Droppen som fick bägaren att rinna över…

Vattendroppe

Känslor, tankar och funderingar bygger på varandra som droppar i en bägare. Till slut rinner det över och den där sista droppen kan vara den minsta av de alla men det var ändå den droppen som fick bägaren att rinna över.

Jag känner att min bägare är fylld, den är överfyld och det skvalpar över kanten hela tiden. Minsta lilla grej får mig ur balans och jag tror inte att det har gått en dag utan tårar på veckor.

Det jobbigaste är min diagnos, förträngningen i halsen. Just nu kan jag andas utan problem men läkningen efter sista operationen tar tid. Jag är trött och har problem med en massa slem i halsen. Fast det är inte det värsta, det som är jobbigt. Det jobbiga är att jag inte vet om det här var sista operationen, att jag inte vet varför förträngningen kommer tillbaka hela tider och att jag inte vet hur länge jag ska leva med det här. Oron och ångesten är det värsta.

Att må bra, att tänka positivt, att blicka framåt tar all min energi. När jag behöver lägga energi på annat så orkar jag helt enkelt inte. När min bägare fylls med andra droppar rinner det över på en gång. Just nu har min sambo det tufft med sina föräldrar, de är gamla och behöver hjälp. Hjälp som jag inte orkar ge, det lilla jag har att ge försöker jag att ge till min sambo. Resten får på något sätt lösa sig.

För en tid sen gick en god vän till mig bort, han togs ifrån oss alldeles för tidigt efter många års kamp mot cancer. Jag kanske inte visar det, men jag sörjer honom. Det river även upp såren från förra året, de där få månaderna då först mormor och sedan farmor och farfar gick bort. Ett blodkärl i magen som sprack, cancer och hjärtesorg. Jag hade en nära relation till min mormor och saknar henne något otroligt, speciellt när jag rensar i rabatten eller har läst en bra bok. Jag hoppas och tror att mormor har det bra tillsammans med morfar, Zuzzy och Mizzy.

Mitt i allt detta flyttade jag, jag tog steget och lämnade storstaden för landsbygden och min stora kärlek. Jag är glad att jag flyttade men det har varit tufft. Omställningen från storstadsliv till lant- och småstadsliv har varit större än vad jag kunde ana. Vissa dagar känner jag mig bara ensam och vilsen. Någon sa på jobbet (skämtsamt) att det tar 4 år att vänja sig vid en ny stad, att se den som sitt hem. Jag tror att det ligger något i det och i så fall har jag tre år kvar…

Det krävs inte mycket för att min bägare ska rinna över, minsta droppe rubbar den lilla balans jag har. Jag bara hoppas att jag ska finna styrka att ta mig igenom det här. Att komma ut hela och kanske lite starkare på andra sidan!

Annonser

1 kommentar (+lägga till din?)

  1. Annika
    Maj 03, 2015 @ 18:41:15

    Kramar om

    Liked by 1 person

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: