Kalla kriget: man vs kvinnor

De senaste dagarna har det stått en del i tidningarna om kvinnan som utdelade en örfil till den man hon påstår sig ha blivit nypt i rumpan av. Kvinnan har dömts till misshandel och mannen har friats då det inte går att bevisa att mannen nöp henne i rumpan. Frida Boisen skriver på Expressen.se att detta är horribelt då det inne bär att kvinna än en gång blir objektifierad och inte får äga sin egen kropp.

Men är det verkligen så? Äger jag som kvinna inte min egen kropp? Har jag inte rätt att säga ifrån när jag känner mig kränkt eller misshandlad?
Självklart äger jag som kvinna min egen kropp men det ger mig samtidigt inte rätt att bruka våld. Att ge någon, oavsett kön, en örfil för att denne nyper mig i rumpan kan aldrig vara okej. Att däremot säga ifrån, att klart och tydligt markera att det är oönskat beteende är mer än okej. Det borde vara en självklarhet. Om personen ifråga fortsätter kan jag ta till andra medel så som att ringa polisen, påkalla uppmärksamheten av omgivningen eller helt enkelt skrika och springa därifrån. Men att bruka våld? Varför? Blir jag en bättre människa av det eller sjunker jag helt enkelt till samma låga nivå som personen som nyper mig i rumpan?

Idag verkar det vara en ständig kamp mellan män och kvinnor. Män blir skuldbelagda av kvinnor för i princip allt. De delar inte jämlikt på hushållsarbetet, de har för höga löner, de gör karriär på kvinnors bekostnad, de nyper oss i rumpan och på brösten, de raggar på oss sent på natten på krogen och de tar inte hand om sina barn. Kvinnor å andra sidan gör sig själva till offer. Deras män hjälper inte till hemma, de tjänar mindre än man, de kan inte göra karriär eftersom de är hemma med sin barn, de tillåter sig att bli nypta i rumpan och på brösten och de låter sig blir raggade på sent på natten på krogen. Ja, du läste rätt. Jag hävdar att kvinnor låter sig bli nypta på rumpan och på brösten och att kvinnor låter sig på raggade på. Jag har aldrig råkat ut för att en man helt apropå har nypt mig i rumpan eller tagit mig på brösten. Varför? Troligen för att jag har för mycket integritet för det, de män jag möter ser och känner att den typen av beteende är oacceptabelt.

Vad jag försöker säga är att män och kvinnor måste hitta ett sätt att samexistera i dagens samhälle. Det har hänt mycket i relationen mellan män och kvinnor de senaste 100 åren och på jag tror inte att vi helt och fullt har hängt med. Kvinnan har gått från det privata till det offentliga, kvinnan får idag ta del av det offentliga på ett annat sätt än hon fick för hundra år sen. Att kvinnor får rösta, får arbeta och bestämmer över sin egen kropp är idag en självklarhet. För mig har det varit en självklarhet att kvinnor kämpade för att få kliva ut i det offentliga, för att få ta del av samhället och för att vara lika mycket värda som män. Men någonstans på vägen gick det snett, någonstans började kvinnor skuldbelägga män istället för att vara konstruktiva och jobba för ett jämlikt samhälle där alla är lika mycket värda och där kön inte var avgörande. Som det är idag spelar kvinnor på sin kvinnlighet när det passar men vill bortse från kön när det är lämpligt. På det sätter kommer vi inte vidare…

Vi bör också komma ihåg att det inte är en självklarhet för alla världens kvinnor att få rösta, arbeta och bestämma över sin egen kropp. I många länder har kvinnan fortfarande ingenting att säga till om, hon ska följa männens vilja. Vi har kommit långt i Sverige men vi har en bra bit kvar att gå. Nu måste vi jobba på att förbättra relationen mellan män och kvinnor. Nu måste vi jobba på att kommunicera snarare än att skuldbelägga för att klara av att samexistera. Jag tror att samhället annars än en gång kommer at kollapsa och förändras, för som det är nu kommer vi inte framåt. Dagens klimat gynnar varken män eller kvinnor och framförallt inte våra barn!

Läs mer: DN, NT, Expressen och Frida Boisens artikel i Expressen.

Annonser

Dagens visdomsord

1459933_784447008235563_99310185_n

Livet medför utmaningar av alla dess slag. Vissa roliga och engagerande, andra tuffa och nedslående. Men oavsett vad som händer är du inte ett offer. Oavsett utgången så är du inte ett offer. Du kan alltid styra resultatet av varje utmaningen. Det går inte alltid att styra vad som händer men det du alltid, å jag menar verkligen alltid kan är att styra över din egen reaktion. Om du ser dig själv som ett offer, om du väljer att lägga dig platt och vägrar ta lärdom, vägrar gå vidare så kommer du inte komma ifrån det dödläget. Men om du istället väljer att ta lärdom, väljer att försöka se det goda i situationen så kan du gå vidare och du kommer att gå vidare. Nu kanske du tänker att det finns inte något gott i alla situationer. Jag vill hävda att det gör det, för du kom ur situationen och det kanske är det goda du måste inse. Att du kom ut med livet i behåll, att du kom ut med värdigheten i behåll eller att du bara kom ut punkt. Att våga gå ifrån något som är utmanande, tufft eller livshotande är modigt och det i sig är något gott. Det är första steget mot att gå vidare, mot att våga leva.

Att våga ta sig an en utmaning kan också vara något gott. Du kanske inte tror att du klarar det, att du kan leva med det eller att du ens kommer att kunna ta dig ut sängen. Men om du gör det så har du vunnit, du har antagit utmaningen och visat att du är herre över ditt eget liv.

Ibland handlar det om att våga be om hjälp, att våga sträcka ut en hand och att våga erkänna att du inte klarar det på egen hand. Det i sig är något gott och det i sig är att anta utmaningen.

Jag är helt övertygad om att vi är vår egen värsta fiende. Att våra tankar och därmed känslor styr hur vi ska ta oss igenom en utmaninge, oavsett om den är rolig och engagerande eller tuff och nedslående. Om vi tror att vi kommer klara det, om vi tror att det finns en väg ut, om vi tror att vi kommer att lära oss något så kommer vi också att göra det, på ett eller annat sätt! Så våga anta utmaningen, våga vägra vara ett offer och våga se det positiva i livet!

*gnäll, gnäll*

Det är inte ofta jag skriver den här typen av inlägg men jag bara måste idag. Ibland blir jag bara så irriterad på mina medmänniskor. Jag har oftast ett öra över för mina vänner, jag ger råd, stöttar och försöker att hjälpa på alla sätt och vis. Mamma har till och med kallat mig den barmhärtige samariten. Men när vuxna människor bara gnäller, gnäller och gnäller blir jag irriterad. Missförstå mig rätt, lite gnäll kan vi alla må bra av. Jag syftar på den typen av gnäll som är självuppoffrande, där den som gnäller inte ser någon utväg, inte tror att det kan bli bättre och framförallt inte ens försöker. Jag orkar bara inte lyssna på det. Kommer det dessutom från en man som flörtar med mig är det ännu värre, det är den värsta attraktionsdödaren som finns. Mycket kan jag stå ut med men detta. Nej tack, då vänder jag ryggen till och går.

Jag tycker om att gnälla ibland, få det ur systemet men sen går jag vidare. Om jag inte kan gå vidare försöker jag åtminstione göra något åt det. Det sista jag gör är i alla fall att hänge mig åt självömkan och låsa in mig hemma. Det hjälper inte. Det är bättre att ge sig ut och träffa folk, att prata om det som hänt på ett rationellt sätt och sedan försöka göra något åt det.

Ja, vad ville jag då med detta inlägg? Gnälla av mig så att jag kan gå vidare och uppmuntra alla gnälliga, självömkande, offertyper att ta sig i kragen och göra något åt saken. Det finns alltid en utväg och det går alltid att gå vidare.

%d bloggare gillar detta: