Gud som A och O

När vi var i Vadstena köpte jag Släpp fången loss! av KG Hammar. Jag har läst boken till och från i några veckor, den tar lite tid att läsa då den väcker en hel del tankar men främst ger en hel del Aha-upplevelser. Jag gillar KG Hammars sätt att tänka och resonera kring Gud. Hans sätt är för mig mer verkligt samtidigt som det är mystiskt.

Jag fastnade bland annat för kapitlet ”Gud som omega” (sid 86-91). I Uppenbarelseboken säger Gud Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet. (Upp 22:13) Men KG Hammar påpekar att även om historien är viktigt fokuserar vi människor allt för mycket på det förgångna och glömmer framtiden. Tron påverkas av att vi blickar mer bakåt än framåt, vår Gudsbild stagnerar och börjar handla om vad som är rätt och fel snarare än om hoppet.

KG pratar istället om Gud som omega och vad det innebär, han avslutar kapitlet med att skriva ”Gud som omega handlar om denna enda jordiska materiella verklighetens förvandling, inte frälsning bort från den här världen.” (sid 91). Min tankar går till rörelse, Gud som rörelse. Jag ser framför mig en våg som börjar och slutar, börjar och slutar. Det är svårt att urskilja vad som är början och vad som är slutet. Det är Gud för mig, en ständig början. A och O, den förste och den siste,  början och slutet. Livet är en cyklisk rörelse liksom Gud är en cyklisk rörelse. Därmed finns Gud  allt, det är så enkelt eller så komplext. Orden räcker inte till, vi vet inte var vi ska börja eller var det slutat. Rörelsen är ständig.

Men däremot kan Gud stagnera, vittra sönder och kanske till och med dö. Inte på riktigt utan i vår tankevärld, i vårt språk och i vårt förhållningsätt. Om människan inte följer med i rörelsen, tillåter sig att tänka fritt och känna snarare än rationalisera kommer tanken på Gud att stagnera och bli föråldrar. Den räcker inte till då vårt språk inte räcker till men också då världen och livet ständigt förändras och därmed vi människor. Livet och människan följer också denna ständiga rörelse eller utveckling. För att förstå Gud, för att kunna prata om Gud måste vi ta hänsyn till just rörelsen och utvecklingen.

De gamla texterna ger oss en hint av det som varit, förklarar den tidens liv och utveckling med den tiden språk. Här och nu måste vi finna det sätt som passar här och nu. Samtidigt som här och nu ständigt förändras, ständigt utvecklas. För mig är det så enkelt att Gud är livet, Gud är allt. En tanke som är så stor att den samtidigt blir ogreppbar, svår att beskriva och tolka. Men jag måste inte sätta ord på det, för mig räcker det med vad jag känner i hjärtat. Så har det alltid varit, jag har inte haft behov av att förklara min tro. Den finns i mig och har alltid gjort, den är en del av mig. Min tror visar sig i mina handlingar, jag försöker att vara en god människa även om jag inte alltid lyckas. Gör någon av oss det? Men för mig har det egentligen aldrig varit viktigt att sätta ord på det, det är kanske därför jag inte är präst idag. Hur ska jag kunna predika om jag inte behöver sätta ord på min tro, på Gud?

 

Prästkandidat eller inte…

2011 skrev jag bloggen Har du funderat på att bli präst i Svenska kyrkan?. Ett inlägg som var både befriande och svårt att skriva. Befriande för att jag fick möjlighet att lätta mitt hjärta men samtidigt svårt för att det kändes som om jag stängde alla dörrar till Svenska kyrkan (åtminstone till att bli präst). Innan jag valde att publicera inlägget försökte jag att få det publicerat men anonymt. Jag försökte med flera stora dagstidningar samt Kyrkans Tidning men inge var intresserad. Orsaken var hela tiden att jag ville vara anonym och anledningen till att jag ville vara anonym var att jag vill ha en chans att gå igenom antagningsprocessen en gång till. Men alla dessa nej sporrade mig till att istället publicera min text här. Jag ville trots allt få ut den och det är jag glad för idag. En av de saker jag har flest träffar på här på min blogg är just antagningen till prästkandidat i Svenska kyrkan.

Ibland är det svårt att tro att det snart gått 7 år sedan jag fick mitt Nej av biskop Eva Brunne. Det heter att tiden läker alla sår och så är det nog. Men det finns också saker eller händelser som river upp sår. För en tid sedan tipsade mamma mig om SVT dokumentären Vid sidan av vägen. Den handlar om Ulrika Nätterdal, om hennes avslag till att bli antagen prästkandidat efter flera års teologistudier och om hennes adhd-diagnos. När jag såg dokumentären blev jag arg, ledsen och frustrera.

Arg över kyrkans agerande men också arg över att när någon väl tar i ämnet antagningsprocessen till prästkandidat i Svenska kyrkan så är det i samband med en adhd-diagnos. Jag vill inte på något sätt förringa Ulrikas upplevelse, hennes erfarenhet av Svenska kyrkan är lika levande och verklig som min. Men jag anser än idag att antagningsprocessen måste uppmärksammas i sin helhet och kyrkan måste ta större ansvar. Att ha en dröm, känna ett kall, att önska något av hela sitt hjärta och sedan bli nekad är en stor sak. Oavsett vem du är som person! Jag har träffar och pratat med flera som har blivit nekade vid antagningskonferensen. Alla har reagerat olika men alla har reagerat. Det har dessutom tagit tid att gå vidare och att acceptera kyrkans dåliga behandling. Jag tror inte att någon vill känna att de inte längre är välkomna, att de blir utkastade med diskvattnet. Men det är just så många av oss bli behandlade. Det värsta är att våra studiekamrater inte längre vill umgås med oss, de som har blivit antagna är rädda att på ett eller annat sätt drabbas om de umgås med någon som blivit refuserad av kyrkan.

Ledsen just för att det rev upp ett gammalt sår men också ledsen över att det inte finns en offentlig debatt kring antagningsprocessen. De flesta vet inte ens vad som krävs för att bli präst i Svenska kyrkan, än mindre vilken press och stress denna process utsätter människor för. Jag kan absolut förstå varför det ingår vissa moment av press och stress, moment som kan påvisa om jag har potential att bli en bra präst. Men betoningen bör ligga på POTENTIAL då jag inte är färdig utbildad när jag går igenom antagningen. Dessutom bör hela processen genomsyra av medmänsklighet och empati.

Frustrerad över att debatten tydligen inte kan stå på egna ben, att den måste sammankopplas med ett annat ämne. Men också frustrerad över hur biskopen pratade med och om Ulrika i dokumentären, som om hon var mindre vetande. Varför? Vad har hon gjort för ont? Frustrerad över likheten i behandling, i avsaknaden av svar. Att bli refuserad må vara en sak men att inte veta varför, att inte få möjlighet att helt och fullt förstå är en helt annan. Det är helt enkelt orättvist. Till och med i en ”vanlig” rekryteringsprocess har jag rätt att fråga varför jag inte fick tjänsten. Borde då inte kyrkan vara mer tillmötesgående och villig att förklara sitt Nej så att den refuserade har en chans att bearbeta, förändra och/eller gå vidare? Jag tycker åtminstone det.

Samtidigt är jag glad över att ytterligare en vågade berätta, vågade stå upp för sig själv och vågade trotsa kyrkan genom att inte låta sig kuvas till tystnad.

”Ibland måste vi bara släppa taget”

Igår läste jag en artikel om Felicia Feldt i Huddinge församlingstidning Pax (sidan 10-12, nummer 1 2017). Hela numret av Pax handlar om förlåtelse och Felicia pratar om relationen med sin mamma, Anna Wahlgren. Hon berättare hur det vara att växa upp som barn till den kända författaren, om det som vara bra och det som var dåligt. Hon skriver också att hon länge sökt försoning men sin mamma men till slut insåg att ”ibland måste vi bara släppa taget”. Vidare säger hon att förlåtelse och försoning inte är samma sak för henne. Att förlåta kan du göra själv men försoningen kräver två eller fler villiga parter. Genom att släppa taget och också förlåta sig själv är hon idag mer harmonisk, samtidigt har hon inte stängt dörren för en eventuell försoning med sin mamma. Men den är inte längre nödvändig.

Jag tror att det ligger mycket i det Felicia säger, ibland måste vi helt enkelt bara släppa taget. Personligen tror jag att alla relationer kräver jobb men de kräver också ömsesidighet; att alla inblandade är engagerade, åtminstone vill ungefär samma sak med relationen och är öppna för att kommunicera och mötas. Saknas en eller flera av dessa saker kommer relationen med största sannolikhet att bli skev. Den kanske inte avslutas men en eller flera av de inblandade blir troligen med tiden missnöjda. Det i sig skapar inte goda och hälsosamma relationer. När detta uppstår kan och bör vi till och med välja att prata med varandra men ibland går det helt enkelt inte och då tror jag att det är som Felicia skriver, vi måste bara släppa taget då. Anledningen till det är att vi måste förlåta oss själva, tillåta oss själva att leva vidare, att inte älta. Det mår ingen bra av, allra minst vi själv. Att släppa taget är sällan enkelt, speciellt inte om relationen i fråga betyder något för oss. Men bara för att vi släpper taget betyder det inte att vi ger upp hopper, bara att vi gör det som är bäst för oss själva här och nu.

Mysteriemässa i St Olai kyrka

Idag var N och jag på Mysteriemässa i St Olai kyrka. Mässan är baserad på Ingmar Johánssons Mysterium – En mässa om livets insida (1995). Jag fastnade för Ingmar Johánsson musik för ett antal år sedan och lyssnar gärna på hans musik, speciellt Mysterium. Tidigare har jag skrivit om en av mina favorit psalmer Du är en bön av Ingmar Johánsson,

Mässan gästades av Ingmar Johánsson själv som framförde all musik. Till hjälp hade han en kör, två musiker och självklart oss besökare som uppmuntrades att sjunga med. Det var uppfriskande att aktivt kunna delta i mässan och jag insåg hur många av låtarna som har fastnat både i själv och hjärta. Jag önskade till och med att hela kyrkan hade brustit ut i än mer lovsång än vad vi gjorde, att vi hade sjungit ut vår glädje och deltagit utan tankar på pinsamheter eller sångröst. Men, men… Drömma kan man alltid göra!

Hur som var mässan välbesökt och det syntes att flera av besökarna var bekanta med musiken. Mässan gjorde mig gott och, som sagt, jag insåg hur mycket jag tycker om flera av sångerna från Mysterium. Det är tur att hela skivan finns på Spotify!

Drömmen om antagningskonferensen

I natt drömde jag att jag befann mig på Svenska kyrkans antagningskonferens för blivande diakoner och präster. Jag hade inte skickat in min ansökan eller genomgått alla steg i antagningen, utan jag hamnade mitt i antagningskonferensen. Processen pågick och jag flöt med. Det var en gruppövning med kuvert och i varje kuvert fanns en lapp med samma text, bilda tre eller om det var fyra cirklar, den ena mindre än den andra. Men mitt kuvert var tomt, jag hörde vad folk sa och följde bara med. Först stod jag i en cirkel, sedan sa någon att vi hade för få cirklar så vi omgrupperade oss. Återigen hade vi för få cirklar så vi omgrupperade, då var det bra en person kvar i mitten. Jag skulle precis påvisa det men då ansåg alla att vi hade utfört uppgiften och skingrade sig.

Vi fick nästa uppgift och skingrade oss ut i skogen. Varför vet jag inte! N var också där, han ville bli diakon. Jag berättade för honom att jag inte sökt, att jag inte visste vad jag gjorde där men funderade högt och tänkte att visste kunde jag skicka in min ansökan i efterhand. Visst hade jag bra och starka referenser bakom mig denna gång. Vi resonerade kring vilka jag skulle be om referenser. De två första vara självskrivna, den tredje lite osäker.

En del av uppgiften var att skriva vem man var, sina kontaktuppgifter och vad man sökte till på en träbit. Samtidigt är vi alla på väg tillbaka till huset och vi bildar en lång kö fram till huset. En kille som sitter vid sidan av kön försöker se vad jag skriver och gör narr av mig. ”Tror du att du ska få bli präst?” Jag ger svar på tal och talar om för honom vad jag anser om honom och hans medgörliga sätt. Han blir mer och mer förvånad och dessutom nedslagen eftersom jag inte tror att han kommer att bli antagen. Men jag vet bättre och avslutar med att han säger och gör de rätta sakerna så han har något inget att oroa sig över, han kommer säkert att bli antagen. Han skiner upp igen!

Det är min tur, jag står och väntar på att de ska överlägga klar. Fyra präster sitter i en bil och diskuterar, jag ser att det ena mannen är upprörd. Sen kommer en kvinna ut ur bilen och går fram till mig. Hon visar mig en bild på Johnny Depp i en bil och frågar vad jag ser, jag svarar Johnny Depp och hon fnyser åt mig. Rätt svar var tydligen vilken bil det var på bilden. Sen visar hon mig två bilder på bilar och frågar vilken årsmodell det är, jag gissar och återigen fnyser hon åt mig och svarar att jag har fel. Hon går på om moderna kvinnor, om våra kläder och vårt uppförande. Jag blir irriterad och kallar henne för falsk, ryker henne i håret då jag är övertygad om att hon har peruk. Först lossnar inte peruken och jag börjar misströsta men fortsätter ändå att ryka och dra. Till slut lossnar den. Jag kallar henne falsk och hycklare och fortsätter att dra i hennes kläder, hennes propra kläder för att visa att hon har en annan typ av kläder under. Det börjar bli uppståndelse kring oss. Kvinnan blir arg och fortsätter och gå på om oss moderna kvinnor. Jag visar henne att jag minsann kan uppgöra mig, niger fint, ler snällt och beter mig exemplariskt samtidigt som jag frågar om det är så här hon menar? Flera kvinnor runtomkring mig går runt och niger och ler artigt. Hon blir ställd, vi beter oss alla som robotar.

Sen tror jag att jag vaknade…

Allt har sin tid

Allt har sin tid,
det finns en tid för allt som sker under himlen:
en tid för födelse, en tid för död,
en tid att plantera, en tid att rycka upp,
en tid att dräpa, en tid att läka,
en tid att riva ner, en tid att bygga upp,
en tid att gråta, en tid att le,
en tid att sörja, en tid att dansa,
en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,
en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,
en tid att skaffa, en tid att mista,
en tid att spara, en tid att kasta,
en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,
en tid att tiga, en tid att tala,
en tid att älska, en tid att hata,
en tid för krig, en tid för fred.

Predikaren 3:1-8

Läste dessa ord på en väns blogg (the hansom roads) och de fick mig att tänka till. Just nu är livet lite motigt och jag försöker att reda ut både tankar och känslor. Jag vill dessutom gärna lösa själva problemet och helst igår. Men när jag läste dessa ord insåg jag att jag kan inte lösa alla problem. Ibland är det bättre att backa undan, att låta tiden ha sin gång och förlita sig på att det kommer att bli bra. För visst måste det blir bra? Jag hoppas innerligt att det finns en lösning och att tiden kommer visa den, att allt som behövs här och nu är tid. Tid att läka men också tid att både tiga och tala, tid att älska och hata och tid att riva sönder och sy ihop. För en dag hoppas och tror jag att det finns en väg ut ur detta, jag måste tro det för att ta mig igenom det här och nu!

Griftetal till mormor

Det här griftetalet höll jag idag, den 20 december, på mormors begravning i Norra Kapellet på Norra begravningsplatsen.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Jag tänker mig himlen som Högåsen. För er som inte har varit på Högåsen var det mormor och morfars landställe utanför Ärla. En röd gammal banvaktarstuga som låg i en slänt vid spåren, en stor trädgård med en syrenberså, där Holken satt på en trädstam och så den gamla jordkällaren, Svenskbaren i dagligt tal.

Självklart fanns det en gäststuga, både mormor och morfar tyckte om att ha besök. Å så en modern toalett. På gräsmattan fanns en uteplats med utemöbler, mormor kallade det för helikopterplattan.

Morfar sitter på gräsklipparen eller drar runt på vargen, ja det var ju ingen varg utan en skottkärra. Mormor sitter på helikopterplattan och klipper mattrasor. Klockan närmare sig tio och det är dags för förmiddagskaffe. Självklart med något gott till, troligen något som mormor har bakat. Mormor bakade gärna och ofta. För det mesta blev det bullar eller en sockerkaka, kanske en kladdkaka eller rulltårta. Morfar kommer för att göra henne sällskap. Borta vid husknuten sitter Mizzy och Zuzzy, de spanar på fåglarna som badar i fågelbadet och på hackspetten, Hacke som sitter i trädet bredvid. Mizzy och Zuzzy, två svartvita honkatter, trivs också på Högåsen där de får springa ute och jaga fåglar, sorkar och möss. Men mest av allt trivs dem där mormor och morfar är.

Vi är alla välkomna att hälsa på dem på Högåsen, har du otur får du hjälpa till att dra upp en stubbe eller rensa maskrosor ur gräsmattan. Men du kommer alltid att bli bjuden på god mat och dryck. Svenskabaren kanske står öppen eller så får du dig ett skratt i syrenbersån. Vi kan alla göra ett besök på Högåsen när vi vill minnas mormor. Genom minnena lever mormor kvar hos oss och går sida vid sida med oss genom livet. Kanske tänker du på henne när klockan blir tio och det är dags för förmiddagskaffe…

Gud skapar oss, ger oss liv och tar livet tillbaka. Men det slutar inte där utan Gud ger oss livet åter, det eviga livet. Det liv som är svårt att förstå och svårt att greppa. Men det livet ger oss tröst och hopp. Jag är övertygad om att mormor har det bra tillsammans med morfar, Mizzy och Sussy på Högåsen, i evigt liv.

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: