Har du funderat på att bli präst i Svenska kyrkan?

Då bör du fundera på vem du är och vem du vill vara. Är du för anonym, ambitiös eller tydlig och bestämd är risken stor att du inte blir antagen som prästkandidat. Hur som behöver du ett enormt tålamod och mycket tid till ditt förfogande när du väl bestämmer dig för att du vill följa ditt kall och bli präst.

Antagningsprocessen är lång och krävande och i mångt och mycket är du livegen under hela tiden. Det hela börjar med att du tar kontakt med stiftsadjunkten i ditt stift och berättar att du vill bli präst. Redan här kan du stöta på motstånd, det är inte säkert att stiftsadjunkten svara på dina mail eller telefonsamtal. När du har fått kontakt med stiftsadjunkten träffas ni troligtvis för ett möte. Efter mötet får du veta om stiftsadjunkten anser att du är redo att skicka in en intresseanmälan till stiftet. För att få ett godkännande krävs att du är väl förankrad i din egen tro, i Svenska kyrkan och i en församling. Oftast sägs det att du ska ha varit engagerad i en församling i minst tre år. Ett engagemang som självklart ska fortsätta under studietiden.

Om stiftsadjunkten ger ett ok får du tillgång till intresseanmälan. Intresseanmälan ska vanligtvis vara stiftet tillhanda i början av året och den innehåller personuppgifter, familjeförhållanden, utbildning efter grundskola, arbetslivserfarenhet, kyrklig erfarenhet, erfarenhet av samhällsliv och föreningsarbete. Till det ska du även berätta om dig själv, dina fritidsintressen, varför du vill bli präst och vilket yrke du kan tänka dig om du inte blir präst. Du ska även ange tre referenser varav en ska vara präst och skriva ett rekommendationsbrev.

När intresseanmälan är färdig ska den skickas in till stiftets biskop. Sen är det bara och vänta på besked om gruppraktik. Gruppraktiken är förlagd under sommaren och pågår i fyra veckor tillsammans med andra sökande. Hur gruppraktiken blir beror helt och hållet på i vilken församling du hamnar. Det kan vara den bästa tiden i ditt liv, den kan vara helt okej eller så kan det vara både besvärligt och jobbigt. Det finns handledare som inte riktigt har förstått sin roll som handledare, som tror att det handlar om att förtrycka, kränka och vara allmänt otrevliga och fyrkantiga.

Om du klarar dig igenom gruppraktiken med bibehållet förtroende för Svenska kyrkan är det dags att gå igenom ett antal andra samtal. Samtal som kan genomföras både innan, under och efter gruppraktiken. Till dessa samtal hör en utvärdering av en präst med terapeututbildning, ett teologiskt samtal med en präst samt ett personligt samtal med biskopen. Dessa samtal, precis som gruppraktiken, syftar alla till att bedöma din lämplighet som präst.

När gruppraktiken och samtalen är genomförda är det dags för biskopen att samla all information för att sedan fatta ett beslut om dig. Om du antingen får ett Ja eller ett Nej till att bli antagen prästkandidat.

Det är här det absurda i hela processen kommer in. Biskopen ska nu fatta ett beslut om den yttre kallelsen (kyrkans och församlingens kallelse) stämmer överens med din inre kallelse. Med andra ord om du i det yttre anses lämpad som präst. När biskopen bestämt sig får du besked på ett eller annat sätt (troligtvis via brev eller ett personligt möte). Får du ett Ja är det klart, du kan gå vidare mot att bli präst. Får du däremot ett Nej är dina möjligheter att bli präst stängda i fem år. Det betyder att du är välkommen att lämna in en ny intresseanmälan och, om du får, gå igenom en ny prövning om fem år. Tillsammans med ditt svar, oavsett om det är positivt eller negativt, får du en motivering. En motivering som sällan går att förstå och som ofta är subjektiv. Det är inte heller ovanligt att det handlar om dig som person snarare än om din kompetens när det kommer till prästyrket.

Motiveringarna kan handla om att du är för anonym, för ambitiös, arg, fyrkantig, ytlig eller att du är för nykristen. Om du sedan vill få en mer utförlig förklaring till ditt negativa besked är det svårt att få svar. Stiftsadjunkten lutar sig mot sekretessen och säger att det inte går att berätta vem som sagt vad. Vilket oftast inte ens är intressant, det intressanta för dig är att veta vad som sagt inte av vem. Då får du istället höra att det finns frågetecken men inte vad dessa frågetecken innebär. Det spekuleras och hänvisas till känslor, inget konkret kommer fram och du går från mötet med fler frågor än svar. Det enda du kan vara säker på är att du inte kan försöka igen på fem år och att du måste jobba hårt med dig själv, gärna gå i terapi eller åtminstone själavård och fortsätta ditt engagemang i kyrkan och församlingen. Du ska fortsätta hålla kontakt med stiftet och du ska visa konkret vad du har åstadkommit. Om du sedan har tur får du gå igenom hela antagningsprocessen igen med ett Ja som utfall. Det positiva i det hela, enligt stiftsadjunkten, är att du inser att det var bra för dig att vänta i fem år och att biskopen hade rätt. Kyrkan har nu format den typen av präster som de vill ha i tjänst

Frågan är dock om den typ av präster som kyrkan formar än den typ av präster som kyrkan behöver och om det är den typ av präster som kyrkans medlemmar, du och jag, vill möta i församlingen. Jag tror inte det utan jag tror att hela Svenska kyrkan måste se över sin antagningprocess och att Svenska kyrkan måste lära sig att bemöta de sökande med respekt. Under hela processen får du höra att alla inblandade vill ditt väl och ja, det stämmer säkert så länge du får ett Ja. Får du däremot ett Nej så är det inte längre ditt väl som står i fokus utan kyrkans väll.

Skärpning, det är dags att Svenska kyrkan inser att vi lever i 2000-talet inte på medeltiden.

Som du säker förstår har jag gått igenom denna process i ett av Sveriges 13 stift. Jag kände ett starkt inre kall men det mesta av mitt kall och av min personlighet försökte stiftsadjunkten, min handledare eller andra inom Svenska kyrkan ta död på. Att få ett Nej må vara en sak men att bli behandlad som livegen, att bli kritiserad för den person jag är och att ständigt få höra kommentarer som ”Du måste ta ansvar för vilken typ av praktikant du vill vara”, ”Välj dina strider” och ”Du måste ta ansvar för dina känslor” är inte roligt. Jag är glad att jag är stark i mig själv, att min familj och mina vänner har stöttat mig. För det är i alla fall en sak Svenska kyrkan inte gör i något skede av antagningsprocess. Framförallt om de inte vill ha dig som präst. Att vi är flera som till och med har begärt utträde ur Svenska kyrkan utifrån hur respektlöst vi har blivit behandlade under antagningsprocessen verkar inte ens bekymra kyrkan. Inte heller det faktum att det inte bara är vi som går ur utan även våra familjer och vänner Hur kommer det sig? 

Jag säger det igen, skärpning, det är dags att Svenska kyrkan inser att vi lever i 2000-talet inte på medeltiden.

Om du känner igen dig och vill dela med dig av din erfarenhet vore jag tacksam. Skriva en kommentar på inlägget så hör jag av mig. Du ska veta att du är inte ensam, vi är fler som blivit illa behandlade.

Obs! Antagningsprocessen varierar något mellan stiften och detta handlar framförallt om Stockholm stift.

Annonser

12 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Annika
    Sep 04, 2011 @ 12:41:55

    Jag som mamma tycker att det var fruktansvärt att se hur du förändrades under antagningsprocessen.
    Det var som om du hade hamnat i en sekt och var tvungen att utplåna dig själv och bli någon du inte var.
    Jag är glad att du fick nej även om det kanske inte var en upplevelse du ville ha, idag har vi fått tillbaka den glada och självsäkra Sofie under processen var det en lågmäld, kuvad och pressad Sofie vi såg.

    Gilla

    Svara

  2. Emelie Melin
    Sep 04, 2011 @ 14:19:55

    Håller inte med dig Sofie, kanske är det olika i olika stift dock (jag har aldrig sökt till Stockholm). Detta är inte överenstämmande med min bild av hur antagningsprocessen för präst går till . Jag upplevde att jag utvecklats både personligt och professionellt. Tråkigt att du känner det såhär, men det känns ändå som att du växt och blivit starkare och gladare som individ sedan det negativa beskedet och det är väl det viktigaste! Kram, Emelie Melin

    Gilla

    Svara

    • Sofie
      Sep 04, 2011 @ 18:10:50

      Emelie, självklart kan vi alla uppleva processen olika men jag har svårt att förstå hur du på fullaste allvar kan tycka att det viktigaste är att jag ”växt och blivit starkare och gladare som individ”. Du tycker alltså att jag ska vara glad att kyrkan behandlade mig illa för det gjorde att jag blev gladare? Inser du hur mycket smärta det också har varit, hur mycket jag grubblar över varför? Hur dem har krossat en dröm utan att ge mig ett bra skäl? Det är lätt för dig att säga att det hela har slutat bra när du inte gått igenom samma sak. Sofie

      Gilla

      Svara

  3. JK
    Sep 04, 2011 @ 15:41:56

    Även som icke-kristen tycker jag hela antagningsprocessen är mycket märklig och godtycklig. Ingen seriös utbildning gör på liknande sätt. Efter att personer efter nästan hela utbildningen är klar slänger ut folk utan att ge en vettig orsak.

    Tragiskt

    Gilla

    Svara

  4. Oscar
    Sep 17, 2011 @ 18:23:34

    Jag har precis börjat att studera religionsvetenskap i Uppsala med målet att bli präst. Jag har ännu inte tagit kontakt med något stift eftersom jag först vill fokusera på studierna och se om jag klarar av dem, innan jag kan åta mig mer ansvar. Jag får ont i magen när jag läser din beskrivning – själv så kommer jag från ett ateistiskt hem och jag blev kristen för tre år sedan. Jag har ingen ingen direkt erfarenhet av Svenska Kyrkan förutom att jag delas deras tro och att jag gärna besöker kyrkor för att finna ro och lugn. Jag måste involvera mig i någon församling illa bums med tanke på att det kan krävas minst tre års erfarenhet av församlingsliv. Jag är rädd för att jag kommer behöva gå igenom samma resa som dig – även om jag inte fullt ut kan förstå hur jobbigt det måste ha varit så kan jag själv förstå hur oerhört tungt det måste kännas att få ett nej. Jag hoppas du kan gå vidare, kanske söka igen när du är tillåten, eller att du kanske kan använda ditt religiösa intresse inom något annat område, kanske börja forska? Tack för att du berättade om dina erfarenheter, det känns som om jag plötsligt insett allvaret i situationen och vad som kommer krävas och det är en ovärderlig men ruskig insikt.

    Gilla

    Svara

    • Stefan
      Sep 21, 2011 @ 11:37:57

      Det som du måste göra illa bums är kanske inte att engagera dig i en församling utan det är att ringa det stiftet du har valt för att påbörja processen. För de kräver att du ska ha gått Svenska Kyrkans Grundkurs idag, det är egentligen bara om du läser på Johannelunds teologiska högskola du inte behöver gå den.

      Så ta kontakt med stiftet så kan de förklara för dig hur du ska gå vidare så du inte läser en massa kurser åt fel håll så att säga. Tänk också på att man inte måste söka till stiftet där man bor och att i många fall så är Stockholm stift väldigt tufft att söka till.

      Gilla

      Svara

    • Sofie
      Sep 21, 2011 @ 18:58:51

      Stefan har rätt Oscar, däremot är det viktigt att ha en församling bakom sig. Det kommer troligtvis alla stift berätta för dig. Dessutom är det som Stefan säger, du behöver inte söka till stockholm om det var det du hade tänkt dig. Stockholms process ser annorlunda ut och det är tuffare i Stockholm. Stift som har rykte om sig att vara trevliga är framförallt Härnösand men även Karlstad och Västerås. Lycka till!

      Gilla

      Svara

  5. BrJ
    Feb 23, 2014 @ 22:29:55

    Vet inte om du fortfarande vill prata om din situation. Men jag har också gått igenom en antagningsprocess med negativ utgång i Svenska kyrkan… Inte för Stockholms stift utan ett annat. Du får gärna skriva en rad till mig om du vill.
    Guds frid!

    Gilla

    Svara

  6. Agge
    Jun 22, 2016 @ 11:49:33

    Får man komma in här 2016?
    Har liknande erfarenhet från Strängnäs, då var det rekryteraren som, efter några månader, visade sig inte gilla mig helt enkelt. Jag fick en olämplig handledare som skrev en övervägande negativ rapport. Men – så här efter några år – inser jag att Gud faktiskt är med i allt och att jag fått ovärderliga insikter. Det ÄR en hemsk upplevelse för man har lämnat ut så mycket av sig själv, och jag tycker fortfarande att det är korkat att man inte får söka till något annat stift inom 5 år, där man kanske passar bättre.

    Men ödmjukhet, denna bristvara idag, är en andlig gåva som vi behöver! Det KAN kanske vara så att antagningsgruppen gjorde rätt bedömning, att det låg något i vad de sa? Det KAN kanske vara så att de ville dig väl, trots att det gjorde ont just då?

    MEN jag håller verkligen med om att man bör få tydliga skäl, bli bemött med respekt och omsorg och vägledning i hur man kan gå vidare. Glöm inte att det viktigaste är att vara älskad av Gud, betyda något för andra och att de flesta i en församling inte är präster – men är lika viktiga! Blomma i dina gåvor, din personlighet – det finns många arbetsuppgifter att fylla. Och 5 år är inte en evighet.

    Gilla

    Svara

    • Sofie
      Jun 22, 2016 @ 13:07:46

      Självklart är det bra med lite ödmjukhet men att bli så avfärdad av biskopen är inte mänskligt och inte värdigt kyrkan. Det gick så långt att jag gick ur Svenska kyrkan då jag inte längre tror på dess hierarkier och dess maktstruktur. Min tro på Gud kan de aldrig ta ifrån mig men min tro på själva kyrkan och dess lekmän har de skadat för en lång tid framöver och så är det bar. Det är inte bara vi som kandidater som bör lära oss ödmjukhet utan även kyrkans lekmän!

      Gilla

      Svara

  7. elisabeth holmberg
    Mar 29, 2017 @ 17:25:58

    detta låter fasansfullt, att inte titta på människan i första hand, vilken person hon eller han kan vara. Det gör man i övrigt i samhället och i många andra utbildningar. Att bli behandlad som en skit ska man inte behöva ta för att bli präst.
    Nu förstår jag bättre varför präster kan verka kalla och frånvarande, det är ju naturligt olika men jag var med om att bli behandlad illa av en präst, jag som en församlingsbo” när jag ville berätta en kort händelse om den vackra tavlan ”Marie bebådelsedag av Leonado da Vinci, på söndagen Marie bebådelsedag, jag blev erbjuden av en kvinnlig präst att berätta om bilden som jag såg på Uffizierna i Florence, jag kom till kyrkan, jag hade aldrig väntat mig att den prästen som tog
    emot mig när vi skulle gå igenom predikan som prästen håller i, samt musiken,
    prästen såg ut som jag skulle terrorisera hela församlingen och att jag hade ont uppsåt i tankarna, han menade att jag skulle styrka det mycket av texten.
    Jag strök mycket av texten, men det jag läste föll ändå i god jord av många i
    kyrkan, prästen, kyrkoherden kom efter en lång stund och satte sin hand i min
    nacka och rörde om i mitt hår ordentligt och menade att det, var ju bra det jag hade läst.
    Att man skall tycka det är OK som en församlingsbo, kan jag inte göra, jag har
    ändå undervisat i Bild; teckning och målning kvällstid genom sensus studieförbund, så någon respekt bör ändå finnas.
    Detta är bara en kort redogörelse för hur man kan tappa lusten och tilliten till
    en person man haft som präst, och som någon sade till mig långt tidigare;
    jag kände honom innan han var präst och han var alltid så glad och skojade
    ofta, men så fort han fick på sig prästrocken blev han en helt anan person.
    Jag är ledsen att jag har läst denna spalt, men jag varse något jag ej visste om,
    men som jag nu har förstått. Jag har lite tappat lusten att gå i kyrkan,
    jag går nog hellre i skogen, där GUD har skapat att det vackra.

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: