Anders Ekborg – En stilla jul

Foto: AndersEkborg.nu

I helgen var N och jag på Anders Ekborgs julkonsert En stilla jul i St Olai kyrka i Norrköping. Om du förväntar dig en traditionell julkonsert är inte detta konserten för dig. Om du istället vill ha en tänkvärd och stillsam stund i kyrkan men vacker musik är detta konserten för dig.

Kyrkan var nästan helt nedsläckt, bandet bestod av en pianist, en gitarrist, en violinist och en cellist. Musiken var stämningsfull och vacker. Akustiken i St Olai kyrka är fantastisk. Konserten inleddes med Stilla Natt och avslutades med O Helga Natt. Två fantastiska julsånger. Däremellan fick vi höra Anders läsa Tomten, sjunga opera, prata och skämta. Anders fick åtminstone mig att tänka till ett par gånger och jag njöt av den vackra musiken.

Så här skriver Anders Ekborg på sin hemsida: Traditionen fortsätter!

På årets En Stilla Jul-turné har Anders med sig sina musiker Stefan Nilsson, piano, Bengt Magnusson, gitarr, och en stråkensemble bestående av Elias Gammelgård och Atida Munthe Stahlhammer.

Allt började 2009, då En stilla Jul gick på turné för första gången. Det hela gav sig naturligt att Anders 2010 spelade in och släppte det kritikerrosade julalbumet med samma namn, ett album som redan blivit en klassiker. Konserten spelades även in live för CD på turnén 2011.

Sedan dess har En stilla Jul varit en av de stora julkonserterna på turné i Sverige. Det har alltid varit viktigt för Anders att föra den äkta jultraditionen vidare, att bygga upp en varm och fin julstämning under konserten med levande ljus, juldikter och våra mest traditionella älskade julsånger som ”O Helga Natt” m.fl. I år besöker En Stilla Jul exklusivt 11 städer.

Annonser

Glad Lucia – en återblick

Första gången som Lucia 1980, 2 år gammal

Lucia tillsammans med min lillebror 1981

Lill-Lucia på Folkhögskolan i Vimmerby, 1988

Luciafirande tillsammans med min lillebror och grannflickorna, även det 1988

Som flicka drömde jag om att bli Sveriges Lucia så 1995 skickade mamma in mig till Södermalms Lucia och jag vann, vilken lycka!

Gud som A och O

När vi var i Vadstena köpte jag Släpp fången loss! av KG Hammar. Jag har läst boken till och från i några veckor, den tar lite tid att läsa då den väcker en hel del tankar men främst ger en hel del Aha-upplevelser. Jag gillar KG Hammars sätt att tänka och resonera kring Gud. Hans sätt är för mig mer verkligt samtidigt som det är mystiskt.

Jag fastnade bland annat för kapitlet ”Gud som omega” (sid 86-91). I Uppenbarelseboken säger Gud Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet. (Upp 22:13) Men KG Hammar påpekar att även om historien är viktigt fokuserar vi människor allt för mycket på det förgångna och glömmer framtiden. Tron påverkas av att vi blickar mer bakåt än framåt, vår Gudsbild stagnerar och börjar handla om vad som är rätt och fel snarare än om hoppet.

KG pratar istället om Gud som omega och vad det innebär, han avslutar kapitlet med att skriva ”Gud som omega handlar om denna enda jordiska materiella verklighetens förvandling, inte frälsning bort från den här världen.” (sid 91). Min tankar går till rörelse, Gud som rörelse. Jag ser framför mig en våg som börjar och slutar, börjar och slutar. Det är svårt att urskilja vad som är början och vad som är slutet. Det är Gud för mig, en ständig början. A och O, den förste och den siste,  början och slutet. Livet är en cyklisk rörelse liksom Gud är en cyklisk rörelse. Därmed finns Gud  allt, det är så enkelt eller så komplext. Orden räcker inte till, vi vet inte var vi ska börja eller var det slutat. Rörelsen är ständig.

Men däremot kan Gud stagnera, vittra sönder och kanske till och med dö. Inte på riktigt utan i vår tankevärld, i vårt språk och i vårt förhållningsätt. Om människan inte följer med i rörelsen, tillåter sig att tänka fritt och känna snarare än rationalisera kommer tanken på Gud att stagnera och bli föråldrar. Den räcker inte till då vårt språk inte räcker till men också då världen och livet ständigt förändras och därmed vi människor. Livet och människan följer också denna ständiga rörelse eller utveckling. För att förstå Gud, för att kunna prata om Gud måste vi ta hänsyn till just rörelsen och utvecklingen.

De gamla texterna ger oss en hint av det som varit, förklarar den tidens liv och utveckling med den tiden språk. Här och nu måste vi finna det sätt som passar här och nu. Samtidigt som här och nu ständigt förändras, ständigt utvecklas. För mig är det så enkelt att Gud är livet, Gud är allt. En tanke som är så stor att den samtidigt blir ogreppbar, svår att beskriva och tolka. Men jag måste inte sätta ord på det, för mig räcker det med vad jag känner i hjärtat. Så har det alltid varit, jag har inte haft behov av att förklara min tro. Den finns i mig och har alltid gjort, den är en del av mig. Min tror visar sig i mina handlingar, jag försöker att vara en god människa även om jag inte alltid lyckas. Gör någon av oss det? Men för mig har det egentligen aldrig varit viktigt att sätta ord på det, det är kanske därför jag inte är präst idag. Hur ska jag kunna predika om jag inte behöver sätta ord på min tro, på Gud?

 

Prästkandidat eller inte…

2011 skrev jag bloggen Har du funderat på att bli präst i Svenska kyrkan?. Ett inlägg som var både befriande och svårt att skriva. Befriande för att jag fick möjlighet att lätta mitt hjärta men samtidigt svårt för att det kändes som om jag stängde alla dörrar till Svenska kyrkan (åtminstone till att bli präst). Innan jag valde att publicera inlägget försökte jag att få det publicerat men anonymt. Jag försökte med flera stora dagstidningar samt Kyrkans Tidning men inge var intresserad. Orsaken var hela tiden att jag ville vara anonym och anledningen till att jag ville vara anonym var att jag vill ha en chans att gå igenom antagningsprocessen en gång till. Men alla dessa nej sporrade mig till att istället publicera min text här. Jag ville trots allt få ut den och det är jag glad för idag. En av de saker jag har flest träffar på här på min blogg är just antagningen till prästkandidat i Svenska kyrkan.

Ibland är det svårt att tro att det snart gått 7 år sedan jag fick mitt Nej av biskop Eva Brunne. Det heter att tiden läker alla sår och så är det nog. Men det finns också saker eller händelser som river upp sår. För en tid sedan tipsade mamma mig om SVT dokumentären Vid sidan av vägen. Den handlar om Ulrika Nätterdal, om hennes avslag till att bli antagen prästkandidat efter flera års teologistudier och om hennes adhd-diagnos. När jag såg dokumentären blev jag arg, ledsen och frustrera.

Arg över kyrkans agerande men också arg över att när någon väl tar i ämnet antagningsprocessen till prästkandidat i Svenska kyrkan så är det i samband med en adhd-diagnos. Jag vill inte på något sätt förringa Ulrikas upplevelse, hennes erfarenhet av Svenska kyrkan är lika levande och verklig som min. Men jag anser än idag att antagningsprocessen måste uppmärksammas i sin helhet och kyrkan måste ta större ansvar. Att ha en dröm, känna ett kall, att önska något av hela sitt hjärta och sedan bli nekad är en stor sak. Oavsett vem du är som person! Jag har träffar och pratat med flera som har blivit nekade vid antagningskonferensen. Alla har reagerat olika men alla har reagerat. Det har dessutom tagit tid att gå vidare och att acceptera kyrkans dåliga behandling. Jag tror inte att någon vill känna att de inte längre är välkomna, att de blir utkastade med diskvattnet. Men det är just så många av oss bli behandlade. Det värsta är att våra studiekamrater inte längre vill umgås med oss, de som har blivit antagna är rädda att på ett eller annat sätt drabbas om de umgås med någon som blivit refuserad av kyrkan.

Ledsen just för att det rev upp ett gammalt sår men också ledsen över att det inte finns en offentlig debatt kring antagningsprocessen. De flesta vet inte ens vad som krävs för att bli präst i Svenska kyrkan, än mindre vilken press och stress denna process utsätter människor för. Jag kan absolut förstå varför det ingår vissa moment av press och stress, moment som kan påvisa om jag har potential att bli en bra präst. Men betoningen bör ligga på POTENTIAL då jag inte är färdig utbildad när jag går igenom antagningen. Dessutom bör hela processen genomsyra av medmänsklighet och empati.

Frustrerad över att debatten tydligen inte kan stå på egna ben, att den måste sammankopplas med ett annat ämne. Men också frustrerad över hur biskopen pratade med och om Ulrika i dokumentären, som om hon var mindre vetande. Varför? Vad har hon gjort för ont? Frustrerad över likheten i behandling, i avsaknaden av svar. Att bli refuserad må vara en sak men att inte veta varför, att inte få möjlighet att helt och fullt förstå är en helt annan. Det är helt enkelt orättvist. Till och med i en ”vanlig” rekryteringsprocess har jag rätt att fråga varför jag inte fick tjänsten. Borde då inte kyrkan vara mer tillmötesgående och villig att förklara sitt Nej så att den refuserade har en chans att bearbeta, förändra och/eller gå vidare? Jag tycker åtminstone det.

Samtidigt är jag glad över att ytterligare en vågade berätta, vågade stå upp för sig själv och vågade trotsa kyrkan genom att inte låta sig kuvas till tystnad.

”Ibland måste vi bara släppa taget”

Igår läste jag en artikel om Felicia Feldt i Huddinge församlingstidning Pax (sidan 10-12, nummer 1 2017). Hela numret av Pax handlar om förlåtelse och Felicia pratar om relationen med sin mamma, Anna Wahlgren. Hon berättare hur det vara att växa upp som barn till den kända författaren, om det som vara bra och det som var dåligt. Hon skriver också att hon länge sökt försoning men sin mamma men till slut insåg att ”ibland måste vi bara släppa taget”. Vidare säger hon att förlåtelse och försoning inte är samma sak för henne. Att förlåta kan du göra själv men försoningen kräver två eller fler villiga parter. Genom att släppa taget och också förlåta sig själv är hon idag mer harmonisk, samtidigt har hon inte stängt dörren för en eventuell försoning med sin mamma. Men den är inte längre nödvändig.

Jag tror att det ligger mycket i det Felicia säger, ibland måste vi helt enkelt bara släppa taget. Personligen tror jag att alla relationer kräver jobb men de kräver också ömsesidighet; att alla inblandade är engagerade, åtminstone vill ungefär samma sak med relationen och är öppna för att kommunicera och mötas. Saknas en eller flera av dessa saker kommer relationen med största sannolikhet att bli skev. Den kanske inte avslutas men en eller flera av de inblandade blir troligen med tiden missnöjda. Det i sig skapar inte goda och hälsosamma relationer. När detta uppstår kan och bör vi till och med välja att prata med varandra men ibland går det helt enkelt inte och då tror jag att det är som Felicia skriver, vi måste bara släppa taget då. Anledningen till det är att vi måste förlåta oss själva, tillåta oss själva att leva vidare, att inte älta. Det mår ingen bra av, allra minst vi själv. Att släppa taget är sällan enkelt, speciellt inte om relationen i fråga betyder något för oss. Men bara för att vi släpper taget betyder det inte att vi ger upp hopper, bara att vi gör det som är bäst för oss själva här och nu.

Spiritgift

Idag kände jag att det var dags att öppna min Spiritgift som jag köpte på Harmoni Expo våren 2017. Jag tog med mig boxen ut på verandan. Där öppnade jag den, tände ljuset, hängde upp drömfångaren och tog några djupa andetag. Sedan läste jag mitt budskap och vilket budskap. Fantastiskt!

Foto: Sofie

Harmoni Expo våren 2017

Igår var mamma och jag på Harmoni Expo i Solna Hallen. Det är tredje gången jag går på mässan, första gången var i Liljeholmen för ungefär 10 år sen och andra gången var 2010. Efter upplevelsen hos Medstigar tidigare i år (läs mer: Varning! Medstigar och Häxans hörna) var jag något skeptisk till mitt besök på mässan. Samtidigt känner jag än starkare att jag vill utveckla och framförallt medvetandegöra min mediala förmåga så jag såg ändå fram emot mässan.

Jag hade två saker jag vill göra på mässan, det ena var att få Reiki och det andra att göra en aurafotografering. Reiki har jag bara testat någon gång innan men uppskattade så det kändes som att jag ville prova igen. Aurafotografering har jag gjort vid flera tillfällen och jag tycker att det är roligt att se hur min aura ser ut här och nu.

Vi kom till mässan runt halv elva och det var redan en hel del folk, mamma hade förköpt biljetter till oss så vi gick mer eller mindre rakt in. Sen strosade vi runt i första hallen och där träffade vi Förenade Reikiförbundet i Sverige

De erbjöd 10 minuter Reiki i stol för 50 kronor eller 15 minuter Reiki på brits för 150 kronor. Jag skrev upp mig för en 15-minuters behandling och fick vänta en liten stund. När det var min tur fick jag lägga mig på britsen och så blev jag insvept i ett par filtar. Sen var det två kvinnor som utförde Reiki på mig, ett par minuter in i behandlingen kände jag ytterligare ett par händer. Ganska omedelbart kände jag hur jag slappnade av och bara njöt av vilan, avslappningen och energiflödet. Jag hade även en intressant utomkroppslig erfarenhet. Efteråt pratade jag lite med en av kvinnorna, Catharina på Sunset Wellness. Hon var väldigt trevlig och uppmuntrande. Till saken hör att jag har lite smått funderat på att utbilda mig i Reiki. Men vi får se, jag har ännu inte bestämt mig 🙂

Efteråt fortsatte vi att gå runt i den första hallen och träffade på Spiritgift. Små, söta och vackra boxar som innehåller saker som kan hjälpa dig i den andliga utveckling. Vi köpta båda varsin box. Sedan var jag ganska törstig så vi tog en lite paus för att sedan ta oss an resten av mässan. Den första mässhallen är alltid trevligare. Det är lägre i tak och mjukare golv och på något vis en betydligt mer välkomnande miljö.

Vi tittade även runt efter någon som gjorde aurafotografering. Vi hittade en utställare i första rummet men det kostade en hel del och dessutom var det ganska lång väntetid. Så vi gick in i den andra mässhallen, en av gymnastikhallarna. Tyvärr ett rum utan matta och med högt i tak, jag uppskattar inte alls den salen. Men vi gick runt och tittade så smått och hittade ytterligare en utställare som gjorde aurafotografering. Det var ett bättre pris men en lång kö, vi ställde oss trots allt i kön. Men det verkade inte vara vår dag för skrivaren började strula för dem så de tog en paus och vi gick vidare. Mot slutet av den hallen träffade vi på en tredje utställare som gjorde aurafotografering, Ljusets Hjärta. Det var bara en dam före oss och allt gick smidigt och bra. Vi fick båda ett helkroppsfoto på vår aura och en tolkning/läsning. Budskapet jag fick var fint och stärkte min känsla kring min egen medialitet. Vi tittade klart i den andra mässhallen och sen gick vi därifrån.

På det hela taget var det ett par trevliga timmar och jag gick hem trött men stärkt i mig själv!

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: