Bok: Lyckan, kärleken och meningen med livet av Elizabeth Gilbert

För några år sen kom filmen Eat Pray Love. Jag såg den aldrig och var egentligen inte sugen på det heller. I somras på en loppis hittade jag boken som filmen är baserad på, Lyckan, kärleken och meningen med livet av Elizabeth Gilbert. Häromkvällen läste jag ute boken och det var en riktig ”må-gott”-bok.

Boken handlar om Elizabeth som är olyckligt gift och en dag bestämmer sig för att skilja sig. Skilsmässan blir lång och smärtsam och efter en tids depression bestämmer hon sig för att ge sig ut i världen. Fyra månder vardera i Italien, Indien och Indonesien. Då hon är författare bestämmer hon sig sedan för att skriva om sin resa. Både den yttre och den inre och gör det i 108 kapitel. 36 kapitel per land. I Italien fokuserar hon på njutning (Eat), i Indien på bön (Pray) och i Indonesien blir det kärlek (Love).

Ett av de citat från boken som har fastnat hos mig är följande: ”Att ibland tappa balansen för kärleks skull, det ingår i ett balanserat liv” (sid 306). Citatet kommer från Elizabeths goda vän Wayan apropå att Elizsabeth är nykär (och har fått en infektion av alldeles för mycket sex). Jag tycker dock att det är slående, för så känns det att vara nykär. Det är att tappa balansen och det är helt okej, det i sig är en del av balansen. Den balans som skapas mellan två människor som blir kära och utvecklar den kärleken. Eller så återfår du balansen själv för att du inser att det inte kommer att fungera, att förälskelsen inte övergår i kärlek. Ja, jag gillar helt enkelt citatet!

Så här skriver Adlibris om boken: Klockan är 3 på natten och Elizabeth Gilbert ligger på badrumsgolvet och gråter. Hon är drygt trettio, hon är gift, har ett hus utanför stan, ett framgångsrikt jobb och försöker få barn – men hon är inte lycklig. En slitsam skilsmässa, en depression och en turbulent kärleksaffär senare bestämmer hon sig för att ta en ”time-out”. För att på allvar ge sig själv tid och utrymme för att finna sin livsväg bestämmer hon sig för att själv ge sig ut på en lång resa under nästan ett år. I den här boken får vi följa med på hennes reseäventyr. Hon börjar i Italien där hon lär sig konsten att njuta, i Indien konsten att nå sinnesro och i Indonesien hitta balans.

En intensiv, känslig och underhållande memoar om att finna sig själv – och allt som kan hända när man tar ansvar för sitt eget välmående. Mix mellan memoar och reseskildring som läses som en roman! (Källa).

När man ger sig ut på resan att finna sig själv  och ta ansvar för sitt eget välmående kan allt hända. Egentligen tror inte jag att det viktiga i boken är att Elizabeth är ute och reser världen över under ett år utan att hon reser i sitt inre. Hon vågar stanna upp, lära känna sina känslor och sina bra och mindra bra egenskaper. Det är något jag tror vi alla kan må bra av, i olika utsträckning. Framförallt kan vi nog alla behöva inse att det är inte farligt att må dåligt, det är ingenting som dödar oss och det är tillåtet att vara ledsen och känna sorg. Att släppa fram känslorna är många gånger mer produktivt än att trycka undan dem. Undantryckta känslor kommer för eller senare upp till ytan medan bearbetade känslor och situationer är just bearbetade. Visst kan dem komma tillbaka, visst kan vi fortfarande minnas och visst kan det fortfarande göra ont men vi vet då att det var då och nu är nu.

Nu ser jag fram emot att se filmen för att se hur dem har lyckats filmatisera en boks om huvudsakligen handlar om tankar och känslor!