”Ibland måste vi bara släppa taget”

Igår läste jag en artikel om Felicia Feldt i Huddinge församlingstidning Pax (sidan 10-12, nummer 1 2017). Hela numret av Pax handlar om förlåtelse och Felicia pratar om relationen med sin mamma, Anna Wahlgren. Hon berättare hur det vara att växa upp som barn till den kända författaren, om det som vara bra och det som var dåligt. Hon skriver också att hon länge sökt försoning men sin mamma men till slut insåg att ”ibland måste vi bara släppa taget”. Vidare säger hon att förlåtelse och försoning inte är samma sak för henne. Att förlåta kan du göra själv men försoningen kräver två eller fler villiga parter. Genom att släppa taget och också förlåta sig själv är hon idag mer harmonisk, samtidigt har hon inte stängt dörren för en eventuell försoning med sin mamma. Men den är inte längre nödvändig.

Jag tror att det ligger mycket i det Felicia säger, ibland måste vi helt enkelt bara släppa taget. Personligen tror jag att alla relationer kräver jobb men de kräver också ömsesidighet; att alla inblandade är engagerade, åtminstone vill ungefär samma sak med relationen och är öppna för att kommunicera och mötas. Saknas en eller flera av dessa saker kommer relationen med största sannolikhet att bli skev. Den kanske inte avslutas men en eller flera av de inblandade blir troligen med tiden missnöjda. Det i sig skapar inte goda och hälsosamma relationer. När detta uppstår kan och bör vi till och med välja att prata med varandra men ibland går det helt enkelt inte och då tror jag att det är som Felicia skriver, vi måste bara släppa taget då. Anledningen till det är att vi måste förlåta oss själva, tillåta oss själva att leva vidare, att inte älta. Det mår ingen bra av, allra minst vi själv. Att släppa taget är sällan enkelt, speciellt inte om relationen i fråga betyder något för oss. Men bara för att vi släpper taget betyder det inte att vi ger upp hopper, bara att vi gör det som är bäst för oss själva här och nu.

Annonser

Samtal med pappa

recept-for-akta-karlek

Igår åt jag lunch med min pappa och efter maten satt vi ute i solen och pratade en liten stund. Pappa vänder sig till mig och säger något i stil med ”det verkar som att du har hittat den stora kärleken”. Sedan forsätter han samtalet med att säga att det brukar ge sig med tiden och att när man upptäcker den andres skavanker är det inte lika roligt.

Jag har funderat lite på det där för jag tycker att det han säger är intressant. Tror vi att vi har hittat den stora kärleken i början men att vi ändrar oss med tiden? Är den andres fel och brister avgörande? Blir kärleken mindre och mindre ju mer vi lär känna varandra?

För en del kanske det är så!
För mig är det inte så!

Jag har träffat en fantastisk man, han är omtänksam och snäll, han lyssnar på mig, han bryr sig om mig och han tar hand om mig. Men samtidigt ger han inte vika, han är den han och han är tydlig med det. Tycker jag om honom mindre för det? Nej! Jag älskar honom för det!

Människor som vågar vara sig själva, som står för det och som är tydliga är underbara på många sätt och vis.
Fel och brister, skavanker som pappa uttryckte det, har vi alla. Frågan vi snarare måste ställa oss är om vi kan leva med den andres skavanker eller om vi inte kan det. För du kan aldrig föra om en annan människa, du kan däremot välja att avsluta relationen.

Jag tror att det är lite som i receptet på kärlek ovan. Det som behövs för att det ska fungera är ärlighet, skratt, humor, glädje, passion och kärlek. Det är ett framgångs recept för lycka och för ett lyckat förhållande. Ingenstans står det något om att den andre måste vara perfekt, det räcker om den andre är perfekt för dig.

Jag kanske har träffat den stora kärleken, det känns så just nu!
Vad framtiden bär med sig vet jag inte men jag vet att jag här och nu älskar den man jag är tillsammans med. Jag älskar honom för att han är den han är med eller utan skavanker!

Dagens visdomsord

480835_10151438599301502_567128852_n

Nu tror inte jag att detta är specifikt för oss kvinnor utan att det gäller oss alla. Om någon säger att hen tycker om dig eller till och med älskar dig så är det en modig handling. Det är inte självklart att vi vågar erkänna för varandra eller ens för oss själva att vi tycker om en person eller älskar den personen. Att faktiskt säga det kräver en del av personen i fråga.

Jag vet av egen erfarenhet att det kan vara otroligt jobbigt att säga till en annan person att jag tycker om/älskar hen. Men samtidigt är det värt det, att erkänna för mig själv att jag känner så och att säga det till den andre. Oavsett hur den andre reagerar är det en kompliman och jag kan bara hoppas att den personen mottar det så. Många gånger tror jag att det är bättre att våga erkänna, att våga säga det du har på hjärtat än att låta tillfället gå förbi.

Våga, erkänn och framförallt våga känna!

Dagens visdomsord

1013379_677085275638404_1811421146_n

Våra erfarenheter formar den vi är idag men det gäller att inte fastna i det förflutna. Det är lätt att låta tidigare erfarenheter styra framtiden, att inte våga på grund av tidigare misslyckande eller för att du blivit sårad. Jag vet av egen erfarenhet. Nackdelen med detta är att även om du skyddar dig själv mot ett misslyckande eller mot att bli sårad så skyddar du även dig själv mot att lyckas och att bli älskad.

Att inte våga, att leva i en bubbla hjälper inte. I längden passar livet förbi och du sitter bredvid och tittar på för rädd för att delta. Så bara för att någon sårade dig igår betyder det inte att du ska leva i konstant oro över att bli sårad imorgon. Försök att se varje möte för vad det är och försök att se varje erfarenhet för vad den är. Lev här och nu och låt inte motgångar, misslyckanden och sårade känslor stå i vägen. Allt har en mening, om inte annat har du säkerligen lärt dig något. Ta den erfarenheten med dig och fortsätt att leva livet!

Dagens visdomsord

1003883_677085855638346_1321653977_n

Jag tror att det ligger mycket i det här. Om du känner dig osäker på dina känslor behöver du bara lyssna på hjärtat. Hjärtat vet ofta mer än vad hjärnan gör, åtminstone när det kommer till känslor. För jag tror att hjärtat styr våra tankar, att den vi ofta kommer på oss själva med betyder något extra. Den personen är viktig och värdefull. Ta tillvara på det och lev här och nu.

Det är lätt att försöka rationalisera varför tankarna vandrar, varför vi tänker på Honom eller Henne hela tiden. Fast egentligen kanske vi bara ska njuta av tanken och låta den vara. Eller ännu bättre tala om för den andre att vi tänker på Honom eller Henne. Vad har du egentligen att förlora?!

Dagens visdomsord

922964_661106777236254_1182836457_n

Att vara älskad ger mig styrka och det är oavsett vem som älskar. Att vara älskad av familj och vänner ger också styrka men det ger mig en annan styrka än styrkan i en kärleksrelation. Däremot har jag aldrig riktigt tänkt på att det är modigt att älska någon. Men när jag tänker på det tycker jag att det stämmer. Men jag tycker inte bara att modet ligger i att älska den andre utan att erkänna det, att berätta det utan att varken veta eller förvänta sig något tillbaka. Att berätta och inte veta vad svaret kommer att bli är jobbigt men för mig är det svårare att erkänna utan att förvänta mig en reaktion. Trots allt hoppas jag på ett positivt svar om jag älskar en person och önskar en kärleksrelation. Däremot har jag insett att det är bättre att erkänna de känslorna för mig själv och sedan berätta det för personen ifråga. Det är trots allt bättre att vara ärlig och dela med sig än att inte säga något alls. Egentligen har jag inget att förlora på att erkänna att jag bryr mig om, tycker om eller älskar någon. På något sätt tycker jag att det ligger en styrka i modet att både erkänna för sig själv och att berätta. Att göra sig själv sårbar kräver både styrka och mod. Det viktigaste är att visa respekt för den andre och att få respekt tillbaka. Att se det fina in en kärleksförklaring oavsett sin egen reaktion!

När det kommer till familj och vänner är det lättare för mig att erkänna den kärleken och inte förvänta mig något tillbaka. Jag älskar inte bara min familj och mina nära vänner, jag är tacksam över att de är en del av mitt liv och jag deras. Den kärleken gör mig både starkare och modigare. Jag vågar ta mig an världen för jag vet att dem inte älskar mig för mina pretationer utan för den person jag är. Det finns ett fåtal personer som står mig riktigt nära och betyder mycket för mig. Jag hoppas att ni vet vilja ni är. Älskar er!

Att läka tar tid

Tänk att det kan ta så lång tid att läka vissa sår. Att vissa händelser och erfarenheter skär djupare än andra. I höstas gjorde jag en abort (Läs inlägget) och jag inser att det fortfarande gör ont. Jag börjar ofta gråta när jag hör, ser eller läser om någon som är gravid. Jag kan komma på mig själv med att undra hur det hade varit om jag var höggravid (bebisen skulle ha kommit nu i sommar). Samtidigt är jag lättad att jag gjorde det val jag gjorde då mannen som var pappa till barnet inte var något att ha. Han skulle dessutom med största sannolikhet ha gjort mitt och barnets liv till ett rent helvete. Inget barn ska behöva gå igenom det!

Det som däremot är tråkigt är att jag har svårt att inleda ett nytt förhållande. Någonstans har jag svårt att lita på en man, att tro på det han säger och att känna att han menar det. Samtidigt är det inte konstigt med tanke på vad som hände. Att utsättas för en narcissist är inte enkelt och det sätter sina spår. Att, om än för en kort period, ständigt och jämt får höra att man gör fel och är fel sätter sina spår. Jag vill gärna våga tro på kärlek men det är svårt. Det resulterar i att jag känner mig ledsen och osäker, jag vill ha någon form av garanti men det kan jag inte få. Vi kan aldrig ge varandra garantier när det kommer till relationer.

Problemet är att jag inte riktigt vet vad jag ska göra? Hur jag ska komma igenom det här!

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: