Om att släppa någon in på livet

Jag har varit mer eller mindre singel i tre år occh det har varit enkelt och bekvämt på flera sätt. Det har samtidigt varit ensamt. Nu när jag har träffat en underbar man som jag vill satsa på kommer alla hjärnspöken. jag inser att jag har byggt höga försvarsmurar och har svårt att släppa någon in på livet.

MItt liv har varit ganska upp och ner de senaste 10 åren och jag har blivit duktig på att överleva. Kanske för duktig! Jag har gift mig, fått missfall, skilt mig, bytt jobb, förlorat min morfar, börjat plugga, blivit sambo, bytt inriktning yrkesmässigt, börjat plugga, separerat,  tagit examen, blivit nekad av Stockholms stift, återigen bytt jobb och gått igenom ett tungt förhållande med en abort som följd. Under alla dessa år har jag trots allt sett mig som en stark och självständig kvinna som har lärt känna sig själv. Samtidigt har jag vågat släppa mina vänner lite närmare in på livet och erkänna när livet inte är så enkelt.

Idag känner jag mig varken stark eller självständigt. Jag känner mig liten och ledsen, jag känner mig svag och oförmögen att gå vidare. Mina försvarsmurar vaklar i grundvalarna och det känns som om jag håller på att gå sönder. Sist jag gick sönder tog det flera år att reparera mig och komma tillbaka till livet. Tänk om det blir likadant nu? Tänk om jag inte klarar det här?

I grund och botten längtar jag efter tvåsamhet men de senaste veckorna har visat mig att jag också är livrädd för det. Att tvåsamheten i sig ruckar på de försvarsmurar jag har byggt upp under åren. Det är tufft och jag känner mig inte bara sårbar utan även kluven. Hur vågar jag gå vidare? Hur vågar jag chansa på kärlen och lycka när jag är rädd för att bli sårad, dumpad och trasig igen?

Jag vet att jag måste fatta ett beslut, att jag bör och kanske till och med måste våga spränga mina försvarsmurar. Att livet är för värdefullt för att kasta bort men just nu känner jag mig mest omtumlad och extremt sårbar. Jag vill allra helst krypa upp i soffan och bara vara. Låta livet passera och helst inte känna något, varse sig tvåsamhet eller ensamhet. Men det går inte, det inser jag också!

Så, jag får försöka hitta den styrka jag tror och hoppas finns i mitt inre och låta den växa sig stark. Låta den kvinna jag kan bli blomstra och hoppas att kärleken håller. Att se till min egen lycka och försöka värna om mig själv och därmed varligt bearbeta och komma över de hjärnspöken jag har. Helt enkelt säga Ja till livet!

Annonser

Samtal med pappa

recept-for-akta-karlek

Igår åt jag lunch med min pappa och efter maten satt vi ute i solen och pratade en liten stund. Pappa vänder sig till mig och säger något i stil med ”det verkar som att du har hittat den stora kärleken”. Sedan forsätter han samtalet med att säga att det brukar ge sig med tiden och att när man upptäcker den andres skavanker är det inte lika roligt.

Jag har funderat lite på det där för jag tycker att det han säger är intressant. Tror vi att vi har hittat den stora kärleken i början men att vi ändrar oss med tiden? Är den andres fel och brister avgörande? Blir kärleken mindre och mindre ju mer vi lär känna varandra?

För en del kanske det är så!
För mig är det inte så!

Jag har träffat en fantastisk man, han är omtänksam och snäll, han lyssnar på mig, han bryr sig om mig och han tar hand om mig. Men samtidigt ger han inte vika, han är den han och han är tydlig med det. Tycker jag om honom mindre för det? Nej! Jag älskar honom för det!

Människor som vågar vara sig själva, som står för det och som är tydliga är underbara på många sätt och vis.
Fel och brister, skavanker som pappa uttryckte det, har vi alla. Frågan vi snarare måste ställa oss är om vi kan leva med den andres skavanker eller om vi inte kan det. För du kan aldrig föra om en annan människa, du kan däremot välja att avsluta relationen.

Jag tror att det är lite som i receptet på kärlek ovan. Det som behövs för att det ska fungera är ärlighet, skratt, humor, glädje, passion och kärlek. Det är ett framgångs recept för lycka och för ett lyckat förhållande. Ingenstans står det något om att den andre måste vara perfekt, det räcker om den andre är perfekt för dig.

Jag kanske har träffat den stora kärleken, det känns så just nu!
Vad framtiden bär med sig vet jag inte men jag vet att jag här och nu älskar den man jag är tillsammans med. Jag älskar honom för att han är den han är med eller utan skavanker!

%d bloggare gillar detta: