Prästkandidat eller inte…

2011 skrev jag bloggen Har du funderat på att bli präst i Svenska kyrkan?. Ett inlägg som var både befriande och svårt att skriva. Befriande för att jag fick möjlighet att lätta mitt hjärta men samtidigt svårt för att det kändes som om jag stängde alla dörrar till Svenska kyrkan (åtminstone till att bli präst). Innan jag valde att publicera inlägget försökte jag att få det publicerat men anonymt. Jag försökte med flera stora dagstidningar samt Kyrkans Tidning men inge var intresserad. Orsaken var hela tiden att jag ville vara anonym och anledningen till att jag ville vara anonym var att jag vill ha en chans att gå igenom antagningsprocessen en gång till. Men alla dessa nej sporrade mig till att istället publicera min text här. Jag ville trots allt få ut den och det är jag glad för idag. En av de saker jag har flest träffar på här på min blogg är just antagningen till prästkandidat i Svenska kyrkan.

Ibland är det svårt att tro att det snart gått 7 år sedan jag fick mitt Nej av biskop Eva Brunne. Det heter att tiden läker alla sår och så är det nog. Men det finns också saker eller händelser som river upp sår. För en tid sedan tipsade mamma mig om SVT dokumentären Vid sidan av vägen. Den handlar om Ulrika Nätterdal, om hennes avslag till att bli antagen prästkandidat efter flera års teologistudier och om hennes adhd-diagnos. När jag såg dokumentären blev jag arg, ledsen och frustrera.

Arg över kyrkans agerande men också arg över att när någon väl tar i ämnet antagningsprocessen till prästkandidat i Svenska kyrkan så är det i samband med en adhd-diagnos. Jag vill inte på något sätt förringa Ulrikas upplevelse, hennes erfarenhet av Svenska kyrkan är lika levande och verklig som min. Men jag anser än idag att antagningsprocessen måste uppmärksammas i sin helhet och kyrkan måste ta större ansvar. Att ha en dröm, känna ett kall, att önska något av hela sitt hjärta och sedan bli nekad är en stor sak. Oavsett vem du är som person! Jag har träffar och pratat med flera som har blivit nekade vid antagningskonferensen. Alla har reagerat olika men alla har reagerat. Det har dessutom tagit tid att gå vidare och att acceptera kyrkans dåliga behandling. Jag tror inte att någon vill känna att de inte längre är välkomna, att de blir utkastade med diskvattnet. Men det är just så många av oss bli behandlade. Det värsta är att våra studiekamrater inte längre vill umgås med oss, de som har blivit antagna är rädda att på ett eller annat sätt drabbas om de umgås med någon som blivit refuserad av kyrkan.

Ledsen just för att det rev upp ett gammalt sår men också ledsen över att det inte finns en offentlig debatt kring antagningsprocessen. De flesta vet inte ens vad som krävs för att bli präst i Svenska kyrkan, än mindre vilken press och stress denna process utsätter människor för. Jag kan absolut förstå varför det ingår vissa moment av press och stress, moment som kan påvisa om jag har potential att bli en bra präst. Men betoningen bör ligga på POTENTIAL då jag inte är färdig utbildad när jag går igenom antagningen. Dessutom bör hela processen genomsyra av medmänsklighet och empati.

Frustrerad över att debatten tydligen inte kan stå på egna ben, att den måste sammankopplas med ett annat ämne. Men också frustrerad över hur biskopen pratade med och om Ulrika i dokumentären, som om hon var mindre vetande. Varför? Vad har hon gjort för ont? Frustrerad över likheten i behandling, i avsaknaden av svar. Att bli refuserad må vara en sak men att inte veta varför, att inte få möjlighet att helt och fullt förstå är en helt annan. Det är helt enkelt orättvist. Till och med i en ”vanlig” rekryteringsprocess har jag rätt att fråga varför jag inte fick tjänsten. Borde då inte kyrkan vara mer tillmötesgående och villig att förklara sitt Nej så att den refuserade har en chans att bearbeta, förändra och/eller gå vidare? Jag tycker åtminstone det.

Samtidigt är jag glad över att ytterligare en vågade berätta, vågade stå upp för sig själv och vågade trotsa kyrkan genom att inte låta sig kuvas till tystnad.

Överväldigad av känslor

Just nu känner jag mig alldeles överväldigad av mina egna känslor. Jag är förälskad eller kanske till och med kär, hur vet man när det ena går över till det andra?
Jag känner mig glad, upprymd och övervinnlig men samtidigt otroligt sårbar. Hur går det ihop?
Det är som om jag kan göra allt, framtiden är ljus och fylld av kärlek men det känns också som om bubblan kan spricka när som helst. Som det bara är en illusion som är för bra för att vara sann. Varför känns det så?

Jag tror att mycket av det bottnar i tidigare erfarenheter men också i mitt nya sätt att se på relation. Jag vill inte äga någon, jag vill inte ge allt till en person men samtidigt vill jag dela mitt liv, mina tankar och erfarenheter. Allt det går att få men det krävs tålamod och kommunikation, massvis med kommunikation på alla olika sätt. Det är inte lätt men det är ingen relation som är lätt oavsett hur förälskad eller kär jag är. Att dela om en bara en liten del av sig själv med en annan människa kräver något av mig och av den andra personen. Det kan vara tid eller ärlighet men också känslor och energi. Jag har insett att jag blir förälskad väldigt lätt och att den tiden är ganska kritisk för mig. På bara ett par veckor känner jag om jag vill ge mig in i något på riktigt eller om jag bestämmer mig för att hålla personen på armslängds avstånd. Detta är dock en balansgång då personen ifråga kanske känner annorlunda. Jag borde kanske ge mer av min tid men jag har inte ro att göra det. Om du vill vara med mig, visa det om inte låt mig gå. Fritt översatt från ett citat på Facebook som jag tycker är underbart. För så känns det. Om personen ska passa mig måste även han vara villig att ge av sin tid och sina känslor. För det är så viktigt för mig att känna en grundtrygghet inte bara i mig själv utan i personen, för då känner jag mig oövervinnlig oavsett avstånd.

Jag tror även att andra saker spelar in, som att jag åker till Florida om lite mer än en vecka. Där ska jag träffa vänner jag inte sett på ca 17 år. Jag ser fram emot det men är lite nervös. 17 år är en lång tid. Dessutom har jag påbörjat en annan resa, en inre resa där jag bland annat vill göra upp med Svenska kyrkan och min kallelse till att bli präst. Men det finns mer, jag vill återigen hitta min grund trygghet och känna att jag kan vila i den. Att jag är okej med mig själv, med den sprudlande person jag är. Att känna att vi är alla unika och det är okej, jag är jag och huvudsaken är att jag älskar mig själv. Jag är på god väg men att känna sig oövervinnlig som 20-åring är inte samma sak som 30-åring. Livet har lärt mig både ett och annat, både bra och mindra bra. Jag har fått mina törnar men har ändå rest mig, nu tänker jag visa världen och framförallt mig själv att jag kan mer än överleva. Jag kan leva och jag ska leva.

%d bloggare gillar detta: