Ångest av kyrkorummet

För ett par veckor sedan gifte sig en av mina bästa vänner. Det var en stor dag på många sätt, bröllopet har planerats i nästan två år och det var roligt att den stora dagen äntligen kom. Vädret var fint och bruden strålande. Jag var tillfrågade att vara tärna och hade självklart tackat ja. Under resan gång funderade jag aldrig riktigt över själva vigseln, över min roll den dagen. Någon vecka innan frågade min väninna om jag ville läsa i kyrkan och det ville jag gärna. Jag hade dessutom förmånen att få välja text (av två) så det blev kärlekens lov. Mina absoluta favoritrader i Bibeln.

Den stora dagen kom, jag fixade hår och smink. Mötte upp bruden och de andra två tärnorna. Vi begav oss till kyrkan, fotograferades och skålade i champagne. Sen var det dags för själva vigseln och jag fick veta att både tärnor och marschalker skulle stå framme med brudbaret bredvid altare. Jag blev lite orolig men tanke på mina höga klackar men tänkte att det går nog vägen.

Vi gick in i kyrkan efter brudparet, delade på oss vid altaret och intog våra platser på sidan av brudparet uppe vid altaret. Kanske snart skulle jag läsa min text vilket jag gjorde och gick tillbaka till min plats. Men då kom det, jag började känna mig snurrig, hörseln var på väg bort och jag kände mig kallsvettig. Försökte luta mig mot väggen lite diskret och andas men ingenting hjälpte. Jag var verkligen på väg att svimma. Till slut bestämde jag mig för att gå åt sidan och sätta mig ned. Det hjälpte lite trots att fotografen var framme och fotade mig. Jag reste på mig och gick tillbaka men det blev bara värre så jag avveck igen. Sen reste jag på mig så att jag var på plats när det var dags att gå ut ur kyrkan.

Det kändes otroligt pinsamt och inte blev det bättre av att flera kom fram och frågade hur jag mådde. Det var verkligen gulligt av alla a ta hand om mig men jag tyckte ändå att det var pinsamt, varför blev jag svimfärdig i kyrkan?!

Häromdagen hade jag ett samtal med den präst jag pratar med då och då. Vi pratar om det mesta mellan himmel och jord men landar ofta i min relation till kyrkan och till min tro. Jag berättade detta för henne och när jag sitter där och pratar inser jag att det var första gången jag var på en gudstjänst på flera år. Dessutom var det ett speciellt tillfället, en vigsel som jag var delaktig i. Egentligen är det inte så konstigt att jag reagerade som jag gjorde… Prästen sa till och med att det troligen var en ångestattack. Det blev på många sätt självklart men samtidigt skrämmande, tänk att min relation till kyrkan är så skadad. Tänkt att jag får ångest av att delta i en vigsel, något jag sett fram emot och velat vara delaktig i varje dag. Samtidigt är jag glad över denna insikt, den kanske hjälper mig att sakta men säkert bearbeta det som hänt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: