Igår åt jag lunch med min pappa och efter maten satt vi ute i solen och pratade en liten stund. Pappa vänder sig till mig och säger något i stil med ”det verkar som att du har hittat den stora kärleken”. Sedan forsätter han samtalet med att säga att det brukar ge sig med tiden och att när man upptäcker den andres skavanker är det inte lika roligt.
Jag har funderat lite på det där för jag tycker att det han säger är intressant. Tror vi att vi har hittat den stora kärleken i början men att vi ändrar oss med tiden? Är den andres fel och brister avgörande? Blir kärleken mindre och mindre ju mer vi lär känna varandra?
För en del kanske det är så!
För mig är det inte så!
Jag har träffat en fantastisk man, han är omtänksam och snäll, han lyssnar på mig, han bryr sig om mig och han tar hand om mig. Men samtidigt ger han inte vika, han är den han och han är tydlig med det. Tycker jag om honom mindre för det? Nej! Jag älskar honom för det!
Människor som vågar vara sig själva, som står för det och som är tydliga är underbara på många sätt och vis.
Fel och brister, skavanker som pappa uttryckte det, har vi alla. Frågan vi snarare måste ställa oss är om vi kan leva med den andres skavanker eller om vi inte kan det. För du kan aldrig föra om en annan människa, du kan däremot välja att avsluta relationen.
Jag tror att det är lite som i receptet på kärlek ovan. Det som behövs för att det ska fungera är ärlighet, skratt, humor, glädje, passion och kärlek. Det är ett framgångs recept för lycka och för ett lyckat förhållande. Ingenstans står det något om att den andre måste vara perfekt, det räcker om den andre är perfekt för dig.
Jag kanske har träffat den stora kärleken, det känns så just nu!
Vad framtiden bär med sig vet jag inte men jag vet att jag här och nu älskar den man jag är tillsammans med. Jag älskar honom för att han är den han är med eller utan skavanker!
Spana hos Sofie 
Senaste kommentarer