Hälsoproblem och rädslan för döden

808309__the-grim-reaper-chooses_p

Jag har levt med en förträngning i halsen i ett par år. Läkarna har opererat, jag har blivit bättre, förträningen har kommit tillbaka och jag har opererats igen (läs mer: Diagnos: subglottisk stenos). Visst har det varit frustrerande men det har ändå varit hanterbart. Jag kan inte påstå att jag har sett fram emot varken undersökningarna eller operationerna men det har gått. Den här gången är det annorlunda. Jag har fått en ny läkare, en bra läkare. Han är rak och tydlig, han förklarar och han behandlar på alla sätt han vet. Men ändå känns det som ett stort svart hål, det känns hopplöst. När jag läste på mitt sjukintyg att det är 3 – 5 mm där det är som trångast i halsen tyckte jag att det lät lite. Men jag förstod inte, efter någon dag landade det där. Jag sökte på nätet och läste att luftstrupen är ca 2 cm. Hm, 3 – 5 mm är väldigt lite! Jag fick panik och jag har fått dödsångest!

Läkarna vet inte vad förträningen beror på, varför den uppkommer eller varför den kommer tillbaka. Jag ser framför mig att jag någon eller några gånger om året måste opereras. Jag ser framför mig ett liv med ständig andnöd, ständigt förhindrad för att jag inte kan andas normalt. Jag ser framför mig att att halsen växer igen och att jag dör. Det är verkligen nattsvart just nu och jag vet inte hur jag ska kravla mig upp ur hålet. Det som också oroar mig är att alla dessa operationer skadar halsen, att jag därför får tillbaka förträningen eller att jag kommer att behöva genomgå en mer omfattande operation. De kanske tillslut måste operera från utsida och då kommer jag att ha en ständig påminnelse om alla operation, ett långt ärr på halsen. Det är klart att jag vill att läkarna ska göra allt de kan göra, men jag vill inte ha ett ärr på utsidan av halsen. Jag är kanske fåfäng, jag är kanske irrationell som tänker så. Men det är så det känns!

Jag hoppas innerligt att operationen blir mer lyckad denna gång, att jag vaknar upp från narkosen och kan andas lättare och att jag får behålla den känslan. Jag hoppas innerligt att jag får leva och jag hoppas att jag kan kravla mig upp ur detta svarta hål och se positivt på livet och det som händer!

Annonser

1 kommentar (+lägga till din?)

  1. Annika
    Jan 25, 2015 @ 10:01:42

    Kramar om

    Liked by 1 person

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: