Gud som A och O

När vi var i Vadstena köpte jag Släpp fången loss! av KG Hammar. Jag har läst boken till och från i några veckor, den tar lite tid att läsa då den väcker en hel del tankar men främst ger en hel del Aha-upplevelser. Jag gillar KG Hammars sätt att tänka och resonera kring Gud. Hans sätt är för mig mer verkligt samtidigt som det är mystiskt.

Jag fastnade bland annat för kapitlet ”Gud som omega” (sid 86-91). I Uppenbarelseboken säger Gud Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet. (Upp 22:13) Men KG Hammar påpekar att även om historien är viktigt fokuserar vi människor allt för mycket på det förgångna och glömmer framtiden. Tron påverkas av att vi blickar mer bakåt än framåt, vår Gudsbild stagnerar och börjar handla om vad som är rätt och fel snarare än om hoppet.

KG pratar istället om Gud som omega och vad det innebär, han avslutar kapitlet med att skriva ”Gud som omega handlar om denna enda jordiska materiella verklighetens förvandling, inte frälsning bort från den här världen.” (sid 91). Min tankar går till rörelse, Gud som rörelse. Jag ser framför mig en våg som börjar och slutar, börjar och slutar. Det är svårt att urskilja vad som är början och vad som är slutet. Det är Gud för mig, en ständig början. A och O, den förste och den siste,  början och slutet. Livet är en cyklisk rörelse liksom Gud är en cyklisk rörelse. Därmed finns Gud  allt, det är så enkelt eller så komplext. Orden räcker inte till, vi vet inte var vi ska börja eller var det slutat. Rörelsen är ständig.

Men däremot kan Gud stagnera, vittra sönder och kanske till och med dö. Inte på riktigt utan i vår tankevärld, i vårt språk och i vårt förhållningsätt. Om människan inte följer med i rörelsen, tillåter sig att tänka fritt och känna snarare än rationalisera kommer tanken på Gud att stagnera och bli föråldrar. Den räcker inte till då vårt språk inte räcker till men också då världen och livet ständigt förändras och därmed vi människor. Livet och människan följer också denna ständiga rörelse eller utveckling. För att förstå Gud, för att kunna prata om Gud måste vi ta hänsyn till just rörelsen och utvecklingen.

De gamla texterna ger oss en hint av det som varit, förklarar den tidens liv och utveckling med den tiden språk. Här och nu måste vi finna det sätt som passar här och nu. Samtidigt som här och nu ständigt förändras, ständigt utvecklas. För mig är det så enkelt att Gud är livet, Gud är allt. En tanke som är så stor att den samtidigt blir ogreppbar, svår att beskriva och tolka. Men jag måste inte sätta ord på det, för mig räcker det med vad jag känner i hjärtat. Så har det alltid varit, jag har inte haft behov av att förklara min tro. Den finns i mig och har alltid gjort, den är en del av mig. Min tror visar sig i mina handlingar, jag försöker att vara en god människa även om jag inte alltid lyckas. Gör någon av oss det? Men för mig har det egentligen aldrig varit viktigt att sätta ord på det, det är kanske därför jag inte är präst idag. Hur ska jag kunna predika om jag inte behöver sätta ord på min tro, på Gud?

 

Prästkandidat eller inte…

2011 skrev jag bloggen Har du funderat på att bli präst i Svenska kyrkan?. Ett inlägg som var både befriande och svårt att skriva. Befriande för att jag fick möjlighet att lätta mitt hjärta men samtidigt svårt för att det kändes som om jag stängde alla dörrar till Svenska kyrkan (åtminstone till att bli präst). Innan jag valde att publicera inlägget försökte jag att få det publicerat men anonymt. Jag försökte med flera stora dagstidningar samt Kyrkans Tidning men inge var intresserad. Orsaken var hela tiden att jag ville vara anonym och anledningen till att jag ville vara anonym var att jag vill ha en chans att gå igenom antagningsprocessen en gång till. Men alla dessa nej sporrade mig till att istället publicera min text här. Jag ville trots allt få ut den och det är jag glad för idag. En av de saker jag har flest träffar på här på min blogg är just antagningen till prästkandidat i Svenska kyrkan.

Ibland är det svårt att tro att det snart gått 7 år sedan jag fick mitt Nej av biskop Eva Brunne. Det heter att tiden läker alla sår och så är det nog. Men det finns också saker eller händelser som river upp sår. För en tid sedan tipsade mamma mig om SVT dokumentären Vid sidan av vägen. Den handlar om Ulrika Nätterdal, om hennes avslag till att bli antagen prästkandidat efter flera års teologistudier och om hennes adhd-diagnos. När jag såg dokumentären blev jag arg, ledsen och frustrera.

Arg över kyrkans agerande men också arg över att när någon väl tar i ämnet antagningsprocessen till prästkandidat i Svenska kyrkan så är det i samband med en adhd-diagnos. Jag vill inte på något sätt förringa Ulrikas upplevelse, hennes erfarenhet av Svenska kyrkan är lika levande och verklig som min. Men jag anser än idag att antagningsprocessen måste uppmärksammas i sin helhet och kyrkan måste ta större ansvar. Att ha en dröm, känna ett kall, att önska något av hela sitt hjärta och sedan bli nekad är en stor sak. Oavsett vem du är som person! Jag har träffar och pratat med flera som har blivit nekade vid antagningskonferensen. Alla har reagerat olika men alla har reagerat. Det har dessutom tagit tid att gå vidare och att acceptera kyrkans dåliga behandling. Jag tror inte att någon vill känna att de inte längre är välkomna, att de blir utkastade med diskvattnet. Men det är just så många av oss bli behandlade. Det värsta är att våra studiekamrater inte längre vill umgås med oss, de som har blivit antagna är rädda att på ett eller annat sätt drabbas om de umgås med någon som blivit refuserad av kyrkan.

Ledsen just för att det rev upp ett gammalt sår men också ledsen över att det inte finns en offentlig debatt kring antagningsprocessen. De flesta vet inte ens vad som krävs för att bli präst i Svenska kyrkan, än mindre vilken press och stress denna process utsätter människor för. Jag kan absolut förstå varför det ingår vissa moment av press och stress, moment som kan påvisa om jag har potential att bli en bra präst. Men betoningen bör ligga på POTENTIAL då jag inte är färdig utbildad när jag går igenom antagningen. Dessutom bör hela processen genomsyra av medmänsklighet och empati.

Frustrerad över att debatten tydligen inte kan stå på egna ben, att den måste sammankopplas med ett annat ämne. Men också frustrerad över hur biskopen pratade med och om Ulrika i dokumentären, som om hon var mindre vetande. Varför? Vad har hon gjort för ont? Frustrerad över likheten i behandling, i avsaknaden av svar. Att bli refuserad må vara en sak men att inte veta varför, att inte få möjlighet att helt och fullt förstå är en helt annan. Det är helt enkelt orättvist. Till och med i en ”vanlig” rekryteringsprocess har jag rätt att fråga varför jag inte fick tjänsten. Borde då inte kyrkan vara mer tillmötesgående och villig att förklara sitt Nej så att den refuserade har en chans att bearbeta, förändra och/eller gå vidare? Jag tycker åtminstone det.

Samtidigt är jag glad över att ytterligare en vågade berätta, vågade stå upp för sig själv och vågade trotsa kyrkan genom att inte låta sig kuvas till tystnad.

”Ibland måste vi bara släppa taget”

Igår läste jag en artikel om Felicia Feldt i Huddinge församlingstidning Pax (sidan 10-12, nummer 1 2017). Hela numret av Pax handlar om förlåtelse och Felicia pratar om relationen med sin mamma, Anna Wahlgren. Hon berättare hur det vara att växa upp som barn till den kända författaren, om det som vara bra och det som var dåligt. Hon skriver också att hon länge sökt försoning men sin mamma men till slut insåg att ”ibland måste vi bara släppa taget”. Vidare säger hon att förlåtelse och försoning inte är samma sak för henne. Att förlåta kan du göra själv men försoningen kräver två eller fler villiga parter. Genom att släppa taget och också förlåta sig själv är hon idag mer harmonisk, samtidigt har hon inte stängt dörren för en eventuell försoning med sin mamma. Men den är inte längre nödvändig.

Jag tror att det ligger mycket i det Felicia säger, ibland måste vi helt enkelt bara släppa taget. Personligen tror jag att alla relationer kräver jobb men de kräver också ömsesidighet; att alla inblandade är engagerade, åtminstone vill ungefär samma sak med relationen och är öppna för att kommunicera och mötas. Saknas en eller flera av dessa saker kommer relationen med största sannolikhet att bli skev. Den kanske inte avslutas men en eller flera av de inblandade blir troligen med tiden missnöjda. Det i sig skapar inte goda och hälsosamma relationer. När detta uppstår kan och bör vi till och med välja att prata med varandra men ibland går det helt enkelt inte och då tror jag att det är som Felicia skriver, vi måste bara släppa taget då. Anledningen till det är att vi måste förlåta oss själva, tillåta oss själva att leva vidare, att inte älta. Det mår ingen bra av, allra minst vi själv. Att släppa taget är sällan enkelt, speciellt inte om relationen i fråga betyder något för oss. Men bara för att vi släpper taget betyder det inte att vi ger upp hopper, bara att vi gör det som är bäst för oss själva här och nu.

Spiritgift

Idag kände jag att det var dags att öppna min Spiritgift som jag köpte på Harmoni Expo våren 2017. Jag tog med mig boxen ut på verandan. Där öppnade jag den, tände ljuset, hängde upp drömfångaren och tog några djupa andetag. Sedan läste jag mitt budskap och vilket budskap. Fantastiskt!

Foto: Sofie

Harmoni Expo våren 2017

Igår var mamma och jag på Harmoni Expo i Solna Hallen. Det är tredje gången jag går på mässan, första gången var i Liljeholmen för ungefär 10 år sen och andra gången var 2010. Efter upplevelsen hos Medstigar tidigare i år (läs mer: Varning! Medstigar och Häxans hörna) var jag något skeptisk till mitt besök på mässan. Samtidigt känner jag än starkare att jag vill utveckla och framförallt medvetandegöra min mediala förmåga så jag såg ändå fram emot mässan.

Jag hade två saker jag vill göra på mässan, det ena var att få Reiki och det andra att göra en aurafotografering. Reiki har jag bara testat någon gång innan men uppskattade så det kändes som att jag ville prova igen. Aurafotografering har jag gjort vid flera tillfällen och jag tycker att det är roligt att se hur min aura ser ut här och nu.

Vi kom till mässan runt halv elva och det var redan en hel del folk, mamma hade förköpt biljetter till oss så vi gick mer eller mindre rakt in. Sen strosade vi runt i första hallen och där träffade vi Förenade Reikiförbundet i Sverige

De erbjöd 10 minuter Reiki i stol för 50 kronor eller 15 minuter Reiki på brits för 150 kronor. Jag skrev upp mig för en 15-minuters behandling och fick vänta en liten stund. När det var min tur fick jag lägga mig på britsen och så blev jag insvept i ett par filtar. Sen var det två kvinnor som utförde Reiki på mig, ett par minuter in i behandlingen kände jag ytterligare ett par händer. Ganska omedelbart kände jag hur jag slappnade av och bara njöt av vilan, avslappningen och energiflödet. Jag hade även en intressant utomkroppslig erfarenhet. Efteråt pratade jag lite med en av kvinnorna, Catharina på Sunset Wellness. Hon var väldigt trevlig och uppmuntrande. Till saken hör att jag har lite smått funderat på att utbilda mig i Reiki. Men vi får se, jag har ännu inte bestämt mig 🙂

Efteråt fortsatte vi att gå runt i den första hallen och träffade på Spiritgift. Små, söta och vackra boxar som innehåller saker som kan hjälpa dig i den andliga utveckling. Vi köpta båda varsin box. Sedan var jag ganska törstig så vi tog en lite paus för att sedan ta oss an resten av mässan. Den första mässhallen är alltid trevligare. Det är lägre i tak och mjukare golv och på något vis en betydligt mer välkomnande miljö.

Vi tittade även runt efter någon som gjorde aurafotografering. Vi hittade en utställare i första rummet men det kostade en hel del och dessutom var det ganska lång väntetid. Så vi gick in i den andra mässhallen, en av gymnastikhallarna. Tyvärr ett rum utan matta och med högt i tak, jag uppskattar inte alls den salen. Men vi gick runt och tittade så smått och hittade ytterligare en utställare som gjorde aurafotografering. Det var ett bättre pris men en lång kö, vi ställde oss trots allt i kön. Men det verkade inte vara vår dag för skrivaren började strula för dem så de tog en paus och vi gick vidare. Mot slutet av den hallen träffade vi på en tredje utställare som gjorde aurafotografering, Ljusets Hjärta. Det var bara en dam före oss och allt gick smidigt och bra. Vi fick båda ett helkroppsfoto på vår aura och en tolkning/läsning. Budskapet jag fick var fint och stärkte min känsla kring min egen medialitet. Vi tittade klart i den andra mässhallen och sen gick vi därifrån.

På det hela taget var det ett par trevliga timmar och jag gick hem trött men stärkt i mig själv!

Varning! Medstigar och Häxans hörna

Sommaren 2015 hittade jag till Häxans hörna (läs mer: Medstigar) i Berg. Den lilla butiken på huvudgatan var tilltalande och ägarinnan verkade trevlig. Utöver sin butik erbjöd hon även ett antal tjänster i form av tarotläsning, healing m.m. Eftersom jag alltid har varit intresserad av den typen av andlighet eller energier bestämde jag mig för att boka in mig på healing. Det var en omtumlande och intressant upplevelse (läs mer: Healing – en omtumlande upplevelse). Jag upplevde det som om Carina, som driver Medstigar och butiken Häxans hörna var både lyhörd och omtänksam. Hon kändes seriös. Jag gjorde en tarotläsning bara några veckor senare och var nyfiken på hennes terminskurser. Men kände mig inte helt redo, framförallt inte till att boka upp mig regelbundet under ett antal veckor. Under 2016 passade det inte heller för mig att boka upp mig regelbundet men jag var fortfarande nyfiken på hennes kurser.

I september förra året var jag på en av hennes kvällsaktiviteter, Budskapskväll med våra guider. Än en gång tyckte jag att upplevelsen på det stora hela var positiv. Men jag kommer även ihåg att jag inte var helt nöjd med lokalen och upplägget. Eftersom Carina pratade med varje deltagares guider så tog det tid, tid där vi andra egentligen inte deltog. Jag kommer även ihåg att jag var avvaktande under pausen och föredrog att hålla mig för mig själv. Något jag ofta gör om jag känner att det blir för mycket och/eller att jag behöver skydda mig själv.

Hur som, under hösten jobbade jag mycket med mig själv på grund av stress och kände att jag behövde en lugn plats att landa på. När jag tog del av Medstigars kursprogram för våren fastnade jag för Djupverkande energiresa. Det kändes som ett bra sätt för mig att slappna av samt återta min andlighet. Tyvärr hade jag fel!

Första tillfället var för två veckor sen och jag var hälsosamt skeptisk men samtidigt nyfiken. Eftersom jag alltid har uppskattat de privata sessioner jag har haft tänkte jag att detta trots allt borde bli bra. Men kvällen fortlöpte på ett udda sätt, dels fanns det ingen fast kursplan utan allt skedde utifrån vad guiderna eller energierna berättade för vår kursledare. För att exemplifiera (tror jag) hur energierna ständigt påverkar oss fick vi tidigt på kvällen tala om vem vi kände att vi var mest respektive minst lika med. Utav 6 personer kände en att hen var lik mig och fyra att de var minst lik mig. Jag kände mig väldigt utpekat, för efter övningen gick vi rätt och slätt vidare. Poängen var tydligen gjord!

Vi fortsatte med en vägled meditation och tidigt i meditationen omslöts jag av ett blått sken, något jag senare fick lära mig av min styvpappa betyder beskydd. Meditationen i sig gick bra men jag svävade iväg i min egen lilla värld och såg de andra på håll. Efteråt fick vi dela vad vi erfarit och fick eventuellt en kommentar på våra upplevelser. Men på något sätt kände jag att det hela tiden haltade, att det inte var helt hundra.

Kvällen avslutades och det andra kurstillfället var igår kväll. Jag var inte alls på humör och ville egentligen inte gå. Samtidigt hade jag sett fram emot kursen länge så jag gav mig av. Redan när jag kommer fram poppar ordet ”återhållsamhet” upp i mitt medvetande och jag inser att det är min hållning för kvällen. Jag behöver vara återhållsam och jag ville gärna vara lite ifred, delta på håll så att säga. Men det fick jag inte, de andra kursdeltagarna anlände ungefär samtidigt som mig och det var hej och hå på en gång. Vi började så snart alla var på plats med att dela om vi varit med om något sedan sist. Jag poängterade att jag återhämtar mig efter min operation och känner att jag behöver vara återhållsam. Jag fick till svar ”lugn och ro” fast inte faktiskt inte var det jag menade. Efter lite inledande prata om rotchakrat var det dags för kvällens meditation. En vägled meditation med trumma där vi skulle försöka gå tillbaka till våra tidigare liv, dvs regression. Till hjälp fick vi välja en runa från bordet, runorna låg upp och ned.

Samtidigt upplever jag att jag får hinkvis med blå färg över mig, färg som omsluter mig och skyddar mig. Jag känner också hur jag mentalt sätter upp en hand mot var och en av deltagarna samt kursledaren och säger Nej! Det springer även runt en hel del guider i rummet, guider som mest vill ha uppmärksamhet. När jag tar min runa ser jag ganska direkt ett drottningshuvud, ett kvinnligt soldathuvud och så blir jag halshuggen. Sedan dyker det upp ett brinnande slott. Synen kommer flera gånger och varje gång blir jag halshuggen. Jag försöker att ändå hänge med i meditationen och ger mig in i den skog som vi blir ledda in i. Där ser jag ett svart mörker samtidigt som jag hör kursledaren säga att vi inte ska gå in i mörkret. Det dyker upp en ljusstig som jag vandrar på och där får jag min nästa vision. Sedan känner jag att det blir för mycket så jag väljer att gå tillbaka och vila under resten av meditationen. Men trumman gör mig mest irriterad och det rör sig en massa energier och rummet och stundvis ser jag att det är fullt med guider.

Under hela tiden får jag fler och fler hinkar blå färg över mig och jag försöker att andas lugnt och landa här och nu. Men det går inte, till slut ber jag tyst i mitt huvud att vi ska avsluta. Tack och lov gör vi det. Men det slutar inte här, när vi är klara ska vi gå runt och berätta vad vi varit med om. När det är min tur frågar kursledaren mig om det var jobbigt och jag svarar att det var det och berättar vad jag var med om. Hon svarar med att en runa eller liknande kan ge starka bilder tydligt och att det kan räcka för att energierna ska kunna börja verka. Vidare frågar hon om jag är okej nu vilket jag svarar att jag inte är. Jag känner mig fortfarande omtumlad och som om det är för mycket rörelse i rummet. Efter att den sista deltagaren delat sin upplevelse rådfrågar Carina sina guider och får till svar att vi måste läka som grupp om vi ska fungera. Sedan riktar hon sin energi mot mig.

Jag blir ombedd att ta några djupa andetag och slappna av, något jag inte är vidare sugen på då jag helst vill krypa ihop och vila. Vidare menar hon på att energin går till personen snett mitt emot mig som sedan får min runa och ska meditera över den. sedan för personen ett grönt gasmoln som denne ska använda för att se med sitt tredje öga igenom. Allt för att hjälpa mig med mitt motstånd och hjälpa mig att läka. När den delen är klar undrar kursledaren om budskapet säger mig något vilket det inte gör, då får jag höra att ibland kan vissa känslor så som övergrepp eller dylikt vara så stor del av en att man har ett motstånd mot att släppa dessa. Mitt så kallade motstånd är mycket intressant för henne och hon vill jobba vidare med det efter pausen. Det går så långt att en av de andra kursdeltagarna tror att hennes upplevelse av rädsla är mina energier, fast jag inte ens känt rädsla.

När det äntligen blir dags för paus bestämmer jag mig för att det är dags för mig att åka hem. Jag säger hej då till Carina och åker, däremot är jag upprörd. Mycket upprörd. Men får stöd av mamma och hennes man som är kunniga på området. De både menar på att jag varit med om ett övergrepp, ett medialt övergrepp av en energi vampyr. Där och då känns allt så omtumlande att jag inte vet om jag håller med. Men efter ett par mail mellan Carina och mig är jag benägen att hålla med. Hon anser att det är bra att jag valt att avstå från kursen och jobba på mitt eget välbefinnande då de andra kursdeltagarna tog illa vid sig av mina energier” Visserligen beklagade hon men inte att jag blivit illa behandlad eller att jag kände mig tvungen att lämna utan att jag kände en sådan rädsla/motstånd. Hon har helt enkelt missförstått hela situationen och väljer att lägga allt det inträffade på mig, en kursdeltagare som väljer att lita på henne och att gå in i hennes vägleda meditation. En kursdeltagare som väljer att dela med sig av sina upplevelser och som säger ifrån när hon blir missförstådd av kursledaren själv. Jag tycker att det är helt makalöst, att jag ska behöva ta detta och utstå hennes anklagelser och att hon avsäger sig allt ansvar. Det tycker jag är både respektlöst och ansvarslöst. Jag kommer aldrig mer sätta min fot på Häxans hörna och rekommenderar definitivt inte Medstigars kurser!

Så här beskriver Medstigar kursen: Denna kurs koncentrerar sig på djup meditativ avslappning och healing. Vi arbetar med kristallernas läkande kraft i ett nära samarbete med ditt andliga team. Du lär dig öppna upp för en energirörelse som härstammar från Venus. Vi använder oss av denna frekvens för att läka vårt eget och varandras innersta samt våra ytterst kroppsliga förnimmelser. Detta sker genom healing och energimobilisering. Du får ökad kunskap om chakrasystemet och hur du kan använda dig av denna kunskap på flera olika plan. Du lär dig hitta knytpunkter i det förgångna genom regression, vilket innebär att dina medvetna tankar förskjuts till det omedvetna och på så sätt ökar din förståelse för själens resa och själens bagage med ny kunskap vilken hämtas ur det förgångna. Du lär dig att vägledas av änglarna och däri ta del av det gudomliga ljuset med utgångspunkten i ditt eget hjärta. Vi arbetar med aurans färgspektra och änglarnas svar på dina frågor vilket sker genom kanalisering och energiavläsning. Vi utvecklar vår kontakt med ärkeänglarna och lär oss känna skillnad på energier av olika slag. Du utvecklar den klarkännande själen!
*Samtliga kurser innehåller och har sin grund i meditation.

Mysteriemässa i St Olai kyrka

Idag var N och jag på Mysteriemässa i St Olai kyrka. Mässan är baserad på Ingmar Johánssons Mysterium – En mässa om livets insida (1995). Jag fastnade för Ingmar Johánsson musik för ett antal år sedan och lyssnar gärna på hans musik, speciellt Mysterium. Tidigare har jag skrivit om en av mina favorit psalmer Du är en bön av Ingmar Johánsson,

Mässan gästades av Ingmar Johánsson själv som framförde all musik. Till hjälp hade han en kör, två musiker och självklart oss besökare som uppmuntrades att sjunga med. Det var uppfriskande att aktivt kunna delta i mässan och jag insåg hur många av låtarna som har fastnat både i själv och hjärta. Jag önskade till och med att hela kyrkan hade brustit ut i än mer lovsång än vad vi gjorde, att vi hade sjungit ut vår glädje och deltagit utan tankar på pinsamheter eller sångröst. Men, men… Drömma kan man alltid göra!

Hur som var mässan välbesökt och det syntes att flera av besökarna var bekanta med musiken. Mässan gjorde mig gott och, som sagt, jag insåg hur mycket jag tycker om flera av sångerna från Mysterium. Det är tur att hela skivan finns på Spotify!

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: