Bok: Sverige – En (o)besvarad kärlekshistoria

Foto: Sofie

Min och jag tittade runt på bokrean på Akademibokhandeln i Norrköping när jag sprang på den här boken. Sverige – En (o)besvarad kärlekshistoria, red Lejla Hastor och Nivin Yosef, är en antologi sammanställd av sexton svenska kvinnors historia. Sexton svenska kvinnor som är födda utomlands och som av en eller annan anledning har kommit till Sverige men som trots att de har spenderat merparten av sina liv i Sverige inte riktigt känner sig hemma här. Varför? Svaren är olika men ändå lika, precis som vi svenskar eller för den delen vi människor.

Jag har uppskattat att läsa dessa sexton kvinnors historier, att de har vågat dela med sig av sina liv men också sina tankar, funderingar, rädslor och utmaningar. En del av dessa är inte helt olika mina egna medan andra är det. Grunden är kanske inte alltid den samma till våra tankar, funderingar,, rädslor och utmaningar men de finns ändå där. Det är troligen mänskligt, jag hoppas åtminstone det.

Det fanns dock något jag reagerade starkt på, väldigt starkt och det var berättelsen om feminismen i Sverige. Den vita, medelklass feminismen som inte inkluderar kvinnor med invandrarbakgrund. Det är helt enkelt fruktansvärt och jag hoppas innerligt att det systemfelet kan rättas till, under tiden tänker åtminstone jag försöka att tänka på det. Jag har alltid sett mig själv som öppensinnad men inser att även jag har brister, brister jag hoppas kunna jobba på så att samhället i stort kan bli än mer inkluderande. Målet borde vara att behandla alla lika, oavsett kön, etnicitet, ålder och sexuell läggning.  Jag önskar innerligt att vi kunde bortse från dessa yttre attribut, att vi kunde sluta kategorisera varandra och endast se människan. För det är vad vi alla är, människor som förtjänar att behandlas lika.

Så här skriver AdLibris om boken: Vi är: Kvinnor, välutbildade, blattar, integrerade, flerspråkiga, multikulturella, de ständigt tacksamma. Vi är första generationens svenskar, uppväxta och utbildade i Sverige. Men vi är alla olika, födda i olika länder, med skilda bakgrunder och religiösa åskådningar. Vi delar dock samma känsla – att inte naturligt höra till.

Här beskriver vi vår längtan efter att passa in, om smärtan i att alltid sticka ut, om viljan att förändra och ilskan över att inte räcka till. Vi berättar om förödmjukelsen när syokonsulenten trots våra toppbetyg föreslår ett yrkesprogram som det bästa valet inför gymnasiet, vreden över det rasistiska bemötandet i varuhuset när en mor och dotter vill handla en bröllopsklänning, och desperationen i en mors kamp för att få en gynekolog att skriva ett intyg på att dottern har sin mödomshinna kvar. Många av oss beskriver sökandet efter en identitet och hanterandet av okunniga frågor, och den ständiga; var kommer du ifrån egentligen?

Allt bildar en väv av berättelser, som berikar och vidgar vår uppfattning om hur det ser ut i dagens Sverige. Vi vill visa hur fördomar mot kvinnor med invandrarbakgrund har format vår tillvaro, men också hur motståndet och den dubbla identiteten har stärkt oss. I slutändan handlar det om drömmen om ett bättre samhälle, ett samhälle där alla får känna sig inkluderade och hemma.

Vi är: Lejla Hastor och Nivin Yosef, Maya Abdullah, Elnaz Baghlanian, Monia Benbouzid, Nisha Besara, Joanna Castro, Nadja Hatem, Silvana Imam, Berivan Öngörur med fler.

Annonser

Om att vara kvinna

changeling

Då min sambo och jag är långlediga har vi haft mycket tid att titta på film. Idag såg vi Changeling som handlar om Christine Collins (spelad av Angelina Jolie) vars son plötsligt är försvunnen en dag när hon kommer hem från jobbet. Hon anmäler honom försvunnen och fem månader senare hittar polisen sonen. Problemet är bara att det inte är Christines son, det är en annan pojke. Men polisen vill inte tro på Christine utan de lägger över skulden på henne istället. De anklagar henne för att inte vilja ta hand om sin son och för att vara en dålig kvinna och mamma. Det går så långt att de till och med spärrar in henne på psyket för att hon står upp för sig själv och fortsätter hävda att den pojke som numera bor hemma hos henne inte är hennes son.

Med tiden uppdagas sanningen då polisen utreder ett annat fall men trots detta vill polisen inte ge Christine rätt, de vill bara glömma historien och gå vidare. Christine är dock inte beredd att göra det utan hon kämpar vidare för sin rätt och för alla andra kvinnors rätt som också har låsts in på psyket av polisen, alla på grund av att de har trotsat polisen. En kvinna är gift med en polis som slår henne och när hon polisanmäler honom låser de in henne på psyket, en annan kvinna är prostituerad och blir illa behandlad av en man som hon sedermera polisanmäler, det visar sig att han är polis så hon blir inlåst på psyket. Filmen slutar med att alla dessa kvinnor blir frisläppta, kommissarien som ledde utredningen kring Christines son blir avskedad och polismästaren rekommenderas att avgå.

Jag har sett filmen tidigare och blir alltid lika tagen av den. Historien är fruktansvärd på så många sätt. Vi får möta en kvinna som förlorar allt på en eftermiddag och som gör allt som står i hennes makt för att hitta sin son. När polisen sedan begår ett misstag lägger de skulden på henne. Helt plötsligt är hon är en dålig kvinna och mamma, hon är inte kapabel att känna igen sin egen son då hon är en känslosam kvinna, hon är psykiskt instabil och de använder de fulaste metoder för att försöka få henne att erkänna något hon vet inte är sant. Polisens återkommande argument är att hon är kvinna, ja kvinna! För kvinnor agerar på känsla, kvinnor måste skyddas från sig själv, kvinnor kan behandlas efter männens behag osv.

Jag blir så förbannad när jag ser kvinnor bli behandlade på detta sätt, det spelar ingen roll att det är på film. Speciellt inte i detta fall då filmen är baserade på verkliga händelser. Problemet är att detta inte bara sker på film, detta sker i verkligheten och det sker fortfarande. Filmen utspelar sig under 1920- och 30-talet men när det gäller vissa saker har världen tyvärr inte förändrats så mycket.

Visst, vi har 90 dagar vigd föräldraledighet för pappor i Sverige, vi har barnomsorg, vi har jämställdhetsplaner på arbetet och vi har lönekartläggning som ska säkerställa att det inte finns några oskäliga löneskillnader mellan män och kvinnor. Å allt det där är gott men det räcker inte, det verkar knappt hjälpa!

Trots allt är det fortfarande fler kvinnor som deltidsarbetar för att de har barn. Kvinnor gör mer av hushållsarbetet än män och det är färre kvinnor på ledande positioner i arbetslivet, Sverige har inte ens haft en kvinnlig statsminister. Något som i och för sig kanske blir verklighet vid nästa val då nästan alla partier har kvinnliga partiledare (åtminstone idag). Det här är ändå inte det jag tycker är värst utan det är att kvinnor som väljer att bejaka sin sexualitet kallas för horor och kvinnor som blir våldtagna får höra att de hade för kort kjol på sig, var lättklädda eller något annat som gör att de får skylla sig själva. De flesta kvinnor råkar någon gång i livet ut för att bli tafsad på eller än värre våldtagna, oftast av någon de känner, men det är deras eget fel då de säkert har gjort något för att förtjäna det.

Åh, jag blir så arg på denna attityd. En attityd som genomsyrar alla aspekter av samhället och därmed dess medborgare. Jag säger inte att alla män är våldtäktsmän eller att alla män ligger på latsidan hemma när deras partner tar hand om hem och barn. Men på något sätt finns ojämlikheten kvar i samhället och det märks inte minst med tanke på den kortfilm som kom för ett par veckor sen, Kära pappa. När jag först såg Kära pappa grät jag över alla oförrätter som vi kvinnor får utstå och jag grät över alla oförrätter jag själv har fått utstå. Men ett par dagar senare när jag har smällt kortfilmen och dess budskap är jag inte liga övertygad om att budskapet är bra. För det första, varför är det en pappas jobb att skydda sin dotter? Varför är det inte båda föräldrars ansvar att skydda sina barn? Varför är dottern tillika flickan, tonårstjejen, kvinnan, mamman och frun i kortfilmen ett offer?

Med andra ord tycker jag att filmen endast bekräftar den rådande samhällssynen på kvinnor. Vi är offer och vi klarar ingenting själva, vi måste bli beskyddade av män hela livet; våra pappor, bröder, makar och troligen även chefer och statsöverhuvuden. Det är sorgligt och patetiskt. Kvinnor är lika kapabla som män, om en person är kapabel eller inte har inget med kön att göra. Det handlar om människan, så om vi ska komma till rätta med problemet tror jag att vi till att börja med måste se bortom könet och uppfostra människor. Om vi gör det kanske vi har en chans till ett än mer jämställt och jämlikt samhälle, ett samhälle där den som är bäst lämpad styr företaget, hämtar barnen på förskolan, lagar mat och meckar med bilen. Ett samhälle där ett brott är ett brott oavsett om offret är kvinna eller man, oavsett om förövaren är kvinna eller man. Ett samhälle som inte behöver viga 90 dagar av föräldraledigheten till pappa då varje familj själva kan välja hur de ska dela på föräldraledigheten och där statistiken visar att män i lika stor utsträckning som kvinnor är föräldralediga.

Jag hoppas att jag lever tillräckligt länge för att få uppleva det samhället!

Varför känner sig män hotade?

Jag sitter och tittar på Iron Jawed Angels och blir upprörd. Filmen handlar om kampen för kvinnlig rösträtt i USA på 20-talet. I början av filmen demonstrerar kvinnorna i centralan Washington. Det är en fredlig och trevlig demonstration som går över styr för att ett antal män blir uppretade av demonstrationen. Men varför? Vad är det som är så hotande?

Svaret är självklart att män inte vill tappa kontrollen, att de är rädda för att dela med sig av makten. Men varför vill män leva i ett sån’t samhälle? Hur roligt kan det vara att ständigt kontrollera, att ständigt underkuva och att begränsa? Vilket liv är det… Okej, jag är inte man så jag kommer nog aldrig att förstå.

Det är som en scen i filmen. En senators fru stödjer kampanjen ekonomiskt och det kommer ut i pressen. Mannan i fråga ber sin fru att avsluta sitt medlemskap varpå hon svarar att kampanjen räcknar med hennes pengar och att hon använder sin hushållskassa. Då svarar mannen att numera får hon inga pengar, att hon får handla på kredit i mataffären och att alla räkningar skickas till hans kontor. Men hallå, snacka om en rädd man som inte litar på sin fru och som vill ha fullständig kontroll. Snacka om maktmissbruk och misshandel. Är det verkligen så män vill ha det?

Nej, vi lever på 1920-talet men det finns fortfarande män som vill kontrollera sina fruar. Det finns även människor som vill kontrollera andra människor. Titta på kampen för jämställdhet eller kampen för HBT-rättigheter. Det har gått snart 100 år sen men ändå är vi varken jämställda eller fria. Varför? Frihet borde vara en självklarhet inte ett hot.

%d bloggare gillar detta: