En liten, liten stund…

Foto: Sofie

Så många tankar, så många känslor. Allt på en gång! Förra helgen var vi ute och åkte och tog en paus vid Brådtom sluss. I en av rabatterna satt en skylt med texten ”Sitt ner och bara njut en liten stund”. Det är previs vad jag behöver just nu och försöker göra!

Det har hänt väldigt mycket i mitt liv det senaste året, eller kanske åren. I början av juli förra året träffade jag mitt livs kärlek och där och då började ett år av pendlande mellan Stockholm och Östergötland. Under året som gått har jag även förlorat min mormor, farmor och farfar. Jag har bytt jobb och jag har haft en och annan dust med min familj. Om ett par veckor är pendlande över, jag har fått jobb i Norrköping och flyttar hem till min pojkvän. Det är underbart på såå många sätt men det är också lite nervöst och lite skrämmande. På många sätt är det överväldigande och jag känner att jag inte helt och fullt kan smälta allt som har hänt.

Erbjudandet om jobb i Norrköping kom i princip en vecka innan vår årsdag och det fick mig att inse hur mycket som har hänt under det gångna året. Året har varit underbart, kärleksfullt, spännande, omvälvande men också sorgligt, svårt, tungt och upprivande. Alla dessa tankar och känslor lever just nu rövara i min kropp och själ och jag får inte riktigt ro.

Mitt i alla detta tar jag mig ann de praktiska sakerna; jag adressändrar, fixar med andrahandsuthyrningen av min lägenhet och så städar och rensar jag för fullt. Det är väldigt befriande att få städa och rensa, det är mitt sätt att bygga bo och att få frid i sinnet. Att få skapa ett hem och därmed ett liv tillsammans. Jag har städat och rensat under hela det här året men nu är det mer påtagligt, nu ska vi verkligen bo tillsammans och det hus min pojkvän har ska bli vårt hem. Det är en spännande tid som väntar och jag ser fram emot det nya köket på övervåningen, det lilla drivhuset på framsidan, uteplatsen i kvällssolen, de nya rabatterna nästa sommar och allt annat vi drömmer och planerar för. Men jag ser också fram emot höstkvällarna i soffan tillsammans med min kärlek, nätterna då jag vaknar av en konstig dröm och bara kan sträcka ut handen och känna honom bredvid mig, alla våra underliga och kuliga samtal och alla mornar då jag får vakna tillsammans med den jag älskar.

Jag vet att jag tar tid på mig att landa i det som händer. Att det praktiska hjälper mig att fokusera och blicka framåt. Men jag hoppas och tror, jag vet att det här kommer att bli bra och att tillsammans är vi starka!

Dagens visdomsord

I en relation, oavsett om det är familj, vänskap eller kärlek (alla relationer handlar väll iofs om kärlek på ett eller annat sätt) är inte det viktiga hur vi ser ut utan hur vi beter oss mot varandra och mot omvärlden. Mitt leende, mina handlingar och mina tårar visar vem jag är och den man som kan och vill förstå mitt leende, mina handlingar och mina tårar är värd allt. Om jag hittar en man som gör allt det har jag troligen hittar rätt man, då har jag troligen hittat hem. Självklart ska vi inte förringa vikten av attraktion men attraktionen sitter inte i en smal kropp, stora bröst eller en välsvarvad rumpa. Attraktion kommer inifrån och handlar minst lika mycket om ansträngning och att göra sig till, att vilja vara vacker för den andre.  Bråka och tjafsa finns troligen i någon form i alla relationer men jag tror inte att det bör vara kärnan i relationen, inte i någon relation. Kärnan bör vara kärlek. Att man bryr sig om varandra, tänker på varandra och tar varandra i beaktan är man gör något.

Viljan att skapa ett liv tillsammans med en annan människa kommer inifrån, den kommer utav kärlek. Utav önskan att torka den andres tårar för att man hellre ser den andre glad och därmed vill man lätta dennes börda.

Jag är glad och tacksam över att jag har träffat den mannen. Mannen som skrattar med mig när jag får en fnitterattack. Mannen som jag bryr mig om och skulle göra vad som helst för. Mannen som tar mig i sin famn när jag gråter. Det är kärlek och det är ömsesidigt.

PS Jag tror inte att det enkom är vi kvinnor som kommer med olika instruktioner. Män är minst lika olika och har egna instruktioner och det gäller för oss kvinnor att kunna tyda och läsa vår man.

Om att släppa någon in på livet

Jag har varit mer eller mindre singel i tre år occh det har varit enkelt och bekvämt på flera sätt. Det har samtidigt varit ensamt. Nu när jag har träffat en underbar man som jag vill satsa på kommer alla hjärnspöken. jag inser att jag har byggt höga försvarsmurar och har svårt att släppa någon in på livet.

MItt liv har varit ganska upp och ner de senaste 10 åren och jag har blivit duktig på att överleva. Kanske för duktig! Jag har gift mig, fått missfall, skilt mig, bytt jobb, förlorat min morfar, börjat plugga, blivit sambo, bytt inriktning yrkesmässigt, börjat plugga, separerat,  tagit examen, blivit nekad av Stockholms stift, återigen bytt jobb och gått igenom ett tungt förhållande med en abort som följd. Under alla dessa år har jag trots allt sett mig som en stark och självständig kvinna som har lärt känna sig själv. Samtidigt har jag vågat släppa mina vänner lite närmare in på livet och erkänna när livet inte är så enkelt.

Idag känner jag mig varken stark eller självständigt. Jag känner mig liten och ledsen, jag känner mig svag och oförmögen att gå vidare. Mina försvarsmurar vaklar i grundvalarna och det känns som om jag håller på att gå sönder. Sist jag gick sönder tog det flera år att reparera mig och komma tillbaka till livet. Tänk om det blir likadant nu? Tänk om jag inte klarar det här?

I grund och botten längtar jag efter tvåsamhet men de senaste veckorna har visat mig att jag också är livrädd för det. Att tvåsamheten i sig ruckar på de försvarsmurar jag har byggt upp under åren. Det är tufft och jag känner mig inte bara sårbar utan även kluven. Hur vågar jag gå vidare? Hur vågar jag chansa på kärlen och lycka när jag är rädd för att bli sårad, dumpad och trasig igen?

Jag vet att jag måste fatta ett beslut, att jag bör och kanske till och med måste våga spränga mina försvarsmurar. Att livet är för värdefullt för att kasta bort men just nu känner jag mig mest omtumlad och extremt sårbar. Jag vill allra helst krypa upp i soffan och bara vara. Låta livet passera och helst inte känna något, varse sig tvåsamhet eller ensamhet. Men det går inte, det inser jag också!

Så, jag får försöka hitta den styrka jag tror och hoppas finns i mitt inre och låta den växa sig stark. Låta den kvinna jag kan bli blomstra och hoppas att kärleken håller. Att se till min egen lycka och försöka värna om mig själv och därmed varligt bearbeta och komma över de hjärnspöken jag har. Helt enkelt säga Ja till livet!

Samtal med pappa

Igår åt jag lunch med min pappa och efter maten satt vi ute i solen och pratade en liten stund. Pappa vänder sig till mig och säger något i stil med ”det verkar som att du har hittat den stora kärleken”. Sedan forsätter han samtalet med att säga att det brukar ge sig med tiden och att när man upptäcker den andres skavanker är det inte lika roligt.

Jag har funderat lite på det där för jag tycker att det han säger är intressant. Tror vi att vi har hittat den stora kärleken i början men att vi ändrar oss med tiden? Är den andres fel och brister avgörande? Blir kärleken mindre och mindre ju mer vi lär känna varandra?

För en del kanske det är så!
För mig är det inte så!

Jag har träffat en fantastisk man, han är omtänksam och snäll, han lyssnar på mig, han bryr sig om mig och han tar hand om mig. Men samtidigt ger han inte vika, han är den han och han är tydlig med det. Tycker jag om honom mindre för det? Nej! Jag älskar honom för det!

Människor som vågar vara sig själva, som står för det och som är tydliga är underbara på många sätt och vis.
Fel och brister, skavanker som pappa uttryckte det, har vi alla. Frågan vi snarare måste ställa oss är om vi kan leva med den andres skavanker eller om vi inte kan det. För du kan aldrig föra om en annan människa, du kan däremot välja att avsluta relationen.

Jag tror att det är lite som i receptet på kärlek ovan. Det som behövs för att det ska fungera är ärlighet, skratt, humor, glädje, passion och kärlek. Det är ett framgångs recept för lycka och för ett lyckat förhållande. Ingenstans står det något om att den andre måste vara perfekt, det räcker om den andre är perfekt för dig.

Jag kanske har träffat den stora kärleken, det känns så just nu!
Vad framtiden bär med sig vet jag inte men jag vet att jag här och nu älskar den man jag är tillsammans med. Jag älskar honom för att han är den han är med eller utan skavanker!

Dagens visdomsord

Nu tror inte jag att detta är specifikt för oss kvinnor utan att det gäller oss alla. Om någon säger att hen tycker om dig eller till och med älskar dig så är det en modig handling. Det är inte självklart att vi vågar erkänna för varandra eller ens för oss själva att vi tycker om en person eller älskar den personen. Att faktiskt säga det kräver en del av personen i fråga.

Jag vet av egen erfarenhet att det kan vara otroligt jobbigt att säga till en annan person att jag tycker om/älskar hen. Men samtidigt är det värt det, att erkänna för mig själv att jag känner så och att säga det till den andre. Oavsett hur den andre reagerar är det en kompliman och jag kan bara hoppas att den personen mottar det så. Många gånger tror jag att det är bättre att våga erkänna, att våga säga det du har på hjärtat än att låta tillfället gå förbi.

Våga, erkänn och framförallt våga känna!

Dagens visdomsord

Jag tror att det ligger mycket i det här. Om du känner dig osäker på dina känslor behöver du bara lyssna på hjärtat. Hjärtat vet ofta mer än vad hjärnan gör, åtminstone när det kommer till känslor. För jag tror att hjärtat styr våra tankar, att den vi ofta kommer på oss själva med betyder något extra. Den personen är viktig och värdefull. Ta tillvara på det och lev här och nu.

Det är lätt att försöka rationalisera varför tankarna vandrar, varför vi tänker på Honom eller Henne hela tiden. Fast egentligen kanske vi bara ska njuta av tanken och låta den vara. Eller ännu bättre tala om för den andre att vi tänker på Honom eller Henne. Vad har du egentligen att förlora?!

Jag har bestämt mig!

I snart ett år har jag umgåtts i polykretsar i Stockholm, dvs med människor som på ett eller annat sätt definerar sig som poly eller RA alternativt är nyfikna på poly eller RA. Med poly menar jag polyamorös eller polysexuell och med RA relationsanarki. Det finns många uttryck inom polykretsen i vilken jag inkludera RA. Jag har varit nyfiken på begreppet som sådan men också på livsstilen. Detta då jag tidigare har känt mig kvävd i ett traditionellt förhållande. Anledningen har främst varit att det har varit ett outtalat krav att jag ska sätta min partner främst. Jag gör det i mångt och mycket men behöver även mina andra relationer, de till familj och vänner. RA har därför på många sätt attraherat mig (läs tidigare inlägg om Relationsanarki). Alla relationer är viktiga gör mig; familj, vänner och kärlek. Men till skillnad från relationsanarkister sätter jag gärna etiketter på mina relationer. Poly har därför känts mer aktuellt men ändå aldrig riktigt rätt. Även om jag känt mig kvävd och vill kunna ha många typer av nära relationer har jag inte varit helt på det klara med om jag vill och kan, rent känslomässigt, ha flera kärleksrelationer. Med kärleksrelationer menar jag parrelationer och/eller relationer som innefattar sex. Samtidigt har jag under drygt ett år varit en upptagen mans älskarinna och det har fungerat. Han har haft sin familj och jag har dejtat både en och två män under tiden. Min älskare har varit viktig för mig men ändå inte haft potential att bli pojkvän utan den potentialen har jag sett hos andra jag träffat. Jag har också i perioder känt att jag inte vill varken träffa min älskare eller någon annan man än den som fångat mitt intresse, den jag varit på väg att bli kär i.

Vad jag försöker säga är att jag under det senaste året har testat mig fram. Jag har dejtat runt, varit enbart någons älskarinna, haft en mer fast relation samtidigt som jag haft en älskare och flera dejter. Men på resans gång har jag mer och mer insett att jag säker en primärrelation, att jag vill vara någons flickvän och kanske till och med sambo eller fru med tiden. Jag vill bli kär i en man som är kär i mig. En man som vill investera tid, engagemang och känslor i mig och vår relation. Det viktiga för mig är inte att ha flera kärleksrelationer, att ha flera pojkvänner eller att dela säng med fler än den jag håller kär. Med andra ord har jag bestämt mig för att poly inte är något för mig.

Med det sagt vill jag samtidigt poängtera att jag inte vill ha en traditionell heteronormativ monogam relation. För mig är det otroligt viktigt att vara öpppen och ärlig i en relation, att bygga upp den utifrån min och min partners önskningar och behov. Men för mig innebär det att vi inte har flera partners utan att fokus ändå ligger på varandra utan att kväva och hindra.

Det viktiga för mig är att alla är fria att ha de relationer de önskar, att ingen dömmer mig eller någon annan. Att samhället och vi som lever i det kan vara så öppensinnade att vi accepterar varje människa för den hon är och varje relation för vad den är. Om jag kommer hitta en sådan relation det vet jag inte. Det jag däremot vet är att relationen till mig själv är viktigast och att jag måste vara sann mot mig själv och leva på mina villkor.

Dagens visdomsord

…eller är det visdom?! Till en början verkar detta citat vacker och romantiskt. Att älska är ingenting, att bli älskad är något. Men att bli älskad av den du älskar är allt (fritt översatt). Samtidigt är det något som klinkar illa i citatet. Det ger mig en obehagskänsla i magen och dålig smak i munnen. Varför skulle det inte betyda något att älska? Varför skulle det bara vara något att älska? Och varför är det allt att bli älskad av någon som älskar en tillbaka?

Min filosofi är nog snarare att det är allt att älska, att ha förmågan att älska sig själv och andra. Att älska förbehållslöst och att inte förvänta sig något tillbaka. Sen tycker jag däremot inte att man ska vara omdömeslös i sin kärlek. Att inte förvänta sig något tillbaka innebär ändå inte att bara ge och ge och ge. Det innebär att älska utan att äga, att älska utan att mäta och att älska en person, inte en egenskap eller en status. Med andra ord skulle jag hellre följande ord i rutan ovan To love is everything!

Dagens visdomsord

Att vara älskad ger mig styrka och det är oavsett vem som älskar. Att vara älskad av familj och vänner ger också styrka men det ger mig en annan styrka än styrkan i en kärleksrelation. Däremot har jag aldrig riktigt tänkt på att det är modigt att älska någon. Men när jag tänker på det tycker jag att det stämmer. Men jag tycker inte bara att modet ligger i att älska den andre utan att erkänna det, att berätta det utan att varken veta eller förvänta sig något tillbaka. Att berätta och inte veta vad svaret kommer att bli är jobbigt men för mig är det svårare att erkänna utan att förvänta mig en reaktion. Trots allt hoppas jag på ett positivt svar om jag älskar en person och önskar en kärleksrelation. Däremot har jag insett att det är bättre att erkänna de känslorna för mig själv och sedan berätta det för personen ifråga. Det är trots allt bättre att vara ärlig och dela med sig än att inte säga något alls. Egentligen har jag inget att förlora på att erkänna att jag bryr mig om, tycker om eller älskar någon. På något sätt tycker jag att det ligger en styrka i modet att både erkänna för sig själv och att berätta. Att göra sig själv sårbar kräver både styrka och mod. Det viktigaste är att visa respekt för den andre och att få respekt tillbaka. Att se det fina in en kärleksförklaring oavsett sin egen reaktion!

När det kommer till familj och vänner är det lättare för mig att erkänna den kärleken och inte förvänta mig något tillbaka. Jag älskar inte bara min familj och mina nära vänner, jag är tacksam över att de är en del av mitt liv och jag deras. Den kärleken gör mig både starkare och modigare. Jag vågar ta mig an världen för jag vet att dem inte älskar mig för mina pretationer utan för den person jag är. Det finns ett fåtal personer som står mig riktigt nära och betyder mycket för mig. Jag hoppas att ni vet vilja ni är. Älskar er!

Hur vet man att det är rätt

Att träffa en ny människa, en potentiell pojkvän är inte vidare svårt. Det svåra är att veta om det är rätt, om det kommer att fungera i längden. Att veta att det som känns bra här och nu kommer att fortsätta kännas bra. Att leta efter den perfekta pojkvännen tror jag inte hjälper. Det finns inga perfekta människor men finns det en någon som är perfekt för mig? Det är klart att han finns och det kanske till och med är så att det finns flera av honom. Däremot tror jag inte att det är så lätt som att han kommer in på sin vita springare och räddar mig från världen. Det kanske handlar om att tyda tecknen, att se vad som är bra här och nu och våga satsa på det.

Det snurrar en hel del tankar i huvudet just nu och jag får inte riktigt rätsida på tankarna. Å ena sidan känns det rätt och det känns bra. Å andra sidan är vi olika på flera områden men det kanske inte spelar någon roll. Det viktiga är kanske inte att ha lika intressen utan att vilja samma sak i livet, att ha samma syn på ett förhållande och att kunna prata om det. Eller?

Borde jag kanske stänga dörren och erkänna mig besegrad. Att inse att de där olikheterna är för stora och om de har satt stopp en gång kommer de att göra det igen. Vad är det som görs att vi dras till andra människor? Vad gör att vi ändå inte helt släpper? Att vi kommer tillbaka? Jag är inte den enda som känner så här eller har gjort så här. Om inte annat är vi två om det 😉

Jag har även lärt mig en sak om mig själv, efter det uppbrott jag gjorde för tre år sedan och konsekvenserna det fick så har jag svårt med ovisshet. Jag vill helt enkelt inte kasta bort tiden, jag vill inte leva i ovisshet utan satsa eller gå. Det här är inte alltigenom bra, ibland vore det skönare om jag bara flöt med och lät det vara ett tag. Men jag har testat det och det brukar inte sluta bra. Så, vad gör jag? Hur sorterar jag tankarna.

Bra fråga! Nästa fråga…