Nyfikenhet: en gåva eller förbannelse?

smileyLook1

Jag är en väldigt nyfiken person, jag tycker om att lära mig nya saker och är nyfiken på världen. Därför tycker jag om att ta reda på saker och jag brukar skämtsamt säga att Google är min bästa vän. Undrar jag något försöker jag ta reda på det och allt som oftast går det att finna svaret på nätet. Jag ser det som en positiv egenskap då jag ständigt lär mig nya saker och är nyfiken både på världen och livet.

Baksidan av min nyfikenhet är att jag även är nyfiken på det jag mina vänner och bekanta skriver på sociala medier. Det medför att om jag läser något som en vän har skrivit kan jag leta mig vidare till deras vänner och ibland även deras vänner. Inget fel i det, eller?! Min sambo har ett par vänner som är vän både med honom och hans ex. Till saken hör att min sambo hade ett väldigt jobbigt uppbrott från sitt ex, de drev en verksamhet och förening tillsammans. En verksamhet och förening som hans ex driver vidare idag. Men tyvärr har hans ex skyllt det mesta på min sambo och vill inte ta eget ansvar. Hon har skrivit många och långa texter på nätet om honom och deras förhållande och ingen av dessa texter är rolig läsning, det är hennes verklighet och det får stå för henne men hennes texter har smutskastat min sambo mer än han förtjänar. Det är sällan ens fel att två träter och som sagt, utifrån hennes texter är hon helt utan ansvar i deras förhållande. Nog om det!

Här kommer min nyfikenhet in, eftersom jag tycker är så nyfiken som jag är har jag ibland svårt att inte läsa dessa texter. texter som gör mig ledsen. Ledsen då de smutskastar och baktalar min sambo. Men också ledsen då jag får höra från våra vänner och bekanta att hon än idag beklagar sig på nätet vid första bästa tillfälle. Den nya strategin är att kommentera andras texter när ämnet kommer på tal istället för att skriva egna inlägg. Dessutom fortsätter hon att skylla det mesta som går fel med verksamheten och/eller föreningen på min sambo. Hennes förtal har tydligen gått så långt att det finns människor där ute som tror att min sambo är en hemskt människa men som blir bevisade motsatsen när de träffar honom och/eller oss. Det tragiska är att det finns de som inte ens vill träffa honom eftersom han är så hemsk, tragiskt för dem då de inte är beredda att bilda sig en egen uppfattning utan blint tror på vad andra säger. Jag tycker hela situationen är fruktansvärd!

Jag ställer mig frågande till flera aspekter av detta, varför har vissa människor så svårt att se sina egna fel och brister, ta ansvar för sitt eget liv och gå vidare? Men samtidigt är frågan varför dessa rykten måste spridas vidare. Å det är här nyfikenheten kommer in. Precis som jag är nyfiken är säkerligen andra människor också nyfikna. Då är det troligen roligt att prata om människor man känner, om vad de gör med sina liv och om vad som har hänt sedan sist. Det är egentligen inget fel i det, inte så länge intentionen är god. Men när det kan såra eller skada andra människor är det kanske varken smart eller snällt. Då kanske man borde hålla informationen för sig själv!

Personligen blir jag arg på min egen nyfikenhet när jag hittar dessa texter och dessutom läser dem, speciellt eftersom de gör mig ledsen. Jag blir framförallt ledsen å min sambos vägar då han år efter år får leva med att hans ex fortsätter att beskylla honom för det mesta som gått och går snett i hennes liv och dessutom mer än gärna berättar detta för världen. Oavsett om det kommer nya texter och kommentarer eller inte så ligger de gamla kvar där. Men jag får försöka lära mig av mina misstag och lära mig att tygla min nyfikenhet när jag vet att det är något jag inte borde läsa. Som tur är går det att båda dölja och blockera på nätet 🙂

Så är min nyfikenhet en gåva eller en förbannelse? På det stora hela är det en enorm gåva och det är den jag är men ibland måste jag lära mig att tygla mig för att skydda mig själv!

Dagens visdomsord

1891215_818415351505395_556370964_n

I en relation, oavsett om det är familj, vänskap eller kärlek (alla relationer handlar väll iofs om kärlek på ett eller annat sätt) är inte det viktiga hur vi ser ut utan hur vi beter oss mot varandra och mot omvärlden. Mitt leende, mina handlingar och mina tårar visar vem jag är och den man som kan och vill förstå mitt leende, mina handlingar och mina tårar är värd allt. Om jag hittar en man som gör allt det har jag troligen hittar rätt man, då har jag troligen hittat hem. Självklart ska vi inte förringa vikten av attraktion men attraktionen sitter inte i en smal kropp, stora bröst eller en välsvarvad rumpa. Attraktion kommer inifrån och handlar minst lika mycket om ansträngning och att göra sig till, att vilja vara vacker för den andre.  Bråka och tjafsa finns troligen i någon form i alla relationer men jag tror inte att det bör vara kärnan i relationen, inte i någon relation. Kärnan bör vara kärlek. Att man bryr sig om varandra, tänker på varandra och tar varandra i beaktan är man gör något.

Viljan att skapa ett liv tillsammans med en annan människa kommer inifrån, den kommer utav kärlek. Utav önskan att torka den andres tårar för att man hellre ser den andre glad och därmed vill man lätta dennes börda.

Jag är glad och tacksam över att jag har träffat den mannen. Mannen som skrattar med mig när jag får en fnitterattack. Mannen som jag bryr mig om och skulle göra vad som helst för. Mannen som tar mig i sin famn när jag gråter. Det är kärlek och det är ömsesidigt.

PS Jag tror inte att det enkom är vi kvinnor som kommer med olika instruktioner. Män är minst lika olika och har egna instruktioner och det gäller för oss kvinnor att kunna tyda och läsa vår man.

Dagens visdomsord

1150881_707493699264228_899497489_n

Så sant som det var sagt! Att hitta Mannen med stort M som inte bara kramar mig när jag är glad och uppåt utan som håller om mig, som kramar mig när jag behöver det som mest. Det är himmelriket!

Dagens visdomsord

1150304_707047842642147_1271851770_n

Jag tror definitivt att i ett bra förhållande kan man berätta allt för varandra. Att det då inte existerar varken hemligheter eller lögner. Däremot tror jag att detta är svårt att uppnå. Att vi människor är rädda för att vara helt öppna och ärliga med varandra. När vi är öppna och ärliga mot varandra blir vi också sårbara. Kunskap är makt och det medför att såra varandra men även skada varandra. Jag tror även att många människor är rädda för att komma varandra nära, för att prata om allt. Om det inte existerar några hemligheter eller lögner finns det inget kvar att upptäcka. Den andre förbli inte osårbar, ouppnåbar eller oövervinnlig. Eller, är det egentligen så? Jag tror på att kunskap är makt och därför tror jag även att den kunskapen och intimiteten stärker ett förhållande. Att det då är lättare att förstå varandra, att hjälpa, att stötta och att älska varandra.

Jag vill kunna prata med min partner om allt, jag vill dela mitt liv på alla sätt och vis och jag vill dela min partners liv!

Jag har bestämt mig!

I snart ett år har jag umgåtts i polykretsar i Stockholm, dvs med människor som på ett eller annat sätt definerar sig som poly eller RA alternativt är nyfikna på poly eller RA. Med poly menar jag polyamorös eller polysexuell och med RA relationsanarki. Det finns många uttryck inom polykretsen i vilken jag inkludera RA. Jag har varit nyfiken på begreppet som sådan men också på livsstilen. Detta då jag tidigare har känt mig kvävd i ett traditionellt förhållande. Anledningen har främst varit att det har varit ett outtalat krav att jag ska sätta min partner främst. Jag gör det i mångt och mycket men behöver även mina andra relationer, de till familj och vänner. RA har därför på många sätt attraherat mig (läs tidigare inlägg om Relationsanarki). Alla relationer är viktiga gör mig; familj, vänner och kärlek. Men till skillnad från relationsanarkister sätter jag gärna etiketter på mina relationer. Poly har därför känts mer aktuellt men ändå aldrig riktigt rätt. Även om jag känt mig kvävd och vill kunna ha många typer av nära relationer har jag inte varit helt på det klara med om jag vill och kan, rent känslomässigt, ha flera kärleksrelationer. Med kärleksrelationer menar jag parrelationer och/eller relationer som innefattar sex. Samtidigt har jag under drygt ett år varit en upptagen mans älskarinna och det har fungerat. Han har haft sin familj och jag har dejtat både en och två män under tiden. Min älskare har varit viktig för mig men ändå inte haft potential att bli pojkvän utan den potentialen har jag sett hos andra jag träffat. Jag har också i perioder känt att jag inte vill varken träffa min älskare eller någon annan man än den som fångat mitt intresse, den jag varit på väg att bli kär i.

Vad jag försöker säga är att jag under det senaste året har testat mig fram. Jag har dejtat runt, varit enbart någons älskarinna, haft en mer fast relation samtidigt som jag haft en älskare och flera dejter. Men på resans gång har jag mer och mer insett att jag säker en primärrelation, att jag vill vara någons flickvän och kanske till och med sambo eller fru med tiden. Jag vill bli kär i en man som är kär i mig. En man som vill investera tid, engagemang och känslor i mig och vår relation. Det viktiga för mig är inte att ha flera kärleksrelationer, att ha flera pojkvänner eller att dela säng med fler än den jag håller kär. Med andra ord har jag bestämt mig för att poly inte är något för mig.

Med det sagt vill jag samtidigt poängtera att jag inte vill ha en traditionell heteronormativ monogam relation. För mig är det otroligt viktigt att vara öpppen och ärlig i en relation, att bygga upp den utifrån min och min partners önskningar och behov. Men för mig innebär det att vi inte har flera partners utan att fokus ändå ligger på varandra utan att kväva och hindra.

Det viktiga för mig är att alla är fria att ha de relationer de önskar, att ingen dömmer mig eller någon annan. Att samhället och vi som lever i det kan vara så öppensinnade att vi accepterar varje människa för den hon är och varje relation för vad den är. Om jag kommer hitta en sådan relation det vet jag inte. Det jag däremot vet är att relationen till mig själv är viktigast och att jag måste vara sann mot mig själv och leva på mina villkor.

Att läka tar tid

Tänk att det kan ta så lång tid att läka vissa sår. Att vissa händelser och erfarenheter skär djupare än andra. I höstas gjorde jag en abort (Läs inlägget) och jag inser att det fortfarande gör ont. Jag börjar ofta gråta när jag hör, ser eller läser om någon som är gravid. Jag kan komma på mig själv med att undra hur det hade varit om jag var höggravid (bebisen skulle ha kommit nu i sommar). Samtidigt är jag lättad att jag gjorde det val jag gjorde då mannen som var pappa till barnet inte var något att ha. Han skulle dessutom med största sannolikhet ha gjort mitt och barnets liv till ett rent helvete. Inget barn ska behöva gå igenom det!

Det som däremot är tråkigt är att jag har svårt att inleda ett nytt förhållande. Någonstans har jag svårt att lita på en man, att tro på det han säger och att känna att han menar det. Samtidigt är det inte konstigt med tanke på vad som hände. Att utsättas för en narcissist är inte enkelt och det sätter sina spår. Att, om än för en kort period, ständigt och jämt får höra att man gör fel och är fel sätter sina spår. Jag vill gärna våga tro på kärlek men det är svårt. Det resulterar i att jag känner mig ledsen och osäker, jag vill ha någon form av garanti men det kan jag inte få. Vi kan aldrig ge varandra garantier när det kommer till relationer.

Problemet är att jag inte riktigt vet vad jag ska göra? Hur jag ska komma igenom det här!

Hur vet man att det är rätt

Att träffa en ny människa, en potentiell pojkvän är inte vidare svårt. Det svåra är att veta om det är rätt, om det kommer att fungera i längden. Att veta att det som känns bra här och nu kommer att fortsätta kännas bra. Att leta efter den perfekta pojkvännen tror jag inte hjälper. Det finns inga perfekta människor men finns det en någon som är perfekt för mig? Det är klart att han finns och det kanske till och med är så att det finns flera av honom. Däremot tror jag inte att det är så lätt som att han kommer in på sin vita springare och räddar mig från världen. Det kanske handlar om att tyda tecknen, att se vad som är bra här och nu och våga satsa på det.

Det snurrar en hel del tankar i huvudet just nu och jag får inte riktigt rätsida på tankarna. Å ena sidan känns det rätt och det känns bra. Å andra sidan är vi olika på flera områden men det kanske inte spelar någon roll. Det viktiga är kanske inte att ha lika intressen utan att vilja samma sak i livet, att ha samma syn på ett förhållande och att kunna prata om det. Eller?

Borde jag kanske stänga dörren och erkänna mig besegrad. Att inse att de där olikheterna är för stora och om de har satt stopp en gång kommer de att göra det igen. Vad är det som görs att vi dras till andra människor? Vad gör att vi ändå inte helt släpper? Att vi kommer tillbaka? Jag är inte den enda som känner så här eller har gjort så här. Om inte annat är vi två om det 😉

Jag har även lärt mig en sak om mig själv, efter det uppbrott jag gjorde för tre år sedan och konsekvenserna det fick så har jag svårt med ovisshet. Jag vill helt enkelt inte kasta bort tiden, jag vill inte leva i ovisshet utan satsa eller gå. Det här är inte alltigenom bra, ibland vore det skönare om jag bara flöt med och lät det vara ett tag. Men jag har testat det och det brukar inte sluta bra. Så, vad gör jag? Hur sorterar jag tankarna.

Bra fråga! Nästa fråga…

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: