Nyfikenhet: en gåva eller förbannelse?

smileyLook1

Jag är en väldigt nyfiken person, jag tycker om att lära mig nya saker och är nyfiken på världen. Därför tycker jag om att ta reda på saker och jag brukar skämtsamt säga att Google är min bästa vän. Undrar jag något försöker jag ta reda på det och allt som oftast går det att finna svaret på nätet. Jag ser det som en positiv egenskap då jag ständigt lär mig nya saker och är nyfiken både på världen och livet.

Baksidan av min nyfikenhet är att jag även är nyfiken på det jag mina vänner och bekanta skriver på sociala medier. Det medför att om jag läser något som en vän har skrivit kan jag leta mig vidare till deras vänner och ibland även deras vänner. Inget fel i det, eller?! Min sambo har ett par vänner som är vän både med honom och hans ex. Till saken hör att min sambo hade ett väldigt jobbigt uppbrott från sitt ex, de drev en verksamhet och förening tillsammans. En verksamhet och förening som hans ex driver vidare idag. Men tyvärr har hans ex skyllt det mesta på min sambo och vill inte ta eget ansvar. Hon har skrivit många och långa texter på nätet om honom och deras förhållande och ingen av dessa texter är rolig läsning, det är hennes verklighet och det får stå för henne men hennes texter har smutskastat min sambo mer än han förtjänar. Det är sällan ens fel att två träter och som sagt, utifrån hennes texter är hon helt utan ansvar i deras förhållande. Nog om det!

Här kommer min nyfikenhet in, eftersom jag tycker är så nyfiken som jag är har jag ibland svårt att inte läsa dessa texter. texter som gör mig ledsen. Ledsen då de smutskastar och baktalar min sambo. Men också ledsen då jag får höra från våra vänner och bekanta att hon än idag beklagar sig på nätet vid första bästa tillfälle. Den nya strategin är att kommentera andras texter när ämnet kommer på tal istället för att skriva egna inlägg. Dessutom fortsätter hon att skylla det mesta som går fel med verksamheten och/eller föreningen på min sambo. Hennes förtal har tydligen gått så långt att det finns människor där ute som tror att min sambo är en hemskt människa men som blir bevisade motsatsen när de träffar honom och/eller oss. Det tragiska är att det finns de som inte ens vill träffa honom eftersom han är så hemsk, tragiskt för dem då de inte är beredda att bilda sig en egen uppfattning utan blint tror på vad andra säger. Jag tycker hela situationen är fruktansvärd!

Jag ställer mig frågande till flera aspekter av detta, varför har vissa människor så svårt att se sina egna fel och brister, ta ansvar för sitt eget liv och gå vidare? Men samtidigt är frågan varför dessa rykten måste spridas vidare. Å det är här nyfikenheten kommer in. Precis som jag är nyfiken är säkerligen andra människor också nyfikna. Då är det troligen roligt att prata om människor man känner, om vad de gör med sina liv och om vad som har hänt sedan sist. Det är egentligen inget fel i det, inte så länge intentionen är god. Men när det kan såra eller skada andra människor är det kanske varken smart eller snällt. Då kanske man borde hålla informationen för sig själv!

Personligen blir jag arg på min egen nyfikenhet när jag hittar dessa texter och dessutom läser dem, speciellt eftersom de gör mig ledsen. Jag blir framförallt ledsen å min sambos vägar då han år efter år får leva med att hans ex fortsätter att beskylla honom för det mesta som gått och går snett i hennes liv och dessutom mer än gärna berättar detta för världen. Oavsett om det kommer nya texter och kommentarer eller inte så ligger de gamla kvar där. Men jag får försöka lära mig av mina misstag och lära mig att tygla min nyfikenhet när jag vet att det är något jag inte borde läsa. Som tur är går det att båda dölja och blockera på nätet 🙂

Så är min nyfikenhet en gåva eller en förbannelse? På det stora hela är det en enorm gåva och det är den jag är men ibland måste jag lära mig att tygla mig för att skydda mig själv!

Annonser

5 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Annika
    Dec 27, 2015 @ 11:47:46

    Nämner hon honom vid namn kan han stämma henne för ärekränkning och frågan är om han inte kan göra det trots att inga namn näms, kolla upp det. Jag fick också veta om någon som skrev skit om mig, så jag skrev en motblogg och då blev det liv i källan, jag lovar. Men det tror jag inte du ska göra, men som sagt kolla upp hur långt man kan gå att skriva om andra, idag är det inte ok att göra sånt, det går t o m att polisanmäla

    Gilla

    Svara

  2. Annika
    Dec 27, 2015 @ 11:48:40

    Svara

  3. annika gustafsson
    Dec 30, 2015 @ 00:20:42

    Hej! Jag är mamma till en son som är 25år och har samma sjukdom som du.Han har varit sjuk i tolv år och opererats på huddinge många ggr. Eftersom detta är så pass ovanligt blir man ”glad” över att hitta andra med samma. Verkar lite märkligt kanske att jag som mamma skriver .. maila gärna mig om du har lust så kan vi utbyta erfarenheter. mvh! annika akunhita@hotmail.com

    Gilla

    Svara

    • Sofie
      Jan 03, 2016 @ 17:30:23

      Jag har mailat dig och rekommenderar er båda att gå med i min grupp ”Diagnos: Subglottisk stenos” på Facebook.

      Gilla

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: