Nya rabatter – kryddväxter och blommor

Min köksträdgård har vuxit sig så pass stor att den inte längre får plats i en pallkrage så min man byggde en ny rabatt till mig. I den har jag planterat om timjan, mynta, gräslök och persilja. På detta sätt får mina jordgubbsplantor, smultronplantan och tomatplantan mer plats.

Lådan är klar och fylld med jord, nu ska bara växterna planteras.
Foto: Sofie

Även kryddväxterna fick gott om plats att växa
Foto: Sofie

Under de senaste åren har vi rensat hårt i trädgården, tagit bort gamla rabatter som inte mådde så bra och beskurit tråd och buskar. Pö om pö har vi sedan planterat nya växter och nu i dagarna och N byggt i stor och fin blomsterrabatt till mig. I måndags köpte vi växter till den på den nya handelsträdgården på Löfstadslott. Även här går blommorna i färgerna vitt, orange och olika röda och rosa nyanser. Rabatten blev större än vi tänk från början så det behövs lite mer växter vilket innebär en tur till Billbäcks 😀

Foto: Sofie

Jag tycker det är roligt att få skapa en egen trädgård, nästa projekt är ett grönsaksland i den gamla komposten. Våra rabarberplantor växer redan där, liksom hallon. Dock tror jag att vi måste rensa hårt i hallonbuskarna och kanske köpa en eller två nya plantor. Utöver det tänkte jag plantera potatis, morötter, lök, gulbetor och blåbär. Sen får vi se vad det finns plats och framförallt tid för. Om det blir till att plantera inför nästa år eller året efter återstår att se. Det är en hel del jobb med att rens den gamla komposten innan vi kan börja plantera.

Bio: The Mummy

I söndags såg N och jag The Mummy. Jag hade inte direkt några höga förväntningar. Skräckfilm är inte min grej och denna version av mumien kändes som en skräckfilm, dessutom var jag skeptisk till Tom Cruise rollprestation. Men jag blev positivt överraskad. Dock hade jag inte kategoriserat filmen som ”action, äventyr och fantasy. Jag tycker att det är en zombie- och skräckfilm. Med andra ord inte min typ av film men det funkade.

Filmen handlar om den egyptiska drottningen Ahmanet (spelad av Sofia Boutella), en vacker ung kvinna som behandlas illa av livet och därmed väljer ondskan. Men hennes folk tillfångatar henne och dömer henne till evig vila tills en dag då skattletaren Nick Morton (spelad av Tom Cruise) springer på hennes fängelse. Hack i häl på Nick befinner sig forskaren Jenny Halsey (spelad av Annabelle Wallis) som har dedikerat hela sitt liv åt detta. Hon tar med sig Ahmanet till England men har ingen aning om vad hon precis har släppt lös. Eller har hon det?

Det är en actionfylld film med lite av varje: humor, romantik, sex, hat och fartfyllda actionscener. Det är en intressant vinkling av den klassiska familjefilmen och utan att avslöja slutet så tror jag att vi får se minst en uppföljare.

Så här skriver sf.se: Den egyptiska drottningen Ahmanet väcks ur sin eviga vila för att hämnas på den värld som på ett orättvist sätt tog hennes liv. Med sig ur graven tar hon en ilska och ett hämndbegär som fått tryckkoka i en gravkammare i tusentals år. Mumien tar sig an den klassiska matinéfilmen med ett nytt grepp, och tar oss med på en resa från Mellanösterns svepande sanddyner till den underjordiska värld som gömmer sig under dagens London.

Prästkandidat eller inte…

2011 skrev jag bloggen Har du funderat på att bli präst i Svenska kyrkan?. Ett inlägg som var både befriande och svårt att skriva. Befriande för att jag fick möjlighet att lätta mitt hjärta men samtidigt svårt för att det kändes som om jag stängde alla dörrar till Svenska kyrkan (åtminstone till att bli präst). Innan jag valde att publicera inlägget försökte jag att få det publicerat men anonymt. Jag försökte med flera stora dagstidningar samt Kyrkans Tidning men inge var intresserad. Orsaken var hela tiden att jag ville vara anonym och anledningen till att jag ville vara anonym var att jag vill ha en chans att gå igenom antagningsprocessen en gång till. Men alla dessa nej sporrade mig till att istället publicera min text här. Jag ville trots allt få ut den och det är jag glad för idag. En av de saker jag har flest träffar på här på min blogg är just antagningen till prästkandidat i Svenska kyrkan.

Ibland är det svårt att tro att det snart gått 7 år sedan jag fick mitt Nej av biskop Eva Brunne. Det heter att tiden läker alla sår och så är det nog. Men det finns också saker eller händelser som river upp sår. För en tid sedan tipsade mamma mig om SVT dokumentären Vid sidan av vägen. Den handlar om Ulrika Nätterdal, om hennes avslag till att bli antagen prästkandidat efter flera års teologistudier och om hennes adhd-diagnos. När jag såg dokumentären blev jag arg, ledsen och frustrera.

Arg över kyrkans agerande men också arg över att när någon väl tar i ämnet antagningsprocessen till prästkandidat i Svenska kyrkan så är det i samband med en adhd-diagnos. Jag vill inte på något sätt förringa Ulrikas upplevelse, hennes erfarenhet av Svenska kyrkan är lika levande och verklig som min. Men jag anser än idag att antagningsprocessen måste uppmärksammas i sin helhet och kyrkan måste ta större ansvar. Att ha en dröm, känna ett kall, att önska något av hela sitt hjärta och sedan bli nekad är en stor sak. Oavsett vem du är som person! Jag har träffar och pratat med flera som har blivit nekade vid antagningskonferensen. Alla har reagerat olika men alla har reagerat. Det har dessutom tagit tid att gå vidare och att acceptera kyrkans dåliga behandling. Jag tror inte att någon vill känna att de inte längre är välkomna, att de blir utkastade med diskvattnet. Men det är just så många av oss bli behandlade. Det värsta är att våra studiekamrater inte längre vill umgås med oss, de som har blivit antagna är rädda att på ett eller annat sätt drabbas om de umgås med någon som blivit refuserad av kyrkan.

Ledsen just för att det rev upp ett gammalt sår men också ledsen över att det inte finns en offentlig debatt kring antagningsprocessen. De flesta vet inte ens vad som krävs för att bli präst i Svenska kyrkan, än mindre vilken press och stress denna process utsätter människor för. Jag kan absolut förstå varför det ingår vissa moment av press och stress, moment som kan påvisa om jag har potential att bli en bra präst. Men betoningen bör ligga på POTENTIAL då jag inte är färdig utbildad när jag går igenom antagningen. Dessutom bör hela processen genomsyra av medmänsklighet och empati.

Frustrerad över att debatten tydligen inte kan stå på egna ben, att den måste sammankopplas med ett annat ämne. Men också frustrerad över hur biskopen pratade med och om Ulrika i dokumentären, som om hon var mindre vetande. Varför? Vad har hon gjort för ont? Frustrerad över likheten i behandling, i avsaknaden av svar. Att bli refuserad må vara en sak men att inte veta varför, att inte få möjlighet att helt och fullt förstå är en helt annan. Det är helt enkelt orättvist. Till och med i en ”vanlig” rekryteringsprocess har jag rätt att fråga varför jag inte fick tjänsten. Borde då inte kyrkan vara mer tillmötesgående och villig att förklara sitt Nej så att den refuserade har en chans att bearbeta, förändra och/eller gå vidare? Jag tycker åtminstone det.

Samtidigt är jag glad över att ytterligare en vågade berätta, vågade stå upp för sig själv och vågade trotsa kyrkan genom att inte låta sig kuvas till tystnad.

OpenART 2017

Foto: Sofie

OpenART anordnas vartannat år (med undantag för 2008 och 2011) i Örebro och jag har varit där alla år utom 2008 (läs: OpenART 2013). Därför ser jag alltid fram emot ett nytt år med OpenART och igår var vi där. Vi åkte hemifrån först tidig eftermiddag och skulle gå på bio kl 19.00 så jag trodde inte att vi skulle hinna med hela utställningen. Men det gjorde vi med undantag för verken inne i Oscar C och The Contemporary Garage.

Upplägget i stan var lite annorlunda i år. Det var färre verk i centrum och fler verk koncentrerade på ett par platser, framförallt det nya ARTstation som låg lite utanför centrum (missförstå mig rätt Örebro är litet men det här låg ändå i utkanten av centrum). Tyvärr stängde ARTstation 16 på söndagar så vi fick lite bråttom för att hinna med att se alla verk.

På det hela taget kändes årets utställning inte lika inspirerande, det var många installationer och fotografier. Konst som inte helt föll mig i smaken. Men jag hittade ett par favoriter, nedan är några av dem.

Diary av Chiharu Shiota
Foto: Sofie

Tetris av Fredy Alzate (videoinstallation)
Foto: Sofie

Share Chair Arena av Tadashi Kawamata
Foto: Sofie

Blossom, Flourish, Wither, Perish, The Unborn av Nandita Mukand
Foto: Sofie

Tips: Fuse tool från We R Memory Keepers

We R Memory Keepers Photo Sleeve Fuse Tool
We R Memory Keepers Photo Sleeve Fuse Tool

I våras testade jag att gör mitt första Shaker card och det följdes av ett par kort till och lite dekorationer, Shaker cards eller dekorationer. Men det var inte helt lätt att arbeta med OH-plast och att få till en sluten ficka med klister. Jag undrade hur alla andra kunde få till det så bra och tittade runt lite på YouTube. Då upptäckte jag att det fanns ett verktyg som bränner ihop plasten, lite som en lödkolv fast för pysslare. Där och då undersökte jag inte saken vidare men för ett tag sen hittade jag verktyget, kallat en fuse tool i CiLi in Papers webbshop. Den fanns inte i lager så jag beställde inge.

En tid senare började mamma och jag att prata om det och hon berättade att hon hade mailat till CiLi in Papers och frågat när den kommer in. De visste inte säkert men sa att hon kunde beställa en så skulle de skicka den så fort de fått in den. Jag gjorde samma sak och ett par veckor senare kom den 🙂

Idag testade jag min fuse tool för första gången. Jag ska inte säga att det var lätt men det var heller inte svårt. Till att börja med testade jag verktyget tillsammans med OH-plast och det fungerade inte. Troligen för att plasten är för hård. Sen testade jag med den plast som jag köpte till från We R Memory Keepers. Det fungerade bättre men inte klockrent. Jag hade fått för mig att jag skulle trä in plasten i den medföljande linjalen, det ska man inte *skrattar* Till slut fick jag till en tillsluten rektangel som jag sedan använde till att göra nedanstående kort. Jag valde att göra min ruta rakt igenom kortet så att paljetterna även syns från insidan. När jag väl hade fått kläm på hur min fuse tool fungerar är jag mycket nöjd med den. Det ska bli kul att fortsätta experimentera och se vad jag kan åstadkomma med den.

Foto: Sofie

 

Bok: En eskortflickas öden och äventyr av Belle de Jour

Jag tycker om att läsa lite udda och det här var verkligen en udda bok. En eskortflickas öden och äventyr av Belle de Jour (pseudonym) är Belles egen berättelse om livet som eskortflicka i London. Det hela började som dagboksanteckningar eller blogginlägg på nätet men blev med tiden en roman.

I boken får vi veta hur Belle blev eskortflicka, om hennes möten med kunder och om hennes eget kärleksliv. Vi får träffa hennes pojkvän, dejter och vänner (alla under pseudonym). Berättelsen är kvick, direkt, ärlig och naken och intressant att läsa.

Belle skrev i sitt sista blogginlägg ”Tacka aldrig nej till sexuell njutning för att du är rädd för vad andra ska säga”. Det ligger helt klart något i det och jag tror att det kan appliceras på livet i stort!

Bok: Fruktodlingens hemligheter av Lynn Austin

Jag uppskattar att läsa kristna romaner och hittade Fruktodlingens hemligheter av Lynn Austin när vi var i den kristna butiken i Linköping.

Boken handlar om Eliza och hennes liv på Wyatts Fruktodling. Eliza har nyligen blivit änka och bara några månader senare dog även hennes svärfar och lämnade Eliza ensam med tre små barn. Inte nog med det, det visar sig även att gården är svårt skuldsatt och att Eliza kommer att bli vräkt om hon inte gör en stor avbetalning på lånet.

Men Eliza vägrar att ge upp, trots att hon för länge sedan gett upp hoppet om en Gud. En dag dyker det upp en främling på gården, en skadad man. Trots att Eliza har fullt upp med sina egna bekymmer hjälper hon främlingen som heter Gabe. Hennes dotter tror att det är en ängel sänd från Gud. Något Eliza själv vägrar att tro på. Men när Gabe visar sig vara både arbetsam och omtänksam börjar Eliza ifrågasätta sin inställning till honom men också till det förflutna. Hennes mans faster flyttar i samma veva hem till henne och barnen då hon tillfälligt måste flytta ut ur sitt hus. Fastern anses galen av släkten men Eliza är inte så säker på det och finner den gamla damens sällskap både trivsamt och hjälpsamt.

Jag tyckte att boken var tung att läsa samtidigt som det var något hoppfullt över det. Det var helt enkelt svårt att inte läsa vidare samtidigt som jag våndades med bokens karaktärer och undrade hur världen kan vara så grym…

Så här skriver AdLibris om boken: ”Vågar hon lita på främlingen som döljer sitt förflutna? De doftande blomstren gav löfte om vår, men fruktodlingen var också förknippad med hemligheter och smärtsamma minnen En djup längtan efter ett hem hade fört Eliza till Wyatts Fruktodling för tio år sedan. Nu är hon änka med tre små barn, djupt skuldsatt och med insikten om att allt hänger på henne. Men hur ska hon klara att sköta odlingen helt ensam? När en främling dyker upp på gården tar Eliza för givet att han är som alla andra stackare som söker arbete på grund av den stora depressionen. Men Gabes hemtama sätt att ta sig an arbetet på gården väcker frågor hos Eliza samtidigt som hon fruktar att Gabe döljer ett förflutet och vissa motiv som skulle kunna äventyra allt hon kämpat för att uppnå för sig själv och barnen En oerhört fängslande roman om några människor vars liv vävts samman av behov och omständigheter.”

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg

%d bloggare gillar detta: