Att läka tar tid

Tänk att det kan ta så lång tid att läka vissa sår. Att vissa händelser och erfarenheter skär djupare än andra. I höstas gjorde jag en abort (Läs inlägget) och jag inser att det fortfarande gör ont. Jag börjar ofta gråta när jag hör, ser eller läser om någon som är gravid. Jag kan komma på mig själv med att undra hur det hade varit om jag var höggravid (bebisen skulle ha kommit nu i sommar). Samtidigt är jag lättad att jag gjorde det val jag gjorde då mannen som var pappa till barnet inte var något att ha. Han skulle dessutom med största sannolikhet ha gjort mitt och barnets liv till ett rent helvete. Inget barn ska behöva gå igenom det!

Det som däremot är tråkigt är att jag har svårt att inleda ett nytt förhållande. Någonstans har jag svårt att lita på en man, att tro på det han säger och att känna att han menar det. Samtidigt är det inte konstigt med tanke på vad som hände. Att utsättas för en narcissist är inte enkelt och det sätter sina spår. Att, om än för en kort period, ständigt och jämt får höra att man gör fel och är fel sätter sina spår. Jag vill gärna våga tro på kärlek men det är svårt. Det resulterar i att jag känner mig ledsen och osäker, jag vill ha någon form av garanti men det kan jag inte få. Vi kan aldrig ge varandra garantier när det kommer till relationer.

Problemet är att jag inte riktigt vet vad jag ska göra? Hur jag ska komma igenom det här!

Annonser

Å där står jag som kvinna med skulden

Det finns vargar i fårakläder på de mest underliga ställen på denna jord.
Tyvärr hade jag oturen att träffa en av dem i höstas. Han var charmig, uppvaktande och social. På bara ett par veckor var jag fast och han hade lovat mig guld och gröna skogar. Men drömmen sprack illa kvickt. Vi använde inte kondom eftersom han så gärna vill ha ytterligare en chans att få en familj, att få vara pappa på riktigt. Jag var naiv nog att gå på snacket då jag själv har längtat efter barn.

Det han dock inte hade räknat med var att jag skulle bli gravid på en gång. Redan innan jag säkert visste att jag var gravid började problemen. Jag var I USA på semester och vi tjafsade mycket över nätet, vad jag en sa blev det fel. Inget dög för honom och jag blev gång efter annan anklagad för att jag inte var tillräckligt trevlig och kärleksfull. Vilket gjorde att jag försökte än mer, när det var jag som satt i rädd och ensam i USA och misstänkte allt starkare för var dag som gick att jag var gravid.

Väl hemma i Sverige gjorde jag ett graviditetstest (det var en lördag) och beskedet var positivt. Min värld rasade samman och jag visste inte vad jag skulle göra. Mannen i fråga befann sig i Amsterdam för att festa vilket mer eller mindre betydde att vi hade kommit överens om att inte höras av på hela helgen.

Jag valde trots det att messa och berätta att jag var gravid, responsen var positiv men inte överlycklig. Dessutom uppstod det återigen en konflikt och på måndagen var jag i upplösningstillstånd. Efter mycket om och men ringde han från Amsterdam och vi pratade en stund. Detta fick jag dock äta upp senare när han påstod att samtalet hade kostat honom 500 kronor.

Jag ville väldigt gärna ha barnet men fick inget klart besked från honom, han menade på att han skulle vara en skurk oavsett om han ville att jag skulle behålla barnet eller göra en abort. Jag stod ensam med ett livsviktigt beslut och kände mig inte bara ledsen utan lurad.

Helgen därpå var jag hemma hos honom för att prata igenom det hela. Samtalet var inte bra men inte heller dåligt, däremot var det ganska klart att vi såg olika på vad det innebär att vara en familj. Men fortfarande ville han inte berätta för mig vad han ville. Kvällen fortledd, vi satt och tittade på TV och jag funderade på att åka hem. Han bodde en bit ifrån Stockholm. Han bad mig att stanna men när vi skulle sova blev jag återigen ledsen. Hela situationen kändes hopplös och den charmiga man jag föll för var som bortblåst. Det hela urartade och efter många hårda ord från oss båda slänger han ur sig att han vill att jag ska åka hem och att han vill att jag gör en abort. Klockan är nu halv fyra på morgonen och jag har en bilresa på en och en halvtimme hem. Jag börjar klä på mig för att åka och han fråga om jag tänker göra aborten, jag svarar honom att det får han se och då hotar han mig och hans ofödda barn. Sedan går han in och lägger sig, jag går in för att säga ett par väl valda ord till honom men när han vägrar att titta på mig. Jag nyper honom i näsan och han flyger upp på alla fyra och hotar mig med knytnäven. Jag ser honom i ögonen och säger att jag inte är rädd för honom. Det var det sista vi såg av varandra.

En vecka senare, när jag är inne på SÖS för att göra en medicinsk abort hör an av sig och kräver att få veta hur jag mår. Efter mycket om och men svarar jag honom men samtalet spårar än en gång ur. Ett samtal som enbart förs över mail. Detta var i slutet av november förra året och sedan dess har vi inte haft kontakt.

Då vi umgås i samma bekantskapskrets och har gemensamma bekanta och vänner har jag valt att inte berätta något. Trots allt känner jag mig naiv och lurad, jag känner också hur jag blir dömd för det som har hänt. Mannen ifråga är en socialt kompetent person och det finns flera som har valt att tro mer på honom än på mig. Det dessa personer inte vet är att han har en narcissistisk personlighetsstörning och att jag ska vara glad att jag kom så pass lindrigt undan som jag gjorde.

Vissa dagar gör det ondare än andra, att jag har förlorat honom gör inte ont men att behöva göra en abort, att själv få ta konsekvenserna och att dessutom bli dömd för det gör ont. Det gör också att jag har svårt för att lita på människor idag. Jag har varit på en och annan date men känner samtidigt att jag inte riktigt släpper någon inpå livet, att jag inte riktigt litar på någon. Det gör ont och det är även svårt att erkänna. Minst lika svårt som att skriva detta!

2013 – året då jag vågar

När jag var på väg till jobbet hade jag Spotify i hörlurarna och nära Sara Varga och Spring för livet dök upp började jag fundera. Mitt i sången sjunger Sara:

Du skadade hela mitt väsen
Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på  hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel
För hela texten: http://svenskalyrics.se/sara-varga-spring-for-livet/#ixzz2HN2Z6sZ0

Jag kände igen mig så väl och insåg hur lätt det är att skada hela någons väsen genom att konstant klaga och säga att personen alltid gör fel. Det värsta är att det gör att man inte känner sig hel och det kan ta år att bygga upp det som någon annan har brutit ner. För mig handlar det om flera saker och det gör mig ibland både ledsen och arg, dessutom får det mig att tvivla på mig själv.

Så jag insåg att jag ska sätta en etikett på 2013 – året då jag vågar!
Visst, det är svårt att bygga upp något som är trasigt eller förstört men det är inte omöjligt. Det är inte omöjligt att gå vidare, att bygga något nytt och att våga.

För lite över två år sen talade Svenska kyrkan om för mig att jag inte inte dög, att jag var arg, fyrkantig och oempatisk. Något jag själv inte tycker stämmer, men ändå hör jag den där lilla rösten då och då. På många sätt har jag bearbetat det som hänt och valt att gå vidare, det finns en annan plats i livet för mig. Men samtidigt finns det där, det är en del av mig och det gör ont. Rösten poppar inte upp lika ofta idag som för något år sen men det visar ändå hur läng tid det tar att läka, att bygga nytt och at våga gå vidare.

Efter att jag fått mitt Nej av kyrkan fick jag även höra saker som ”Du måste ta ansvar för vilken typ av praktikant du vill vara”, ”Välj dina strider” och ”Du måste ta ansvar för dina känslor” vilket är precis det jag både har gjort och gör. Så vad menade dem egentligen? Troligen inte ett skit, det känns mest som ett sätt att manipulera och lägga över ansvaret på mig. Att få mig att fundera på vad jag gjorde för fel, vad jag kunde gjort annorlunda. Allt för att inte själva behöva ta ansvar. Egentligen kanske Svenska kyrkan är full av narcissister *blink*

Skämt å sido, den relation jag hade under hösten som slutade i katastrof gjorde inte saken bättre. Jag började återigen tvivla på mig själv, på mitt värde och på vem jag var. Att dag ut och dag in få höra att jag inte var snäll och kärleksfull tärde på mig. Än en gång försökte jag mer, gav mer och det enda jag fick tillbaka vara samma sak. Oavsett vad jag gjorde dög det inte, jag var ändå varken snäll eller kärleksfull. Dem som känner mig vet att jag är envis som få och att jag också kan vara jävlig om jag lägger den sidan till men för det mesta är jag trofast, snäll, empatisk och faktiskt ganska kärleksfull.

Jag insåg ganska snart att den kärleksrelation jag gett mig in i inte var hälsosam och jag tog mig ur den. Inte utan att känna mig både kränkt och skadad men jag tog mig ur relationen. Jag känner att jag har en stark grundtrygghet och att jag har familj och vänner som stöttar mig. Det har gjort det hela betydligt lättare. Men jag känner också att jag blir rädd när jag får känslor för någon annan, att det gör mig orolig. Så 2013 – året då jag vågar. Vågar säga ja till livet, till kärleken och till det okända men även till mig själv!

Noll kontakt

Tänk vad svårt något så enkelt kan vara!
I en relation till en narcissist är det bästa att ha noll kontakt, med andra ord att inte ha en relation.

Men tänk vad svårt det kan vara! Just nu sitter jag i en situtation där jag vill gapa, skrika och skälla men jag vet att det bara kommer bli värre. Det finns dessutom ett och annat jag vill berätta för en eller ett par personer som står denne narcissist nära. Men för att inte väcka den björn som sover, för att inte fara mer illa väljer jag att inte göra det. Men nog kliar det i fingrarna!

Så jag klappar mig på axeln och säger ”Bra gjort Sofie! Du är stark och klarar dig utan den kontakten, du behöver inte få sista ordet. Du och ditt liv är viktigare!”

Jag vill inleda det nya året, 2013 på ny kula. Min förhoppning är att detta inte ska göra så ont men jag vet att det kommer göra det då och då. Det får jag leva med, det är konsekvensen av mitt handlande. Men det är så mycket bättre än att vara fast i en destruktiv relation.

Lyckligare nu

Det är en fascinerande och omvälvande känsla att träffa en ny människa, att falla för hans charm och vältalighet. Det är en ännu mer omvälvande känsla att inse att den du förälskat sig i inte är den han verkade vara från början. Inte fullt så charmig, inte fullt så trevligt, kanske inte ens vältalig. Att dessutom inse att den du förälskat dig i helt saknar empati kan vara förkrossande. Det enda att göra i det läget är att fatta mod, samla kraft och gå. Att tänka på sig själv, att rädda sig själv och att gå vidare. Det är ingen idé att försöka resonera med människan ifråga, om du gör det kommer du bara trassla in dig än värre och det slutar allt som oftast med att du inte ens vet vad som är sant eller falskt. Att du inte vet vad som är verkligt eller påhittat, att du ständigt försöker bättre dig och kämpa för något som inte går att rädda.

Refrängen i Linnea Henrikssons låt Lyckligare nu är så mitt i prick och förhoppningsvis kan även du finna styrka där. Styrka att säga nej till det dåliga och att säga ja till dig själv. Styrka och mod att våga gå och inte se tillbaka. För i längden kommer det leda till att du bli lyckligare, det är jag nästan villig att lova dig. Jag vet av egen erfarenhet…

Jag har vakat många nätter
Förhandlat med mig själv
Jag har sagt ”du borde  lämna denna mannen nu ikväll”
Det tog allt för många år
för mig att bli  äntligen bli fri
Det har slitit mig itu
Det fanns ingen bara du
men jag  är lyckligare nu
Jag är lyckligare nu

Läs Hela: http://svenskalyrics.se/linnea-henriksson-lyckligare-nu/#ixzz2ECzpo6Ut

Högkänsliga och Narcissister

Jag har skrivit en del om högkänsliga eller särskilt sensitiva personer då jag identifierar mig med denna personlighetstyp. Ibland är det tufft att vara särskilt sensitiv men jag har börjat se fördelarna med det. Det kan vara en otrolig styrka att kunna läsa av sinnesstämningen i ett rum eller att kunna känna sig till något. Att lyssna på sitt inre är något jag tror att fler skulle må bra av. Allt för ofta låter vi yttre omständigheter styra mot att vi i själen inte mår bra. Jag tror att det är viktigt att vi alla då och då lyssnar till vårt inre och följer den röst som finns där, men självklart inte om det är destruktivt för någon eller för oss själva.

Däremot har jag på det värsta tänkbara sätt fått erfara en typ av person som är rent ut sagt livsfarlig för en särskilt sensitiv person och det är narcissisten. Narcissism kan beskrivas som ”en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan” (Källa) När en särskilt sensitiv möter en narcissist kan det sällan sluta väl. Detta då narcissisten ständigt kräver och den särskilt sensitiva gör allt för att behaga.

Jag hittade en intressant artikel om detta av Deborah Ward i Psychology Today,  The Highly Sensitive Person and the Narcissist. Kontentant av hela artikeln är att vi särskilt sensitiva ofta är måltavlor för narcissister men att vi kan skydda oss genom att ständigt finna tid för oss själva och lyssna till vårt inre. Dessutom är det bra att ständigt komma ihåg att det är inte vårt jobb att rädda varken världen eller andra personer utan att se efter oss själva. Så om du befinner dig i ett destruktivt förhållande är det enda du kan göra lämna det.

Om du däremot har fastnat i ett destruktivt förhållande eller om du känner igen detta från din barndom, finns det mycket bra information och tänkvärd läsning på internet. Se länkar nedan.

Läs mer på Wikipedia – Narcissism och Narcissistisk personlighetsstörning.
Två intressanta forum – TuvaForum och Vuxna Barn till Narcissistiska Föräldrar

%d bloggare gillar detta: