Flickor, känslor och gränser

För en tid sedan läste jag blogginlägget How Parents Can Help Their Daughters Express Anger in Healthy Ways and Why It Matters. Inlägget gick rakt in i mig, jag kände igen mig i mycket och insåg där och då som vuxen att jag som barn inte fick lära mig att hantera min ilska. Jag var snarare besvärligt och är så än idag när jag blir arg, ledsen eller upprörd. Ofta får jag höra att jag sårar andra, att de står ut med mina känslor men anser mig orättvis. Självklart är mottagaren av min ilska berättigad till sina känslor men det är inte alltid så att det är den som lyssnar jag är arg på. Snarare brukar det vara så att det har gått för långt, att bägare rinner över och jag reagerar explosivt. Visst är det orättvist, men om mottagaren står mig nära (vilket ofta är fallet, det är inte ovanligt att det är en förälder) hade jag önskat att denne kunde försöka förstå, kanske till och med trösta. Efteråt skäms jag, känner mig dum och ber om ursäkt.

Men ofta har jag reagerat på att jag inte får en ursäkt tillbaka eller förståelse beroende på situation. När vi pratar om det efteråt, om vi gör det, pratas det bort eller skuldbeläggs. Jag upplever att mottagaren sällan försöker förstå mina känslor; varför jag är arg, ledsen eller upprörd.

I ljuset av ovanstående blogginlägg inser jag att det nog alltid varit så här för jag har inte fått lära mig att hantera min ilska. Jag har blivit kallad en arg, ung kvinna men då också fått höra att det går över. Men varför jag är arg, eller vad jag kan göra åt det har vi sällan pratat om.

Idag är jag fruktansvärt arg, arg över hur jag blivit behandlad genom livet framförallt under min uppväxt och framförallt av de som står mig närmast. Jag går i terapi för att försöka förstå mig själv, mina känslor men också för att bearbeta det jag varit med om. Alla minnen som kommer tillbaka väcker känslor och ilskan blir starkare. Något jag insett är bra för mig, jag behöver får låta ilskan komma fram och få ebba ut. Men det intressanta i det hela är att jag upplever att inte heller min terapeut låter mig vara arg. Jag borde inte vara arg så länge, jag borde inte låta ilskan förstöra min semester… Men varför?

Som jag ser det kan även ilska vara produktiv, det får mig att vilja förändras, den får mig att ta tag i saker, den får mig att stå på mig och inte låta andra köra över mig. Självklart är det inte bra om jag blir så arg att jag exploderar på andra människor, jag har ingen rätt att skada andra men jag har rätt att stå upp för mig själv. Jag tror även att när jag har ridit ut denna våg av ilska kommer jag att kunna hantera den bättre. Förhoppningsvis lägger jag inte på hög utan kan säga ifrån lugnt och sansat. Förhoppningsvis har jag bearbetar mina trauman och kommit ut starkare på andra sidan och förhoppningsvis har jag lärt mig att sätta hälsosamma gränser mot min omgivning. Min förhoppning är även att mina relationer ska må bättre av detta, att jag ska känna mig mer respekterad och sedd.

Därför tror jag att det är viktigt att vi lär barn hur de ska hantera sin ilska. Ilska är en känsla som alla andra, den är inte farlig och den kommer gå över. Men vi har alla rätt att känna ilska och vi har rätt att bli respekterade även om vi blir arga. Att trycka undan känslor är aldrig bra och tillslut kan det få allvarliga konsekvenser.

Jag vet av egen erfarenhet att jag blir än argare om min ilska inte respekteras eller blir hörd. Exempelvis: för några år sedan hade min man och jag några vänner hemma på middag. Vi sitter och pratat och samtalet ramlar in på Me too. En i sällskapet säger att hen tror att många kvinnor överdriver för att hämnas på en man. Jag blir instinktivt arg, speciellt då jag själv blivit utsatt för övergrepp av varierad omfattning. Så jag svarar hen men hen vill absolut inte förstå utan får snarare medhåll av en annan person i sällskapet. Eftersom jag känner hur arg jag är men inte vill förstöra kvällen med en ilsken diskussion säger jag ifrån, jag ber sällskapet byta samtalsämne men ingen respekterar detta. Samtalet fortsätter snarare och jag blir bara mer och mer arg. Det slutar med att jag återigen säger ifrån och lämnar sällskapet. Jag vet att alla inte alltid är överens, men vi kan respektera varandra och varandras känslor. En diskussion kan avslutas med att enas om att man är oense. I detta fall blev jag snarare trampad på och det slutade med att vi avslutade kvällen i förtid.

För mig var det dock viktigt att stå upp för mig själv, att våga på ett lugnt och sansat sätt säga att jag blir arg och inte önskar förra denna diskussion. Däremot gör det mig ledsen att vi så sällan kan möta varandras starka känslor när det rör sig om exempelvis ilska. Därför önskar jag innerligt att vi kan lära alla barn det så att det samhälle de växer upp i kan präglas av respekt och medmänsklighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: