Prästkandidat eller inte…

2011 skrev jag bloggen Har du funderat på att bli präst i Svenska kyrkan?. Ett inlägg som var både befriande och svårt att skriva. Befriande för att jag fick möjlighet att lätta mitt hjärta men samtidigt svårt för att det kändes som om jag stängde alla dörrar till Svenska kyrkan (åtminstone till att bli präst). Innan jag valde att publicera inlägget försökte jag att få det publicerat men anonymt. Jag försökte med flera stora dagstidningar samt Kyrkans Tidning men inge var intresserad. Orsaken var hela tiden att jag ville vara anonym och anledningen till att jag ville vara anonym var att jag vill ha en chans att gå igenom antagningsprocessen en gång till. Men alla dessa nej sporrade mig till att istället publicera min text här. Jag ville trots allt få ut den och det är jag glad för idag. En av de saker jag har flest träffar på här på min blogg är just antagningen till prästkandidat i Svenska kyrkan.

Ibland är det svårt att tro att det snart gått 7 år sedan jag fick mitt Nej av biskop Eva Brunne. Det heter att tiden läker alla sår och så är det nog. Men det finns också saker eller händelser som river upp sår. För en tid sedan tipsade mamma mig om SVT dokumentären Vid sidan av vägen. Den handlar om Ulrika Nätterdal, om hennes avslag till att bli antagen prästkandidat efter flera års teologistudier och om hennes adhd-diagnos. När jag såg dokumentären blev jag arg, ledsen och frustrera.

Arg över kyrkans agerande men också arg över att när någon väl tar i ämnet antagningsprocessen till prästkandidat i Svenska kyrkan så är det i samband med en adhd-diagnos. Jag vill inte på något sätt förringa Ulrikas upplevelse, hennes erfarenhet av Svenska kyrkan är lika levande och verklig som min. Men jag anser än idag att antagningsprocessen måste uppmärksammas i sin helhet och kyrkan måste ta större ansvar. Att ha en dröm, känna ett kall, att önska något av hela sitt hjärta och sedan bli nekad är en stor sak. Oavsett vem du är som person! Jag har träffar och pratat med flera som har blivit nekade vid antagningskonferensen. Alla har reagerat olika men alla har reagerat. Det har dessutom tagit tid att gå vidare och att acceptera kyrkans dåliga behandling. Jag tror inte att någon vill känna att de inte längre är välkomna, att de blir utkastade med diskvattnet. Men det är just så många av oss bli behandlade. Det värsta är att våra studiekamrater inte längre vill umgås med oss, de som har blivit antagna är rädda att på ett eller annat sätt drabbas om de umgås med någon som blivit refuserad av kyrkan.

Ledsen just för att det rev upp ett gammalt sår men också ledsen över att det inte finns en offentlig debatt kring antagningsprocessen. De flesta vet inte ens vad som krävs för att bli präst i Svenska kyrkan, än mindre vilken press och stress denna process utsätter människor för. Jag kan absolut förstå varför det ingår vissa moment av press och stress, moment som kan påvisa om jag har potential att bli en bra präst. Men betoningen bör ligga på POTENTIAL då jag inte är färdig utbildad när jag går igenom antagningen. Dessutom bör hela processen genomsyra av medmänsklighet och empati.

Frustrerad över att debatten tydligen inte kan stå på egna ben, att den måste sammankopplas med ett annat ämne. Men också frustrerad över hur biskopen pratade med och om Ulrika i dokumentären, som om hon var mindre vetande. Varför? Vad har hon gjort för ont? Frustrerad över likheten i behandling, i avsaknaden av svar. Att bli refuserad må vara en sak men att inte veta varför, att inte få möjlighet att helt och fullt förstå är en helt annan. Det är helt enkelt orättvist. Till och med i en ”vanlig” rekryteringsprocess har jag rätt att fråga varför jag inte fick tjänsten. Borde då inte kyrkan vara mer tillmötesgående och villig att förklara sitt Nej så att den refuserade har en chans att bearbeta, förändra och/eller gå vidare? Jag tycker åtminstone det.

Samtidigt är jag glad över att ytterligare en vågade berätta, vågade stå upp för sig själv och vågade trotsa kyrkan genom att inte låta sig kuvas till tystnad.

Annonser

2013 – året då jag vågar

När jag var på väg till jobbet hade jag Spotify i hörlurarna och nära Sara Varga och Spring för livet dök upp började jag fundera. Mitt i sången sjunger Sara:

Du skadade hela mitt väsen
Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på  hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel
För hela texten: http://svenskalyrics.se/sara-varga-spring-for-livet/#ixzz2HN2Z6sZ0

Jag kände igen mig så väl och insåg hur lätt det är att skada hela någons väsen genom att konstant klaga och säga att personen alltid gör fel. Det värsta är att det gör att man inte känner sig hel och det kan ta år att bygga upp det som någon annan har brutit ner. För mig handlar det om flera saker och det gör mig ibland både ledsen och arg, dessutom får det mig att tvivla på mig själv.

Så jag insåg att jag ska sätta en etikett på 2013 – året då jag vågar!
Visst, det är svårt att bygga upp något som är trasigt eller förstört men det är inte omöjligt. Det är inte omöjligt att gå vidare, att bygga något nytt och att våga.

För lite över två år sen talade Svenska kyrkan om för mig att jag inte inte dög, att jag var arg, fyrkantig och oempatisk. Något jag själv inte tycker stämmer, men ändå hör jag den där lilla rösten då och då. På många sätt har jag bearbetat det som hänt och valt att gå vidare, det finns en annan plats i livet för mig. Men samtidigt finns det där, det är en del av mig och det gör ont. Rösten poppar inte upp lika ofta idag som för något år sen men det visar ändå hur läng tid det tar att läka, att bygga nytt och at våga gå vidare.

Efter att jag fått mitt Nej av kyrkan fick jag även höra saker som ”Du måste ta ansvar för vilken typ av praktikant du vill vara”, ”Välj dina strider” och ”Du måste ta ansvar för dina känslor” vilket är precis det jag både har gjort och gör. Så vad menade dem egentligen? Troligen inte ett skit, det känns mest som ett sätt att manipulera och lägga över ansvaret på mig. Att få mig att fundera på vad jag gjorde för fel, vad jag kunde gjort annorlunda. Allt för att inte själva behöva ta ansvar. Egentligen kanske Svenska kyrkan är full av narcissister *blink*

Skämt å sido, den relation jag hade under hösten som slutade i katastrof gjorde inte saken bättre. Jag började återigen tvivla på mig själv, på mitt värde och på vem jag var. Att dag ut och dag in få höra att jag inte var snäll och kärleksfull tärde på mig. Än en gång försökte jag mer, gav mer och det enda jag fick tillbaka vara samma sak. Oavsett vad jag gjorde dög det inte, jag var ändå varken snäll eller kärleksfull. Dem som känner mig vet att jag är envis som få och att jag också kan vara jävlig om jag lägger den sidan till men för det mesta är jag trofast, snäll, empatisk och faktiskt ganska kärleksfull.

Jag insåg ganska snart att den kärleksrelation jag gett mig in i inte var hälsosam och jag tog mig ur den. Inte utan att känna mig både kränkt och skadad men jag tog mig ur relationen. Jag känner att jag har en stark grundtrygghet och att jag har familj och vänner som stöttar mig. Det har gjort det hela betydligt lättare. Men jag känner också att jag blir rädd när jag får känslor för någon annan, att det gör mig orolig. Så 2013 – året då jag vågar. Vågar säga ja till livet, till kärleken och till det okända men även till mig själv!

Överväldigad av känslor

Just nu känner jag mig alldeles överväldigad av mina egna känslor. Jag är förälskad eller kanske till och med kär, hur vet man när det ena går över till det andra?
Jag känner mig glad, upprymd och övervinnlig men samtidigt otroligt sårbar. Hur går det ihop?
Det är som om jag kan göra allt, framtiden är ljus och fylld av kärlek men det känns också som om bubblan kan spricka när som helst. Som det bara är en illusion som är för bra för att vara sann. Varför känns det så?

Jag tror att mycket av det bottnar i tidigare erfarenheter men också i mitt nya sätt att se på relation. Jag vill inte äga någon, jag vill inte ge allt till en person men samtidigt vill jag dela mitt liv, mina tankar och erfarenheter. Allt det går att få men det krävs tålamod och kommunikation, massvis med kommunikation på alla olika sätt. Det är inte lätt men det är ingen relation som är lätt oavsett hur förälskad eller kär jag är. Att dela om en bara en liten del av sig själv med en annan människa kräver något av mig och av den andra personen. Det kan vara tid eller ärlighet men också känslor och energi. Jag har insett att jag blir förälskad väldigt lätt och att den tiden är ganska kritisk för mig. På bara ett par veckor känner jag om jag vill ge mig in i något på riktigt eller om jag bestämmer mig för att hålla personen på armslängds avstånd. Detta är dock en balansgång då personen ifråga kanske känner annorlunda. Jag borde kanske ge mer av min tid men jag har inte ro att göra det. Om du vill vara med mig, visa det om inte låt mig gå. Fritt översatt från ett citat på Facebook som jag tycker är underbart. För så känns det. Om personen ska passa mig måste även han vara villig att ge av sin tid och sina känslor. För det är så viktigt för mig att känna en grundtrygghet inte bara i mig själv utan i personen, för då känner jag mig oövervinnlig oavsett avstånd.

Jag tror även att andra saker spelar in, som att jag åker till Florida om lite mer än en vecka. Där ska jag träffa vänner jag inte sett på ca 17 år. Jag ser fram emot det men är lite nervös. 17 år är en lång tid. Dessutom har jag påbörjat en annan resa, en inre resa där jag bland annat vill göra upp med Svenska kyrkan och min kallelse till att bli präst. Men det finns mer, jag vill återigen hitta min grund trygghet och känna att jag kan vila i den. Att jag är okej med mig själv, med den sprudlande person jag är. Att känna att vi är alla unika och det är okej, jag är jag och huvudsaken är att jag älskar mig själv. Jag är på god väg men att känna sig oövervinnlig som 20-åring är inte samma sak som 30-åring. Livet har lärt mig både ett och annat, både bra och mindra bra. Jag har fått mina törnar men har ändå rest mig, nu tänker jag visa världen och framförallt mig själv att jag kan mer än överleva. Jag kan leva och jag ska leva.

Att drömma

Häromkvällen såg jag filmen Dear John på TV. Den handlar om en förälskat par som brevväxlar då han är stationerad soldat i Afghanistan och hon pluggar på college. I ett brev berättar hon om sin stora dröm för honom. Hon avslutar med att säga ”du tycker säker att jag är barnslig” Han svarar henne genom att förneka det och uppmuntra henne att uppfylla sin dröm. Med andra ord stöttar han henne.

Det fick mig att fundera, inte bara på drömmar utan även på att stötta varandra. Att finnas där för varandra och därmed hjälpa till att uppfylla drömmen. Jag tror att det är livsviktigt att drömma, jag tror även att det är viktigt att känna stöd för sina drömmar. Det är ingen annan som kan uppfylla dina drömmar men genom stöd från omgivningen är det lättare att våga satsa på sin dröm.

Samtidigt gjorde scenen mig ledsen för att den fick mig att tänka tillbaka. När jag för ett par år sedan bestämde mig för att försöka uppfylla min dröm, att bli antagen prästkandidat, stötte jag på motstånd. Den personen som då borde ha stått mig närmast tog aktivt avstånd från min dröm och kände sig hotad av den. Personen frågade till och mig med om jag älskade Gud mer och satte Gud i första rummet.

Så under den tid som jag kämpade med att bevisa för Stockholms stift att jag var en värdig prästkandidat kämpade jag även på hemmafronten med att bevisa att min dröm var viktigt, att den var värdig och framförallt att den inte skulle förändra något. Idag har jag insett att det är svårt att kämpa på två fronter, det är svårt att uppfylla sin dröm utan stöd men det är ännu svårare när man blir ifrågasatt.

Sist men inte minst undrar jag om det verkligen är kärlek? Om man älskar en person stöttar man inte då den personen mer eller mindre förbehållslöst? Nu menar jag inte att man ska ge upp sitt eget liv men stötta i ord, visa att man tycker det är underbart att den andra satsar på vad det än är? Jag trodde i alla fall det och nästa gång någon försöker sätta stopp för mina drömmar kommer jag vända på klacken och gå. Jag tänker inte kämpa för en sådan person igen, jag är alldeles för viktigt för att slösas bort på någon som inte kan se det.

Ångest av kyrkorummet

För ett par veckor sedan gifte sig en av mina bästa vänner. Det var en stor dag på många sätt, bröllopet har planerats i nästan två år och det var roligt att den stora dagen äntligen kom. Vädret var fint och bruden strålande. Jag var tillfrågade att vara tärna och hade självklart tackat ja. Under resan gång funderade jag aldrig riktigt över själva vigseln, över min roll den dagen. Någon vecka innan frågade min väninna om jag ville läsa i kyrkan och det ville jag gärna. Jag hade dessutom förmånen att få välja text (av två) så det blev kärlekens lov. Mina absoluta favoritrader i Bibeln.

Den stora dagen kom, jag fixade hår och smink. Mötte upp bruden och de andra två tärnorna. Vi begav oss till kyrkan, fotograferades och skålade i champagne. Sen var det dags för själva vigseln och jag fick veta att både tärnor och marschalker skulle stå framme med brudbaret bredvid altare. Jag blev lite orolig men tanke på mina höga klackar men tänkte att det går nog vägen.

Vi gick in i kyrkan efter brudparet, delade på oss vid altaret och intog våra platser på sidan av brudparet uppe vid altaret. Kanske snart skulle jag läsa min text vilket jag gjorde och gick tillbaka till min plats. Men då kom det, jag började känna mig snurrig, hörseln var på väg bort och jag kände mig kallsvettig. Försökte luta mig mot väggen lite diskret och andas men ingenting hjälpte. Jag var verkligen på väg att svimma. Till slut bestämde jag mig för att gå åt sidan och sätta mig ned. Det hjälpte lite trots att fotografen var framme och fotade mig. Jag reste på mig och gick tillbaka men det blev bara värre så jag avveck igen. Sen reste jag på mig så att jag var på plats när det var dags att gå ut ur kyrkan.

Det kändes otroligt pinsamt och inte blev det bättre av att flera kom fram och frågade hur jag mådde. Det var verkligen gulligt av alla a ta hand om mig men jag tyckte ändå att det var pinsamt, varför blev jag svimfärdig i kyrkan?!

Häromdagen hade jag ett samtal med den präst jag pratar med då och då. Vi pratar om det mesta mellan himmel och jord men landar ofta i min relation till kyrkan och till min tro. Jag berättade detta för henne och när jag sitter där och pratar inser jag att det var första gången jag var på en gudstjänst på flera år. Dessutom var det ett speciellt tillfället, en vigsel som jag var delaktig i. Egentligen är det inte så konstigt att jag reagerade som jag gjorde… Prästen sa till och med att det troligen var en ångestattack. Det blev på många sätt självklart men samtidigt skrämmande, tänk att min relation till kyrkan är så skadad. Tänkt att jag får ångest av att delta i en vigsel, något jag sett fram emot och velat vara delaktig i varje dag. Samtidigt är jag glad över denna insikt, den kanske hjälper mig att sakta men säkert bearbeta det som hänt.

Livet efter kyrkan…

Här sitter jag snart två är efter att jag fick ett negativa besked av biskopen i Stockholms stift. Enligt min plan skulle jag prästvigas sommaren 2012 men det var inte vad biskopen ville. Istället är jag tillbaka där jag var för 4 år sen, jag jobbar med löner och personalfrågor. Inte riktigt där jag hade hoppats på att vara. En av mina bästa vänner gifter sig om två veckor och jag hade hoppats på att få vara en präst som viger henne och hennes blivande man. Men så blir det inte heller. Hur ser då livet ut efter kyrkan?

Ibland, eller kanske för det mesta tänker jag att det här var till det bättre. Att jag har hittat tillbaka till den jag är, att jag vågar säga vad jag tycker ocg tänker, att jag vågar stå för den jag är och att jag framförallt har funnit livsglädje igen. Ibland känns det precis tvärtom. Kyrkans kritik ringer fortfarande i öronen och jag kan till och med känna att jag har slängt bort ett antal år på studier som inte ledde någonstans.

Jag är nästan hundra på att jag inte är ensam om att känna så här men det är inte någon tröst. Jag har blivit trampad på, sviken, hånad och tillplattad. Det är inte lätt att resa sig upp efter det. En god vän till mig predikade idag i en av Stockholms kyrkor. Jag hade gärna varit där och lyssnat men jag kunde inte förmå mig att gå till kyrkan, att besöka högmässan. Så jag avstog.

Tänk att något som var en så stor del av mitt liv numera ger mig ångest. Hela mitt liv har jag funnit tröst och trygghet i kyrkorummet, nu kan jag knappt förmå mig att gå in i en kyrkan. Allt detta på grund av ett fåtal personer, maktgalna karriärister som helt saknar empati. Personer som definitivt inte borde inneha de tjänster de har. För det är väll i alla fall inte meningen att vi som troende, som innerligt vill tjäna Gud och bli präster ska bli så ratade att vi inte ens vill gå i kyrkan, att vi vänder kyrkan ryggen och går en annan väg.

Om det är kyrkans intention vill åtminstone inte jag vara en del av det. Då är jag glad att dem kastade ut mig bakvägen för då finns det mer kärlek och omtanke i världen utanför religionens sfär. Nu gäller det bara att finna frid i det livet.

Nätverksträff med Fiskarna

Under ett par timmar denna eftermiddag satt jag i kyrkstugorna vid Sofia kyrka och delade erfaranheter av antagningsprocessen till prästkandidat med ett par andra tjejer. Vi har alla olika erfarenheter från olika delar i landet, det vi dock har gemensamt är att vi har fått nej i antagningen till prästkandidat eller blivit fråntagna prästkandidaturen. Det underliga är att det inte finns något stöd för oss efter beskedet. Oavsett om man får ett nej efter nästan ett år i antagningsprocessen eller om man blir fråntagen kandidaturen behöver man stöd. Det är omvälvande och det är inte ens säkert att man förstår vad som har hänt. Att gå igenom detta själv gör det än värre. Å tyvärr är det ofta ensamt att gå igenom detta, nära och kära förstår inte riktigt och kyrkan ger inget stöd. Därför vill vi försöka stötta varandra.

Känner du att detta passar in på dig, skicka gärna iväg ett meddelande så kanske du har tid och möjlighet att komma nästa gång. Om inte annat kan det vara skönt att dela erfarenheter per mail.

Vem vet, nätverket Fiskarna kanske har bildats 🙂

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: