Vänskap

För ett tag sen läste jag följande blogginlägg via en av mina vänner på Facebook, I’ll Do Anything For My Friends — Except Keep In Touch. Inlägget gjorde mig irriterad eftersom jag är den där vännen som håller kontakten, frågar hur mina vänner mår, kommer ihåg deras födelsedagar, bröllopsdagar och deras barns födelsedagar. Jag har varit sån så länge jag kan minnas och tycker om den egenskapen hos mig själv. Men jag har flera vänner, nära vänner som inte är vidare bra på att hålla kontakten. Ett par av dem vet om det och har till och med vid flera tillfällen sagt att dem är dåliga på att hålla kontakten. Jag uppskattar ärligheten men det gör det ändå slitsamt med tiden. Det är inte alltid roligt att vara den som ”drar” i vänskapen. För många gånger känns det som att om jag skulle sluta att höra av mig, kolla läget, fråga om vi ska ses och så vidare så skulle vi helt enkelt tappa kontakten (jag tror att vi alla har haft vänskapsrelationer som runnit ut i sanden för att ingen av parterna hört av sig). När jag då läser följande stycke i ovanstående blogginlägg blir jag rent ut sagt förbannad:

”I’ve lost friends because of my habit of “ghosting,” and I can’t blame them for bailing on me. But those are the superficial friends, acquaintances maybe, the ones who didn’t understand. My true friends know not to take it personally when I disappear down my own personal rabbit-hole.”

Varför är jag ytlig bara för att jag till slut tröttnar på att hålla kontakten, känna mig tjatig och oviktig. För i ärlighetensnamn om jag vore viktigt för min vän, borde denne inte då ha tid, vilja och/eller ork att höra av sig åtminstone någon gång ibland? Jag tycker åtminstone det. Jag vet att det här är en öm punkt i mitt liv just nu och har varit en tid. Omställningen för mig att flytta från familj och vänner har varit större än jag trott och då gör det extra ont när mina vänner inte hör av sig eller har tid att ses (oavsett om jag hör av mig veckor i förväg eller samma dag). Jag förstår att jobb, barn, familj, fritid och hem och hus tar tid. Men det gör det för oss alla oavsett om vi inte har några barn eller har fyra barn, om vi bor i en lägenhet i stan eller i ett hus på landet, om vi gör karriär eller inte.

För någon vecka sen såg jag en annan länk på samma tema på Facebook, The No-Bullshit, No-Drama Friendship Manifesto. Jag håller helt och fullt med om att vi borde komma överens om vänskap utan bullshit och drama. Det jag däremot inte håller med om är att jag inte får bli upprörd över att min vän inte hör av sig på flera veckor trots att hon lovat det, eller att min vän inte svarar på mina samtal eller ringer tillbaka förutom när det är kris och katastrof. Varför ska jag acceptera att den enda gång mina vänner hör av sig är när de behöver hjälp? Hur kan det ens vara en bra grund för vänskap? Eller har vi blivit så egoistiska att det är den huvudsakliga anledningen till att vi har vänner när vi har skaffat familj (med eller utan barn och husdjur)?

För det jag tycker vi alla ska komma ihåg är att vi är olika. En del är mammor, andra inte. En del är förvirrade och oorganiserade, andra inte. En del kämpar för att få sitt veckoschema att gå ihop, andra inte. Men mitt i allt detta så gör vi alla val, vi väljer vad vi prioriterar. Det går att bli mer organiserad och att komma ihåg att höra av sig till sina vänner mer än genom att trycka på gilla-knappen på Facebook. Det går också att tala om för sina vänner att man uppskattar dem men att man just nu går igenom en period av si eller så. Så ja, inget bullshit och drama är bra. Jag är helt för rak kommunikation och ärlighet. Men jag tror också att vi alla får räkna med att det kan medför att vi förlorar en del vänner och det betyder inte att någon av oss är ytlig. Det betyder bara att det inte passar här och nu.

Men visst det svårt att förändra andra människor, den enda vi kan förändra är oss själva. Jag får acceptera mina vänner som dem är och mina vänner för acceptera mig som jag är. Men om jag känner mig tjatig för att jag oftast är den som hör av mig, eller om jag blir ledsen när jag inte får svar på ett meddelande kan det medför att jag slutar höra av mig. Anledningen är att jag inte vill känna mig tjatig eller ledsen och i förlängningen oviktig. Men det gör mig inte till en ytliga drama queen med för mycket tid, snarare gör det mig mänsklig.

För ungefär ett år sen skrev jag följande inlägg på temat: Lite tankar kring relationer och vänskap

En stillsam bön

Det senaste året eller så har varit ganska stormigt på en front i mitt liv. Som så ofta när något inte är bra eller går som det ska påverkar det andra delar av livet. Så även i detta fall. Framförallt har det gjort att jag och min mamma har varit osams eller åtminstone haft högljudda diskussioner. Vi har allt som oftast blivit sams redan i telefon men många gånger ångrar jag att jag har låtit min frustration gå ut över henne. Jag är tacksam för den öppenhet som finns oss emellan men jag vet också att jag sårar henne genom att bli arg och ledsen.

Där och då känner jag mig upprörd, arg, ledsen, frustrerad och ibland sårad. Men en stund senare är allt ganska så bra. Jag kanske inte vet hur jag ska lösa problemet eller vad som kommer hända i framtiden men på något sätt är det okej. Nej, jag uppskattar inte situationen och önskar att det vore annorlunda men tyvärr kan jag inte alltid göra något för att förändra den. Det jag däremot har insett att jag kan göra är att försöka behålla mitt lugn. Att försöka lyssna och förstå och att, om nödvändigt, ge uttryck för min frustration på ett lugnt och sansat sätt. Det kanske inte avhjälper stormen men förhoppningsvis förvärrar det den inte heller. Dessutom undviker jag förhoppningsvis att såra människor på vägen.

Stormen kanske måste få rida ut sig själv men jag kan, likt stormens öga, vara lugn. För eller senare har förhoppningsvis stormen blåst förbi. Att säga saker i stridens hetta sårar oftast mer än det hjälper. Dessutom kanske det förvärrar hela situationen, ger stormen nytt bränsle. Jag vill inte lägga mer bränsle på stormen, jag vill bibehålla det lugn jag har hittat i livet, hittat i mig själv. För mitt i allt detta inser jag att jag känner mig lugn, jag känner att det kommer lösa sig på ett eller annat sätt. Jag räds inte lägre att säga ifrån, att avsluta relationer som jag mår dåligt av eller att ta nya tag i livet.  Jag har gjort det så länge jag kan minnas men först nu känner jag mig bekväm i det, bekväm i att sätta gränser och det är en otroligt befriande känsla. Visst blir jag fortfarande arg, ledsen och sårad men inte lika djupt. Jag vet vad som är viktigt för mig, för att jag ska må bra och jag har satt gränser utifrån det. Men jag önskar att jag i vissa situationer, för stunden kunde bibehålla de lugnt och på ett sansat sätt framföra det jag tycker, tänker och känner. På det sättet hoppas jag blir mindre egoistiskt och främja relationen istället för att göra situationen värre.

En stillsam bön
Gud, jag är tacksam för det lugn jag känner.
För det lugn som infunnit sig i mitt liv.

Jag är tacksam för min älskade sambo, min blivande make som med sitt lugn älskar och stöttar mig.
För vår gårdag, dag och morgondag. Måtte våra dagar tillsammans bli många.

Jag är tacksam för min mamma som med fasthet står bredvid mig i vått och torrt.
För min familj som kanske inte alltid förstår men vilken jag älskar och önskar allt gott.

Jag är tacksam för vänner och bekanta och hoppas att vänskapen fördjupas.
För den sorg och glädje vi delar och för de upptåg och tokigheter vi upplever.

Gud, jag är tacksam för den kvinna jag har blivit.
För att jag ständigt utvecklas och lär.

Amen

Lite tankar kring relationer och vänskap

Den senaste veckan har jag funderat en hel del på relationer men också på vänskap. Jag tänker att alla relationer inte behöver vara vänskapsrelationer. Vi har affärsrelationer, familjerelationer och kärleksrelationer vilka båda mycket väl kan vara vänskapsrelationer. Men den här veckan har jag framförallt brottats med vänskapsrelationer. Vad bygger upp en vänskapsrelation och vad bibehåller den?

Det jag har kommit fram till, vilket inte borde vara någon överraskning är att relationer kräver att båda parter är engagerade i relationen. Jag tror även att respekt och ärlighet är viktigt. Detta tror jag gäller alla relationer, inte bara vänskap. Den senaste veckan har jag befunnit mig i en situation där jag inte vet om en vän till mig talar sanning eller inte. Personen i fråga har vid flera tillfällen ljugit för mig och även om jag sett en förändring hos personen så vet jag inte säkert om denne är helt och fullt ärlig idag. Min erfarenhet säger mig helt enkelt att jag ska vara på min vakt, att jag inte ska lita på personen. I grund och botten tror jag alla människor om gott eller vill åtminstone göra det. Men om jag gång efter annan blir motbevisad måste jag inse faktum och skydda mig själv. För vad tjänar det till om jag gång på gång blir lurad?

Den här gången gick det så långt att jag talade om för personen att jag inte längre ville att vi ska vara vänner, att vi ska ha en relation. Att säga ifrån var jobbigt, jag visste med största säkerhet att personen skulle försvara sig och vända detta mot mig. Men jag stod fast vid mitt beslut och på många sätt känner jag mig lättad. Samtidigt är jag ledsen, den här typen av beslut är svåra att fatta och det är inte roligt att avsluta en vänskap.

Det viktiga för mig i detta vara att välja mig själv, att välja min framtid och att göra det jag mår bra av. Jag tror att vi alla vid något tillfälle i livet blir tvungna att avsluta en vänskapsrelation av en eller annan anledning. Antingen glider vi ifrån varandra och relationen rinner ut i sanden eller så måste vi säga ifrån, markera och göra det som är bra för oss själva. Självklart tycker jag inte att vi ska vara så egoistiska att vi går runt och trampar på varandra men det är inte fel att göra det som är bra för en själv, att skydda sig själv. Men om man som jag vill alla väl, vill hjälpa till och vill tro alla om gott är det svårt att ta handen ifrån en relation och säga ifrån. Att inse att jag inget mer kan göra, att om jag fortsätter att vara involverade i den här personens liv kommer jag troligen fara illa.

När familjemedlemmar, exempelvis förälder och barn eller syskon avbryter eller avslutar en relation med varandra är det extra svårt. Det kanske inte alltid är en vänskapsrelation men allt som oftast tänker vi att familjen alltid ska finnas där. Att vi ska kunna luta oss mot varandra i vått och torrt. Men så är det inte alltid. Vi kanske inte förstår motivet, vi kanske inte håller med om motivet men ibland känner den ena personen att relationen inte är bra eller att det finns andra viktigare relationer. Det är något alla inblandade får acceptera men den som avbryter eller till och med avslutar en familjerelation måste också inse risken. Den risk som finns när alla relationer avbryts eller avslutas, att om man vill återuppta relationen senare kanske de andra inte är villig att göra det. När man avbryter eller avslutar en relation måste man vara beredd på att ta konsekvenserna.

När jag sitter här och skriver inser jag mer och mer att alla relationer är lika, oavsett vilken relation du har måste alla vara engagerade i den, alla bör visa respekt och vara ärliga och om relationen inte är bra så avsluts den på ett eller annat sätt. En relation som är avslutat går inte alltid att återuppta eftersom både måste vilja återuppta relationen för att det ska fungera. Egentligen är det inte svårare än så men ändå kan det kännas komplicerat. Oavsett vad tror jag att det är viktigt att vårda sina relationer, vad det innebär beror på relationen och vad du förväntar dig av den. Men tänk på att ärlighet vinner i längden!

Nyfikenhet: en gåva eller förbannelse?

smileyLook1

Jag är en väldigt nyfiken person, jag tycker om att lära mig nya saker och är nyfiken på världen. Därför tycker jag om att ta reda på saker och jag brukar skämtsamt säga att Google är min bästa vän. Undrar jag något försöker jag ta reda på det och allt som oftast går det att finna svaret på nätet. Jag ser det som en positiv egenskap då jag ständigt lär mig nya saker och är nyfiken både på världen och livet.

Baksidan av min nyfikenhet är att jag även är nyfiken på det jag mina vänner och bekanta skriver på sociala medier. Det medför att om jag läser något som en vän har skrivit kan jag leta mig vidare till deras vänner och ibland även deras vänner. Inget fel i det, eller?! Min sambo har ett par vänner som är vän både med honom och hans ex. Till saken hör att min sambo hade ett väldigt jobbigt uppbrott från sitt ex, de drev en verksamhet och förening tillsammans. En verksamhet och förening som hans ex driver vidare idag. Men tyvärr har hans ex skyllt det mesta på min sambo och vill inte ta eget ansvar. Hon har skrivit många och långa texter på nätet om honom och deras förhållande och ingen av dessa texter är rolig läsning, det är hennes verklighet och det får stå för henne men hennes texter har smutskastat min sambo mer än han förtjänar. Det är sällan ens fel att två träter och som sagt, utifrån hennes texter är hon helt utan ansvar i deras förhållande. Nog om det!

Här kommer min nyfikenhet in, eftersom jag tycker är så nyfiken som jag är har jag ibland svårt att inte läsa dessa texter. texter som gör mig ledsen. Ledsen då de smutskastar och baktalar min sambo. Men också ledsen då jag får höra från våra vänner och bekanta att hon än idag beklagar sig på nätet vid första bästa tillfälle. Den nya strategin är att kommentera andras texter när ämnet kommer på tal istället för att skriva egna inlägg. Dessutom fortsätter hon att skylla det mesta som går fel med verksamheten och/eller föreningen på min sambo. Hennes förtal har tydligen gått så långt att det finns människor där ute som tror att min sambo är en hemskt människa men som blir bevisade motsatsen när de träffar honom och/eller oss. Det tragiska är att det finns de som inte ens vill träffa honom eftersom han är så hemsk, tragiskt för dem då de inte är beredda att bilda sig en egen uppfattning utan blint tror på vad andra säger. Jag tycker hela situationen är fruktansvärd!

Jag ställer mig frågande till flera aspekter av detta, varför har vissa människor så svårt att se sina egna fel och brister, ta ansvar för sitt eget liv och gå vidare? Men samtidigt är frågan varför dessa rykten måste spridas vidare. Å det är här nyfikenheten kommer in. Precis som jag är nyfiken är säkerligen andra människor också nyfikna. Då är det troligen roligt att prata om människor man känner, om vad de gör med sina liv och om vad som har hänt sedan sist. Det är egentligen inget fel i det, inte så länge intentionen är god. Men när det kan såra eller skada andra människor är det kanske varken smart eller snällt. Då kanske man borde hålla informationen för sig själv!

Personligen blir jag arg på min egen nyfikenhet när jag hittar dessa texter och dessutom läser dem, speciellt eftersom de gör mig ledsen. Jag blir framförallt ledsen å min sambos vägar då han år efter år får leva med att hans ex fortsätter att beskylla honom för det mesta som gått och går snett i hennes liv och dessutom mer än gärna berättar detta för världen. Oavsett om det kommer nya texter och kommentarer eller inte så ligger de gamla kvar där. Men jag får försöka lära mig av mina misstag och lära mig att tygla min nyfikenhet när jag vet att det är något jag inte borde läsa. Som tur är går det att båda dölja och blockera på nätet 🙂

Så är min nyfikenhet en gåva eller en förbannelse? På det stora hela är det en enorm gåva och det är den jag är men ibland måste jag lära mig att tygla mig för att skydda mig själv!

Tankar om relationer och om att bryta upp!

Jag tycker att jag har en hel del erfarenhet av livet, det är svårt att komma ifrån när man närmar sig 40. Jag har föräldrar som har lärt mig vett och etikett men också vanligt sunt förnuft. Under åren har jag hunnit med ett par längre förhållanden, jag har varit sambo och till och med gift. Jag har ett par nära och goda vänner men jag har också blivit huggen i ryggen av folk.

Vad jag försöker säga är att jag, som alla andra, har levt och därmed fått uppleva både gott och ont. Allt detta har lärt mig att oavsett vem du har en relation med och oavsett hur er relation ser ut har du alltid ett eget ansvar.

När en relation tar slut, oavsett om det är en vänskaps- eller kärleksrelation känner vi oss sårade och det är lätt att skylla allt på den andra parten. Men det är sällan ens fel att två träter. Vi gör ständigt val och att ge sig in i en relation, att förlita sig på någon annan är också ett val. Det går inte att efteråt skylla på den andre och anse att denne ska betala ditt och datt, skriva på papper, lämna ifrån sig saker eller för den delen ta på sig skulden. Du har alltid ett val, om inte annat kan du välja att lämna relationen.

Självklart behöver vi alla slicka våra sår, vi behöver alla prata av oss om det som har hänt men sen är det dags att gå vidare. Visst svider det när den andre skaffar en ny partner, jag vet! Men varför vilja ha en relation med någon som inte vill ha en själv? Är det då inte bättre att gå därifrån med huvudet högt och ta hand om sig själv?

Jag har funderat på hur jag har reagerat när jag har blivt lämnad och hur jag skulle reagera idag. Å jag inser att det skulle vara svårt men det är svårt oavsett vad. Det ska troligen inte ens vara lätt att lämna en relation, varför har man då involverat sig i den från första början? Men jag vet också att jag skulle behöva gråta, tänka elaka tankar, älta med mina vänner och gå igenom allt som var bra. Sen skulle jag sakta men säkert se ljuset i tunneln och gå vidare. För jag är stark och kompetent, jag klarar mig själv och jag vill inte leva med någon som inte vill leva med mig. Jag vet dessutom att det tjänar ingenting till att offentligt beklaga mig, att beskylla, att skriva långa brev eller att hota och leva rövare. Det blir ingen lycklig av, allra minst jag!

PS Nej, jag funderar inte på att göra slut med mitt livs kärlek och jag hoppas att han inte heller vill göra slut. Men på grund av yttre omständigheter har jag funderat en hel del på detta och vill dela med mig av mina tankar!

Dagens visdomsord

safe_image

Texten är helt enkelt slående. De personer som verkligen bryr sig om dig är de personer som finns där oavsett vad. Det spelar ingen roll om du är fattig eller rik, om du är gör karriär eller är arbetslös, om du bor stort och flott eller inneboende på en soffa. Allt det där är världsliga ting som inte spelar någon roll när det kommer till relationer.

Så länge personen älskar dig, bryr sig om dig och värnar om dig är det äkta kärlek.
Så fort det handlar om materiella ting, om att få ut något av relationen, om att ständigt ge och ge och inte få något tillbaka är inte relationen hälsosam.

Jag vet att de flesta människor har något att erbjuda men ordspråket ovan är ändå tänkvärt och det ställer saker och ting på sin spets. Det tål att upprepas gång på gång, de personer som verkligen bryr sig om dig är de personer som finns där oavsett vad.

Samtal med pappa

recept-for-akta-karlek

Igår åt jag lunch med min pappa och efter maten satt vi ute i solen och pratade en liten stund. Pappa vänder sig till mig och säger något i stil med ”det verkar som att du har hittat den stora kärleken”. Sedan forsätter han samtalet med att säga att det brukar ge sig med tiden och att när man upptäcker den andres skavanker är det inte lika roligt.

Jag har funderat lite på det där för jag tycker att det han säger är intressant. Tror vi att vi har hittat den stora kärleken i början men att vi ändrar oss med tiden? Är den andres fel och brister avgörande? Blir kärleken mindre och mindre ju mer vi lär känna varandra?

För en del kanske det är så!
För mig är det inte så!

Jag har träffat en fantastisk man, han är omtänksam och snäll, han lyssnar på mig, han bryr sig om mig och han tar hand om mig. Men samtidigt ger han inte vika, han är den han och han är tydlig med det. Tycker jag om honom mindre för det? Nej! Jag älskar honom för det!

Människor som vågar vara sig själva, som står för det och som är tydliga är underbara på många sätt och vis.
Fel och brister, skavanker som pappa uttryckte det, har vi alla. Frågan vi snarare måste ställa oss är om vi kan leva med den andres skavanker eller om vi inte kan det. För du kan aldrig föra om en annan människa, du kan däremot välja att avsluta relationen.

Jag tror att det är lite som i receptet på kärlek ovan. Det som behövs för att det ska fungera är ärlighet, skratt, humor, glädje, passion och kärlek. Det är ett framgångs recept för lycka och för ett lyckat förhållande. Ingenstans står det något om att den andre måste vara perfekt, det räcker om den andre är perfekt för dig.

Jag kanske har träffat den stora kärleken, det känns så just nu!
Vad framtiden bär med sig vet jag inte men jag vet att jag här och nu älskar den man jag är tillsammans med. Jag älskar honom för att han är den han är med eller utan skavanker!

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: