Om att släppa någon in på livet

Jag har varit mer eller mindre singel i tre år occh det har varit enkelt och bekvämt på flera sätt. Det har samtidigt varit ensamt. Nu när jag har träffat en underbar man som jag vill satsa på kommer alla hjärnspöken. jag inser att jag har byggt höga försvarsmurar och har svårt att släppa någon in på livet.

MItt liv har varit ganska upp och ner de senaste 10 åren och jag har blivit duktig på att överleva. Kanske för duktig! Jag har gift mig, fått missfall, skilt mig, bytt jobb, förlorat min morfar, börjat plugga, blivit sambo, bytt inriktning yrkesmässigt, börjat plugga, separerat,  tagit examen, blivit nekad av Stockholms stift, återigen bytt jobb och gått igenom ett tungt förhållande med en abort som följd. Under alla dessa år har jag trots allt sett mig som en stark och självständig kvinna som har lärt känna sig själv. Samtidigt har jag vågat släppa mina vänner lite närmare in på livet och erkänna när livet inte är så enkelt.

Idag känner jag mig varken stark eller självständigt. Jag känner mig liten och ledsen, jag känner mig svag och oförmögen att gå vidare. Mina försvarsmurar vaklar i grundvalarna och det känns som om jag håller på att gå sönder. Sist jag gick sönder tog det flera år att reparera mig och komma tillbaka till livet. Tänk om det blir likadant nu? Tänk om jag inte klarar det här?

I grund och botten längtar jag efter tvåsamhet men de senaste veckorna har visat mig att jag också är livrädd för det. Att tvåsamheten i sig ruckar på de försvarsmurar jag har byggt upp under åren. Det är tufft och jag känner mig inte bara sårbar utan även kluven. Hur vågar jag gå vidare? Hur vågar jag chansa på kärlen och lycka när jag är rädd för att bli sårad, dumpad och trasig igen?

Jag vet att jag måste fatta ett beslut, att jag bör och kanske till och med måste våga spränga mina försvarsmurar. Att livet är för värdefullt för att kasta bort men just nu känner jag mig mest omtumlad och extremt sårbar. Jag vill allra helst krypa upp i soffan och bara vara. Låta livet passera och helst inte känna något, varse sig tvåsamhet eller ensamhet. Men det går inte, det inser jag också!

Så, jag får försöka hitta den styrka jag tror och hoppas finns i mitt inre och låta den växa sig stark. Låta den kvinna jag kan bli blomstra och hoppas att kärleken håller. Att se till min egen lycka och försöka värna om mig själv och därmed varligt bearbeta och komma över de hjärnspöken jag har. Helt enkelt säga Ja till livet!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: