Å där står jag som kvinna med skulden

Det finns vargar i fårakläder på de mest underliga ställen på denna jord.
Tyvärr hade jag oturen att träffa en av dem i höstas. Han var charmig, uppvaktande och social. På bara ett par veckor var jag fast och han hade lovat mig guld och gröna skogar. Men drömmen sprack illa kvickt. Vi använde inte kondom eftersom han så gärna vill ha ytterligare en chans att få en familj, att få vara pappa på riktigt. Jag var naiv nog att gå på snacket då jag själv har längtat efter barn.

Det han dock inte hade räknat med var att jag skulle bli gravid på en gång. Redan innan jag säkert visste att jag var gravid började problemen. Jag var I USA på semester och vi tjafsade mycket över nätet, vad jag en sa blev det fel. Inget dög för honom och jag blev gång efter annan anklagad för att jag inte var tillräckligt trevlig och kärleksfull. Vilket gjorde att jag försökte än mer, när det var jag som satt i rädd och ensam i USA och misstänkte allt starkare för var dag som gick att jag var gravid.

Väl hemma i Sverige gjorde jag ett graviditetstest (det var en lördag) och beskedet var positivt. Min värld rasade samman och jag visste inte vad jag skulle göra. Mannen i fråga befann sig i Amsterdam för att festa vilket mer eller mindre betydde att vi hade kommit överens om att inte höras av på hela helgen.

Jag valde trots det att messa och berätta att jag var gravid, responsen var positiv men inte överlycklig. Dessutom uppstod det återigen en konflikt och på måndagen var jag i upplösningstillstånd. Efter mycket om och men ringde han från Amsterdam och vi pratade en stund. Detta fick jag dock äta upp senare när han påstod att samtalet hade kostat honom 500 kronor.

Jag ville väldigt gärna ha barnet men fick inget klart besked från honom, han menade på att han skulle vara en skurk oavsett om han ville att jag skulle behålla barnet eller göra en abort. Jag stod ensam med ett livsviktigt beslut och kände mig inte bara ledsen utan lurad.

Helgen därpå var jag hemma hos honom för att prata igenom det hela. Samtalet var inte bra men inte heller dåligt, däremot var det ganska klart att vi såg olika på vad det innebär att vara en familj. Men fortfarande ville han inte berätta för mig vad han ville. Kvällen fortledd, vi satt och tittade på TV och jag funderade på att åka hem. Han bodde en bit ifrån Stockholm. Han bad mig att stanna men när vi skulle sova blev jag återigen ledsen. Hela situationen kändes hopplös och den charmiga man jag föll för var som bortblåst. Det hela urartade och efter många hårda ord från oss båda slänger han ur sig att han vill att jag ska åka hem och att han vill att jag gör en abort. Klockan är nu halv fyra på morgonen och jag har en bilresa på en och en halvtimme hem. Jag börjar klä på mig för att åka och han fråga om jag tänker göra aborten, jag svarar honom att det får han se och då hotar han mig och hans ofödda barn. Sedan går han in och lägger sig, jag går in för att säga ett par väl valda ord till honom men när han vägrar att titta på mig. Jag nyper honom i näsan och han flyger upp på alla fyra och hotar mig med knytnäven. Jag ser honom i ögonen och säger att jag inte är rädd för honom. Det var det sista vi såg av varandra.

En vecka senare, när jag är inne på SÖS för att göra en medicinsk abort hör an av sig och kräver att få veta hur jag mår. Efter mycket om och men svarar jag honom men samtalet spårar än en gång ur. Ett samtal som enbart förs över mail. Detta var i slutet av november förra året och sedan dess har vi inte haft kontakt.

Då vi umgås i samma bekantskapskrets och har gemensamma bekanta och vänner har jag valt att inte berätta något. Trots allt känner jag mig naiv och lurad, jag känner också hur jag blir dömd för det som har hänt. Mannen ifråga är en socialt kompetent person och det finns flera som har valt att tro mer på honom än på mig. Det dessa personer inte vet är att han har en narcissistisk personlighetsstörning och att jag ska vara glad att jag kom så pass lindrigt undan som jag gjorde.

Vissa dagar gör det ondare än andra, att jag har förlorat honom gör inte ont men att behöva göra en abort, att själv få ta konsekvenserna och att dessutom bli dömd för det gör ont. Det gör också att jag har svårt för att lita på människor idag. Jag har varit på en och annan date men känner samtidigt att jag inte riktigt släpper någon inpå livet, att jag inte riktigt litar på någon. Det gör ont och det är även svårt att erkänna. Minst lika svårt som att skriva detta!

Annonser

6 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Annika
    Mar 28, 2013 @ 22:39:35

    Starkt av dig att berätta. Och att kvinnan alltid ska få skulden är ganska hemskt i dagens samhälle.

    Gilla

    Svara

  2. Stefan
    Mar 28, 2013 @ 22:53:06

    Alla dessa skadade män som skadar andra.. suck!
    Starkt att berätta orden gör dig fri.. tillslut.
    kram

    Gilla

    Svara

  3. byrakratblogg
    Apr 04, 2013 @ 23:13:02

    Nästan skrämmande likt min egen historia! För mig slutade det med missfall i 11e veckan men mannens reaktion liknar Även han ”ville jättegärna” ha ett barn till men när jag efter många om o men blev gravid blev han konstigt nog inte alls så glad som jag väntat mig Han drog sig undan o efter missfallet nästan försvann han helt Kände mig helt övergiven o förkrossad! Önskar jag hade varit lika stark som du och lämnat, istället tog vi upp förhållandet igen med förödande resultat Han dumpade mig i början av året för att inom ett par veckor bli tillsammans med en bekant till mig… Hur förstod du att han var narcissistist?

    Gilla

    Svara

    • Sofie
      Apr 05, 2013 @ 07:37:56

      Jag hade tur att familj och vänner stöttade mig och att jag därmed vågade stå upp för mig själv. Det var först efter som en bekant berättade för mig att mannen i fråga troligen är narcissist. Vi satt och pratade om vad som hade hänt och då kom det fram att min bekant hade varit tillsammans med en narcissist och kände igen sig.

      Oavsett vad så tog du dig igenom det och vi ska nog båda vara glada att vi är av dem dom 🙂

      Gilla

      Svara

  4. Anna
    Apr 05, 2013 @ 07:43:12

    Jag tänkte länge att mitt ex måste ha haft en störning och lutar nu åt narcissist jag med. Det var för mkt konstigt som inte gick att förklara och just det där med att det inte gick att resonera med honom, att saker han sagt tog han senare tillbaka, han la ord i min mun som jag inte sagt etc Men det är svårt att se när man älskar någon! Vi hade varit ihop i ett år och det här konstiga beteendet samt mitt anpassande smög sig på. Starkt av dig att dela med dig, funderar själv på att börja blogga om det.

    Gilla

    Svara

    • Sofie
      Apr 05, 2013 @ 07:49:21

      För mig kom det så fort och idag är jag glad att jag var bortrest när det var som värst, det gav mig perspektiv på tillvaron även om det var tungt.
      Tack, det värmer att höra då det även är jobbigt att dela med sig!

      Gilla

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: