handledare, i ärlighetens namn tror jag inte att jag fick någon positiv feedback alls av honom under de fyra veckorna.

Hur som, vi hade regelbundna avstämningar med handledaren under praktiken och vid ett av dessa tillfällen. Troligen redan efter första veckan påtalade jag att jag tyckte att han var elak mot en av mina medpraktikanter. Jag lovar att det inte slutade väl, speciellt inte med tanke på att biskopen nekade mig att bli prästkandidat.

Ångrar jag mig? Absolut inte! Jag kunde inte sitta bredvid och fortsätta se på när vår handledare var otrevlig och rent ut sagt elak. Varför skulle jag? För mig var hans beteende inte förenligt med den kristna tron och om det är vad Svenska kyrkan står för är jag hellre utan kyrkan.

Men det intressanta är att jag där och då insåg att det är typiskt mig att lägga mig i, att ifrågasätta och att säga ifrån.

Jag har gjort det vid flera tillfällen och kommer så fortsätta göra. Det är helt enkelt den jag är. Visst har det hänt att jag har ångrat mig som den där lördagskvällen här hemma vid köksbordet när vi diskuterade Me too-rörelsen och två av våra gäster påpekar att kvinnor använder Me too för att hämnas på män. Jag försökte in i det längsta att argumentera lugnt och sansat, jag sa till och med att jag ville att vi avslutade samtalet då det gjorde mig arg. Men ändå framhärdade dessa män vilket resulterade i att jag lämnade rummet och middagen var över. Den kvällen slutade inte trevligt.

Men även om en liten del av mig undrar varför jag alltid måste säga ifrån eller ifrågasätter varför jag låter mig själv bli så arg vet jag innerst inne att jag kommer fortsätta att kämpa. För en del av mig är obekväm och vill så vara. Jag tycker helt enkelt att det är viktigt att vara obekväm men jag gör det av kärlek. För mig är det ett sätt att bidra till en mer jämställd och respektfull värld. Om ingen säger ifrån hur ska världen då kunna ändras?

Så om du som jag är obekväm, var stolt över det och fortsätt att ifrågasätta orättvisor och andra systemfel i samhället. Tillsammans kan vi skapa ett samhälle baserat på rätten till sitt eget liv, på respekt och på jämställdhet.

Öppna ögonen och se!

Jag har vuxit upp i Stockholms fattigare förorter, lagat pitabröd med min kompis mamma efter skolan, sett min kompis familj delas av kriget i forna Jugoslavien. Funderat på varför flickor och pojkar behandlas olika. Stått bredvid när en ung homosexuell man kastats ut hemifrån. Mött rasismen hos en vit, välutbildad familj i den amerikanska södern. Läst bok efter bok efter bok om unga kvinnors liv i olika delar av världen.

Men någonstans vet jag att jag trots detta är privilegierad och den enda orsaken är att jag är född med en viss hudfärg. För mig har det alltid varit en självklarhet att alla människor är lika mycket värda, att alla förtjänar samma respekt. Men gång på gång ser jag hur samhället gör allt för att urskilja den som är annorlunda oavsett om det är på grund av hudfärg, sexuell läggning, religion eller något annat som inte passar in i normen.

Nu senast har hela världen bevittnat polisvåldet mot en försvarslös svart man vid namn George Floyd. Men han är inte den ende!

För bara några veckor sedan såg jag Netflix miniserie When they see us samt Oprahs eftersnack. Det går knappt att ta till sig vad polisen tänkte, vad de anhöriga tänkte eller vad de unga killar som blev utsatta för detta tänkte. Serien är hjärtskärande men sann. Ja, det är sant!

Ungefär i samma veva såg vi serien Seven seconds, även denna på Netflix. Här skildras också hur framförallt unga svarta killar behandlas av polisen men även hur rasismen ligger djupt i den amerikanska själen.

Det finns än blir bevis på detta bara på film: Niceville, Dolda tillgångar, The Butler och 12 Years a slave för att nämna de jag kommer på i en hast. Alla skildrar en värld där vissa människor är mindre värda än andra. Där dessa människor anser sig ha rätten att bestämma av de mindre värda människorna. Att de dessutom ansåg sig ha rätt att äga dessa människors liv. Dessa berättelser är sanna. Precis, de är sanna!

Idag sköljer en våg av av berättelser, stöd, uppmuntran, kärlek och uppvaknande över världen. Förhoppningsvis blir världen aldrig sig lik igen. Tänk om detta är den gång vi alla lyssnar, förstår och accepterar att världen behöver förändras! Att vi behöver förändra hur vi lever, agerar och vad vi tar för givet. Vi får alla plats på jorden, vi har alla samma rätt att leva.

Jag uppmanar dig att våga öppna ögonen för de orättvisor mörkhyade människor ställs inför. Att våga se dina egna privilegier och att utbilda dig själv om vad rasism är och hur vi tillsammans kan stoppa den.

Tillsammans kan vi skapa en bättre värld, det börjar med dig!

Utställning: Lena Andersons värld

Lena Andersons värld är en fantastisk utställning som öppnade på Millesgården den 19 juni och pågår till och med den 22 september. Jag såg något event om den innan midsommar och är glad att vi tog oss tid att åka ut till Lidingö i eftermiddag.

Utställningen passar både barn och vuxna och ger oss en inblick i Lena Andersons arbete och fantasi. Hennes karaktärer är underbara, lekfulla, kloka och lite egna. Jag älskar just egenheten hos hennes karaktärer. En sak som förvånade mig men samtidigt gjorde mig glad var Lenas barnböcker om naturen, om hur man kan ta tillvara på naturen. Hon har bland annat skrivs Majs Lilla Gröna.

Foto: Sofie

Lena använde ofta sitt eget liv och sin omgivning i sina böcker. Bilden nedan visar en skiss av koppen bredvid men också Lenas anteckningar och tankar kring skissen.

Foto: Sofie

Har du vägarna förbi Lidingö eller om du har en ledig dag och inte vet vad du ska göra kan jag varmt rekommendera ett besök på Millesgården. Helt klart ett av mina favorit museum i Stockholm!

Så här beskrivs utställningen på Millesgårdens hemsida:
I utställningen Lena Anderson värld får vi se allt från de första idéskisserna till de detaljrika akvarellmålningar som tryckts i böckerna. Här finns självklart Linnea men också favoriterna som Maja, Mollan, Storm- Stina, Kotten och Kanin. Kom och lyssna på sagan i Storm-Stinas hus, lär dig klockan med farbror Knut, gå på bron med Linnea hos Monet eller titta in till Maja där hon sitter i sitt växthus fyllt av tomater. Vi får också möta kvinnan bakom böckerna, se några av Lena Andersons akvareller och kolteckningar som aldrig tidigare visats inför publik.  Sedan genombrottsboken Linnea i Målarens trädgård har Lena Andersons målningar och berättelser fångat generationers nyfikenhet och läslust.

Som en röd tråd i hennes konstnärskap finns alltid naturen, blommorna och lusten att dela med sig av kunskapen. En utställning för flera generationer som breder ut sig både inne och ute i parken. Lena Anderson har gett ut 46 titlar och fått både svenska och internationella utmärkelser och priser. 

OpenART 2019

OpenART anordnas vartannat år (med undantag för 2008 och 2011) i Örebro och jag har varit där alla år utom 2008 (läs: OpenART 2013 och OpenART 2017).

I år bestämde vi oss för att göra en utflykt till Örebro på midsommarafton. Det var trots helgdagen en hel del folk på stan och en och annan restaurang hade till och med öppet.

En del av OpenART är inomhus och de lokalerna hade midsommarstängt. Vi bestämde oss för att fokusera på området runt Stortorget och slottet. Det blev en lagom promenad och vi såg ungefär hälften av årets konstverk.

I år kändes budskapet på OpenART generellt politiskt. Konst som påtalade orättvisor, attackerade rasism och kriminalitet men även ojämlikheter. Ett av mina favorit verk var Statistism av Styrelsen. Deras bidrag är en triptyk ”som bearbetar samtidens orättvisa och ojämställda konstvärld”. Den del jag uppskattade var fem statyer som exemplifierade just orättvisorna och ojämställdheten i form av statistik.

Ett annat av de intressanta verken var Estrogen bomb av Guerilla Girls, se bild nedan.

Estrogen bomb av Guerrilla Girls
Foto: Sofie

Jag uppskattar också de bidrag som inkorporeras i Örebros stadsbild, ibland är det till och med svårt att upptäcka dessa verk.

Octopus attacks! av Filthy Luker & Pedro Estrellas
Foto: Sofie

Min personliga favorit i är är Out/Judy & Dorothy av Elsa Tomkowiak. I sin enkelhet reflekterar detta verk naturens egen skönhet i form av regnbågen men också mänskligheten och samhällets mångfald. Färgerna är underbart vackra och ger ett alldeles speciellt ljus när vi promenerade över bron.

Out/Judy & Dorothy av Elsa Tomkowiak
Foto: Sofie
Out/Judy & Dorothy av Elsa Tomkowiak
Foto: Sofie

Konsten att städa

Jag har alltid uppskattat ordning och reda. Städa har varit avkopplande och resultatet befriande. Igår såg jag att Netflix har en serie som handlar om städning ”Konsten att städa med Marie Kondo”. Jag blev nyfiken och tittade på första avsnittet.

Maries tips går ut på att städa varje dag men inte så mycket. Att var sak har sin plats, att med ordning och reda blir livet enklare och mer glädjefyllt. I grunden är hennes tips enkla, det svåra är att veta var du ska börja och komma igång.

Bland annat säger Marie att det är viktigt att städa i rätt ordning:

  1. Kläder
  2. Böcker
  3. Papper
  4. Komono vilket betyder övrigt
  5. Minnessaker

Även om jag tyckte programmet var intressant så är hennes metod ingen nyhet för mig. Det är i grund och botten så jag har tänkte och gjort i många år. Var sak har sin plats, alltid lägga tillbaka det jag använt och ständigt hålla ordning och reda. På det sätter behöver jag sällan storstäda. Dock brukar jag göra en eller ett par rensningar varje år ändå. Exempelvis rensar jag bland mina privata papper en gång om året, vanligtvis efter nyår.

Jag har tagit för vana att organisera skåp och lådor efter funktion, det vi använder ofta ska vara lätt att hitta.

Foto: Sofie

Medan sådant vi använder mer sällan kan stå längre in eller upp i skåpet.

Foto: Sofie

Det samma gäller min garderob, jag sorterar mina kläder i grupper och sedan färgkoordinerar jag varje grupp. På detta sätt är det enkelt för mig att ta fram kläder men också att kombinera en outfit.

Foto: Sofie

Om du vill få mer ordning och reda hemma kan jag rekommendera Marie Kondos metod. Jag är övertygad om att den fungerar och att du kommer spara både tid och utrymme.

Läs mer: Decluttering expert Marie Kondo: My 6 rules of tidying

Gott Nytt År

De senaste två åren har jag avslutat året med en årsreflektion, för att göra det lite enklare har jag använt ovanstående punkter. Så med det önskar jag min familj, vänner och bekanta och alla min läsare ett Gott Slut och ett Gott Nytt År!

God Jul 2018

Foto: Sofie

Här hemma har vi avnjutit hemkokt risgrynsgröt serverad i vår vackra julservis, Toy’s Delight från Villeroy & Boch. Jag önskar er alla en fridfull och stillsam God Jul!

Utställning: Krakows krubbor

Foto: Sofie

Idag var N och jag på Hallwylska museet och tittade på utställningen Krakows krubbor. Å vilken utställning! Krubborna finns på plan 2 i ett fyra eller fem rum. Vägarna är täckta med tyg så att krubborna ska komma till sin rätt. Samtidigt får vi läsas oss till hur Krakow krubban kom till och lite annan kuriosa runt krubban. Det var väldigt intressant och krubborna är väldigt vackra och detaljrika.

Foto: Sofie

Utställningen pågår till och med den 27 januari och kostar 70 kronor. För mer information om öppettider läs här.

Teater: Den Inbillade Sjuke

Jag har nog alltid gillar Mikael Persbrandt men aldrig sett honom på scen. Det är heller inget jag har funderat på mycket på men efter att ha läst hans bok (läs mer: Bok: Så som jag minns det – Mikael Persbrandt) blev jag nyfiken. När jag sedan såga att Den Inbillade Sjuke med Persbrandt i huvudrollen skulle sättas upp på Maximteatern bestämde vi oss för att gå och se den.

En sak är i alla fall säker, vi skrattade mycket i eftermiddag. Pjäsen är helt klart komisk men på gränsen till kiss- och bajshumor. Persbrandt gör ett bra jobb liksom Ellen Jelinek. Det var befriande att se ensemblen på scenen. De verkade själva ha roligt så roligt att de ibland kom av sig men det gjorde ingenting. Men jag kan ärligt säga att jag inte vet vad jag tycker om föreställningen…

Så här beskrivs föreställningen: Molières hejdlösa komedi Den inbillade sjuke är en underhållande drift och uppgörelse med den despotiske och hypokondriske mannen, spelad av Mikael Persbrandt, som dominerar sin omgivning med lavemang och inbillade sjukdomar. Hans personliga assistent, spelad av Petra Mede, manipulerar och lurar honom i sina försök att dämpa skadeverkningarna denna jättebebis till man skapar.

Den inbillade sjuke är en skitrolig uppgörelse med diagnoshysteri och alternativmedicin. En historia om besattheten av att läsa Fass som om det vore erotisk litteratur och om att gifta bort sin dotter med en läkare mot hennes vilja – för det är ju bra att ha någon med receptblock i familjen!

En skrattfest utlovas när Mikael Persbrandt, Petra Mede, Ellen Jelinek, Johan Wahlström och Alexandra Zetterberg Ehn kolliderar i denna laxerande komedi.

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: