Igår hade Konstfacks Vårutställning vernissage och invigning. Jag var på plats kl 16:00 och lyssnade på rektor, curator och en av studenterna som ställer ut. Det var mycket folk och trots prognos om ostadigt väder tittade solen fram just då. Själva utställningen var jag tillbaka och tittade på idag.
Det är 181 kandidat- och magisterstudenter som visar upp sina examensarbeten och det är inom ämnen som ädellabb, industridesign, konst, textil och glas. Flera av studenterna fanns på plats och under dagen fylldes det på av mer och mer folk. Min absoluta favorit var Karin (Kakan) Hermansson och hennes Girls club. Karin är magisterstudent inom glas och keramik och hade gjort dessa vackra fingrar med dekorerade naglar.
Foto: Sofie
Om du vill se vårutställningen pågår den fram till och med söndagen den 27 maj. På vardagar är det öppet mellan 12:00 och 19:00 och på helgerna är det öppet mellan 12:00 och 16:00. Mer info här.
Spana hos Sofie 
Maj 17, 2012 @ 21:47:34
Himla kul att gå på utställningen
GillaGilla
Maj 17, 2012 @ 22:22:55
Visst var det, jag ska nog flanera lite till och titta runt efter jobbet i veckan som kommer.
GillaGilla
Maj 20, 2012 @ 11:45:49
Jag var oxå där, det blev en chock och jag lider nu av ett post-traumatiskt stresssyndrom.
Hur då undrar jag… ja, det tillhör väl diagnosen eller chocken att jag inte kan göra reda för det…
… retoriskt betraktat är ”konstfack” i min värld dels ett abstrakt begrepp, en utbildningsinstitution, en upphöjd hög skola i ”det offentligt rummet”… designat av och genom designers för blivande formgivare av tecken på något annat… (människor eller konsumenter)… men i positivistisk tappning blir detta rum bara en fysiskt ram för meningen genom tingens tecken inom chôra med hjälp av kronos abstrakta, rent aritmetiskt kvantifierbart logiska dimensioner, lägen och relationer… konsten äger här rum, men inte plats, reducerat till vetenskapen om ”det sköna”… i och med och genom ett inskränkt färg & formspråk… konsten äger således rum på exklusiv plats i ett offentligt rum som esteticism… en oetisk estetik eller oestetisk etik, så att säga med mer kritiskt uttryck… än vad jag trots det paradoxalt nog til syvende og sidst menar… den meningen ska jag försöka återkomma till med någon slags formulering i annat perspektiv
… dels blev ”konstfack” i min värld retoriskt ett topos under en annan kairos’ tidsbegrepp, vilket ägde rum på annan plats än platsen för ”LMs Huvudkontor och verkstäder” med sin kairos av arbete och politik intill Telefonplan , nämligen på Gärdet, min barn och ungdoms kvarter, alldeles intill Gärdesskolan på Valhallavägen, där jag vantrivdes de första fyra åren i folkskolans klassrum och hellre pliktade min fria tid på lur med foten på bollen och sparken i mål vid Ladugårdsgärde bakom ”konstfack”.. där jag en julhelg själv tog plats för ett alternativt firande med trummor och dans tillsammans med hemmahörande och hemlösa som där ägde rum 1968…
… jag är nu 67 år och har tagit ut min ringa pension sedan fyra år tillbaks för att dryga ut inkomsterna från en avtagande verksamhet som hantverkare… och eftersom alla människor är just det de är dia logos; och som de nu sägs, blir vad de blir genom teckentolkning och tillverkning av tecken, kan jag talande handla och säga i göromålet av språkbrukets mening; att vi alla karaktäristiskt nog för ”människan” som varelser utmärker oss först och främst retoriskt, som tecknare, alltså hantverkare och som sådana blir designers eller konstnärer hela bunten…. kritiken mot oss för esteticism kan vi delvis skylla på skriften som gjort det för lätt för oss att i substantivformen osynliggjöra handlingskategoriernas verbformer för varandra… konst är inte verket, hanteringen inte hantverket utan handlingar… vetenskap är konst men konst är inte vetenskap… esteticism är en objektfixering som gör handling till det omedvetet medvetna uttrycket… konst är i själva verket handligen som ren ande-mening… inte görats teknik eller göromålets produkt utan syftet med dem
… alla tecknare skulle bli bättre tecknare om vi retoriskt utvecklade Retorikonsten till en djupare insikt om hur vi handlar och skapar meningsfulla platser/topos istället för att göra en massa tomma rum/chôra i ”offentligheten”… att sluta fånga luft med händerna, att skapa syssesättning för sysselsättandet skull, bruksvaror för utbytets, design för enbart designens ombytlighet eller begärstecken för enbart begäret… det betyder att vi bör förstå det givna som en gåva, inte förgivettaget, i tillfällighetens stund/kairos som handlingsetikens momentana syfte/telos genom de estetiska göromålens platser/topos under tiden/kronos äger sitt rum/chôra…
… det är ett mänskligt framsteg att svenska skolor inte längre förmår producera arbetskraft med vilja till gruvbrytning för LKAB, att industrikapitalet beklagar sig över de få som väljer en industriell livsform och frågar efter ”nyttan” med humaniora, att IKEA måste recykla köp-slit-slängkedjan, att alla kunskaper blivit gammal information, att klassrummen och lärarummen blir övergivna platser, att konstfack tagit Ericssons plats och finanshajar och investerare ropar av bara den efter människor med fantasi så att det slipper fortsätta göra pengar av pengar på ett växande mentalt och materiellt skuldberg…
… chocken var nog ett tecken på att konstfack abstrakt konkret bytt plats för att bättre få rum… men i min gamla värld var en meningsfull plats vid Valhallavägen som vanvördigt numera äger rum abstrakt på en konkret en annan för min del konkret verkstadsplats… symptomen på att jag blivit gammal ansamlade sig som ett åldersdigert syndrom av post-tecken-traumatisk stress… så kanske?
GillaGilla