Bok: Boonsboro-trilogin av Nora Roberts

Jag är ett stort fan av Nora Robets böcker, speciellt hennes trilogier. Nu senast läste jag Boonsboro-trilogin; Värdshuset, Pojkvännen och Nyårskyssen och den är minst lika bra som de andra jag läst.

Denna gång går vi följa med till staden Boonsboro, i vilken Nora Roberts själv bor med sin familj. Vi får lära känna bröderna Montgomery och deras mamma i samband med att de rustar upp stans gamla värdshus. Samtidigt får vi lära känna de tre väninnorna Clare, Avery och Hope. Självklart innehåller böckerna mycket romantik, skratt och en del tåra. Det fascinerande med denna berättelse är att vi även får lära känna spöket Lizzy och hennes historia.

Så här skriver AdLibris om böckerna:

Värdshuset:
Värdshuset är första delen i en ny romantisk trilogi som utspelar sig i den lilla staden Boonsboro i Maryland. Här bor de tre bröderna Montgomery som tillsammans med sin viljestarka mamma just börjat rusta upp stans förfallna värdshus, som de vill förvandla till ett modernt och charmigt hotell. Men familjens arkitekt, Beckett, har inte bara renovering i tankarna… I staden bor också den unga änkan Clare Brewster, som flyttat hem med sina tre små söner och öppnat en bokhandel i närheten av värdshuset. Beckett har varit hemligt förälskad i Clare sedan skoltiden, men alltid dolt sina känslor. Till sin förvåning upptäcker Clare att hon dras till det gamla värdshuset och till mannen som ritat det. Kommer deras kärlek att få en andra chans, nu när allt är på väg att förändras i Boonsboro?

Pojkvännen:
Med Pojkvännen fortsätter Nora Roberts sin omtyckta trilogi om värdshuset i Boonsboro och människorna runt omkring det.

I den lilla staden Boonsboro närmar det sig invigning för familjen Montgomerys nyrenoverade värdshus. Den som håller i alla trådar är mellanbrodern Owen, familjens organisatör som har koll på minsta spik i bygget – noggrann enligt honom själv, pedant enligt sina bröder. Men det han inte har planerat är att falla för Avery MacTavish, den eviga singeln som jonglerar pizzor och fakturor i sin restaurang tvärs över gatan…

Nyårskyssen:
Efter att ha lämnat storstaden, ett exklusivt hotell och en otrogen man bakom sig har Hope börjat om i den lilla staden Boonsboro, och trivs med sitt nya liv. Hon sköter stadens värdshus med säker hand och får gästerna att känna sig som hemma. Hon har allt hon vill ha, ett spännande jobb och nära väninnor – men på kärleksfronten är det mer stiltje än hon skulle önska. Den enda närkontakt med det motsatta könet hon får är när hon råkar i luven på Ryder Montgomery, den äldste av bröderna Montgomery som rustat upp det gamla värdshuset. Han är envis, tyst och tvär, och av någon anledning lyckas han alltid gå henne på nerverna. Visserligen råkade Ryder och Hope ge varandra en nyårskyss, men den var inget mer än ett tillfälligt misstag, det har de enats om. Eller?

Nyårskyssen är den avslutande, fristående delen i Nora Roberts omtyckta trilogi om värdshuset i Boonsboro och människorna runt omkring det.

Att göra etiketter – några exempel

Något jag tycker om är att göra tags, eller etiketter. Det roliga är att etiketter kan användas på många olika sätt; som journal tags, etiketter på paket och blommor, i Happy Mail, på burkar med hemmagjord saft och sylt och så vidare.

Den här etiketten gjorde jag för ett tag sen. Allt som oftast köper jag färdiga etiketter i olika färger som jag sedan dekorerar. Här har jag använt Washitejp runt kanten, kristallblommor och ett par köpta dekorationer.

Foto: Sofie

Dessa tre etiketter jag gjorde för några veckor sen, de båda första är tänkta att använda för att säga tack och den tredje som en gratulation antingen på ett paket eller i en födelsedagshälsning. Jag har använt mig av lite olika tekniker, men allt som oftast blandar jag klistermärken, köpta dekorationer och utstansade dekorationer. Det är även fint att använda kristaller, tyg och spets.

Foto: Sofie

Den här gjorde jag igår till min flaska med hemmagjord rabarbersaft, på baksidan har jag skrivit vad det är i flaskan samt årtal. Etiketten är dekorerad med Washitejp, en köpt blomsterdekoration och en kristall.

Foto: Sofie

När jag gjorde den här etiketten använde jag mig av en rosett som jag hade gjort med hjälp av Martha Stewarts scoring board. Jag använder gärna knappar för att fästa ihop mina rosetter och tycker de blir extra fina med lite tyg eller tyll bakom.

Foto: Sofie

På den här etiketten har jag lekt med lite olika former av blommor, den stora nere i högra hörnet är skapat av olika muffinsformar. Jag har även använt mig av lite olika klistermärkesvarianter.

Foto: Sofie

Vänskap

För ett tag sen läste jag följande blogginlägg via en av mina vänner på Facebook, I’ll Do Anything For My Friends — Except Keep In Touch. Inlägget gjorde mig irriterad eftersom jag är den där vännen som håller kontakten, frågar hur mina vänner mår, kommer ihåg deras födelsedagar, bröllopsdagar och deras barns födelsedagar. Jag har varit sån så länge jag kan minnas och tycker om den egenskapen hos mig själv. Men jag har flera vänner, nära vänner som inte är vidare bra på att hålla kontakten. Ett par av dem vet om det och har till och med vid flera tillfällen sagt att dem är dåliga på att hålla kontakten. Jag uppskattar ärligheten men det gör det ändå slitsamt med tiden. Det är inte alltid roligt att vara den som ”drar” i vänskapen. För många gånger känns det som att om jag skulle sluta att höra av mig, kolla läget, fråga om vi ska ses och så vidare så skulle vi helt enkelt tappa kontakten (jag tror att vi alla har haft vänskapsrelationer som runnit ut i sanden för att ingen av parterna hört av sig). När jag då läser följande stycke i ovanstående blogginlägg blir jag rent ut sagt förbannad:

”I’ve lost friends because of my habit of “ghosting,” and I can’t blame them for bailing on me. But those are the superficial friends, acquaintances maybe, the ones who didn’t understand. My true friends know not to take it personally when I disappear down my own personal rabbit-hole.”

Varför är jag ytlig bara för att jag till slut tröttnar på att hålla kontakten, känna mig tjatig och oviktig. För i ärlighetensnamn om jag vore viktigt för min vän, borde denne inte då ha tid, vilja och/eller ork att höra av sig åtminstone någon gång ibland? Jag tycker åtminstone det. Jag vet att det här är en öm punkt i mitt liv just nu och har varit en tid. Omställningen för mig att flytta från familj och vänner har varit större än jag trott och då gör det extra ont när mina vänner inte hör av sig eller har tid att ses (oavsett om jag hör av mig veckor i förväg eller samma dag). Jag förstår att jobb, barn, familj, fritid och hem och hus tar tid. Men det gör det för oss alla oavsett om vi inte har några barn eller har fyra barn, om vi bor i en lägenhet i stan eller i ett hus på landet, om vi gör karriär eller inte.

För någon vecka sen såg jag en annan länk på samma tema på Facebook, The No-Bullshit, No-Drama Friendship Manifesto. Jag håller helt och fullt med om att vi borde komma överens om vänskap utan bullshit och drama. Det jag däremot inte håller med om är att jag inte får bli upprörd över att min vän inte hör av sig på flera veckor trots att hon lovat det, eller att min vän inte svarar på mina samtal eller ringer tillbaka förutom när det är kris och katastrof. Varför ska jag acceptera att den enda gång mina vänner hör av sig är när de behöver hjälp? Hur kan det ens vara en bra grund för vänskap? Eller har vi blivit så egoistiska att det är den huvudsakliga anledningen till att vi har vänner när vi har skaffat familj (med eller utan barn och husdjur)?

För det jag tycker vi alla ska komma ihåg är att vi är olika. En del är mammor, andra inte. En del är förvirrade och oorganiserade, andra inte. En del kämpar för att få sitt veckoschema att gå ihop, andra inte. Men mitt i allt detta så gör vi alla val, vi väljer vad vi prioriterar. Det går att bli mer organiserad och att komma ihåg att höra av sig till sina vänner mer än genom att trycka på gilla-knappen på Facebook. Det går också att tala om för sina vänner att man uppskattar dem men att man just nu går igenom en period av si eller så. Så ja, inget bullshit och drama är bra. Jag är helt för rak kommunikation och ärlighet. Men jag tror också att vi alla får räkna med att det kan medför att vi förlorar en del vänner och det betyder inte att någon av oss är ytlig. Det betyder bara att det inte passar här och nu.

Men visst det svårt att förändra andra människor, den enda vi kan förändra är oss själva. Jag får acceptera mina vänner som dem är och mina vänner för acceptera mig som jag är. Men om jag känner mig tjatig för att jag oftast är den som hör av mig, eller om jag blir ledsen när jag inte får svar på ett meddelande kan det medför att jag slutar höra av mig. Anledningen är att jag inte vill känna mig tjatig eller ledsen och i förlängningen oviktig. Men det gör mig inte till en ytliga drama queen med för mycket tid, snarare gör det mig mänsklig.

För ungefär ett år sen skrev jag följande inlägg på temat: Lite tankar kring relationer och vänskap

Shaker cards eller dekorationer

Foto: Sofie

Igår lekte jag lite med två set av stansar from Lawn Fawn, Stitched Circle Stackables och Stitched Circle Frames. De passar perfekt ihop och gör det enklare att göra shaker cards. Dessa går att använda som kort i sig eller som dekorationer på exempelvis ett kort

Den till vänster har en svart bakgrund och ram, jag har även gjort en inre cirkel i ett gulmönstrat papper. Sedan har jag tryckt texten ”love you tons” och fyllt ramen med paljetter. Jag valde att sätta fast elefanterna och ett litet hjärta på plasten. Stansarna och de matchande stämplarna heter ”Love you tons” och kommer från Lawn Fawn.

Den till höger har en blå bakgrund och ram, dock har jag byggt upp ramen med svart papper. Sedan har jag tryckt texten ”the sky’s the limit” och fyllt ramen med paljetter. Jag valde att sätta två moln innanför ramen och ett på ramen tillsammans med en luftballong. Stansarna och de matchande stämplarna heter ”Blue skies” och kommer från Lawn Fawn.

Det är lite pillrigt att hålla på med shaker cards och det gäller att låta klistret på ramen torka innan man stoppar i paljetterna. Men det är roligt och den tre dimensionella effekten med paljetterna ger det där lilla extra.

Trifold shutter cards

De senaste dagarna har jag experimenterat med trifold shutter kort, modellen verkar även kallas tri shutter kort eller trifold kort. Jag tror inte det är någon skillnad utan bara olika benämningar.

Det första kortet är 24 x 21 centimeter. Jag använde ett rött papper som bas. Sedan använde jag olika mönstrade papper med blommor och en tekopp i mitten. Slutligen dekorerade jag med blommor och fjärilar.

Foto: Sofie

Det andra kortet är 24 x 16 centimeter. Jag använde ett grönt papper som bas och dekorerade det med ugglor och lite blommor. Jag är inte helt hundra på att detta kort är klart, det känns som om det saknas något…

Foto: Sofie

Det här kortet är 20 x 15 centimeter och jag använde ett svart papper som bas. Sedan dekorerade jag med rött och rödprickigt papper och avslutade med tekoppar, tekannor och muffins.

Foto: Sofie

”Ibland måste vi bara släppa taget”

Igår läste jag en artikel om Felicia Feldt i Huddinge församlingstidning Pax (sidan 10-12, nummer 1 2017). Hela numret av Pax handlar om förlåtelse och Felicia pratar om relationen med sin mamma, Anna Wahlgren. Hon berättare hur det vara att växa upp som barn till den kända författaren, om det som vara bra och det som var dåligt. Hon skriver också att hon länge sökt försoning men sin mamma men till slut insåg att ”ibland måste vi bara släppa taget”. Vidare säger hon att förlåtelse och försoning inte är samma sak för henne. Att förlåta kan du göra själv men försoningen kräver två eller fler villiga parter. Genom att släppa taget och också förlåta sig själv är hon idag mer harmonisk, samtidigt har hon inte stängt dörren för en eventuell försoning med sin mamma. Men den är inte längre nödvändig.

Jag tror att det ligger mycket i det Felicia säger, ibland måste vi helt enkelt bara släppa taget. Personligen tror jag att alla relationer kräver jobb men de kräver också ömsesidighet; att alla inblandade är engagerade, åtminstone vill ungefär samma sak med relationen och är öppna för att kommunicera och mötas. Saknas en eller flera av dessa saker kommer relationen med största sannolikhet att bli skev. Den kanske inte avslutas men en eller flera av de inblandade blir troligen med tiden missnöjda. Det i sig skapar inte goda och hälsosamma relationer. När detta uppstår kan och bör vi till och med välja att prata med varandra men ibland går det helt enkelt inte och då tror jag att det är som Felicia skriver, vi måste bara släppa taget då. Anledningen till det är att vi måste förlåta oss själva, tillåta oss själva att leva vidare, att inte älta. Det mår ingen bra av, allra minst vi själv. Att släppa taget är sällan enkelt, speciellt inte om relationen i fråga betyder något för oss. Men bara för att vi släpper taget betyder det inte att vi ger upp hopper, bara att vi gör det som är bäst för oss själva här och nu.

Om att dömma och inte ta ansvar

Någonting som verkligen retar gallfeber på mig är när en person försöker dyvla över sin skit på mig. Det hände nu senast i helgen. Jag är med, eller rättare sagt var med, i en grupp på Facebook som handlar om kalendrar, planering men också om en hel del pyssel. Framförallt pyssel relaterat till kalendrar så som klistermärken, olika layouts, gem och så vidare. I den här gruppen organiseras det regelbundet så kallade ”swaps” på olika tema där gruppmedlemmarna får anmäla intresse. Sedan paras de ihop och ska skicka vad det nu än är till den andra personen inom ett visst datum. Nu senaste gick bytet ut på att göra ett kort på temat vår. Jag valde att delta i utbytet eftersom jag tycker det är kul att ha ett mål med mitt pysslande och blev ihopparad med en kvinna i England. Mitt kort blev klart snabbt och jag skickade det redan den 17 eller 18 april. En av grejerna med dessa byten är att det du får ska visas upp i gruppen. I slutet av förra veckan insåg jag att jag inte hade sett ett inlägg om att mitt kort var mottaget. Så jag messade min partner och frågade, mycket riktigt så hade hon fått det men haft för mycket att göra för att hinna skriva ett inlägg.

I samma veva började kvinnan som äger och administrerar ovanstående grupp att rensa i den då hon ansåg att den var för stor. Hon skrev ett långt inlägg om gruppen och vad hon ville uppnå med gruppen, dessutom gjorde hon ett inlägg i vilket hon påminde om utbytet. Eftersom denna kvinna och jag pratat en del privat valde jag att fråga henne om vi inte ska visa upp det vi får i gruppen och nämnde att min partner fått sitt kort för en tid sedan men inte sagt något. Sen var det inte så mycket mer med det, jag hade fått veta att mitt kort kommit fram.

Det visade sig dock att detta skulle växa och bli ett stort problem, eller egentligen inte själva utbytet. På natten hade jag fått ett meddelande från kvinnan som äger gruppen om att min partner var en man (gruppen är endast till för kvinnor). Jag blev både förvånad och förbryllad. Vidare skrev hon att hon visste mer men ville inte berätta det, att hon inte trodde att jag någonsin skulle få ett kort och att det var hemskt hur folk kunde bete sig. Hon hade även gjort ett inlägg i gruppen om denna påstådda man och fått några kommentarer från andra medlemmar om att det kanske var en transsexuell, men nej så var det inte. Eller att det var en kvinna som råkat illa ut och därför skrev att hon var en man, men nej så var det inte heller. Vidare blev kvinnan som äger gruppen upprörd på mig för att jag inte helt och fullt trodde på henne och skrev till min partner och frågade vad som var på gång. För att göra en lång historia kort (åtminstone kortare) så ledde det hela till att kvinnan som ägde gruppen kände sig sårad av mig och att vår vänskap var förstörd för att jag inte trodde på henne vilket jag aldrig hade sagt. Däremot sa jag att jag inte visste vad som var sant, det vet jag fortfarande inte. Men det spelar egentligen ingen roll, det som förbryllade mig mest var hur fördomsfull denna kvinna var och hur hon hela tiden tyckte att hon var snäll och vänlig. Hon var snäll mot mig som hade raderat denna person och varnat mig för henne men jag hade inte lyssnat. Men denna person hade inte gjort mig något, inte henne heller för den delen. Det som också var intressant men skrämmande var att jag försökte vara saklig, rak men ändå trevlig mot kvinnan som äger gruppen men det enda hon gjorde var att påtala hur hemsk jag var som inte trodde på henne och hur jag inte kände henne. Nej, det stämmer. Men hon känner inte mig heller, vi har bara prata lite över nätet i ett par månader. Det gör inte att vi helt och fullt känner varandra.

Så jag blev påmind om två saker i helgen:
1) Döm aldrig en annan människa, speciellt inte om du ”bara” känner personen online. Du vet inte vad den personen har gått igenom eller går igenom.
2) Ta ansvar för dina egna handlingar och våga stå för dem.

Jag tycker att det är ledsamt hur lite ansvar vissa personer tar för sitt eget liv och sina handlingar. Jag tycker också att det är ledsamt att se hur dömande världen fortfarande är, åtminstone när det gäller vissa saker. Tänk vad mycket enklare det skulle vara om alla tog ansvar för sig själva och slutade döma andra. Nej, nu tänker jag glömma hela den här tragiska historien och umgås med människor som tar ansvar och som är mindre fördomsfulla! (Men det är bra skönt att skriva av sig och sätta ord på tankarna)

 

 

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg

%d bloggare gillar detta: