Vänskap

För ett tag sen läste jag följande blogginlägg via en av mina vänner på Facebook, I’ll Do Anything For My Friends — Except Keep In Touch. Inlägget gjorde mig irriterad eftersom jag är den där vännen som håller kontakten, frågar hur mina vänner mår, kommer ihåg deras födelsedagar, bröllopsdagar och deras barns födelsedagar. Jag har varit sån så länge jag kan minnas och tycker om den egenskapen hos mig själv. Men jag har flera vänner, nära vänner som inte är vidare bra på att hålla kontakten. Ett par av dem vet om det och har till och med vid flera tillfällen sagt att dem är dåliga på att hålla kontakten. Jag uppskattar ärligheten men det gör det ändå slitsamt med tiden. Det är inte alltid roligt att vara den som ”drar” i vänskapen. För många gånger känns det som att om jag skulle sluta att höra av mig, kolla läget, fråga om vi ska ses och så vidare så skulle vi helt enkelt tappa kontakten (jag tror att vi alla har haft vänskapsrelationer som runnit ut i sanden för att ingen av parterna hört av sig). När jag då läser följande stycke i ovanstående blogginlägg blir jag rent ut sagt förbannad:

”I’ve lost friends because of my habit of “ghosting,” and I can’t blame them for bailing on me. But those are the superficial friends, acquaintances maybe, the ones who didn’t understand. My true friends know not to take it personally when I disappear down my own personal rabbit-hole.”

Varför är jag ytlig bara för att jag till slut tröttnar på att hålla kontakten, känna mig tjatig och oviktig. För i ärlighetensnamn om jag vore viktigt för min vän, borde denne inte då ha tid, vilja och/eller ork att höra av sig åtminstone någon gång ibland? Jag tycker åtminstone det. Jag vet att det här är en öm punkt i mitt liv just nu och har varit en tid. Omställningen för mig att flytta från familj och vänner har varit större än jag trott och då gör det extra ont när mina vänner inte hör av sig eller har tid att ses (oavsett om jag hör av mig veckor i förväg eller samma dag). Jag förstår att jobb, barn, familj, fritid och hem och hus tar tid. Men det gör det för oss alla oavsett om vi inte har några barn eller har fyra barn, om vi bor i en lägenhet i stan eller i ett hus på landet, om vi gör karriär eller inte.

För någon vecka sen såg jag en annan länk på samma tema på Facebook, The No-Bullshit, No-Drama Friendship Manifesto. Jag håller helt och fullt med om att vi borde komma överens om vänskap utan bullshit och drama. Det jag däremot inte håller med om är att jag inte får bli upprörd över att min vän inte hör av sig på flera veckor trots att hon lovat det, eller att min vän inte svarar på mina samtal eller ringer tillbaka förutom när det är kris och katastrof. Varför ska jag acceptera att den enda gång mina vänner hör av sig är när de behöver hjälp? Hur kan det ens vara en bra grund för vänskap? Eller har vi blivit så egoistiska att det är den huvudsakliga anledningen till att vi har vänner när vi har skaffat familj (med eller utan barn och husdjur)?

För det jag tycker vi alla ska komma ihåg är att vi är olika. En del är mammor, andra inte. En del är förvirrade och oorganiserade, andra inte. En del kämpar för att få sitt veckoschema att gå ihop, andra inte. Men mitt i allt detta så gör vi alla val, vi väljer vad vi prioriterar. Det går att bli mer organiserad och att komma ihåg att höra av sig till sina vänner mer än genom att trycka på gilla-knappen på Facebook. Det går också att tala om för sina vänner att man uppskattar dem men att man just nu går igenom en period av si eller så. Så ja, inget bullshit och drama är bra. Jag är helt för rak kommunikation och ärlighet. Men jag tror också att vi alla får räkna med att det kan medför att vi förlorar en del vänner och det betyder inte att någon av oss är ytlig. Det betyder bara att det inte passar här och nu.

Men visst det svårt att förändra andra människor, den enda vi kan förändra är oss själva. Jag får acceptera mina vänner som dem är och mina vänner för acceptera mig som jag är. Men om jag känner mig tjatig för att jag oftast är den som hör av mig, eller om jag blir ledsen när jag inte får svar på ett meddelande kan det medför att jag slutar höra av mig. Anledningen är att jag inte vill känna mig tjatig eller ledsen och i förlängningen oviktig. Men det gör mig inte till en ytliga drama queen med för mycket tid, snarare gör det mig mänsklig.

För ungefär ett år sen skrev jag följande inlägg på temat: Lite tankar kring relationer och vänskap

Lite tankar kring relationer och vänskap

Den senaste veckan har jag funderat en hel del på relationer men också på vänskap. Jag tänker att alla relationer inte behöver vara vänskapsrelationer. Vi har affärsrelationer, familjerelationer och kärleksrelationer vilka båda mycket väl kan vara vänskapsrelationer. Men den här veckan har jag framförallt brottats med vänskapsrelationer. Vad bygger upp en vänskapsrelation och vad bibehåller den?

Det jag har kommit fram till, vilket inte borde vara någon överraskning är att relationer kräver att båda parter är engagerade i relationen. Jag tror även att respekt och ärlighet är viktigt. Detta tror jag gäller alla relationer, inte bara vänskap. Den senaste veckan har jag befunnit mig i en situation där jag inte vet om en vän till mig talar sanning eller inte. Personen i fråga har vid flera tillfällen ljugit för mig och även om jag sett en förändring hos personen så vet jag inte säkert om denne är helt och fullt ärlig idag. Min erfarenhet säger mig helt enkelt att jag ska vara på min vakt, att jag inte ska lita på personen. I grund och botten tror jag alla människor om gott eller vill åtminstone göra det. Men om jag gång efter annan blir motbevisad måste jag inse faktum och skydda mig själv. För vad tjänar det till om jag gång på gång blir lurad?

Den här gången gick det så långt att jag talade om för personen att jag inte längre ville att vi ska vara vänner, att vi ska ha en relation. Att säga ifrån var jobbigt, jag visste med största säkerhet att personen skulle försvara sig och vända detta mot mig. Men jag stod fast vid mitt beslut och på många sätt känner jag mig lättad. Samtidigt är jag ledsen, den här typen av beslut är svåra att fatta och det är inte roligt att avsluta en vänskap.

Det viktiga för mig i detta vara att välja mig själv, att välja min framtid och att göra det jag mår bra av. Jag tror att vi alla vid något tillfälle i livet blir tvungna att avsluta en vänskapsrelation av en eller annan anledning. Antingen glider vi ifrån varandra och relationen rinner ut i sanden eller så måste vi säga ifrån, markera och göra det som är bra för oss själva. Självklart tycker jag inte att vi ska vara så egoistiska att vi går runt och trampar på varandra men det är inte fel att göra det som är bra för en själv, att skydda sig själv. Men om man som jag vill alla väl, vill hjälpa till och vill tro alla om gott är det svårt att ta handen ifrån en relation och säga ifrån. Att inse att jag inget mer kan göra, att om jag fortsätter att vara involverade i den här personens liv kommer jag troligen fara illa.

När familjemedlemmar, exempelvis förälder och barn eller syskon avbryter eller avslutar en relation med varandra är det extra svårt. Det kanske inte alltid är en vänskapsrelation men allt som oftast tänker vi att familjen alltid ska finnas där. Att vi ska kunna luta oss mot varandra i vått och torrt. Men så är det inte alltid. Vi kanske inte förstår motivet, vi kanske inte håller med om motivet men ibland känner den ena personen att relationen inte är bra eller att det finns andra viktigare relationer. Det är något alla inblandade får acceptera men den som avbryter eller till och med avslutar en familjerelation måste också inse risken. Den risk som finns när alla relationer avbryts eller avslutas, att om man vill återuppta relationen senare kanske de andra inte är villig att göra det. När man avbryter eller avslutar en relation måste man vara beredd på att ta konsekvenserna.

När jag sitter här och skriver inser jag mer och mer att alla relationer är lika, oavsett vilken relation du har måste alla vara engagerade i den, alla bör visa respekt och vara ärliga och om relationen inte är bra så avsluts den på ett eller annat sätt. En relation som är avslutat går inte alltid att återuppta eftersom både måste vilja återuppta relationen för att det ska fungera. Egentligen är det inte svårare än så men ändå kan det kännas komplicerat. Oavsett vad tror jag att det är viktigt att vårda sina relationer, vad det innebär beror på relationen och vad du förväntar dig av den. Men tänk på att ärlighet vinner i längden!

%d bloggare gillar detta: