Katolsk påve = Luthersk biskop

Den katolska påven gör ofta offentliga uttalanden och minst lika ofta kritiseras och förlöjligas han för sina gammeldags åsikter och sina absurda idéer. Påven ger katolska kyrkan publicitet men jag skulle vilja påstå att det är negativ publicitet. När det inte skrivs om påven får vi istället veta att en och annan katolsk präst har trampat i klaveret.

Jag är glad att jag inte är katolik och jag har trott att även om Svenska kyrkan är traditionell så har den lämnat det stadie som katolska kyrkan befinner sig i. Men jag är inte så säker, det finns mycket rädsla inom Svenska kyrkan. Enskilda individer, oavsett plats i hierarkin, vågar inte stå upp för sin åsikter, vågar inte säga ifrån. Ständigt rädda att säga fel saker eller att förlora sin krage (med andra ord sin tjänst). Det försegår en hel del felaktigheter även inom Svenska kyrkan skillnaden är att vi inte alltid får veta det. Hur är det då med Svenska kyrkan tretton biskopar? Jag upplever det som om även dem, i likhet med den katolska biskopen, har för mycket makt och för mycket att säga till om. När biskopen kommer på besök så lyssnar man snällt, håller med och ställer inga frågor. Man är helt enkelt tyst.

Så, vad skiljer egentligen den lutherska Svenska kyrkan från den katolska kyrkan?

Annonser

Skärtorsdagen – flera olika betydelser

Ikväll knackade det på dörren, det var två påskkärringar som önskade Glad Påsk och hoppades innerligen på att få godis i gengäld. Eller egentligen ville dem kanske ha pengar?! Dem fick i alla fall varsin klubba, det var det enda som fanns hemma.

Lite tidigare under kvällen var jag på Skärtorsdagsmässa i St Görans kyrka. Det var en still mässa med nattvarden i fokus. Under mässan dukades dessutom altare av och kommer inte att dukas igen förrens på påsknatten (natten mellan Påskafton och Påskdagen).

Tänk vad en och samma dag kan ha olika betydelser. Wikipedia skriver att folkseden med påskkärringar uppstod i Stockholms villaförorter under 1900-talet. Det hade jag ingen aning om, jag trodde att det handlade om häxornas färd till Blåkulla. Enligt folktro är Skärtorsdagen den dag då häxorna begav sig till Blåkulla och för att försvåra för häxorna vidtog folk en massa åtgärder.

Asatroende idag använder istället Skärtorsdagen till att förbereda vårblotet, det är Tors dag.

För kristna har Skärtorsdagen, som jag nämnde ovan, att göra med nattvarden och Jesu sista måltid tillsammans med lärljungarna. Det var under denna måltid som nattvarden, det nya förnbundet, instiftades. Namnet skärtorsdag kommer från ordet skära som betyder rena vilket syftar på att Jesus tvättade lärljungarnas fötter före den sista måltiden.

Som sagt, tänk vad olika betydelse en och samma dag kan ha. Skärtorsdagen betyder nog dessutom olika saker för olika människor, för en del är dagen väldigt viktigt och för andra nästintill obetydlig.

Nattvarden – en andlig måltid

Hur nattvarden delas ut har förändrats över tid inom Svenska Kyrkan. När jag konfirmerades och tiden efter delades alltid nattvarden framme vid altaret. Brödet och vinet delades ut av prästen. Nu är det vanligare med nattvardsgång vilket betyder att församlingsmedlemmarna går fram i kyrkan i en lång kö och får ta emot bröd och vin. Oftast tar man brödet i handen och doppar det i vinet. Jag förstår att det finns en fördel i detta sätt och att det anses mer hygieniskt men jag saknar att knäböja vid altarringen och ta emot nattvarden.

Under fastan (40 dagar minus söndagar innan påskafton) har vi i St Görans församling intagit nattvarden framme vid altaret, runt altarringen. Jag tycker att det har varit helt otroligt, av någon anledning har den Helige Anden varit mer närvarande än när vi går nattvardsgång. Att gå fram till altaret är speciellt i alla fall för mig.

Det finns ytterligare ett sätt som jag då och då delar nattvarden på. I Klosterkyrkan i Vadstena delar vi ofta nattvarden i ring där vi ger bröd och vin till varandra. Det är en otrolig gemenskap att dela nattvarden på detta sätt men jag känner oftast inte Anden lika starkt. Jag har funderat på det och kommer inte på varför? Någon som har en teori?

För mig är det fascinerande att nattvarden kan upplevas så olika beroende på hur den delas. Hur Andens närvaro kan vara olika och hur nattvarden därmed blir skilda upplevelser. Men det beror kanske mest på min sinnesstämning och var mitt fokus är. Om jag känner Andens närvaro eller inte? Eller är Anden närvarande på olika sätt?

Film: 2012

Amerikanarna har gjort det igen. En katastroffilm men suveräna effekter som självklart är centrerad kring USA. Jag pratar om 2012. Filmen handlar om jordens undergång vilken är daterad till 21 december 2010 (12 – 21 – 12). Huvudpersonerna är Adrian Helmsley, vetenskapsmannen som meddelar presidenten vad som är på väg att hända. Han är också delaktig i att hålla hemligheten från folket samt att hitta en lösning för att bevara mänskligheten. Jackson Curtis, en sci-fi författare som får veta vad som är på G före alla andra och försöker rädda sin familj. Sen har självklart amerikanska presidenten en stor roll samt presidentens Chief of Staff.

Filmen är en enda lång rad av specialeffekter, häftiga sådana men ganska överdriva. Storyn i sig är egentligen ganska simpel. Jorden är på väg att gå under och folket får ingenting veta. Ett antal statsöverhuvuden har gått ihop för att försöka rädda mänskligheten. Lösningen är att bygga ett antal Arker vilka finansieras genom att sälja platser till rika människor världen över. Självklart blir det inte som de tänkt sig men det slutar ändå gott.

Liknelserna från Bibeln är många. Apokalypsen är här. Räddningen finns på en Ark vilken ska rädda inte bara männskligheten utan även djuren. Jorden täcks av vatten. Det finns en profet (Charlie Frost) som siar om denna apokalyps. Ja, det finns säkert fler men jag kommer inte på fler just nu.

Det finns ett visst underhållsvärde i filmen men det är trots allt ingen höjdare.

Ska vi förbruka eller förvalta jordens resurser?

När jag var på träff med Svenska Kyrkan grundkurs hade vi ett pass om Internationella frågor. Passet inleddes med teologiska perspektiv eller argument i miljöfrågan. Vår föreläsare började med att presentera ett argument som hämtar sitt stoff från dels Skapelseberättelsen i Genesis (Första Mosebok) och dels från Uppenbarelseboken. Detta perspektiv går ut på att då Gud har skapat jorden och även bestämt när jorden ska gå under så är det bara för människan att förburka jordens resurser. Gud ser till att människan har det hon behöver och det medför att vi människor kan använda oss av det jorden ha att erbjuda. Med andra ord behöver inte människan hushålla eller förvalta jordens resurser, Gud tar hand om människan och en dag finns varken jorden eller människan längre. Inte som vi känner den idag. Detta synsätt representerad tydligen av den kristna högern i USA, åtminstone enligt vår föreläsare. Det andra perspektivet handlar om Global rättvis och skapelsemotivet vilket mer går ut på att människan ska förvalta jordens resurser, även detta går att belägga i Genesis. Ett synsätt som representeras av bland annat Svenska Kyrkan och Kyrkornas Världsråd.

Personligen trodde jag att en god kristen just förvaltade jordens resurser. Värnade om sina medmänniskor men också om djur och natur. Därför gör det första synsättet mig upprörd. Att det finns människor som kallar sig kristan och som samtidigt anser att jorden och dess resurser är enbart till för oss människor att förbruka. Inte konstigt att vi har de problem vi har idag med bland annat miljöförstörelse.

Nej, jag tycker det får vara stop för galna sysnätt som detta. Visst går det att läsa in i Bibeln att jorden är till för människan men det finns så mycket mer i Bibeln som talar för att människan bör förvalta jorden och att vi ska värna om varandra och om djur och natur. Dessutom har vi fått en fri vilja från Gud och ett sunt förnuft. Använd det istället för att rättfärdiga allt med Bibeln. Ta ert ansvar.

DVD: Luther

På Svenska Kyrkans grundkurs fick vi rekommendationen att se filmen Luther för att få bakgrund och ökad förståelse för reformationen och vad som ledde fram till den Augsburgska bekännelsen. Filmen spelades in 2003 och Joseph Fiennes gör rollen som Martin Luther. Berättelsen tar sin början 1507 när Luther ger sitt liv till Gud i utbyte mot att blir räddad undan en storm, vi får sedan följa Luther som munk, doktorand i teologi, professor och självklart i sin kamp mot orätterna inom den romersk-katolska kyrkan. De orätter Luther själv finner och som leder fram till den Augsburska bekännelsen 1530 och splittringen inom den romersk-katolska kyrkan.

Filmen är på många sätt bra och visar Luthers kamp inte bara mot den etablerade kyrkan utan även mot Satan och hans eget inre. Om nu detta stämmer, att Luther brottades med sin tro på detta sätt och periodsvis var deprimerad kan vi inte veta idag. Men det ger en viss karaktär och känsla till filmen.

Till alla som är intresserade av Luthers liv, kristen tro eller reformationen rekommenderar jag filmen varmt.

Konsumerar vi kristen tro och gudstjänster?

För några dagar sen, jag tror till och med att det var i förra veckan var jag på ett Bibelsamtal på Pilgrimscentrum i Vadstena. Vi samtalade omkring morgonens Bibeltext och i samtalet kom vi in på konsumtion av dels kristen tro och dels gudstjänster. Jag kommer tyvärr inte ihåg hur samtalet hamnade där men jag reagerade just på uttrycket konsumera. Att konsumera betyder ”användning göra slut på (ngt), använda (ngt) så att dot småningom tar slut, förbruka” (Källa: Svenska Akademiens ordbok)

Att då säga att vi konsumerar kristen tro och gudstjänster låter väldigt negativt. Det är som vi bara tar och tar och tar vilket medför att vi snart varken har en kristen tro eller gudstjänster. Kan det vara så? Kan den kristna tron och gudstjänsterna ta slut? Jag tror faktist inte det. Så länge det finns troende kristna, vilket det faktiskt gör så kommer det finnas en kristen tro. Finns det troende så finns det behov av gudstjänster och då tar inte heller de slut.

Vad betyder det då att konsumera kristen tro och gudstjänster? Betyder det att vi bara tar och inte ger tillbaka, att vi förväntar oss att kunna segla in på en gudstjänst en söndag och sen segla ut igen? Att vi inte vill engagera oss, att vi inte är medmänniskor eller lever i vår tro? Det tror jag mer på i så fall. Att vi tror men inte lever i vår tro, att vi är så vana vid snabba lösningar att vi även vill ha det när det kommer till vår kristna tro och gudstjänster.

Vad tror du? Jag tycker i alla fall att det tål att tänkas på.

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: