Nyfikenhet: en gåva eller förbannelse?

smileyLook1

Jag är en väldigt nyfiken person, jag tycker om att lära mig nya saker och är nyfiken på världen. Därför tycker jag om att ta reda på saker och jag brukar skämtsamt säga att Google är min bästa vän. Undrar jag något försöker jag ta reda på det och allt som oftast går det att finna svaret på nätet. Jag ser det som en positiv egenskap då jag ständigt lär mig nya saker och är nyfiken både på världen och livet.

Baksidan av min nyfikenhet är att jag även är nyfiken på det jag mina vänner och bekanta skriver på sociala medier. Det medför att om jag läser något som en vän har skrivit kan jag leta mig vidare till deras vänner och ibland även deras vänner. Inget fel i det, eller?! Min sambo har ett par vänner som är vän både med honom och hans ex. Till saken hör att min sambo hade ett väldigt jobbigt uppbrott från sitt ex, de drev en verksamhet och förening tillsammans. En verksamhet och förening som hans ex driver vidare idag. Men tyvärr har hans ex skyllt det mesta på min sambo och vill inte ta eget ansvar. Hon har skrivit många och långa texter på nätet om honom och deras förhållande och ingen av dessa texter är rolig läsning, det är hennes verklighet och det får stå för henne men hennes texter har smutskastat min sambo mer än han förtjänar. Det är sällan ens fel att två träter och som sagt, utifrån hennes texter är hon helt utan ansvar i deras förhållande. Nog om det!

Här kommer min nyfikenhet in, eftersom jag tycker är så nyfiken som jag är har jag ibland svårt att inte läsa dessa texter. texter som gör mig ledsen. Ledsen då de smutskastar och baktalar min sambo. Men också ledsen då jag får höra från våra vänner och bekanta att hon än idag beklagar sig på nätet vid första bästa tillfälle. Den nya strategin är att kommentera andras texter när ämnet kommer på tal istället för att skriva egna inlägg. Dessutom fortsätter hon att skylla det mesta som går fel med verksamheten och/eller föreningen på min sambo. Hennes förtal har tydligen gått så långt att det finns människor där ute som tror att min sambo är en hemskt människa men som blir bevisade motsatsen när de träffar honom och/eller oss. Det tragiska är att det finns de som inte ens vill träffa honom eftersom han är så hemsk, tragiskt för dem då de inte är beredda att bilda sig en egen uppfattning utan blint tror på vad andra säger. Jag tycker hela situationen är fruktansvärd!

Jag ställer mig frågande till flera aspekter av detta, varför har vissa människor så svårt att se sina egna fel och brister, ta ansvar för sitt eget liv och gå vidare? Men samtidigt är frågan varför dessa rykten måste spridas vidare. Å det är här nyfikenheten kommer in. Precis som jag är nyfiken är säkerligen andra människor också nyfikna. Då är det troligen roligt att prata om människor man känner, om vad de gör med sina liv och om vad som har hänt sedan sist. Det är egentligen inget fel i det, inte så länge intentionen är god. Men när det kan såra eller skada andra människor är det kanske varken smart eller snällt. Då kanske man borde hålla informationen för sig själv!

Personligen blir jag arg på min egen nyfikenhet när jag hittar dessa texter och dessutom läser dem, speciellt eftersom de gör mig ledsen. Jag blir framförallt ledsen å min sambos vägar då han år efter år får leva med att hans ex fortsätter att beskylla honom för det mesta som gått och går snett i hennes liv och dessutom mer än gärna berättar detta för världen. Oavsett om det kommer nya texter och kommentarer eller inte så ligger de gamla kvar där. Men jag får försöka lära mig av mina misstag och lära mig att tygla min nyfikenhet när jag vet att det är något jag inte borde läsa. Som tur är går det att båda dölja och blockera på nätet 🙂

Så är min nyfikenhet en gåva eller en förbannelse? På det stora hela är det en enorm gåva och det är den jag är men ibland måste jag lära mig att tygla mig för att skydda mig själv!

Annonser

Dagens visdomsord

1459933_784447008235563_99310185_n

Livet medför utmaningar av alla dess slag. Vissa roliga och engagerande, andra tuffa och nedslående. Men oavsett vad som händer är du inte ett offer. Oavsett utgången så är du inte ett offer. Du kan alltid styra resultatet av varje utmaningen. Det går inte alltid att styra vad som händer men det du alltid, å jag menar verkligen alltid kan är att styra över din egen reaktion. Om du ser dig själv som ett offer, om du väljer att lägga dig platt och vägrar ta lärdom, vägrar gå vidare så kommer du inte komma ifrån det dödläget. Men om du istället väljer att ta lärdom, väljer att försöka se det goda i situationen så kan du gå vidare och du kommer att gå vidare. Nu kanske du tänker att det finns inte något gott i alla situationer. Jag vill hävda att det gör det, för du kom ur situationen och det kanske är det goda du måste inse. Att du kom ut med livet i behåll, att du kom ut med värdigheten i behåll eller att du bara kom ut punkt. Att våga gå ifrån något som är utmanande, tufft eller livshotande är modigt och det i sig är något gott. Det är första steget mot att gå vidare, mot att våga leva.

Att våga ta sig an en utmaning kan också vara något gott. Du kanske inte tror att du klarar det, att du kan leva med det eller att du ens kommer att kunna ta dig ut sängen. Men om du gör det så har du vunnit, du har antagit utmaningen och visat att du är herre över ditt eget liv.

Ibland handlar det om att våga be om hjälp, att våga sträcka ut en hand och att våga erkänna att du inte klarar det på egen hand. Det i sig är något gott och det i sig är att anta utmaningen.

Jag är helt övertygad om att vi är vår egen värsta fiende. Att våra tankar och därmed känslor styr hur vi ska ta oss igenom en utmaninge, oavsett om den är rolig och engagerande eller tuff och nedslående. Om vi tror att vi kommer klara det, om vi tror att det finns en väg ut, om vi tror att vi kommer att lära oss något så kommer vi också att göra det, på ett eller annat sätt! Så våga anta utmaningen, våga vägra vara ett offer och våga se det positiva i livet!

Dagens visdomsord

Strenght shows...

F Scott Fitzgerald sa ”Styrka visar sig inte enbart i förmågan att vara ihärdig, utan i förmågan att börja om” (fritt översatt).

Det här med att vara stark är något som då och då upptar min tankeverksamhet. Vad innebär det egentligen? Hur agerar en stark människa? Hur ser en stark människa ut? Syns det om en människa är stark eller inte? Hur tar en stark människa motgångar?

Jag tror det ligger något i Fitzgeralds uttalande, att vara stark innebär inte enbart att vara ihärdig, det innebär även att se när det är dags att gå vidare och börja om. Likväl som jag tror att styrkan ligger i att våga erkänna sig svag eller att en situation är övermäktig en själv. Att vara ihärdig är bra men ibland är det klokare att erkänna att nu orkar jag inte mer, nu kan jag inget mer göra eller nu mår jag inte längre bra av detta. Då ligger styrkan i att inte låta känslan av svaghet eller av att vara besegrad övervinna förmågan att gå vidare. För vi har alla gått igenom motgångar, känt att livet är orättvist eller att vi helt enkelt inte orkar mer. Då är det enda rätta att erkänna det för sig själv, ta mod till sig och börja om igen.

Enough is enough

Att vara vän med sitt ex är definitivt inte lätt och kanske inte ens att rekommendera. Jag har försökt och försökt och försökt men det kommer till en punkt i livet och i relationen då det är nog. Jag har kommit till den punkten men det gör det varken enklare eller mindre smärtfritt. Jag flyttade ifrån mitt ex påskhelgen 2010 och under de dryga två år som gått har vi haft mer eller mindre kontakt. Vi har båda gått igenom en hel del under den tid som varit men hela tiden ramlat tillbaka till varandra.

Jag är nog lite av en problemlösare och vill ständigt veta vad som varit på gång mellan oss, vilken typ av relation vi har haft och var vi står i förhållande till varandra. Jag har inte alltid fått svar på det och det har gjort mig både arg och ledsen. Under tiden har jag försökt att dejta andra, speciellt det senaste året. Men det har inte varit så lått. Så fort jag har varit på väg bort har han varit mer närvarande i mitt liv. Samtidigt har jag tillåtit det, han känner mig och det är tryggt och enkelt. Men när jag sedan varit ensam igen har han glidit iväg igen. Det har varit en enda röra och jag har många gånger vetat varken ut eller in.

I perioder har jag saknat honom något otroligt, andra perioder har jag bara varit irriterad på honom. Inget av det har varit rättvist mot någon av oss. Det har gått så långt att min mamma myntade ett nytt begrepp om oss, bäxis dvs en bästis som är en vän. Men jag har egentligen aldrig varit nöjd med detta eller lycklig i relationen. Samtidigt har jag funderat en hel del på vad som hände mellan oss, på vad kärlek egentligen är och vad jag känner för honom. Förra helgen fick jag en uppenbarelse och tänkte att detta är nog kärlek, vi behöver bara ge oss in i relationen helhjärtat och bestämma oss. Jag pratade lite löst med honom om detta på lördagskvällen när vi hade en mysig middag hemma hos mig. Vi pratade till och med om bröllop, om vad som skulle vara ”vi”. Han verkade med på noterna och jag kände att det här kommer nog att läsa sig, det är nog trots allt vi och det ska vara så.

Jag bestämde mig för att skriva ner vad jag kände i ett mail för att ge honom tid att fundera igenom det hela och svara, vi är olika på det. Han behöver tid och jag ville respektera det. Men döm om min besvikelse när jag fick tillbaka ett svar som handlade om honom. Mitt mail genomsyrades av oss och hans av jag. Det kändes som ett slag i magen och jag hade svårt att koncentrera mig resten av måndagen. Ångesten blev värre och jag började bli både arg och ledsen…igen. Samtidigt insåg jag att jag egentligen inte var förvånad, att det var precis det här jag hade förväntat mig. Det är så här han gör, ger med ena handen och tar tillbaka med andra. Det handlar ständigt om honom och relationen är på hans villkor. Han vill både äta kakan och ha den kvar.

Jag valde att inte svara på en gång för att få tid att känna efter men insåg när det hände en annan sak på tisdagskvällen att jag var riktigt arg, telefonsamtalet slutade med att jag gjorde slut för gott. Jag valde att bryta med honom både som flickvän och som vän. Enough is enough helt enkelt.

Känns det bättre?
Egentligen inte, jag pendlar mellan att vara arg, ledsen, besviken och deppig. Jag känner mig lurad och bedragen, jag känner mig ensam. Det värsta är att jag är arg, ledsen och besviken på mig själv. PÅ att jag lät en annan människa behandla mig på det här sättet. Att jag tillåt någon att trampa på mig, att jag bortsäg från mina egna behov för att göra honom nöjd. Att allt kretsade kring honom. Samtidigt är det inte konstigt för jag insåg att jag har sett precis samma sak i en annan relation nära mig. Där alla har trott att kvinnan i fråga har bestämt men när det verkligen gällde var det manne ifråga som bestämde, som satte ner foten och sa nej.

Jag har flera vänner som tycker att jag varit taskig mot mitt ex under den tid som varit. De har ansett att han är kär i mig och att jag inte ser det eller vill ha honom. Men så är det ju inte, den som har varit taskig är i så fall han, det är han som ínte trött på oss och vår framtid och som inte gett varken mig eller oss en chans. Jag har också varit taskig, men inte mot honom utan mot mig själv. Jag har inte gett mig själv chansen att gå vidare eller att faktiskt träffa någon.

Nu tänker jag samla ihop mig själv för jag vet varken ut eller in. Jag vet inte hur jag ska betee mig i relation till en man och jag vet inte vad jag vill. Det har i så många är handlat om någon annan, om hans behov och vilja. Jag är fortfarande arg, ledsen, besviken och stundtalls deppig men på något sätt ska jag ta mig igenom det här och vem vet, på andra sidan tunneln kanske det finns en man som uppskattar mig för den jag är som vill vara en del av mitt liv. Om det inte finns det så är det egentligen inte hela världen, för nu vill jag vara huvudperson i mitt liv.

%d bloggare gillar detta: