Nyfikenhet: en gåva eller förbannelse?

smileyLook1

Jag är en väldigt nyfiken person, jag tycker om att lära mig nya saker och är nyfiken på världen. Därför tycker jag om att ta reda på saker och jag brukar skämtsamt säga att Google är min bästa vän. Undrar jag något försöker jag ta reda på det och allt som oftast går det att finna svaret på nätet. Jag ser det som en positiv egenskap då jag ständigt lär mig nya saker och är nyfiken både på världen och livet.

Baksidan av min nyfikenhet är att jag även är nyfiken på det jag mina vänner och bekanta skriver på sociala medier. Det medför att om jag läser något som en vän har skrivit kan jag leta mig vidare till deras vänner och ibland även deras vänner. Inget fel i det, eller?! Min sambo har ett par vänner som är vän både med honom och hans ex. Till saken hör att min sambo hade ett väldigt jobbigt uppbrott från sitt ex, de drev en verksamhet och förening tillsammans. En verksamhet och förening som hans ex driver vidare idag. Men tyvärr har hans ex skyllt det mesta på min sambo och vill inte ta eget ansvar. Hon har skrivit många och långa texter på nätet om honom och deras förhållande och ingen av dessa texter är rolig läsning, det är hennes verklighet och det får stå för henne men hennes texter har smutskastat min sambo mer än han förtjänar. Det är sällan ens fel att två träter och som sagt, utifrån hennes texter är hon helt utan ansvar i deras förhållande. Nog om det!

Här kommer min nyfikenhet in, eftersom jag tycker är så nyfiken som jag är har jag ibland svårt att inte läsa dessa texter. texter som gör mig ledsen. Ledsen då de smutskastar och baktalar min sambo. Men också ledsen då jag får höra från våra vänner och bekanta att hon än idag beklagar sig på nätet vid första bästa tillfälle. Den nya strategin är att kommentera andras texter när ämnet kommer på tal istället för att skriva egna inlägg. Dessutom fortsätter hon att skylla det mesta som går fel med verksamheten och/eller föreningen på min sambo. Hennes förtal har tydligen gått så långt att det finns människor där ute som tror att min sambo är en hemskt människa men som blir bevisade motsatsen när de träffar honom och/eller oss. Det tragiska är att det finns de som inte ens vill träffa honom eftersom han är så hemsk, tragiskt för dem då de inte är beredda att bilda sig en egen uppfattning utan blint tror på vad andra säger. Jag tycker hela situationen är fruktansvärd!

Jag ställer mig frågande till flera aspekter av detta, varför har vissa människor så svårt att se sina egna fel och brister, ta ansvar för sitt eget liv och gå vidare? Men samtidigt är frågan varför dessa rykten måste spridas vidare. Å det är här nyfikenheten kommer in. Precis som jag är nyfiken är säkerligen andra människor också nyfikna. Då är det troligen roligt att prata om människor man känner, om vad de gör med sina liv och om vad som har hänt sedan sist. Det är egentligen inget fel i det, inte så länge intentionen är god. Men när det kan såra eller skada andra människor är det kanske varken smart eller snällt. Då kanske man borde hålla informationen för sig själv!

Personligen blir jag arg på min egen nyfikenhet när jag hittar dessa texter och dessutom läser dem, speciellt eftersom de gör mig ledsen. Jag blir framförallt ledsen å min sambos vägar då han år efter år får leva med att hans ex fortsätter att beskylla honom för det mesta som gått och går snett i hennes liv och dessutom mer än gärna berättar detta för världen. Oavsett om det kommer nya texter och kommentarer eller inte så ligger de gamla kvar där. Men jag får försöka lära mig av mina misstag och lära mig att tygla min nyfikenhet när jag vet att det är något jag inte borde läsa. Som tur är går det att båda dölja och blockera på nätet 🙂

Så är min nyfikenhet en gåva eller en förbannelse? På det stora hela är det en enorm gåva och det är den jag är men ibland måste jag lära mig att tygla mig för att skydda mig själv!

Annonser

Tankar om relationer och om att bryta upp!

Jag tycker att jag har en hel del erfarenhet av livet, det är svårt att komma ifrån när man närmar sig 40. Jag har föräldrar som har lärt mig vett och etikett men också vanligt sunt förnuft. Under åren har jag hunnit med ett par längre förhållanden, jag har varit sambo och till och med gift. Jag har ett par nära och goda vänner men jag har också blivit huggen i ryggen av folk.

Vad jag försöker säga är att jag, som alla andra, har levt och därmed fått uppleva både gott och ont. Allt detta har lärt mig att oavsett vem du har en relation med och oavsett hur er relation ser ut har du alltid ett eget ansvar.

När en relation tar slut, oavsett om det är en vänskaps- eller kärleksrelation känner vi oss sårade och det är lätt att skylla allt på den andra parten. Men det är sällan ens fel att två träter. Vi gör ständigt val och att ge sig in i en relation, att förlita sig på någon annan är också ett val. Det går inte att efteråt skylla på den andre och anse att denne ska betala ditt och datt, skriva på papper, lämna ifrån sig saker eller för den delen ta på sig skulden. Du har alltid ett val, om inte annat kan du välja att lämna relationen.

Självklart behöver vi alla slicka våra sår, vi behöver alla prata av oss om det som har hänt men sen är det dags att gå vidare. Visst svider det när den andre skaffar en ny partner, jag vet! Men varför vilja ha en relation med någon som inte vill ha en själv? Är det då inte bättre att gå därifrån med huvudet högt och ta hand om sig själv?

Jag har funderat på hur jag har reagerat när jag har blivt lämnad och hur jag skulle reagera idag. Å jag inser att det skulle vara svårt men det är svårt oavsett vad. Det ska troligen inte ens vara lätt att lämna en relation, varför har man då involverat sig i den från första början? Men jag vet också att jag skulle behöva gråta, tänka elaka tankar, älta med mina vänner och gå igenom allt som var bra. Sen skulle jag sakta men säkert se ljuset i tunneln och gå vidare. För jag är stark och kompetent, jag klarar mig själv och jag vill inte leva med någon som inte vill leva med mig. Jag vet dessutom att det tjänar ingenting till att offentligt beklaga mig, att beskylla, att skriva långa brev eller att hota och leva rövare. Det blir ingen lycklig av, allra minst jag!

PS Nej, jag funderar inte på att göra slut med mitt livs kärlek och jag hoppas att han inte heller vill göra slut. Men på grund av yttre omständigheter har jag funderat en hel del på detta och vill dela med mig av mina tankar!

%d bloggare gillar detta: