Bok: Svinalängorna av Susanna Alakoski

Ibland vet jag inte vad som får mig att löpa en bok. Svinalängorna av Susanna Alakoski hittade jag på en loppis. Men boken var inte vad jag trodde, eller jag vet inte ens varför jag egentligen köpte den. Boken handlar om Leena som kommer från Finland och hennes liv i ett nybyggt bostadsområde i Ystad under 1960- och 70-talet. Leenas föräldrar är alkoholister och boken handlar helt enkelt om hennes uppväxt som barn till periodare, dvs personer som dricker i perioder och är nyktra i perioder.

Boken är tragisk och ger en inblick i fattigdom, misär, misshandel och alkoholism men också i vänskap och överlevnad. Jag grät många tårar och hade nästan ont i magen när jag läste Leenas berättelse. Det värsta är att det säkerligen fanns och finns barn som har vuxit upp under dessa omständigheter. Bortförklaringar, ursäkter, frånvarande föräldrar och myndigheter som inget kan göra eller inget vill göra.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om boken eller om jag rekommenderar den. Det finns en viktig historisk aspekt i berättelsen men den är å andra sidan inte alls rolig att läsa, snarare hjärtskärande…

Annonser

Bok: Gud i London av Helena Josephson

Jag såg en blänkare om boken Gud i London av Helena Josephson på Facebook och blev nyfiken då boken skulle handla om bland annat andligt sökande. Så jag beställde boken och såg fram emot att läsa den.

Döm om min förvåning när jag började läsa boken. Att den var självbiografisk visste jag men inte att den var så pass utlämnande som den var. I boken får vi följa Elisabet som reser till London på klassresa. Väl i London upplever Elisabet att hon möter Gud och uppfylls av den eviga kärleken. Det Elisabet inte är medveten om är att hon drabbats av en psykos. Väl hemma i Sverige förändras hennes personlighet så pass mycket att hennes föräldrar tvingas söka vård åt henne. Hon blir inlagd på psyket och vi får följa hennes resa inom den svenska psykiatrin men även hennes andliga sökande. Tyvärr tycker jag att det andliga sökandet blir sekundärt.

Vi får egentligen aldrig någon förklaring till den psykos Elisabet drabbas av eller hennes egen reflektion kring psykosen. Elisabets sökande tar henne till Indien och ett ashram men inte heller här får vi egentligen veta så mycket om hennes andliga resa. Utan fokus ligger mer på hennes överlevnad. Elisabeth byter här namn för att senare, när hon så smått gått ifrån läran i ashramet, återigen byta namn. Denna gång till Helena.

En stor del av boken fokuserar på Helenas relation till Lars. En relation som verkar vara omvälvande, storslagen, destruktiv, hatisk men som också leder till två barn och äktenskap. Under dessa år tar Helena tag i sitt liv, utbildar sig och fortsätter söka efter en andlig hemvist. Men inget verkar lätt, allra minst relationen till Lars.

Helena dricker för mycket, dövar sina känslor med sex, går i terapi, lämnar Lars och återförenas med honom. På något sätt verkar det som om hon sakta men säkert tar sig ur sitt destruktiva livsmönster men det verkar som om hon ständigt kämpar. Men vad vet jag…

Det som förvånar mig mest är att Helena nämnder ett antal personer, inklusive sina barn, föräldrar och systrar vid namn i boken. Visst är boken självbiografisk och de som känner Helena vet troligen vilka dessa personer är men ändå. På något sätt känner jag att hon hänger ut sin familj… Hon nämner även vårdpersonal vid namn och det hon säger och skriver är inte alltid positivt. Boken är full av övergrepp och destruktivitet. Även om personen i fråga är död, vilket alla inte är så lämnar boken ett spår. Den lämnar något till eftervärlden, till personens familj, vänner, kollegor och så vidare. Jag tänker också att boken påverkar omgivningen, inte minst kollegor och patienters, syn på Helena själv.  Frågan är hur Helena själv tänker här? Vilken är hennes intention med boken?

Boken väcker ett visst intresse och jag har en del obesvarade frågor men på det hela taget var den inte alls vad jag förväntade mig. Boken känns nästan lite svamlig och har kanske ett större värd för författaren själv än för eftervärlden. Något jag tycker är synd då temat är vällovligt.

Så här står det på baksidan: ”Ett biobesök planerades för ungdomarna på psyket. Personalen hade valt att de skulle se filmen Gökboet. Den visade en psykiatrisk vuxenklinik i USA. Jack Nicholsons uppgift i filmen liknade hennes egen uppgift på avdelning 92. Han befann sig ”vallraffande” på avdelningen och hade till uppgift att revolutionera den uråldriga och dåliga psykvården i USA. Precis som Elisabet hade han mängder med energi och idéer och han verkade med kärlek, humor och mod.”

Gökboet goes #metoo i denna sannberättelse om livslångt andligt sökande, om svensk ungdomspsykiatri, institutionsvård och psykoterapi.
Det är en berättelse om missförhållanden och övergrepp i samhällsvården – men också när vård och terapi är som allra bäst.
Och var går gränsen mellan psykisk sjukdom och sann gudsupplevelse?

Bok: Så som jag minns det – Mikael Persbrandt

I förra veckan läste jag ut boken om Mikael Persbrandt, Så som jag minns det skriven av Carl-Johan Vallgren. Vilken berättelse och vilket mod!
Jag har fascinerats, häpnat, förfasat, gråtit och skrattat. Jag har haft svårt att sova med tanke på alla intryck. Samtidigt har jag beundrat Persbrandts mod men också funderat över livet i stort och smått. Boken ger sannerligen en annan sida till mediasbild av Mikael Persbrandt, en mer mänsklig men också sårbar bild.

I höst ska N och jag gå och se Den inbillade sjuke på Maximteatern och jag misstänker att jag kommer se Persbrandt i ett nytt ljus. Oavsett ser jag fram emot att få se honom på scen, något jag inte gjort tidigare.

Så här står det på baksidan av boken: ”Jag har gråtit och skrattat under arbetet med denna bok. Så fyllda av brunnar av skam och ångest var mina minnen att jag fick tillverka ett öskar av silver för att kunna se ljuset reflekteras, det ljus som faktiskt utgjort en betydande del av min historia. Att hålla sitt liv mellan tummen och pekfingret i form av ett manuskript är en mycket märklig upplevelse, sorgsen men nödvändig. Jag ångrar ingenting men många tårar har fallit.”

Så som jag minns det berättar Mikael Persbrandt för första gången om uppväxten med en ensamstående mamma, kampen för att slå igenom som skådespelare, drömrollerna på Dramaten och filmsuccéerna som följer på varandra. Om de kaotiska åren med missbruk och livet idag.

En självutlämnande och brutalt ärlig berättelse om att nå botten och ta sig upp igen.

Bok: Tid för te – Fokus, Sinnesro, Kreativitet

Foto: Sofie

Tid för te – Fokus, Sinnesro, Kreativitet skriven av tidscoachen Dorotea Pettersson är en bok just om tid och te. Om hur din testund kan hjälpa dig att återfå fokus, sinnesro och kreativitet. Boken är lättläst och tipsen enkla. Det var inget nytt under solen men säkerligen behövligt. Jag fick en hel del aha-upplevelser och det i sig är säkert också bra även om jag inte kände att jag egentligen lärde mig något nytt. Det bästa med boken var alla vackra bilder och citat.

Foto: Sofie

Så här skriver AdLibris om boken: ”Good things happen over tea”, sägs det. Både i gemenskapen med andra och i sällskap med sig själv.

Tid för te är en bok om både tid och te. Och hur de hör ihop. Med en rykande kopp te ger du dig tid att stanna upp och reflektera. Men det kan också fylla mötet med andra med inspiration och kreativitet. Te är dessutom en hälsofrämjande dryck som använts för medicinska ändamål ända sedan 300-talet.

Tid för te ger dig en bättre förståelse för hur ditt förhållningssätt till tiden påverkar välbefinnande och resultat. Vissa är vänner med tiden medan andra alltid tycks jaga den. Du får inspiration och verktyg för att bättre ta tillvara din tid, och en djupare insikt i hur viktigt det är att ta pauser. Författaren bjuder också på kuriosa om te, teceremonier och tetraditioner.

Tid för te kommer hjälpa dig att finna balans din vardag. Teet är en symbol för det som skapar den känsla och den effekt som behövs för att få fokus, sinnesro och kreativitet, ditt ankare i vardagen.

Bok: Sverige – En (o)besvarad kärlekshistoria

Foto: Sofie

Min och jag tittade runt på bokrean på Akademibokhandeln i Norrköping när jag sprang på den här boken. Sverige – En (o)besvarad kärlekshistoria, red Lejla Hastor och Nivin Yosef, är en antologi sammanställd av sexton svenska kvinnors historia. Sexton svenska kvinnor som är födda utomlands och som av en eller annan anledning har kommit till Sverige men som trots att de har spenderat merparten av sina liv i Sverige inte riktigt känner sig hemma här. Varför? Svaren är olika men ändå lika, precis som vi svenskar eller för den delen vi människor.

Jag har uppskattat att läsa dessa sexton kvinnors historier, att de har vågat dela med sig av sina liv men också sina tankar, funderingar, rädslor och utmaningar. En del av dessa är inte helt olika mina egna medan andra är det. Grunden är kanske inte alltid den samma till våra tankar, funderingar,, rädslor och utmaningar men de finns ändå där. Det är troligen mänskligt, jag hoppas åtminstone det.

Det fanns dock något jag reagerade starkt på, väldigt starkt och det var berättelsen om feminismen i Sverige. Den vita, medelklass feminismen som inte inkluderar kvinnor med invandrarbakgrund. Det är helt enkelt fruktansvärt och jag hoppas innerligt att det systemfelet kan rättas till, under tiden tänker åtminstone jag försöka att tänka på det. Jag har alltid sett mig själv som öppensinnad men inser att även jag har brister, brister jag hoppas kunna jobba på så att samhället i stort kan bli än mer inkluderande. Målet borde vara att behandla alla lika, oavsett kön, etnicitet, ålder och sexuell läggning.  Jag önskar innerligt att vi kunde bortse från dessa yttre attribut, att vi kunde sluta kategorisera varandra och endast se människan. För det är vad vi alla är, människor som förtjänar att behandlas lika.

Så här skriver AdLibris om boken: Vi är: Kvinnor, välutbildade, blattar, integrerade, flerspråkiga, multikulturella, de ständigt tacksamma. Vi är första generationens svenskar, uppväxta och utbildade i Sverige. Men vi är alla olika, födda i olika länder, med skilda bakgrunder och religiösa åskådningar. Vi delar dock samma känsla – att inte naturligt höra till.

Här beskriver vi vår längtan efter att passa in, om smärtan i att alltid sticka ut, om viljan att förändra och ilskan över att inte räcka till. Vi berättar om förödmjukelsen när syokonsulenten trots våra toppbetyg föreslår ett yrkesprogram som det bästa valet inför gymnasiet, vreden över det rasistiska bemötandet i varuhuset när en mor och dotter vill handla en bröllopsklänning, och desperationen i en mors kamp för att få en gynekolog att skriva ett intyg på att dottern har sin mödomshinna kvar. Många av oss beskriver sökandet efter en identitet och hanterandet av okunniga frågor, och den ständiga; var kommer du ifrån egentligen?

Allt bildar en väv av berättelser, som berikar och vidgar vår uppfattning om hur det ser ut i dagens Sverige. Vi vill visa hur fördomar mot kvinnor med invandrarbakgrund har format vår tillvaro, men också hur motståndet och den dubbla identiteten har stärkt oss. I slutändan handlar det om drömmen om ett bättre samhälle, ett samhälle där alla får känna sig inkluderade och hemma.

Vi är: Lejla Hastor och Nivin Yosef, Maya Abdullah, Elnaz Baghlanian, Monia Benbouzid, Nisha Besara, Joanna Castro, Nadja Hatem, Silvana Imam, Berivan Öngörur med fler.

Bok: Den Japanske Älskaren av Isabel Allende

Jag har aldrig tidigare läst något av Isabel Allende men har heller inte haft någon dragning till hennes böcker. Men när jag läste om Den Japanske älskaren blev jag nyfiken men jag måste säga att jag på något sätt är besviken. Isabel Allendes språk tilltalar inte mig och även om berättelsen är intressant är den alldeles för utdragen. Det blir helt enkelt långtråkigt.

Bokens huvudberättelse är den om Alma och Ichimei, om deras vänskap som barn och kärlek som vuxna. Vi får följa de bådas liv från barnsben till döden. Men vi får även lära känna Nathaniel, Seth och Irina. Deras liv vävs samman med Almas i olika skeden av hennes liv och de blir viktiga för Alma på olika sätt.

Det intressanta med berättelsen är att vi får följa med på en historisk resa med början i Polen under andra världskriget till ett USA som går med i kriget och beskyller japanarna för allt. In i efterkrigstiden och återuppbyggnaden av livet parallellt med livet som ung och självständig kvinna på 1960-talet. Slutligen ålderdom i modern tid. Allt finns där men ändå lyckas jag inte helt och fullt fångas av berättelsen. Jag orkar allt som oftast inte att läsa mer än ett par sidor åt gången. Till slut når jag dock slutet och får veta hur berättelsen slutar.

Så här skriver AdLibris om boken: Alma Belasco närmar sig 80 år och beslutar att flytta in på äldreboendet Lark House. Hennes moldaviska skötare Irina Bazili fattar intresse för Almas livsöde och tillsammans med Almas sonson Seth börjar Irina forska i Almas förflutna. Alma får hela tiden brev och presenter av en mystisk avsändare, och Irina undrar innerligt vem det kan vara. Så småningom blottläggs den kärleksaffär som varat i nära sjuttio år mellan Alma och Ichimei Fukuda, men som ingen känt till.

När Polen ockuperas 1939 skickas den lilla judiska flickan Alma Belasco av sina föräldrar till släktingar i San Francisco i USA för att på så sätt räddas undan Förintelsen. Den familj hon kommer till, faster och farbror Belasco lever ett välbärgat liv i patriciervillan Sea Cliff på höjden över San Francisco Bay och de kan ge Alma alla de omsorger hon så väl behöver. Farbror Isaac drivs av ett passionerat intresse för sin trädgård som sköts av hans japanske trädgårdsmästare Takao Fukuda. Vad ingen i de båda familjerna förstått är att kärleken börjar spira mellan Alma och Takaos son Ichimei. Men när japanerna anfaller Pearl Harbour 1941 hamnar familjen Fukuda, liksom tusentals andra japanska immigranter i interneringsläger i öknen och förklaras för USA:s fiender. Alma och Ichimei skiljs på så sätt åt å det grymmaste och de får inte återse varandra på många år. När de så småningom möts igen är Alma gift med sin kusin Nathaniel, son till Isaac, och lever ett bekymmersfritt liv. Men passionen till Ichimei tar över handen och hon inleder en affär med honom som till varje pris måste hållas hemlig.

Med Den japanske älskaren knyter Isabel Allende an till sina tidiga romaner Andarnas hus, Eva Luna och Ödets dotter. Här utforskar hon igen existentiella teman som kärlek, passion, svek och övergivenhet men också försoning och förlåtelse. Den japanske älskaren är en djupt rörande hyllning till trofastheten och medmänskligheten i en ständigt föränderlig värld.

Bok: Vägen till Sugar Maple Inn av Louise Miller

Vägen till Sugar Maple Inn av Louise Miller är en riktigt feel good-roman. Olivia är en fantastisk konditor med ett bra jobb men efter att hon satt fyr på efterrätten och hela lokalen där hon jobbar flyr hon ut på landet. Hon åker till staden Guthrie där hennes vän Hannah bor. Hon ser fram emot ett par dagar med sin väninna men det slutar med att hon får jobb på pensionatet i stan. Det bästa är att jobbet kommer med en bostad och det är okej att hon tar med sig sin hund.

Ganska snart finner sig Olivia tillrätta i den lilla staden men livet blir inte alltid som man tänkt sig, frågan är bra hur Oliva ska hantera det? Vill hon stanna i Guthrie eller vill hon tillbaka till storstadslivet?

Boken är trevlig, söt, rolig, sorgsen och allt däremellan. Som sagt, en riktigt feel good-roman.

Så här skriver AdLibris om boken: När konditorn Olivia Rawling råkar sätta fyr på en efterrätt, samt hela lokalen där hon jobbar, flyr hon till den mest trösterika plats hon kan komma på: den lilla staden Guthrie, där hennes bästa vän Hannah bor. När hon blir erbjuden ett jobb av Margaret, den grälsjuka ägaren till pensionatet Sugar Maple Inn, ser hon ingen anledning till att inte tacka ja. Tillsammans med sin överentusiastiska hund flyttar Olivia in i husets bakstuga och det dröjer inte länge innan hennes desserter frestar hela byns befolkning.

Olivia finner sig snabbt till rätta i småstadslivet, och när Martin McCracken återvänder till Guthrie för att ta hand om sin sjuka far uppstår ljuva känslor. Men när en oväntad besökare dyker upp ställs allt på sin spets. Olivia inser att hon antingen måste stanna och inse att livet inte alltid blir som man tänkt sig, eller göra det som hon gör bäst fly.

Vägen till Sugar Maple Inn är en söt berättelse som doftar av äppelpaj och utspelar sig i Vermonts vackra bergslandskap. Författaren Louise Miller bor i Boston och jobbar precis som huvudpersonen som konditor. Det här är hennes debutroman.

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: