Vänskap

För ett tag sen läste jag följande blogginlägg via en av mina vänner på Facebook, I’ll Do Anything For My Friends — Except Keep In Touch. Inlägget gjorde mig irriterad eftersom jag är den där vännen som håller kontakten, frågar hur mina vänner mår, kommer ihåg deras födelsedagar, bröllopsdagar och deras barns födelsedagar. Jag har varit sån så länge jag kan minnas och tycker om den egenskapen hos mig själv. Men jag har flera vänner, nära vänner som inte är vidare bra på att hålla kontakten. Ett par av dem vet om det och har till och med vid flera tillfällen sagt att dem är dåliga på att hålla kontakten. Jag uppskattar ärligheten men det gör det ändå slitsamt med tiden. Det är inte alltid roligt att vara den som ”drar” i vänskapen. För många gånger känns det som att om jag skulle sluta att höra av mig, kolla läget, fråga om vi ska ses och så vidare så skulle vi helt enkelt tappa kontakten (jag tror att vi alla har haft vänskapsrelationer som runnit ut i sanden för att ingen av parterna hört av sig). När jag då läser följande stycke i ovanstående blogginlägg blir jag rent ut sagt förbannad:

”I’ve lost friends because of my habit of “ghosting,” and I can’t blame them for bailing on me. But those are the superficial friends, acquaintances maybe, the ones who didn’t understand. My true friends know not to take it personally when I disappear down my own personal rabbit-hole.”

Varför är jag ytlig bara för att jag till slut tröttnar på att hålla kontakten, känna mig tjatig och oviktig. För i ärlighetensnamn om jag vore viktigt för min vän, borde denne inte då ha tid, vilja och/eller ork att höra av sig åtminstone någon gång ibland? Jag tycker åtminstone det. Jag vet att det här är en öm punkt i mitt liv just nu och har varit en tid. Omställningen för mig att flytta från familj och vänner har varit större än jag trott och då gör det extra ont när mina vänner inte hör av sig eller har tid att ses (oavsett om jag hör av mig veckor i förväg eller samma dag). Jag förstår att jobb, barn, familj, fritid och hem och hus tar tid. Men det gör det för oss alla oavsett om vi inte har några barn eller har fyra barn, om vi bor i en lägenhet i stan eller i ett hus på landet, om vi gör karriär eller inte.

För någon vecka sen såg jag en annan länk på samma tema på Facebook, The No-Bullshit, No-Drama Friendship Manifesto. Jag håller helt och fullt med om att vi borde komma överens om vänskap utan bullshit och drama. Det jag däremot inte håller med om är att jag inte får bli upprörd över att min vän inte hör av sig på flera veckor trots att hon lovat det, eller att min vän inte svarar på mina samtal eller ringer tillbaka förutom när det är kris och katastrof. Varför ska jag acceptera att den enda gång mina vänner hör av sig är när de behöver hjälp? Hur kan det ens vara en bra grund för vänskap? Eller har vi blivit så egoistiska att det är den huvudsakliga anledningen till att vi har vänner när vi har skaffat familj (med eller utan barn och husdjur)?

För det jag tycker vi alla ska komma ihåg är att vi är olika. En del är mammor, andra inte. En del är förvirrade och oorganiserade, andra inte. En del kämpar för att få sitt veckoschema att gå ihop, andra inte. Men mitt i allt detta så gör vi alla val, vi väljer vad vi prioriterar. Det går att bli mer organiserad och att komma ihåg att höra av sig till sina vänner mer än genom att trycka på gilla-knappen på Facebook. Det går också att tala om för sina vänner att man uppskattar dem men att man just nu går igenom en period av si eller så. Så ja, inget bullshit och drama är bra. Jag är helt för rak kommunikation och ärlighet. Men jag tror också att vi alla får räkna med att det kan medför att vi förlorar en del vänner och det betyder inte att någon av oss är ytlig. Det betyder bara att det inte passar här och nu.

Men visst det svårt att förändra andra människor, den enda vi kan förändra är oss själva. Jag får acceptera mina vänner som dem är och mina vänner för acceptera mig som jag är. Men om jag känner mig tjatig för att jag oftast är den som hör av mig, eller om jag blir ledsen när jag inte får svar på ett meddelande kan det medför att jag slutar höra av mig. Anledningen är att jag inte vill känna mig tjatig eller ledsen och i förlängningen oviktig. Men det gör mig inte till en ytliga drama queen med för mycket tid, snarare gör det mig mänsklig.

För ungefär ett år sen skrev jag följande inlägg på temat: Lite tankar kring relationer och vänskap

Annonser

3 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Annika
    Maj 25, 2017 @ 22:04:31

    En vänskapsrelation ska vara på lika villkor, annars kan den lika gärna vara.

    Liked by 1 person

    Svara

  2. Amandas minnen
    Maj 29, 2017 @ 15:10:01

    Åh jag kände igen mig så otroligt mycket i detta inlägg, bra skrivet! Har själv precis förlorat en vän för att jag gav upp efter många år av detta, jag slutade anstränga mig och höra av mig, och då tog inte den vännen initiativ istället. Så kan det gå. Tycker själv också att det är viktigt att båda bidrar lika mycket i ett förhållande! Det visar att man prioriterar den andre!

    Liked by 1 person

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: