Människan kan vara otroligt elak

Det är inte ovanligt att man hör att barn är elaka eller att barn säger vad de tänker. Visst är det så, jag kommer ihåg en dag för några år sen när jag var med och hämtade min brorsdotter på förskolan. Jag har henne i famnen och är på väg upp för trappan på förskolan. Då tittar hon på mig, rör vid min överläpp och säger ”faster, du har hår här som pappa”. Med andra ord hade jag mustasch som hennes pappa. Vad svarar man en 3-4 åring? Ja, faster har mustasch som pappa. Så här i efterhand var det ganska gulligt men visst gjorde det lite ont där och då. Men hon var ju bara ärlig, hon berättade för mig vad hon såg.

Nog om det, det vi dock sällan pratar om är att vi inte slutar vara elaka bara för att vi växer upp och blir vuxna. Vi är bara elaka på andra sätt. Innan jul var jag iväg på kurs, ett internat på fem dagar. Kursen handlade om personlig utveckling, grupputveckling och ledarskap. Upplägget var sådant att vi började med att presentera oss själva och fundera på vår egen utveckling för att sedan gå över till gruppdynamik, grupputveckling och avslutningsvis ledarskap.

Det var fascinerande att följa denna grupp och dess utveckling. Flera i gruppen var väldigt öppna med sig själva, de berättade om sitt jobb, sin familj, sina problem och farhågor. Andra var lite mer restriktiva men berättade mer och mer under kursens gång. Någon gång under dag två var vi helt plötsligt en grupp, vi ville alla samma sak och vi jobbade alla mot samma mål. Det intressanta i det hela var att jag valde att ställa mig utanför, jag var på kurs för att lära mig mer om gruppdynamik, grupputveckling och ledarskap. Inte för att sitta och prata om mina personliga problem eller för att en grupp främlingar skulle ge mig feedback på min person. Jag kände med andra ord inte att jag var en del av denna grupp, jag kände inte att det fanns en grupp eller att vi alla ville samma sak och jobbade mot samma mål. Men tydligen var vi en grupp, för så var det bara!

Under dag tre och fyra hade vi ett par mer omfattande övningar som visade att vi faktiskt inte var en grupp, att vi inte jobbade mot samma mål eller ville samma sak. Det var ett kaos utan dess like. Vi pratade i mun på varandra, lyssnade inte och om någon inte deltog så märkte vi det knappt. Helt plötsligt var det inte så viktigt vad alla tyckte, eller vad alla tyckte och tänkte. Det viktiga var att få igenom sin vilja, att ha rätt. Men vi var en grupp, för så var det bara!

Under en av dessa övningar när vi var så rörande överens, för så var det bara, sa jag ifrån. Jag påtalade att jag inte alls kände mig som en del av gruppen, att jag inte alls var överens med de andra och att jag dessutom undrade hur vi kommit fram till detta. Alla tystnade, lyssnade en liten stund och sen började förklaringarn och försvaret. Men var det någon som tog till sig vad jag sa? Nej, för vi var ju en grupp, för så var det bara!

Det skrämmande i det hela var att när vi senare under kursens gång återigen skulle ge varandra feedback på varandra person fick jag höra att jag inte delade tillräckligt, att jag inte hade visat vem jag var, att jag hade höga murar och så vidare. Med andra ord var det mitt fel att jag inte kände mig som en del av gruppen, det var mig det var fel på. Men ärligt, är det så konstigt om jag skyddar mig själv i en främmande miljö där jag inte kände de andra. Är det så konstigt att jag är försiktig och sakta lära känna de andra och utifrån det utvärderar om jag vill blir mer personlig och kanske till och med privat. Jag tycker inte det, jag tycker att det är sunt förnuft.

Dessutom fick jag svart på vitt att människan inte är så snäll och vänlig. Om du inte är med gruppen så står du automatiskt utanför, om jag upplever dig som ett hot så tänker jag gör allt för att trycka ner dig. Om du tycker och tänker annorlunda mot mig så är det emot mig. Men varför? Hur ska en grupp kunna formas på fem dagar? Hur ska en grupp personer kunna lära känna varandra utan och innan och därmed lita på varandra helt och fullt på fem dagar?

Nej, personligen tror jag att det är näst intill omöjligt. Rom byggdes inte på en dag och det gör inte en grupp heller. Relationer tar tid och de kräver arbete. Vissa relationer kräver mer än andra. Om vi dessutom inte lyssnar på varandra, inte inser att vi alla är olika och respekterar det då kommer vi aldrig kunna skapa goda relationer eller fungerande grupper. Å ja, människan är elak oavsett om vi pratar om barn eller vuxna. Fördelen är att barn säger rakt ut vad de tycker och tänker det gör sällan vuxna!

Annonser

1 kommentar (+lägga till din?)

  1. Guro Skeie Vik
    Jan 21, 2015 @ 08:09:07

    Gode og viktige ord, Sofie !

    Liked by 1 person

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: