Min första trumresa

I tisdagskväll var jag på min första trumresa och det var en fascinerande, underlig, märklig, spännande och underbar upplevelse. Kvällen arrangerades av Anna-Maria Öhrström som driver Wellnescenter. Vi höll till i en yogalokal i Norrköping.

Efter att Anna-Maria hälsat oss alla välkomna inledde hon med en landningsövning eller meditation. Allt för att vi alla skulle landa i rummet, i kvällen och i oss själva. Sedan fick vi lämna rummet för att få vår aura renad och återigen välkomnas in i rummet i stillhet.

Nu var det dags för kvällens första trumresa. Anna-Maria guidade oss i en kort meditation innan trummans rytmiska ljud. Under denna trumresa kunde vi komma att träffa vårt kraftdjur och dessutom hade vi en eller kanske flera ledsagare med oss på resan. Ganska tidigt i meditationen såg och kände jag en hjort på min högra sida. Hjorten var nära och pockade på min uppmärksamhet. Efter att vi klivit ut på ängen kommer jag inte ihåg om vi speglade oss i bäcken först eller träffade vår ledsagare, hur som möttes jag av mitt äldre jag i vattnet. Först blev jag lätt förskräckt sedan ändrades spegelbilden till mitt nuvarande jag.

Den ledsagare jag sedan mötte var mormor som tog emot mig med öppna armar, tog mitt ansikte i sina händer och sa ”jag älskar dig”. Det var så fint. Min mormor gick bort för snart fem år sedan och jag saknar henne något oerhört. Sedan tog mormor och jag armkrok in i den andra världen. Samtidigt som en örn dök upp högt i skyn och cirklade runt oss. Trumman början ljuda eller så var det efter att jag kommit upp på berget.

Det var dags att klättra upp för berget och örnen tog tag i mina armar och flög mig upp på toppen. Därifrån kunde jag se allt och ingenting. Det var som ett stort svart mörker med gyllene stråk, känslorna avlöste varandra. Kärlek och frihet. Jag såg min älskade man och bekantade mig än en gång med Guds gyllene hand. En stor, stark och trygg hand som beskyddade mig och omhuldade mig. Den handen har jag mött tidigare när jag varit med om hypnosterapi. Det är en underbar känsla att konversera med Gud.

Mitt i allt detta hörde jag trumman långt bort och alldeles nära. Jag kände trummans vibrationer så pass att hela min kropp drog ihop sig i skakningar. Dessa skakningar är både befriande och jobbiga. Det tar på kroppen att vara i detta tillstånd samtidigt som det är så avslappnande och häpnadsväckande.

Tillslut var det dags att gå tillbaka, att återvända till världen här och nu. Anna-Maria och trumman kallade hem oss. De som ville fick dela sin upplevelse med gruppen, jag valde dock att avstå. Jag kände mig fortfarande omtumlad och omtöcknad. Det var dags för fikapaus och jag strosade mest runt i lokalen och försökte landa i min upplevelse.

Alldeles för snart var det dags för kvällens andra del, en destiny retrieval. En resa in i själen för att se vad just jag är ämnad att bidra med i världen. Här inledde vi med att ställa en fråga till oss själva i vart och ett av väderstrecken. Sedan blickade vi in i, eller försökte åtminstone blicka in i varandras själar. Jag var något skeptiskt till övningen men provade och det var intressant. I vissa ögon speglades min själ, i andra kände jag mig i sorgsen, i någon såg jag elden och i någon annan glädje.

Kvällens andra trumresa började och även denna gång vägleddes vi inledningsvis i en meditation. Men jag kände att jag var trött, att jag helst av allt ville åka hem. Dock hade meditationen redan inletts och jag var fast, ja det kändes faktiskt så. Så den trumresan blev jobbig; både fysiskt och psykiskt. Jag mötte min själv, en gammal kvinna. Även hon trött. Trumman dånade i mig och kroppen skälvde samtidigt som jag bara ville vakna och åka hem. När vi väl kallades tillbaka kändes det skönt och jag tackade för kvällen, satte mig i bilen och körde hem.

Vilken kväll, det var fantastiskt på så många vis samtidigt som det även var omtumlande. Jag vill gärna göra fler trumresor men jag är samtidigt nyfiken på att prova med en annan trumslagare. Med lite tur så dyker det upp ett passande event inom en snar framtid.

Anna-Marias egen inbjudan med beskrivning av kvällen:
Hur går en trumresa till?
Att använda trummans rytm för att nå ett förändrat medvetande tillstånd har använts av urbefolkningar världen över. Syftet är att få kontakt med sin inre visdom för att läkas eller få klarhet i sitt liv. Vi kommer att börja med en aurarening med palo santo som kallas för smudgeing.

Jag föredrar att man gör meditationen liggande på rygg, men man kan även sitta.

Jag gör en kort vägledd meditation och låter sedan trummans regelbundna rytm guida er vidare till förändrat medvetande tillstånd. I detta tillstånd är det lätt att få svar och se ting som i vaket tillstånd är fördolt för oss. Förändrat medvetande tillstånd är ett avslappnat tillstånd. Vi kan ibland även i vardagen, exempel när man kör bil och helt plötsligt märker att man åkt längre än man själv varit uppmärksam på.
Under meditationen möter man kraftdjur men även naturväsen andliga guider osv.

Kraftdjuren bär med sig olika visdom till dig och dessa samtalar vi om för att förstå trumresans språk. När trummans rytm ändras och blir långsam är det dags att långsamt komma tillbaka.

Alla kan resa med hjälp av trumman, men man kanske inte lyckas första gången. Även om man inte lyckas att nå detta får varje resenär en god stunds avslappning och healing av trumman. En trumresa tar mellan 15-30 min att genomföra och därefter samtal för att diskutera det man sett och känt.

Vi kommer därefter att göra en Destiny retrieval där vi går framåt i tiden. Du är skaparen av ditt liv och genom att medvetet rikta energin åt det du önskar ha i ditt liv kan du mycket snabbt att skapa det.

Annonser

Bok: Gud i London av Helena Josephson

Jag såg en blänkare om boken Gud i London av Helena Josephson på Facebook och blev nyfiken då boken skulle handla om bland annat andligt sökande. Så jag beställde boken och såg fram emot att läsa den.

Döm om min förvåning när jag började läsa boken. Att den var självbiografisk visste jag men inte att den var så pass utlämnande som den var. I boken får vi följa Elisabet som reser till London på klassresa. Väl i London upplever Elisabet att hon möter Gud och uppfylls av den eviga kärleken. Det Elisabet inte är medveten om är att hon drabbats av en psykos. Väl hemma i Sverige förändras hennes personlighet så pass mycket att hennes föräldrar tvingas söka vård åt henne. Hon blir inlagd på psyket och vi får följa hennes resa inom den svenska psykiatrin men även hennes andliga sökande. Tyvärr tycker jag att det andliga sökandet blir sekundärt.

Vi får egentligen aldrig någon förklaring till den psykos Elisabet drabbas av eller hennes egen reflektion kring psykosen. Elisabets sökande tar henne till Indien och ett ashram men inte heller här får vi egentligen veta så mycket om hennes andliga resa. Utan fokus ligger mer på hennes överlevnad. Elisabeth byter här namn för att senare, när hon så smått gått ifrån läran i ashramet, återigen byta namn. Denna gång till Helena.

En stor del av boken fokuserar på Helenas relation till Lars. En relation som verkar vara omvälvande, storslagen, destruktiv, hatisk men som också leder till två barn och äktenskap. Under dessa år tar Helena tag i sitt liv, utbildar sig och fortsätter söka efter en andlig hemvist. Men inget verkar lätt, allra minst relationen till Lars.

Helena dricker för mycket, dövar sina känslor med sex, går i terapi, lämnar Lars och återförenas med honom. På något sätt verkar det som om hon sakta men säkert tar sig ur sitt destruktiva livsmönster men det verkar som om hon ständigt kämpar. Men vad vet jag…

Det som förvånar mig mest är att Helena nämnder ett antal personer, inklusive sina barn, föräldrar och systrar vid namn i boken. Visst är boken självbiografisk och de som känner Helena vet troligen vilka dessa personer är men ändå. På något sätt känner jag att hon hänger ut sin familj… Hon nämner även vårdpersonal vid namn och det hon säger och skriver är inte alltid positivt. Boken är full av övergrepp och destruktivitet. Även om personen i fråga är död, vilket alla inte är så lämnar boken ett spår. Den lämnar något till eftervärlden, till personens familj, vänner, kollegor och så vidare. Jag tänker också att boken påverkar omgivningen, inte minst kollegor och patienters, syn på Helena själv.  Frågan är hur Helena själv tänker här? Vilken är hennes intention med boken?

Boken väcker ett visst intresse och jag har en del obesvarade frågor men på det hela taget var den inte alls vad jag förväntade mig. Boken känns nästan lite svamlig och har kanske ett större värd för författaren själv än för eftervärlden. Något jag tycker är synd då temat är vällovligt.

Så här står det på baksidan: ”Ett biobesök planerades för ungdomarna på psyket. Personalen hade valt att de skulle se filmen Gökboet. Den visade en psykiatrisk vuxenklinik i USA. Jack Nicholsons uppgift i filmen liknade hennes egen uppgift på avdelning 92. Han befann sig ”vallraffande” på avdelningen och hade till uppgift att revolutionera den uråldriga och dåliga psykvården i USA. Precis som Elisabet hade han mängder med energi och idéer och han verkade med kärlek, humor och mod.”

Gökboet goes #metoo i denna sannberättelse om livslångt andligt sökande, om svensk ungdomspsykiatri, institutionsvård och psykoterapi.
Det är en berättelse om missförhållanden och övergrepp i samhällsvården – men också när vård och terapi är som allra bäst.
Och var går gränsen mellan psykisk sjukdom och sann gudsupplevelse?

Varning! Medstigar och Häxans hörna

Sommaren 2015 hittade jag till Häxans hörna (läs mer: Medstigar) i Berg. Den lilla butiken på huvudgatan var tilltalande och ägarinnan verkade trevlig. Utöver sin butik erbjöd hon även ett antal tjänster i form av tarotläsning, healing m.m. Eftersom jag alltid har varit intresserad av den typen av andlighet eller energier bestämde jag mig för att boka in mig på healing. Det var en omtumlande och intressant upplevelse (läs mer: Healing – en omtumlande upplevelse). Jag upplevde det som om Carina, som driver Medstigar och butiken Häxans hörna var både lyhörd och omtänksam. Hon kändes seriös. Jag gjorde en tarotläsning bara några veckor senare och var nyfiken på hennes terminskurser. Men kände mig inte helt redo, framförallt inte till att boka upp mig regelbundet under ett antal veckor. Under 2016 passade det inte heller för mig att boka upp mig regelbundet men jag var fortfarande nyfiken på hennes kurser.

I september förra året var jag på en av hennes kvällsaktiviteter, Budskapskväll med våra guider. Än en gång tyckte jag att upplevelsen på det stora hela var positiv. Men jag kommer även ihåg att jag inte var helt nöjd med lokalen och upplägget. Eftersom Carina pratade med varje deltagares guider så tog det tid, tid där vi andra egentligen inte deltog. Jag kommer även ihåg att jag var avvaktande under pausen och föredrog att hålla mig för mig själv. Något jag ofta gör om jag känner att det blir för mycket och/eller att jag behöver skydda mig själv.

Hur som, under hösten jobbade jag mycket med mig själv på grund av stress och kände att jag behövde en lugn plats att landa på. När jag tog del av Medstigars kursprogram för våren fastnade jag för Djupverkande energiresa. Det kändes som ett bra sätt för mig att slappna av samt återta min andlighet. Tyvärr hade jag fel!

Första tillfället var för två veckor sen och jag var hälsosamt skeptisk men samtidigt nyfiken. Eftersom jag alltid har uppskattat de privata sessioner jag har haft tänkte jag att detta trots allt borde bli bra. Men kvällen fortlöpte på ett udda sätt, dels fanns det ingen fast kursplan utan allt skedde utifrån vad guiderna eller energierna berättade för vår kursledare. För att exemplifiera (tror jag) hur energierna ständigt påverkar oss fick vi tidigt på kvällen tala om vem vi kände att vi var mest respektive minst lika med. Utav 6 personer kände en att hen var lik mig och fyra att de var minst lik mig. Jag kände mig väldigt utpekat, för efter övningen gick vi rätt och slätt vidare. Poängen var tydligen gjord!

Vi fortsatte med en vägled meditation och tidigt i meditationen omslöts jag av ett blått sken, något jag senare fick lära mig av min styvpappa betyder beskydd. Meditationen i sig gick bra men jag svävade iväg i min egen lilla värld och såg de andra på håll. Efteråt fick vi dela vad vi erfarit och fick eventuellt en kommentar på våra upplevelser. Men på något sätt kände jag att det hela tiden haltade, att det inte var helt hundra.

Kvällen avslutades och det andra kurstillfället var igår kväll. Jag var inte alls på humör och ville egentligen inte gå. Samtidigt hade jag sett fram emot kursen länge så jag gav mig av. Redan när jag kommer fram poppar ordet ”återhållsamhet” upp i mitt medvetande och jag inser att det är min hållning för kvällen. Jag behöver vara återhållsam och jag ville gärna vara lite ifred, delta på håll så att säga. Men det fick jag inte, de andra kursdeltagarna anlände ungefär samtidigt som mig och det var hej och hå på en gång. Vi började så snart alla var på plats med att dela om vi varit med om något sedan sist. Jag poängterade att jag återhämtar mig efter min operation och känner att jag behöver vara återhållsam. Jag fick till svar ”lugn och ro” fast inte faktiskt inte var det jag menade. Efter lite inledande prata om rotchakrat var det dags för kvällens meditation. En vägled meditation med trumma där vi skulle försöka gå tillbaka till våra tidigare liv, dvs regression. Till hjälp fick vi välja en runa från bordet, runorna låg upp och ned.

Samtidigt upplever jag att jag får hinkvis med blå färg över mig, färg som omsluter mig och skyddar mig. Jag känner också hur jag mentalt sätter upp en hand mot var och en av deltagarna samt kursledaren och säger Nej! Det springer även runt en hel del guider i rummet, guider som mest vill ha uppmärksamhet. När jag tar min runa ser jag ganska direkt ett drottningshuvud, ett kvinnligt soldathuvud och så blir jag halshuggen. Sedan dyker det upp ett brinnande slott. Synen kommer flera gånger och varje gång blir jag halshuggen. Jag försöker att ändå hänge med i meditationen och ger mig in i den skog som vi blir ledda in i. Där ser jag ett svart mörker samtidigt som jag hör kursledaren säga att vi inte ska gå in i mörkret. Det dyker upp en ljusstig som jag vandrar på och där får jag min nästa vision. Sedan känner jag att det blir för mycket så jag väljer att gå tillbaka och vila under resten av meditationen. Men trumman gör mig mest irriterad och det rör sig en massa energier och rummet och stundvis ser jag att det är fullt med guider.

Under hela tiden får jag fler och fler hinkar blå färg över mig och jag försöker att andas lugnt och landa här och nu. Men det går inte, till slut ber jag tyst i mitt huvud att vi ska avsluta. Tack och lov gör vi det. Men det slutar inte här, när vi är klara ska vi gå runt och berätta vad vi varit med om. När det är min tur frågar kursledaren mig om det var jobbigt och jag svarar att det var det och berättar vad jag var med om. Hon svarar med att en runa eller liknande kan ge starka bilder tydligt och att det kan räcka för att energierna ska kunna börja verka. Vidare frågar hon om jag är okej nu vilket jag svarar att jag inte är. Jag känner mig fortfarande omtumlad och som om det är för mycket rörelse i rummet. Efter att den sista deltagaren delat sin upplevelse rådfrågar Carina sina guider och får till svar att vi måste läka som grupp om vi ska fungera. Sedan riktar hon sin energi mot mig.

Jag blir ombedd att ta några djupa andetag och slappna av, något jag inte är vidare sugen på då jag helst vill krypa ihop och vila. Vidare menar hon på att energin går till personen snett mitt emot mig som sedan får min runa och ska meditera över den. sedan för personen ett grönt gasmoln som denne ska använda för att se med sitt tredje öga igenom. Allt för att hjälpa mig med mitt motstånd och hjälpa mig att läka. När den delen är klar undrar kursledaren om budskapet säger mig något vilket det inte gör, då får jag höra att ibland kan vissa känslor så som övergrepp eller dylikt vara så stor del av en att man har ett motstånd mot att släppa dessa. Mitt så kallade motstånd är mycket intressant för henne och hon vill jobba vidare med det efter pausen. Det går så långt att en av de andra kursdeltagarna tror att hennes upplevelse av rädsla är mina energier, fast jag inte ens känt rädsla.

När det äntligen blir dags för paus bestämmer jag mig för att det är dags för mig att åka hem. Jag säger hej då till Carina och åker, däremot är jag upprörd. Mycket upprörd. Men får stöd av mamma och hennes man som är kunniga på området. De både menar på att jag varit med om ett övergrepp, ett medialt övergrepp av en energi vampyr. Där och då känns allt så omtumlande att jag inte vet om jag håller med. Men efter ett par mail mellan Carina och mig är jag benägen att hålla med. Hon anser att det är bra att jag valt att avstå från kursen och jobba på mitt eget välbefinnande då de andra kursdeltagarna tog illa vid sig av mina energier” Visserligen beklagade hon men inte att jag blivit illa behandlad eller att jag kände mig tvungen att lämna utan att jag kände en sådan rädsla/motstånd. Hon har helt enkelt missförstått hela situationen och väljer att lägga allt det inträffade på mig, en kursdeltagare som väljer att lita på henne och att gå in i hennes vägleda meditation. En kursdeltagare som väljer att dela med sig av sina upplevelser och som säger ifrån när hon blir missförstådd av kursledaren själv. Jag tycker att det är helt makalöst, att jag ska behöva ta detta och utstå hennes anklagelser och att hon avsäger sig allt ansvar. Det tycker jag är både respektlöst och ansvarslöst. Jag kommer aldrig mer sätta min fot på Häxans hörna och rekommenderar definitivt inte Medstigars kurser!

Så här beskriver Medstigar kursen: Denna kurs koncentrerar sig på djup meditativ avslappning och healing. Vi arbetar med kristallernas läkande kraft i ett nära samarbete med ditt andliga team. Du lär dig öppna upp för en energirörelse som härstammar från Venus. Vi använder oss av denna frekvens för att läka vårt eget och varandras innersta samt våra ytterst kroppsliga förnimmelser. Detta sker genom healing och energimobilisering. Du får ökad kunskap om chakrasystemet och hur du kan använda dig av denna kunskap på flera olika plan. Du lär dig hitta knytpunkter i det förgångna genom regression, vilket innebär att dina medvetna tankar förskjuts till det omedvetna och på så sätt ökar din förståelse för själens resa och själens bagage med ny kunskap vilken hämtas ur det förgångna. Du lär dig att vägledas av änglarna och däri ta del av det gudomliga ljuset med utgångspunkten i ditt eget hjärta. Vi arbetar med aurans färgspektra och änglarnas svar på dina frågor vilket sker genom kanalisering och energiavläsning. Vi utvecklar vår kontakt med ärkeänglarna och lär oss känna skillnad på energier av olika slag. Du utvecklar den klarkännande själen!
*Samtliga kurser innehåller och har sin grund i meditation.

Att våga misslyckas

När jag förberedde min inledning på ett samtal i kyrkan läste jag följande:

”Den människa som vet sig vara älskad, villkorslöst, vågar överlåta sig och satsa – i tillit. Den som vet sig vara buren vågar också misslyckas. Hon eller han vet att förlåtelsen alltid är möjlig…” (sidan 69-70 i En väg till livmod och tillit: Möta kristen tro med Frälsarkransen av E Cronsioe och T Ericson)

Dessa få meningar berörde mig på djupet och påminde mig om mitt eget liv. Under studietiden bytte jag inte bara inriktning utan även skola ett antal gånger. När jag sedan började jobba fortsatte jag på samma sätt och bytte jobb frekvent. Jag har inte heller varit sen att lämna en relation jag inte har trivts med (det bör poängteras att i vissa fall har jag istället kämpat till dödagar…). Tyvärr har detta resulterat i en del kommentarer genom åren. Kommentarer om att jag byter jobb lika ofta som andra byter underkläder eller att jag borde bestämma mig och hålla mig till det.

Ibland har jag tänkt att jag borde göra så, att jag borde bestämma mig och hålla mig till det. Men sen, sex månader senare står jag där och är på väg att byta jobb eller funderar på att börja plugga igen.  Många gånger har jag funderar på varför jag byter studieinriktning och jobb hela tiden eller varför jag bryter en relation jag inte trivs med relativt fort. Jag har känt mig rastlös och otrygg, som att jag ständigt letar efter något och inte är nöjd. Å detta skulle vara något negativt då gemene man nöjer sig.

Men när jag läste dessa rader slog det mig att jag har alltid varit älskad och jag har dessutom alltid känt mig älskad. Det i sig har gjort att jag hela tiden har vågat prova nya vägar, att jag har vågat säga ifrån när något inte känts bra. För jag vet att jag är trygg, att jag är älskad oavsett vad och att det inte gör mig misslyckad att jag söker efter min plats här i världen. Jag kan luta mig mot den kärlek jag får från min omgivning och som jag känner i min andlighet. På många sätt tror jag att detta gör mig lyckligare, för jag står upp för mig själv och säger ifrån när det behövs. Jag vill ha det bästa och förtjänar det bästa – för mig.

Tack mamma för att du ger mig villkorslös kärlek och tack för att du visade mig vad tro och andlighet innebär!

Är du rädd för andlighet?

Är andlighet, att vara troende eller religiös något skrämmande? Ryggar du tillbaka för det?

Personligen tycker jag att det är en tillgång, det är som att det finns ytterligare en dimension till världen. Som om världen består även av något osynligt, något som ger oss liv och mening. Vissa kallar det själ, andra helig ande. Det finns många ord och uttryck för det andliga i vår värld och jag tror inte att det viktiga är vad vi kallar det utan att vi bejakar det. Jag tror att vi männisor behöver detta andrum, en plats där vi får bara vara människor. Där vi får ta hand om oss själva, om varandra och vårda vårt inre.

I en värld där allt snurrar snabbare tror jag att vi måste komma ihåg att vi är mer än maskiner, att vi har en inre som också måste ha näring, energi och omvårdnad. Att ta hand om det inre är minst lika viktigt som mat och sömn och det är många gånger viktigare än materiella ting. Om ditt inre inte mår bra kommer du troligtvis en dag att på ett eller annat sätt krascha. Livet får på något sätt ingen mening.

Nu säger jag inte att du måste vara kristen som jag för att må bra, det jag menar är att oavsett hur vi gör det får vi inte glömma bort att själen måste ha sin näring. Det kan vara att läsa en god bok, vistas i naturen, umgås med barn och barnbarn eller att sitta hemma och meditera. Men det kan likaväl vara att gå en kurs, gå på yoga eller gå i mässa.

Det jag tror det handlar om är att öppna upp möjligheten för andlighet, för att anden eller själen (med andra ord ditt inre) ska få sin energi. Vi människor består trots allt både av kropp och själ, av kött och ande.

Visst kan det vara skrämmande att öppna dörren till sitt inre, visst kan man hitta saker där man inte tycker om men fördelen med att öppna dörren är att du kan finna så mycket fint, bra och positivt. Om du öppnar dörren har du också möjlighet att göra dig av med det dåliga, det negativa, det du inte vill kännas vid. Är det kanske därför en andlig människa blir skrämmande, för att hon vågar öppna dörren och bli sårbar, att denna sårbarhet är farlig i vårt samhälle?

Men visst om andligheten eller religiositet går för lång kan den bli skrämmande, men allt i en extrem form tycker jag blir skrämmande. Det är då människor börjar uträtta saker i exempelvis religionens namn, saker som inte hör hemma där. Då är vi alla farligt ute. Men på en hälsosam nivå, för individen tror jag att andlighet bara är bra. Det tror jag ger oss en medvetenhet om oss själv, om vår sårbarhet men också om vår storhet. Om hur fantastiskt livet är och att livet är något värt att vårda. Inte bara vårt eget liv, allt liv här på jorden.

Fotsteg i sanden

FOTSTEG I SANDEN
En natt hade jag en dröm. Jag drömde att jag gick längs en strand tillsammans med Gud. I skyn fick jag se glimtar och scener ur mitt liv. För varje scen, noterade jag att det var två par fotsteg i sanden; ett par tillhörde mig och det andra Gud

När den sista scenen ur mitt liv visats för mig tittade jag tillbaka på fotstegen i sanden. Jag såg då att många gånger fanns bara ett par fotsteg. Jag noterade också att det var under mina jobbiga och ledsna tider i livet.

Detta bekymrade mig och jag frågade Gud om det. “Gud, du har sagt att när jag beslutade att följa dej, skulle du gå med mej hela vägen. Men jag har sett att då jag har haft jobbiga tider i livet, finns där bara ett par fotsteg. Varför lämnade du mej när jag som bäst behövde dej?”

”Gud svarade; “Mitt dyrbara, älskade barn, Jag har lovat att alltid vara med dej. Under de tider av lidande, då du bara ser ett par fotsteg, det är då jag bär dej.”

%d bloggare gillar detta: