Våga vara obekväm

I bilen på väg till jobbet i måndags lyssnade jag på Luvvie Ajayis TED Talk ”Get comfortable with being uncomfortable”. Ganska så snart insåg jag att det var mig hon beskrev, att jag allt som oftast också är den där personen som sticker ut hakan. Som påtalar att något är fel, som uppmärksammar orättvisor eller ifrågasätter ogenomtänkta uttalande.

I samband med att jag genomgick antagningen till prästkandidat i Svenska kyrkan genomförde vi en praktikperiod under sommaren. Jag var i en församling i Stockholms stift och hade en manlig handledare. Denna handledare var inte en trevlig typ, han hade för vana att kritisera de flesta av oss på ett osympatiskt sätt. Praktiken varade i fyra veckor och varje söndag var vi med och höll i olika delar av gudstjänsten. Den första söndagen var det min tur att predika och jag såg verkligen fram emot det och tyckte om den predikan jag hade skrivit (läs mer: Dag 7: Söndagsmässa – 2a söndagen efter trefaldighet).

Under min predikan kände jag att jag fick kontakt med församlingen och att ordet mottogs väl. Det tyckte tydligen inte min handledare, i ärlighetens namn tror jag inte att jag fick någon positiv feedback alls av honom under de fyra veckorna.

Hur som, vi hade regelbundna avstämningar med handledaren under praktiken och vid ett av dessa tillfällen. Troligen redan efter första veckan påtalade jag att jag tyckte att han var elak mot en av mina medpraktikanter. Jag lovar att det inte slutade väl, speciellt inte med tanke på att biskopen nekade mig att bli prästkandidat.

Ångrar jag mig? Absolut inte! Jag kunde inte sitta bredvid och fortsätta se på när vår handledare var otrevlig och rent ut sagt elak. Varför skulle jag? För mig var hans beteende inte förenligt med den kristna tron och om det är vad Svenska kyrkan står för är jag hellre utan kyrkan.

Men det intressanta är att jag där och då insåg att det är typiskt mig att lägga mig i, att ifrågasätta och att säga ifrån.

Jag har gjort det vid flera tillfällen och kommer så fortsätta göra. Det är helt enkelt den jag är. Visst har det hänt att jag har ångrat mig som den där lördagskvällen här hemma vid köksbordet när vi diskuterade Me too-rörelsen och två av våra gäster påpekar att kvinnor använder Me too för att hämnas på män. Jag försökte in i det längsta att argumentera lugnt och sansat, jag sa till och med att jag ville att vi avslutade samtalet då det gjorde mig arg. Men ändå framhärdade dessa män vilket resulterade i att jag lämnade rummet och middagen var över. Den kvällen slutade inte trevligt.

Men även om en liten del av mig undrar varför jag alltid måste säga ifrån eller ifrågasätter varför jag låter mig själv bli så arg vet jag innerst inne att jag kommer fortsätta att kämpa. För en del av mig är obekväm och vill så vara. Jag tycker helt enkelt att det är viktigt att vara obekväm men jag gör det av kärlek. För mig är det ett sätt att bidra till en mer jämställd och respektfull värld. Om ingen säger ifrån hur ska världen då kunna ändras?

Så om du som jag är obekväm, var stolt över det och fortsätt att ifrågasätta orättvisor och andra systemfel i samhället. Tillsammans kan vi skapa ett samhälle baserat på rätten till sitt eget liv, på respekt och på jämställdhet.

Prästkandidat eller inte…

2011 skrev jag bloggen Har du funderat på att bli präst i Svenska kyrkan?. Ett inlägg som var både befriande och svårt att skriva. Befriande för att jag fick möjlighet att lätta mitt hjärta men samtidigt svårt för att det kändes som om jag stängde alla dörrar till Svenska kyrkan (åtminstone till att bli präst). Innan jag valde att publicera inlägget försökte jag att få det publicerat men anonymt. Jag försökte med flera stora dagstidningar samt Kyrkans Tidning men inge var intresserad. Orsaken var hela tiden att jag ville vara anonym och anledningen till att jag ville vara anonym var att jag vill ha en chans att gå igenom antagningsprocessen en gång till. Men alla dessa nej sporrade mig till att istället publicera min text här. Jag ville trots allt få ut den och det är jag glad för idag. En av de saker jag har flest träffar på här på min blogg är just antagningen till prästkandidat i Svenska kyrkan.

Ibland är det svårt att tro att det snart gått 7 år sedan jag fick mitt Nej av biskop Eva Brunne. Det heter att tiden läker alla sår och så är det nog. Men det finns också saker eller händelser som river upp sår. För en tid sedan tipsade mamma mig om SVT dokumentären Vid sidan av vägen. Den handlar om Ulrika Nätterdal, om hennes avslag till att bli antagen prästkandidat efter flera års teologistudier och om hennes adhd-diagnos. När jag såg dokumentären blev jag arg, ledsen och frustrera.

Arg över kyrkans agerande men också arg över att när någon väl tar i ämnet antagningsprocessen till prästkandidat i Svenska kyrkan så är det i samband med en adhd-diagnos. Jag vill inte på något sätt förringa Ulrikas upplevelse, hennes erfarenhet av Svenska kyrkan är lika levande och verklig som min. Men jag anser än idag att antagningsprocessen måste uppmärksammas i sin helhet och kyrkan måste ta större ansvar. Att ha en dröm, känna ett kall, att önska något av hela sitt hjärta och sedan bli nekad är en stor sak. Oavsett vem du är som person! Jag har träffar och pratat med flera som har blivit nekade vid antagningskonferensen. Alla har reagerat olika men alla har reagerat. Det har dessutom tagit tid att gå vidare och att acceptera kyrkans dåliga behandling. Jag tror inte att någon vill känna att de inte längre är välkomna, att de blir utkastade med diskvattnet. Men det är just så många av oss bli behandlade. Det värsta är att våra studiekamrater inte längre vill umgås med oss, de som har blivit antagna är rädda att på ett eller annat sätt drabbas om de umgås med någon som blivit refuserad av kyrkan.

Ledsen just för att det rev upp ett gammalt sår men också ledsen över att det inte finns en offentlig debatt kring antagningsprocessen. De flesta vet inte ens vad som krävs för att bli präst i Svenska kyrkan, än mindre vilken press och stress denna process utsätter människor för. Jag kan absolut förstå varför det ingår vissa moment av press och stress, moment som kan påvisa om jag har potential att bli en bra präst. Men betoningen bör ligga på POTENTIAL då jag inte är färdig utbildad när jag går igenom antagningen. Dessutom bör hela processen genomsyra av medmänsklighet och empati.

Frustrerad över att debatten tydligen inte kan stå på egna ben, att den måste sammankopplas med ett annat ämne. Men också frustrerad över hur biskopen pratade med och om Ulrika i dokumentären, som om hon var mindre vetande. Varför? Vad har hon gjort för ont? Frustrerad över likheten i behandling, i avsaknaden av svar. Att bli refuserad må vara en sak men att inte veta varför, att inte få möjlighet att helt och fullt förstå är en helt annan. Det är helt enkelt orättvist. Till och med i en ”vanlig” rekryteringsprocess har jag rätt att fråga varför jag inte fick tjänsten. Borde då inte kyrkan vara mer tillmötesgående och villig att förklara sitt Nej så att den refuserade har en chans att bearbeta, förändra och/eller gå vidare? Jag tycker åtminstone det.

Samtidigt är jag glad över att ytterligare en vågade berätta, vågade stå upp för sig själv och vågade trotsa kyrkan genom att inte låta sig kuvas till tystnad.

2013 – året då jag vågar

När jag var på väg till jobbet hade jag Spotify i hörlurarna och nära Sara Varga och Spring för livet dök upp började jag fundera. Mitt i sången sjunger Sara:

Du skadade hela mitt väsen
Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på  hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel
För hela texten: http://svenskalyrics.se/sara-varga-spring-for-livet/#ixzz2HN2Z6sZ0

Jag kände igen mig så väl och insåg hur lätt det är att skada hela någons väsen genom att konstant klaga och säga att personen alltid gör fel. Det värsta är att det gör att man inte känner sig hel och det kan ta år att bygga upp det som någon annan har brutit ner. För mig handlar det om flera saker och det gör mig ibland både ledsen och arg, dessutom får det mig att tvivla på mig själv.

Så jag insåg att jag ska sätta en etikett på 2013 – året då jag vågar!
Visst, det är svårt att bygga upp något som är trasigt eller förstört men det är inte omöjligt. Det är inte omöjligt att gå vidare, att bygga något nytt och att våga.

För lite över två år sen talade Svenska kyrkan om för mig att jag inte inte dög, att jag var arg, fyrkantig och oempatisk. Något jag själv inte tycker stämmer, men ändå hör jag den där lilla rösten då och då. På många sätt har jag bearbetat det som hänt och valt att gå vidare, det finns en annan plats i livet för mig. Men samtidigt finns det där, det är en del av mig och det gör ont. Rösten poppar inte upp lika ofta idag som för något år sen men det visar ändå hur läng tid det tar att läka, att bygga nytt och at våga gå vidare.

Efter att jag fått mitt Nej av kyrkan fick jag även höra saker som ”Du måste ta ansvar för vilken typ av praktikant du vill vara”, ”Välj dina strider” och ”Du måste ta ansvar för dina känslor” vilket är precis det jag både har gjort och gör. Så vad menade dem egentligen? Troligen inte ett skit, det känns mest som ett sätt att manipulera och lägga över ansvaret på mig. Att få mig att fundera på vad jag gjorde för fel, vad jag kunde gjort annorlunda. Allt för att inte själva behöva ta ansvar. Egentligen kanske Svenska kyrkan är full av narcissister *blink*

Skämt å sido, den relation jag hade under hösten som slutade i katastrof gjorde inte saken bättre. Jag började återigen tvivla på mig själv, på mitt värde och på vem jag var. Att dag ut och dag in få höra att jag inte var snäll och kärleksfull tärde på mig. Än en gång försökte jag mer, gav mer och det enda jag fick tillbaka vara samma sak. Oavsett vad jag gjorde dög det inte, jag var ändå varken snäll eller kärleksfull. Dem som känner mig vet att jag är envis som få och att jag också kan vara jävlig om jag lägger den sidan till men för det mesta är jag trofast, snäll, empatisk och faktiskt ganska kärleksfull.

Jag insåg ganska snart att den kärleksrelation jag gett mig in i inte var hälsosam och jag tog mig ur den. Inte utan att känna mig både kränkt och skadad men jag tog mig ur relationen. Jag känner att jag har en stark grundtrygghet och att jag har familj och vänner som stöttar mig. Det har gjort det hela betydligt lättare. Men jag känner också att jag blir rädd när jag får känslor för någon annan, att det gör mig orolig. Så 2013 – året då jag vågar. Vågar säga ja till livet, till kärleken och till det okända men även till mig själv!

Överväldigad av känslor

Just nu känner jag mig alldeles överväldigad av mina egna känslor. Jag är förälskad eller kanske till och med kär, hur vet man när det ena går över till det andra?
Jag känner mig glad, upprymd och övervinnlig men samtidigt otroligt sårbar. Hur går det ihop?
Det är som om jag kan göra allt, framtiden är ljus och fylld av kärlek men det känns också som om bubblan kan spricka när som helst. Som det bara är en illusion som är för bra för att vara sann. Varför känns det så?

Jag tror att mycket av det bottnar i tidigare erfarenheter men också i mitt nya sätt att se på relation. Jag vill inte äga någon, jag vill inte ge allt till en person men samtidigt vill jag dela mitt liv, mina tankar och erfarenheter. Allt det går att få men det krävs tålamod och kommunikation, massvis med kommunikation på alla olika sätt. Det är inte lätt men det är ingen relation som är lätt oavsett hur förälskad eller kär jag är. Att dela om en bara en liten del av sig själv med en annan människa kräver något av mig och av den andra personen. Det kan vara tid eller ärlighet men också känslor och energi. Jag har insett att jag blir förälskad väldigt lätt och att den tiden är ganska kritisk för mig. På bara ett par veckor känner jag om jag vill ge mig in i något på riktigt eller om jag bestämmer mig för att hålla personen på armslängds avstånd. Detta är dock en balansgång då personen ifråga kanske känner annorlunda. Jag borde kanske ge mer av min tid men jag har inte ro att göra det. Om du vill vara med mig, visa det om inte låt mig gå. Fritt översatt från ett citat på Facebook som jag tycker är underbart. För så känns det. Om personen ska passa mig måste även han vara villig att ge av sin tid och sina känslor. För det är så viktigt för mig att känna en grundtrygghet inte bara i mig själv utan i personen, för då känner jag mig oövervinnlig oavsett avstånd.

Jag tror även att andra saker spelar in, som att jag åker till Florida om lite mer än en vecka. Där ska jag träffa vänner jag inte sett på ca 17 år. Jag ser fram emot det men är lite nervös. 17 år är en lång tid. Dessutom har jag påbörjat en annan resa, en inre resa där jag bland annat vill göra upp med Svenska kyrkan och min kallelse till att bli präst. Men det finns mer, jag vill återigen hitta min grund trygghet och känna att jag kan vila i den. Att jag är okej med mig själv, med den sprudlande person jag är. Att känna att vi är alla unika och det är okej, jag är jag och huvudsaken är att jag älskar mig själv. Jag är på god väg men att känna sig oövervinnlig som 20-åring är inte samma sak som 30-åring. Livet har lärt mig både ett och annat, både bra och mindra bra. Jag har fått mina törnar men har ändå rest mig, nu tänker jag visa världen och framförallt mig själv att jag kan mer än överleva. Jag kan leva och jag ska leva.

Att drömma

Häromkvällen såg jag filmen Dear John på TV. Den handlar om en förälskat par som brevväxlar då han är stationerad soldat i Afghanistan och hon pluggar på college. I ett brev berättar hon om sin stora dröm för honom. Hon avslutar med att säga ”du tycker säker att jag är barnslig” Han svarar henne genom att förneka det och uppmuntra henne att uppfylla sin dröm. Med andra ord stöttar han henne.

Det fick mig att fundera, inte bara på drömmar utan även på att stötta varandra. Att finnas där för varandra och därmed hjälpa till att uppfylla drömmen. Jag tror att det är livsviktigt att drömma, jag tror även att det är viktigt att känna stöd för sina drömmar. Det är ingen annan som kan uppfylla dina drömmar men genom stöd från omgivningen är det lättare att våga satsa på sin dröm.

Samtidigt gjorde scenen mig ledsen för att den fick mig att tänka tillbaka. När jag för ett par år sedan bestämde mig för att försöka uppfylla min dröm, att bli antagen prästkandidat, stötte jag på motstånd. Den personen som då borde ha stått mig närmast tog aktivt avstånd från min dröm och kände sig hotad av den. Personen frågade till och mig med om jag älskade Gud mer och satte Gud i första rummet.

Så under den tid som jag kämpade med att bevisa för Stockholms stift att jag var en värdig prästkandidat kämpade jag även på hemmafronten med att bevisa att min dröm var viktigt, att den var värdig och framförallt att den inte skulle förändra något. Idag har jag insett att det är svårt att kämpa på två fronter, det är svårt att uppfylla sin dröm utan stöd men det är ännu svårare när man blir ifrågasatt.

Sist men inte minst undrar jag om det verkligen är kärlek? Om man älskar en person stöttar man inte då den personen mer eller mindre förbehållslöst? Nu menar jag inte att man ska ge upp sitt eget liv men stötta i ord, visa att man tycker det är underbart att den andra satsar på vad det än är? Jag trodde i alla fall det och nästa gång någon försöker sätta stopp för mina drömmar kommer jag vända på klacken och gå. Jag tänker inte kämpa för en sådan person igen, jag är alldeles för viktigt för att slösas bort på någon som inte kan se det.

Ångest av kyrkorummet

För ett par veckor sedan gifte sig en av mina bästa vänner. Det var en stor dag på många sätt, bröllopet har planerats i nästan två år och det var roligt att den stora dagen äntligen kom. Vädret var fint och bruden strålande. Jag var tillfrågade att vara tärna och hade självklart tackat ja. Under resan gång funderade jag aldrig riktigt över själva vigseln, över min roll den dagen. Någon vecka innan frågade min väninna om jag ville läsa i kyrkan och det ville jag gärna. Jag hade dessutom förmånen att få välja text (av två) så det blev kärlekens lov. Mina absoluta favoritrader i Bibeln.

Den stora dagen kom, jag fixade hår och smink. Mötte upp bruden och de andra två tärnorna. Vi begav oss till kyrkan, fotograferades och skålade i champagne. Sen var det dags för själva vigseln och jag fick veta att både tärnor och marschalker skulle stå framme med brudbaret bredvid altare. Jag blev lite orolig men tanke på mina höga klackar men tänkte att det går nog vägen.

Vi gick in i kyrkan efter brudparet, delade på oss vid altaret och intog våra platser på sidan av brudparet uppe vid altaret. Kanske snart skulle jag läsa min text vilket jag gjorde och gick tillbaka till min plats. Men då kom det, jag började känna mig snurrig, hörseln var på väg bort och jag kände mig kallsvettig. Försökte luta mig mot väggen lite diskret och andas men ingenting hjälpte. Jag var verkligen på väg att svimma. Till slut bestämde jag mig för att gå åt sidan och sätta mig ned. Det hjälpte lite trots att fotografen var framme och fotade mig. Jag reste på mig och gick tillbaka men det blev bara värre så jag avveck igen. Sen reste jag på mig så att jag var på plats när det var dags att gå ut ur kyrkan.

Det kändes otroligt pinsamt och inte blev det bättre av att flera kom fram och frågade hur jag mådde. Det var verkligen gulligt av alla a ta hand om mig men jag tyckte ändå att det var pinsamt, varför blev jag svimfärdig i kyrkan?!

Häromdagen hade jag ett samtal med den präst jag pratar med då och då. Vi pratar om det mesta mellan himmel och jord men landar ofta i min relation till kyrkan och till min tro. Jag berättade detta för henne och när jag sitter där och pratar inser jag att det var första gången jag var på en gudstjänst på flera år. Dessutom var det ett speciellt tillfället, en vigsel som jag var delaktig i. Egentligen är det inte så konstigt att jag reagerade som jag gjorde… Prästen sa till och med att det troligen var en ångestattack. Det blev på många sätt självklart men samtidigt skrämmande, tänk att min relation till kyrkan är så skadad. Tänkt att jag får ångest av att delta i en vigsel, något jag sett fram emot och velat vara delaktig i varje dag. Samtidigt är jag glad över denna insikt, den kanske hjälper mig att sakta men säkert bearbeta det som hänt.

Livet efter kyrkan…

Här sitter jag snart två är efter att jag fick ett negativa besked av biskopen i Stockholms stift. Enligt min plan skulle jag prästvigas sommaren 2012 men det var inte vad biskopen ville. Istället är jag tillbaka där jag var för 4 år sen, jag jobbar med löner och personalfrågor. Inte riktigt där jag hade hoppats på att vara. En av mina bästa vänner gifter sig om två veckor och jag hade hoppats på att få vara den präst som viger henne och hennes blivande man. Men så blir det inte heller. Hur ser då livet ut efter kyrkan?

Ibland, eller kanske för det mesta tänker jag att det här var till det bättre. Att jag har hittat tillbaka till den jag är, att jag vågar säga vad jag tycker och tänker, att jag vågar stå för den jag är och att jag framförallt har funnit livsglädje igen. Ibland känns det precis tvärtom. Kyrkans kritik ringer fortfarande i öronen och jag kan till och med känna att jag har slängt bort ett antal år på studier som inte ledde någonstans.

Jag är nästan hundra på att jag inte är ensam om att känna så här men det är inte någon tröst. Jag har blivit trampad på, sviken, hånad och tillplattad. Det är inte lätt att resa sig upp efter det. En god vän till mig predikade idag i en av Stockholms kyrkor. Jag hade gärna varit där och lyssnat men jag kunde inte förmå mig att gå till kyrkan, att besöka högmässan. Så jag avstod.

Tänk att något som var en så stor del av mitt liv numera ger mig ångest. Hela mitt liv har jag funnit tröst och trygghet i kyrkorummet, nu kan jag knappt förmå mig att gå in i en kyrkan. Allt detta på grund av ett fåtal personer, maktgalna karriärister som helt saknar empati. Personer som definitivt inte borde inneha de tjänster de har. För det är väll i alla fall inte meningen att vi som troende, som innerligt vill tjäna Gud och bli präster ska bli så ratade att vi inte ens vill gå i kyrkan, att vi vänder kyrkan ryggen och går en annan väg.

Om det är kyrkans intention vill åtminstone inte jag vara en del av det. Då är jag glad att dem kastade ut mig bakvägen för då finns det mer kärlek och omtanke i världen utanför religionens sfär. Nu gäller det bara att finna frid i det livet.

Nätverksträff med Fiskarna

Under ett par timmar denna eftermiddag satt jag i kyrkstugorna vid Sofia kyrka och delade erfaranheter av antagningsprocessen till prästkandidat med ett par andra tjejer. Vi har alla olika erfarenheter från olika delar i landet, det vi dock har gemensamt är att vi har fått nej i antagningen till prästkandidat eller blivit fråntagna prästkandidaturen. Det underliga är att det inte finns något stöd för oss efter beskedet. Oavsett om man får ett nej efter nästan ett år i antagningsprocessen eller om man blir fråntagen kandidaturen behöver man stöd. Det är omvälvande och det är inte ens säkert att man förstår vad som har hänt. Att gå igenom detta själv gör det än värre. Å tyvärr är det ofta ensamt att gå igenom detta, nära och kära förstår inte riktigt och kyrkan ger inget stöd. Därför vill vi försöka stötta varandra.

Känner du att detta passar in på dig, skicka gärna iväg ett meddelande så kanske du har tid och möjlighet att komma nästa gång. Om inte annat kan det vara skönt att dela erfarenheter per mail.

Vem vet, nätverket Fiskarna kanske har bildats 🙂

Har du funderat på att bli präst i Svenska kyrkan?

Då bör du fundera på vem du är och vem du vill vara. Är du för anonym, ambitiös eller tydlig och bestämd är risken stor att du inte blir antagen som prästkandidat. Hur som behöver du ett enormt tålamod och mycket tid till ditt förfogande när du väl bestämmer dig för att du vill följa ditt kall och bli präst.

Antagningsprocessen är lång och krävande och i mångt och mycket är du livegen under hela tiden. Det hela börjar med att du tar kontakt med stiftsadjunkten i ditt stift och berättar att du vill bli präst. Redan här kan du stöta på motstånd, det är inte säkert att stiftsadjunkten svara på dina mail eller telefonsamtal. När du har fått kontakt med stiftsadjunkten träffas ni troligtvis för ett möte. Efter mötet får du veta om stiftsadjunkten anser att du är redo att skicka in en intresseanmälan till stiftet. För att få ett godkännande krävs att du är väl förankrad i din egen tro, i Svenska kyrkan och i en församling. Oftast sägs det att du ska ha varit engagerad i en församling i minst tre år. Ett engagemang som självklart ska fortsätta under studietiden.

Om stiftsadjunkten ger ett ok får du tillgång till intresseanmälan. Intresseanmälan ska vanligtvis vara stiftet tillhanda i början av året och den innehåller personuppgifter, familjeförhållanden, utbildning efter grundskola, arbetslivserfarenhet, kyrklig erfarenhet, erfarenhet av samhällsliv och föreningsarbete. Till det ska du även berätta om dig själv, dina fritidsintressen, varför du vill bli präst och vilket yrke du kan tänka dig om du inte blir präst. Du ska även ange tre referenser varav en ska vara präst och skriva ett rekommendationsbrev.

När intresseanmälan är färdig ska den skickas in till stiftets biskop. Sen är det bara och vänta på besked om gruppraktik. Gruppraktiken är förlagd under sommaren och pågår i fyra veckor tillsammans med andra sökande. Hur gruppraktiken blir beror helt och hållet på i vilken församling du hamnar. Det kan vara den bästa tiden i ditt liv, den kan vara helt okej eller så kan det vara både besvärligt och jobbigt. Det finns handledare som inte riktigt har förstått sin roll som handledare, som tror att det handlar om att förtrycka, kränka och vara allmänt otrevliga och fyrkantiga.

Om du klarar dig igenom gruppraktiken med bibehållet förtroende för Svenska kyrkan är det dags att gå igenom ett antal andra samtal. Samtal som kan genomföras både innan, under och efter gruppraktiken. Till dessa samtal hör en utvärdering av en präst med terapeututbildning, ett teologiskt samtal med en präst samt ett personligt samtal med biskopen. Dessa samtal, precis som gruppraktiken, syftar alla till att bedöma din lämplighet som präst.

När gruppraktiken och samtalen är genomförda är det dags för biskopen att samla all information för att sedan fatta ett beslut om dig. Om du antingen får ett Ja eller ett Nej till att bli antagen prästkandidat.

Det är här det absurda i hela processen kommer in. Biskopen ska nu fatta ett beslut om den yttre kallelsen (kyrkans och församlingens kallelse) stämmer överens med din inre kallelse. Med andra ord om du i det yttre anses lämpad som präst. När biskopen bestämt sig får du besked på ett eller annat sätt (troligtvis via brev eller ett personligt möte). Får du ett Ja är det klart, du kan gå vidare mot att bli präst. Får du däremot ett Nej är dina möjligheter att bli präst stängda i fem år. Det betyder att du är välkommen att lämna in en ny intresseanmälan och, om du får, gå igenom en ny prövning om fem år. Tillsammans med ditt svar, oavsett om det är positivt eller negativt, får du en motivering. En motivering som sällan går att förstå och som ofta är subjektiv. Det är inte heller ovanligt att det handlar om dig som person snarare än om din kompetens när det kommer till prästyrket.

Motiveringarna kan handla om att du är för anonym, för ambitiös, arg, fyrkantig, ytlig eller att du är för nykristen. Om du sedan vill få en mer utförlig förklaring till ditt negativa besked är det svårt att få svar. Stiftsadjunkten lutar sig mot sekretessen och säger att det inte går att berätta vem som sagt vad. Vilket oftast inte ens är intressant, det intressanta för dig är att veta vad som sagt inte av vem. Då får du istället höra att det finns frågetecken men inte vad dessa frågetecken innebär. Det spekuleras och hänvisas till känslor, inget konkret kommer fram och du går från mötet med fler frågor än svar. Det enda du kan vara säker på är att du inte kan försöka igen på fem år och att du måste jobba hårt med dig själv, gärna gå i terapi eller åtminstone själavård och fortsätta ditt engagemang i kyrkan och församlingen. Du ska fortsätta hålla kontakt med stiftet och du ska visa konkret vad du har åstadkommit. Om du sedan har tur får du gå igenom hela antagningsprocessen igen med ett Ja som utfall. Det positiva i det hela, enligt stiftsadjunkten, är att du inser att det var bra för dig att vänta i fem år och att biskopen hade rätt. Kyrkan har nu format den typen av präster som de vill ha i tjänst

Frågan är dock om den typ av präster som kyrkan formar än den typ av präster som kyrkan behöver och om det är den typ av präster som kyrkans medlemmar, du och jag, vill möta i församlingen. Jag tror inte det utan jag tror att hela Svenska kyrkan måste se över sin antagningprocess och att Svenska kyrkan måste lära sig att bemöta de sökande med respekt. Under hela processen får du höra att alla inblandade vill ditt väl och ja, det stämmer säkert så länge du får ett Ja. Får du däremot ett Nej så är det inte längre ditt väl som står i fokus utan kyrkans väll.

Skärpning, det är dags att Svenska kyrkan inser att vi lever i 2000-talet inte på medeltiden.

Som du säker förstår har jag gått igenom denna process i ett av Sveriges 13 stift. Jag kände ett starkt inre kall men det mesta av mitt kall och av min personlighet försökte stiftsadjunkten, min handledare eller andra inom Svenska kyrkan ta död på. Att få ett Nej må vara en sak men att bli behandlad som livegen, att bli kritiserad för den person jag är och att ständigt få höra kommentarer som ”Du måste ta ansvar för vilken typ av praktikant du vill vara”, ”Välj dina strider” och ”Du måste ta ansvar för dina känslor” är inte roligt. Jag är glad att jag är stark i mig själv, att min familj och mina vänner har stöttat mig. För det är i alla fall en sak Svenska kyrkan inte gör i något skede av antagningsprocess. Framförallt om de inte vill ha dig som präst. Att vi är flera som till och med har begärt utträde ur Svenska kyrkan utifrån hur respektlöst vi har blivit behandlade under antagningsprocessen verkar inte ens bekymra kyrkan. Inte heller det faktum att det inte bara är vi som går ur utan även våra familjer och vänner Hur kommer det sig? 

Jag säger det igen, skärpning, det är dags att Svenska kyrkan inser att vi lever i 2000-talet inte på medeltiden.

Om du känner igen dig och vill dela med dig av din erfarenhet vore jag tacksam. Skriva en kommentar på inlägget så hör jag av mig. Du ska veta att du är inte ensam, vi är fler som blivit illa behandlade.

Obs! Antagningsprocessen varierar något mellan stiften och detta handlar framförallt om Stockholm stift.

Om Gud vill, Om tron räcker till

På sistone har jag funderat en del över att jag inte blev antagen. Anledningen till tankarna tror jag är att jag har en del vänner och bekanta som antingen är prästkandidater eller som befinner sig mitt uppe i antagningen. Ibland undrar jag om det är så enkelt att min tror brister, att jag inte är tillräckligt troende. Det skulle i så fall innebär att Gud inte vill att jag blir präst eftersom min tro inte räcker till.

Samtidigt tror jag att jag känner så för att jag har fått ett nej och att jag därför försöker hitta en logisk förklaring. Den mest logiska förklaringen är att min tro inte räcker till, att jag inte är vad Gud vill ha som präst. Å andra sidan tror jag inte på en dömande Gud, en Gud som särskiljer. Jag tror på en kärleksfull Gud som tar emot alla och då håller inte mitt resonemang.

En anledning till att jag känner som jag känner tror jag är att min tro tar sig ett annat uttryck än mina vänner och bekantas. Jag talar inte om Gud så ofta, jag talar än mer sällan om Jesus. För mig är det inte viktigt att tala om min tror, att övertyga och missionera med ord. För mig är det viktigare att leva i min tro och därmed visa på ett medmänskligt och kärleksfullt sätt. För mig är även det att missioner men i det fördolda.

Så när jag funderar ordentligt, låter tankarna sjunka in och bortser från alla rationellt utan bara känner så vet jag att jag skulle bli en bra präst. Men en präst med fel och brister för jag är inte mer än människa. Jag vet också att jag skulle blivit en präst som satte människan främst, som värnade om den som behövde värnas om och som såg mina medmänniskor. Å jag vet också att det är inte vad kyrkan letar efter. Kykan vill ha präst som sätter kyrkan först, som värnar om gudstjänsten och  missionen. Som går ut och döper för att det står skrivet, inte för att människan vill det. Den kyrkan vill jag inte var en del av…

Slutsatsen blir att jag inte blev prästkandidat på grund av min personlighet och på grund av min tro. Men inte för att min tro brister utan för att den skiljer sig åt. Är jag ändå kristen? Ja, jag tror det. Jag tror att Gud ändå tar emot mig med öppna armar, för Gud är inte min kyrkliga tillhörighet viktig utan min inställning till mina medmänniskor. Jag är troende och har alltid varit och det är något kyrkan och dess repressentanter i Stockholm stift inte kan ta ifrån mig.

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: