Utställning: 100% kamp – Sveriges historia

På Kulturnatt Stockholm i år var vi på Historiska museet och tittade på utställningen 100% kamp – Sveriges historia. En vän till mig hade rekommenderat utställningen och jag är glad att vi tog oss tid att se den. Om du också vill se utställningen pågår den till och med den 9 december.

Utställningen belyser de kamper för olika rättigheter som har pågått och som än idag pågår här i Sverige. Det handlar om allas rätt att rösta, om rätten till sin egen kropp, om rätten till en dräglig vardag, om rätten att välja vem man älskar, om rätten att vara sig själv helt enkelt. Ämnen som tas upp är kön, sexuell läggning, klass, ursprung och funktionsförmåga. Min vän påpekade att ålder inte representerades och jag kan hålla med om att det saknades. När vi hade gått igenom utställningen påpekade min man att de inte tog upp problematiken kring vänsterhänta, han är själv vänsterhänt och berättade hur illa han behandlades som barn av exempelvis lärare. Det kan tyckas smått i sammanhanget men samtidigt handlar det om rätten att vara sig själv, rätten till sin egen kropp och att få uttrycka sig på sitt eget sätt och inte så som normen säger. Så jag tycker också att det hade varit intressant om det hade nämnts, allt för att lyfta den inskränkthet som har funnits och tyvärr fortfarande finns i samhället.

Det är skrämmande att läsa om hatbrott i Sverige, om hur människan fortfarande är livrädd för olikheter och bemöter det med hat och våld snarare än nyfikenhet och respekt. Att läsa en informationstext som den nedan gör mig både förbannad och livrädd, vart är samhället på väg?

När jag gick igenom utställningen och läste den tidslinje de hade skapat slog det mig att utvecklingen först gick framåt men att den på sista tiden har fått ett bakslag. Det finns krafter som återigen ifrågasätter kvinnors rätt till sin egen kropp, den aborträtt som jag trodde var en självklarhet här i Sverige. Men det är det tydligen inte….

Foto: Sofie

Jag kan inte annat än fortsätta att hoppas på ett samhälle där i människor respekterar varandra som de människor vi är. Vi är alla olika och dessa olikheter är vad som berikar samhället, världen och livet. Låt oss stå upp för det och möta varandra med respekt, nyfikenhet och kärlek!

Så här skriver Historiska om utställningen: Kamper för rättigheter är en viktig del av Sveriges historia som visar att samhället går att förändra. 100% kamp – Sveriges historia handlar om de många rättighetskampernas Sverige.

Utställningen berättar om människor som har tagit strid för sina och andras villkor. Människor som kämpat för rätten att leva, bo och älska på lika villkor oavsett funktionsförmågor, sexuell läggning, tro, kön, klass eller ursprung.

Det handlar om rätten att rösta och rätt till lika lön för lika arbete. Om rätt till en trygg arbetsmiljö.
Det handlar om rätten till språk.
Om rätt till bostad och skolgång.
Om rätt till historia, trygghet och säkerhet.
Om rätt att utöva religion. Om rätt att ta plats i det offentliga rummet.
Om att ingen människa ska utsättas för diskriminering, våld eller hot. (Källa)

Annonser

Om att vara kvinna

changeling

Då min sambo och jag är långlediga har vi haft mycket tid att titta på film. Idag såg vi Changeling som handlar om Christine Collins (spelad av Angelina Jolie) vars son plötsligt är försvunnen en dag när hon kommer hem från jobbet. Hon anmäler honom försvunnen och fem månader senare hittar polisen sonen. Problemet är bara att det inte är Christines son, det är en annan pojke. Men polisen vill inte tro på Christine utan de lägger över skulden på henne istället. De anklagar henne för att inte vilja ta hand om sin son och för att vara en dålig kvinna och mamma. Det går så långt att de till och med spärrar in henne på psyket för att hon står upp för sig själv och fortsätter hävda att den pojke som numera bor hemma hos henne inte är hennes son.

Med tiden uppdagas sanningen då polisen utreder ett annat fall men trots detta vill polisen inte ge Christine rätt, de vill bara glömma historien och gå vidare. Christine är dock inte beredd att göra det utan hon kämpar vidare för sin rätt och för alla andra kvinnors rätt som också har låsts in på psyket av polisen, alla på grund av att de har trotsat polisen. En kvinna är gift med en polis som slår henne och när hon polisanmäler honom låser de in henne på psyket, en annan kvinna är prostituerad och blir illa behandlad av en man som hon sedermera polisanmäler, det visar sig att han är polis så hon blir inlåst på psyket. Filmen slutar med att alla dessa kvinnor blir frisläppta, kommissarien som ledde utredningen kring Christines son blir avskedad och polismästaren rekommenderas att avgå.

Jag har sett filmen tidigare och blir alltid lika tagen av den. Historien är fruktansvärd på så många sätt. Vi får möta en kvinna som förlorar allt på en eftermiddag och som gör allt som står i hennes makt för att hitta sin son. När polisen sedan begår ett misstag lägger de skulden på henne. Helt plötsligt är hon är en dålig kvinna och mamma, hon är inte kapabel att känna igen sin egen son då hon är en känslosam kvinna, hon är psykiskt instabil och de använder de fulaste metoder för att försöka få henne att erkänna något hon vet inte är sant. Polisens återkommande argument är att hon är kvinna, ja kvinna! För kvinnor agerar på känsla, kvinnor måste skyddas från sig själv, kvinnor kan behandlas efter männens behag osv.

Jag blir så förbannad när jag ser kvinnor bli behandlade på detta sätt, det spelar ingen roll att det är på film. Speciellt inte i detta fall då filmen är baserade på verkliga händelser. Problemet är att detta inte bara sker på film, detta sker i verkligheten och det sker fortfarande. Filmen utspelar sig under 1920- och 30-talet men när det gäller vissa saker har världen tyvärr inte förändrats så mycket.

Visst, vi har 90 dagar vigd föräldraledighet för pappor i Sverige, vi har barnomsorg, vi har jämställdhetsplaner på arbetet och vi har lönekartläggning som ska säkerställa att det inte finns några oskäliga löneskillnader mellan män och kvinnor. Å allt det där är gott men det räcker inte, det verkar knappt hjälpa!

Trots allt är det fortfarande fler kvinnor som deltidsarbetar för att de har barn. Kvinnor gör mer av hushållsarbetet än män och det är färre kvinnor på ledande positioner i arbetslivet, Sverige har inte ens haft en kvinnlig statsminister. Något som i och för sig kanske blir verklighet vid nästa val då nästan alla partier har kvinnliga partiledare (åtminstone idag). Det här är ändå inte det jag tycker är värst utan det är att kvinnor som väljer att bejaka sin sexualitet kallas för horor och kvinnor som blir våldtagna får höra att de hade för kort kjol på sig, var lättklädda eller något annat som gör att de får skylla sig själva. De flesta kvinnor råkar någon gång i livet ut för att bli tafsad på eller än värre våldtagna, oftast av någon de känner, men det är deras eget fel då de säkert har gjort något för att förtjäna det.

Åh, jag blir så arg på denna attityd. En attityd som genomsyrar alla aspekter av samhället och därmed dess medborgare. Jag säger inte att alla män är våldtäktsmän eller att alla män ligger på latsidan hemma när deras partner tar hand om hem och barn. Men på något sätt finns ojämlikheten kvar i samhället och det märks inte minst med tanke på den kortfilm som kom för ett par veckor sen, Kära pappa. När jag först såg Kära pappa grät jag över alla oförrätter som vi kvinnor får utstå och jag grät över alla oförrätter jag själv har fått utstå. Men ett par dagar senare när jag har smällt kortfilmen och dess budskap är jag inte liga övertygad om att budskapet är bra. För det första, varför är det en pappas jobb att skydda sin dotter? Varför är det inte båda föräldrars ansvar att skydda sina barn? Varför är dottern tillika flickan, tonårstjejen, kvinnan, mamman och frun i kortfilmen ett offer?

Med andra ord tycker jag att filmen endast bekräftar den rådande samhällssynen på kvinnor. Vi är offer och vi klarar ingenting själva, vi måste bli beskyddade av män hela livet; våra pappor, bröder, makar och troligen även chefer och statsöverhuvuden. Det är sorgligt och patetiskt. Kvinnor är lika kapabla som män, om en person är kapabel eller inte har inget med kön att göra. Det handlar om människan, så om vi ska komma till rätta med problemet tror jag att vi till att börja med måste se bortom könet och uppfostra människor. Om vi gör det kanske vi har en chans till ett än mer jämställt och jämlikt samhälle, ett samhälle där den som är bäst lämpad styr företaget, hämtar barnen på förskolan, lagar mat och meckar med bilen. Ett samhälle där ett brott är ett brott oavsett om offret är kvinna eller man, oavsett om förövaren är kvinna eller man. Ett samhälle som inte behöver viga 90 dagar av föräldraledigheten till pappa då varje familj själva kan välja hur de ska dela på föräldraledigheten och där statistiken visar att män i lika stor utsträckning som kvinnor är föräldralediga.

Jag hoppas att jag lever tillräckligt länge för att få uppleva det samhället!

Kalla kriget: man vs kvinnor

De senaste dagarna har det stått en del i tidningarna om kvinnan som utdelade en örfil till den man hon påstår sig ha blivit nypt i rumpan av. Kvinnan har dömts till misshandel och mannen har friats då det inte går att bevisa att mannen nöp henne i rumpan. Frida Boisen skriver på Expressen.se att detta är horribelt då det inne bär att kvinna än en gång blir objektifierad och inte får äga sin egen kropp.

Men är det verkligen så? Äger jag som kvinna inte min egen kropp? Har jag inte rätt att säga ifrån när jag känner mig kränkt eller misshandlad?
Självklart äger jag som kvinna min egen kropp men det ger mig samtidigt inte rätt att bruka våld. Att ge någon, oavsett kön, en örfil för att denne nyper mig i rumpan kan aldrig vara okej. Att däremot säga ifrån, att klart och tydligt markera att det är oönskat beteende är mer än okej. Det borde vara en självklarhet. Om personen ifråga fortsätter kan jag ta till andra medel så som att ringa polisen, påkalla uppmärksamheten av omgivningen eller helt enkelt skrika och springa därifrån. Men att bruka våld? Varför? Blir jag en bättre människa av det eller sjunker jag helt enkelt till samma låga nivå som personen som nyper mig i rumpan?

Idag verkar det vara en ständig kamp mellan män och kvinnor. Män blir skuldbelagda av kvinnor för i princip allt. De delar inte jämlikt på hushållsarbetet, de har för höga löner, de gör karriär på kvinnors bekostnad, de nyper oss i rumpan och på brösten, de raggar på oss sent på natten på krogen och de tar inte hand om sina barn. Kvinnor å andra sidan gör sig själva till offer. Deras män hjälper inte till hemma, de tjänar mindre än man, de kan inte göra karriär eftersom de är hemma med sin barn, de tillåter sig att bli nypta i rumpan och på brösten och de låter sig blir raggade på sent på natten på krogen. Ja, du läste rätt. Jag hävdar att kvinnor låter sig bli nypta på rumpan och på brösten och att kvinnor låter sig på raggade på. Jag har aldrig råkat ut för att en man helt apropå har nypt mig i rumpan eller tagit mig på brösten. Varför? Troligen för att jag har för mycket integritet för det, de män jag möter ser och känner att den typen av beteende är oacceptabelt.

Vad jag försöker säga är att män och kvinnor måste hitta ett sätt att samexistera i dagens samhälle. Det har hänt mycket i relationen mellan män och kvinnor de senaste 100 åren och på jag tror inte att vi helt och fullt har hängt med. Kvinnan har gått från det privata till det offentliga, kvinnan får idag ta del av det offentliga på ett annat sätt än hon fick för hundra år sen. Att kvinnor får rösta, får arbeta och bestämmer över sin egen kropp är idag en självklarhet. För mig har det varit en självklarhet att kvinnor kämpade för att få kliva ut i det offentliga, för att få ta del av samhället och för att vara lika mycket värda som män. Men någonstans på vägen gick det snett, någonstans började kvinnor skuldbelägga män istället för att vara konstruktiva och jobba för ett jämlikt samhälle där alla är lika mycket värda och där kön inte var avgörande. Som det är idag spelar kvinnor på sin kvinnlighet när det passar men vill bortse från kön när det är lämpligt. På det sätter kommer vi inte vidare…

Vi bör också komma ihåg att det inte är en självklarhet för alla världens kvinnor att få rösta, arbeta och bestämma över sin egen kropp. I många länder har kvinnan fortfarande ingenting att säga till om, hon ska följa männens vilja. Vi har kommit långt i Sverige men vi har en bra bit kvar att gå. Nu måste vi jobba på att förbättra relationen mellan män och kvinnor. Nu måste vi jobba på att kommunicera snarare än att skuldbelägga för att klara av att samexistera. Jag tror att samhället annars än en gång kommer at kollapsa och förändras, för som det är nu kommer vi inte framåt. Dagens klimat gynnar varken män eller kvinnor och framförallt inte våra barn!

Läs mer: DN, NT, Expressen och Frida Boisens artikel i Expressen.

Dam och herrknäppning

När jag stog och strök mina skjortor slog det mig att jag har hört att man kan se skillnad på dam- och herrskjortor eftersom dem knäppt olika. Självklart var jag tvungen att kolla och mycket riktigt. Min blus knäpps åt ett håll och mina skjortor åt ett annat. Men varför? Vad är skillnaden?

Jag har långt många fler herrskjortor än damblusar. Anledningen är att herrskjortor sitter bättre på mig, är bekvämare och många gånger finns det ett bättre utbud. Så, varför knäpps dem olika?

På 118100.se står det:

Varför är det skillnad på herrknäppning och damknäppning?

Varför herrar och damer knäpper sina kläder på olika vis har länge diskuteras, många tror att det beror på att det var lättare för män att knäppa höger över vänster då de ska dra sitt sidovapen, andra tror att det beror på att man inte skulle kika in under varandras kläder o kyrkan. (Källa)

Bra Fråga! står det:
 
Nina, Skjortbutiken La Chemiserie Traditionnelle:
-Den enda förklaring jag har är att när herr skjortor först började komma med hel knäppning ända ner så var det endast societetsmännen som hade sådana skjortor och dem klädde sig sällan själva. Då var det enklare för påklädaren att knäppa knapparna. Sen har det hållt i sig och varför vet jag tyvärr inte.

Niklas, Holmens Herr:
-Det finns många olika åsikter om detta men den vanligaste förklaringen är följande (text tagen från http://www.manolo.se);

Det som vi idag refererar till som damknäppning innebär att knapparna sitter till vänster på plagget och knapphålen till höger, sett ur den som bär plaggets perspektiv. Skillnaden mellan dam- och herrknäppning tros ha sitt ursprung i kyrkans värld.

Under den segregerade medeltiden ansågs mannen, liksom Jesus, vara den som stod närmast Gud och därmed på hans högra sida. Högersidan förknippades med solen, ljuset och “den manliga principen” och detta visualiserades genom att placera knapparna till höger på männens plagg. Den vänstra sidan förknippades istället med natten, månen och det förflutna, varför kvinnorna fick bära sina knappar till vänster. Nu var det inte speciellt vanligt med knappar i kvinnokläder, eftersom dessa ansågs alltför lätta att öppna och knapparna sågs därför som ett manligt attribut under några århundraden medan kvinnorna fick hålla sig till snörning och hyskor.

Så småningom började man även sära på kvinnor och män i kyrkan. Männens sida blev då av “naturliga” skäl den högra, medan kvinnorna fick hålla sig till vänster. Knäppningen fick då ytterligare en funktion; Kvinnorna kunde amma sina barn i kyrkan samtidigt som de kunde skyla sig för den manliga sidan eftersom damknäppningen öppnas åt vänster. (Källa: ne.se)

Vad är värt mest – hushållsarbete eller förvärvsarbete?

Sitter och tittar på Alla Älskar Raymond på TV3 och applåderar frun i huset. Hennes man anser att han är värd mer och därmed att han är viktigare eftersom det är han som tjänar pengar i familjen. För att visa hur absurd han är skriver hon en lista över alla hushållstjänster hon gör, dessutom prissätter hon dem. När hon räknar ut totalen för året visar det sig att hon skulle tjäna mer än han. Helt rätt?! Ja, jag tycker det. Det hushållsarbete som utförs, många gånger av kvinnor, är minst lika viktigt som att tjäna pengar. Självklart klarar vi oss inte i dagens samhälle utan pengar men vi kan inte heller bara tjäna pengar. Tvätten måste tvättas, maten handlas och lagas, golven damsugas och barnen  passas. Därför kan man inte säga att det ena eller det andra är viktigare. Hushållsarbete och förvärvsarbete är värt lika mycket men på olika sätt. Något att tänka på för alla er som förvärvsarbetar men inte inser att även det hushållsarbet som er partner utför är värt något.

Det bör även tilläggas att kvinnor jobbar drygt 28 timmar obetalt (ex hushållsarbete, passa barn, trädgårdsarbete, serva bilen osv) per vecka medans män arbetar nästa 20 timmar obetalt. Det intressanta är att kvinnor och män arbetar lika mycket, cirka åtta timmar per dag om man sprider ut det över veckans alla dagar. Dock arbetar kvinnor lika mycket betalt som obetalt medan män arbetar dubbelt så mycket betalt som obetalt. Män och kvinnor kickar alltså in lika många timmar i veckan och deras arbete borde därmed vara lika mycket värt. Men tyvärr är det inte så i samhällets ögon, det obetalda arbetet ger ingen lön, pension eller högre sjukförsäkring. Det är med andra ord egentligen dåligt, i samhällets ögon, att arbeta obetalt. Eller? Självklart kan vi inte börja få betalt för det vi gör i hemmet MEN vi kan börja hjälpas åt. Män kan ta större ansvar hemma så att kvinnor kan förvärvsarbeta i större utsträckning så att skillnaderna utjämnas. Det män INTE borde göra, eller den som tjänar mest pengar i familjen för den delen, är att påstå sig mer värd för att han tjänar pengar. Vi bör alla slå ett slag för jämställda förhållanden.


Siffrorna kommer från JämO:s hemsida, 2008-11-10, Statistik – hur ser det ut i Sverige?

%d bloggare gillar detta: