Tankar och tankar…

Just nu händer det mycket i mitt liv och det snurrar mycket tankar. Å ena sidan är jag lycklig och glad, jag planerar N’s och mitt bröllop. Något jag har sett fram emot i år. Å andra sidan känns livet tungt och jobbigt, det finns mycket som gör mig ledsen och sårad. Mitt i alla lycka och eufori gör det mig förvirrad och tyvärr nedstämd. Dessutom tappar jag fokus vilket troligen beror på flera saker. Bröllopsplanerandet är i full gång och det är så roligt, jag njuter av varje sekund och skulle kunna prata bröllop hela dagarna. Men jag förstår att alla inte vill lyssna på mitt bröllopsprat hela tiden. Samtidigt har det i samband med bröllopet kommit upp en del saker som gör mig fundersam. De flesta råder mig att inte slösa energi på det, att njuta av allt planerande och tiden fram till bröllopet. Jag vet att de har rätt men det är svårt, väldigt svårt.

Redan innan vi bestämde datum för vigseln fanns det en del orosmoment i vardagen. N’s föräldrar är gamla och har det svårt, så pass att de behöver hjälp men det mesta, men de nästintill vägrar om det inte är på deras villkor. Däremot ringer de i tid och otid eller så dyker de bara upp. Att vi inte alltid har tid eller lust spelar ingen roll. Tyvärr tär det på oss både, dock på olika sätt.

Jag har kämpat en del med att anpassa mig till livet på landet och i en ny stad. Det var ett stort steg att flytta och det tar tid att hitta rytmen tillsammans, på ett nytt jobb och i en ny stad. I mångt och mycket har jag landat i huset tillsammans med N och på jobbet. Men det finns fortfarande stunder då jag saknar min familj och mina vänner något oerhört. Att bara kunna ses en stund efter jobbet över en kaffe eller för en tur på NK. Det känns extra tungt när livet är motigt eller nu när vi planerar bröllop och jag gärna vill stöta och blöta alla tankar och funderingar.

Mitt i allt detta kommer en del gamla tankar och känslor upp. Varför vet jag inte. Det kanske beror på vårt stundande bröllop, något som trots allt är en stor livshändelse. Det kanske beror på den livsfas jag är i. Tiden kommer säkert att utvisa det…

Det värsta är att jag känner mig mer och mer hemskt i allt detta. Efter ett inslag på Nyhetsmorgon för några veckor sedan om övergrepp på barn har jag fått för mig att jag var ett hemskt barn, ett barn som mobbade och var allmänt elakt. Jag har också fått en stark känsla av att jag egentligen inte klarar mig själv, att jag är för beroende av andra och att jag egentligen är skitjobbig att umgås med. Det blir inte bättre av att N och jag under en längre tid har försökt skaffa ett nytt umgänge här i Östergötland men inte riktigt lyckas. Varje gång vi bjuder hem till en fika eller fest får vi en himla massa Kanske-svar och många som ändrar sig i sista stund eller helt enkelt inte hör av sig. Vi har varit ihärdiga och fortsatt att öppna upp vårt hem men det blir liksom inte så mycket av det. Det är några som verkar uppskatta att komma hem till oss men det är ungefär på den nivå vårt umgänge är.

När jag såg nedanstående bild på Facebook kändes det befriande. I mångt och mycket är det så det känns när vi försöker och försöker men inte riktigt får något gensvar. Jag kan inte svara för N men jag känner mig inte prioriterad och jag känner mig nästan lite dum som fortsätter att försöka, som att jag tränger mig på och är jobbig.

12985367_10154451970919523_7828878006539473828_n (1)

För några dagar sedan skrev jag på Facebook ”Det brukar heta att ”i nöden prövas vännen” men jag tror att även bröllopet prövar vännen. Jag har fått kommentarer från familj och vänner som jag inte alls hade väntat mig, både positiva och negativa.”

Egentligen tror jag, när jag tänker efter att det här är den stor del av mina funderingar och min nedstämdhet just nu. Saker jag inte kan göra något åt, saker jag måste acceptera och saker som kanske händer pga tidigare händelser i livet. Men även om den där tunga ångesten och känslan av att vara värdelös slår mig hårt i huvudet så tycker jag egentligen inte att det är sant. Alla begår misstag, ingen människa är perfekt. Jag försöker att jobba med mig själv och inse mina egna brister även om det inte alltid är lätt. Det är vad jag kan göra, resten är upp till alla andra. Jag kan bara ändra på mig själv och det får jag helt enkelt acceptera, på ett eller annat sätt!

Jag hoppas och tror innerligt att jag trots allt är en värdefull blivande fru, dotter, syster, faster, vän och kollega. Att jag, i likhet med alla andra har något gott att bidra med och att jag med detta inlägg kan lugna ner farten på mina tankar och kan gå gott mig i lycka och bröllopsplanerande.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: