”Ibland måste vi bara släppa taget”

Igår läste jag en artikel om Felicia Feldt i Huddinge församlingstidning Pax (sidan 10-12, nummer 1 2017). Hela numret av Pax handlar om förlåtelse och Felicia pratar om relationen med sin mamma, Anna Wahlgren. Hon berättare hur det vara att växa upp som barn till den kända författaren, om det som vara bra och det som var dåligt. Hon skriver också att hon länge sökt försoning men sin mamma men till slut insåg att ”ibland måste vi bara släppa taget”. Vidare säger hon att förlåtelse och försoning inte är samma sak för henne. Att förlåta kan du göra själv men försoningen kräver två eller fler villiga parter. Genom att släppa taget och också förlåta sig själv är hon idag mer harmonisk, samtidigt har hon inte stängt dörren för en eventuell försoning med sin mamma. Men den är inte längre nödvändig.

Jag tror att det ligger mycket i det Felicia säger, ibland måste vi helt enkelt bara släppa taget. Personligen tror jag att alla relationer kräver jobb men de kräver också ömsesidighet; att alla inblandade är engagerade, åtminstone vill ungefär samma sak med relationen och är öppna för att kommunicera och mötas. Saknas en eller flera av dessa saker kommer relationen med största sannolikhet att bli skev. Den kanske inte avslutas men en eller flera av de inblandade blir troligen med tiden missnöjda. Det i sig skapar inte goda och hälsosamma relationer. När detta uppstår kan och bör vi till och med välja att prata med varandra men ibland går det helt enkelt inte och då tror jag att det är som Felicia skriver, vi måste bara släppa taget då. Anledningen till det är att vi måste förlåta oss själva, tillåta oss själva att leva vidare, att inte älta. Det mår ingen bra av, allra minst vi själv. Att släppa taget är sällan enkelt, speciellt inte om relationen i fråga betyder något för oss. Men bara för att vi släpper taget betyder det inte att vi ger upp hopper, bara att vi gör det som är bäst för oss själva här och nu.

Annonser

Tankar om relationer och om att bryta upp!

Jag tycker att jag har en hel del erfarenhet av livet, det är svårt att komma ifrån när man närmar sig 40. Jag har föräldrar som har lärt mig vett och etikett men också vanligt sunt förnuft. Under åren har jag hunnit med ett par längre förhållanden, jag har varit sambo och till och med gift. Jag har ett par nära och goda vänner men jag har också blivit huggen i ryggen av folk.

Vad jag försöker säga är att jag, som alla andra, har levt och därmed fått uppleva både gott och ont. Allt detta har lärt mig att oavsett vem du har en relation med och oavsett hur er relation ser ut har du alltid ett eget ansvar.

När en relation tar slut, oavsett om det är en vänskaps- eller kärleksrelation känner vi oss sårade och det är lätt att skylla allt på den andra parten. Men det är sällan ens fel att två träter. Vi gör ständigt val och att ge sig in i en relation, att förlita sig på någon annan är också ett val. Det går inte att efteråt skylla på den andre och anse att denne ska betala ditt och datt, skriva på papper, lämna ifrån sig saker eller för den delen ta på sig skulden. Du har alltid ett val, om inte annat kan du välja att lämna relationen.

Självklart behöver vi alla slicka våra sår, vi behöver alla prata av oss om det som har hänt men sen är det dags att gå vidare. Visst svider det när den andre skaffar en ny partner, jag vet! Men varför vilja ha en relation med någon som inte vill ha en själv? Är det då inte bättre att gå därifrån med huvudet högt och ta hand om sig själv?

Jag har funderat på hur jag har reagerat när jag har blivt lämnad och hur jag skulle reagera idag. Å jag inser att det skulle vara svårt men det är svårt oavsett vad. Det ska troligen inte ens vara lätt att lämna en relation, varför har man då involverat sig i den från första början? Men jag vet också att jag skulle behöva gråta, tänka elaka tankar, älta med mina vänner och gå igenom allt som var bra. Sen skulle jag sakta men säkert se ljuset i tunneln och gå vidare. För jag är stark och kompetent, jag klarar mig själv och jag vill inte leva med någon som inte vill leva med mig. Jag vet dessutom att det tjänar ingenting till att offentligt beklaga mig, att beskylla, att skriva långa brev eller att hota och leva rövare. Det blir ingen lycklig av, allra minst jag!

PS Nej, jag funderar inte på att göra slut med mitt livs kärlek och jag hoppas att han inte heller vill göra slut. Men på grund av yttre omständigheter har jag funderat en hel del på detta och vill dela med mig av mina tankar!

%d bloggare gillar detta: