Mormor

1495484_10151859622736089_1223405695_n

Måndagen den 2 december klockan 14:25 hade jag ett missat samtal från mamma. Vi skulle gå på bio på kvällen så jag trodde att samtalet gällde kvällen. Mamma hade läst in ett meddelenade på mitt mobilsvar och när jag lyssnade av det bad hon mig att ringa. Hon säger allt som oftast vad hon vill så jag anade oråd. När jag ringde mamma fick jag veta att min mormor hade gått bort.

Mormor - 3 aug 2013Mormor på sin 76-årsdag

Mormor blev bara 76 år gammal, hon var inte sjuk och hennes bortgång kom som en blixt från klar himmel. Hon somnade in hemma, troligen sittandes i sin favoritfotölj när hon tittade på TV. På många sätt är jag tacksam att mormor fick somna in hemma, att hon troligen inte led och att det fick fort. Men samtidigt är jag ledsen och känner av tomheten efter mormor.

Det har gått 12 dagar och dessa dagar har varit fyllda av både glädje och sorg. Jag försöker stötta mamma så gott det går. Lägenheten ska tömmas, telefonsamtal ringas, begravningen planeras och mitt i allt detta går livet vidare. Vi ska alla jobba, tvätta, laga mat och se till att vardagen går ihop. Dessutom gifte sig en av mina närmsta vänner i helgen, det var en underbar tillställning men det kändes konstigt dagarna innan. Å så närmar sig julen… Ena stunden slår jag in julklappar och planerar julbak, nästa undrar jag hur jag ska ta mig igenom juldagarna. Mormor har alltid varit en del av mitt julfirande och i år var vi hembjudna till henne på juldagen. Jag vet att livet går vidare men det kommer ändå att kännas tomt i år, speciellt på juldagen.

Samtidigt är jag tacksam att jag har min pojkvän, min familj och mina vänner. Många gånger har jag svårt att förlita mig på andra, jag vill allra helst ta hand om allt själv. Läsa problemen, bearbeta sorgen och vara självständig. Denna gång har det varit annorlunda. Jag åkte från jobbet så fort mamma berättat vad som hänt. På väg till bussen ringde jag pojkvännen och berättade. När han fråga om jag ville att han skulle komma flög tusen och en tankar genom huvudet:

”Det är långt att åka”
”Det är onödigt”
”Jag klarar mig säkert ändå”

Men innerst inne ville jag att han skulle komma och jag svarade bara ”Ja” och han var på väg. På ett par timmar var han på plats och det var skönt att få luta sig mot honom, både mentalt och fysikt.

Har jag fått mindre att göra? Nej, men det har varit lite lättare!
Har jag varit mindre handlingskraftig? Nej, kanske tvärtom då jag har känt att jag har stöd, ett stöd som står lite vid sidan av.
Det känns skönt att veta att jag kan släppa, att jag kan dela med mig av både glädje och sorg och att jag kan låta honom axla det ansvaret.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: