En stillsam bön

Det senaste året eller så har varit ganska stormigt på en front i mitt liv. Som så ofta när något inte är bra eller går som det ska påverkar det andra delar av livet. Så även i detta fall. Framförallt har det gjort att jag och min mamma har varit osams eller åtminstone haft högljudda diskussioner. Vi har allt som oftast blivit sams redan i telefon men många gånger ångrar jag att jag har låtit min frustration gå ut över henne. Jag är tacksam för den öppenhet som finns oss emellan men jag vet också att jag sårar henne genom att bli arg och ledsen.

Där och då känner jag mig upprörd, arg, ledsen, frustrerad och ibland sårad. Men en stund senare är allt ganska så bra. Jag kanske inte vet hur jag ska lösa problemet eller vad som kommer hända i framtiden men på något sätt är det okej. Nej, jag uppskattar inte situationen och önskar att det vore annorlunda men tyvärr kan jag inte alltid göra något för att förändra den. Det jag däremot har insett att jag kan göra är att försöka behålla mitt lugn. Att försöka lyssna och förstå och att, om nödvändigt, ge uttryck för min frustration på ett lugnt och sansat sätt. Det kanske inte avhjälper stormen men förhoppningsvis förvärrar det den inte heller. Dessutom undviker jag förhoppningsvis att såra människor på vägen.

Stormen kanske måste få rida ut sig själv men jag kan, likt stormens öga, vara lugn. För eller senare har förhoppningsvis stormen blåst förbi. Att säga saker i stridens hetta sårar oftast mer än det hjälper. Dessutom kanske det förvärrar hela situationen, ger stormen nytt bränsle. Jag vill inte lägga mer bränsle på stormen, jag vill bibehålla det lugn jag har hittat i livet, hittat i mig själv. För mitt i allt detta inser jag att jag känner mig lugn, jag känner att det kommer lösa sig på ett eller annat sätt. Jag räds inte lägre att säga ifrån, att avsluta relationer som jag mår dåligt av eller att ta nya tag i livet.  Jag har gjort det så länge jag kan minnas men först nu känner jag mig bekväm i det, bekväm i att sätta gränser och det är en otroligt befriande känsla. Visst blir jag fortfarande arg, ledsen och sårad men inte lika djupt. Jag vet vad som är viktigt för mig, för att jag ska må bra och jag har satt gränser utifrån det. Men jag önskar att jag i vissa situationer, för stunden kunde bibehålla de lugnt och på ett sansat sätt framföra det jag tycker, tänker och känner. På det sättet hoppas jag blir mindre egoistiskt och främja relationen istället för att göra situationen värre.

En stillsam bön
Gud, jag är tacksam för det lugn jag känner.
För det lugn som infunnit sig i mitt liv.

Jag är tacksam för min älskade sambo, min blivande make som med sitt lugn älskar och stöttar mig.
För vår gårdag, dag och morgondag. Måtte våra dagar tillsammans bli många.

Jag är tacksam för min mamma som med fasthet står bredvid mig i vått och torrt.
För min familj som kanske inte alltid förstår men vilken jag älskar och önskar allt gott.

Jag är tacksam för vänner och bekanta och hoppas att vänskapen fördjupas.
För den sorg och glädje vi delar och för de upptåg och tokigheter vi upplever.

Gud, jag är tacksam för den kvinna jag har blivit.
För att jag ständigt utvecklas och lär.

Amen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: