Gud som A och O

När vi var i Vadstena köpte jag Släpp fången loss! av KG Hammar. Jag har läst boken till och från i några veckor, den tar lite tid att läsa då den väcker en hel del tankar men främst ger en hel del Aha-upplevelser. Jag gillar KG Hammars sätt att tänka och resonera kring Gud. Hans sätt är för mig mer verkligt samtidigt som det är mystiskt.

Jag fastnade bland annat för kapitlet ”Gud som omega” (sid 86-91). I Uppenbarelseboken säger Gud Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet. (Upp 22:13) Men KG Hammar påpekar att även om historien är viktigt fokuserar vi människor allt för mycket på det förgångna och glömmer framtiden. Tron påverkas av att vi blickar mer bakåt än framåt, vår Gudsbild stagnerar och börjar handla om vad som är rätt och fel snarare än om hoppet.

KG pratar istället om Gud som omega och vad det innebär, han avslutar kapitlet med att skriva ”Gud som omega handlar om denna enda jordiska materiella verklighetens förvandling, inte frälsning bort från den här världen.” (sid 91). Min tankar går till rörelse, Gud som rörelse. Jag ser framför mig en våg som börjar och slutar, börjar och slutar. Det är svårt att urskilja vad som är början och vad som är slutet. Det är Gud för mig, en ständig början. A och O, den förste och den siste,  början och slutet. Livet är en cyklisk rörelse liksom Gud är en cyklisk rörelse. Därmed finns Gud  allt, det är så enkelt eller så komplext. Orden räcker inte till, vi vet inte var vi ska börja eller var det slutat. Rörelsen är ständig.

Men däremot kan Gud stagnera, vittra sönder och kanske till och med dö. Inte på riktigt utan i vår tankevärld, i vårt språk och i vårt förhållningsätt. Om människan inte följer med i rörelsen, tillåter sig att tänka fritt och känna snarare än rationalisera kommer tanken på Gud att stagnera och bli föråldrar. Den räcker inte till då vårt språk inte räcker till men också då världen och livet ständigt förändras och därmed vi människor. Livet och människan följer också denna ständiga rörelse eller utveckling. För att förstå Gud, för att kunna prata om Gud måste vi ta hänsyn till just rörelsen och utvecklingen.

De gamla texterna ger oss en hint av det som varit, förklarar den tidens liv och utveckling med den tiden språk. Här och nu måste vi finna det sätt som passar här och nu. Samtidigt som här och nu ständigt förändras, ständigt utvecklas. För mig är det så enkelt att Gud är livet, Gud är allt. En tanke som är så stor att den samtidigt blir ogreppbar, svår att beskriva och tolka. Men jag måste inte sätta ord på det, för mig räcker det med vad jag känner i hjärtat. Så har det alltid varit, jag har inte haft behov av att förklara min tro. Den finns i mig och har alltid gjort, den är en del av mig. Min tror visar sig i mina handlingar, jag försöker att vara en god människa även om jag inte alltid lyckas. Gör någon av oss det? Men för mig har det egentligen aldrig varit viktigt att sätta ord på det, det är kanske därför jag inte är präst idag. Hur ska jag kunna predika om jag inte behöver sätta ord på min tro, på Gud?

 

Annonser

%d bloggare gillar detta: