Att få missfall och att göra abort

I maj 2003 gifte jag mig med det jag då trodde var mannen i mitt liv. Två dagar efter vigseln visade det sig att han hade testikelcancer och behövde opereras redan samma vecka. På fredagen lämnade jag av honom på sjukhuset och lovade att vara där när han vaknade. Men jag var tvungen att åka upp till gynakuten, jag var då gravid i sjätte veckan och något kändes fel. Efter mycket om och men kom jag ifrån sjukhuset och allt såg okej ut. Tyvärr var det inte okej, när vi var och skrev in oss på mödravården två veckor senare hittade läkaren inget hjärtljud hos fostret och skickade oss akut upp till gynakuten. Denna gång visade det sig att fostret hade dött. Det troliga är att fostret dog ungefär samtidigt som jag var på gynakuten men att min kopp inte hade stött ut det, med andra ord var jag tvungen att skrapas. Jag blev inlagd och skulle opereras så fort det blev en ledig tid. Min dåvarande man var med på sjukhuset men blev hemskickad sent på kvällen då vi båda behövde sova. Någon gång vid ett-tiden åkte jag upp på operation och dem ringde min man då han ville vara på plats på sjukhuseet när jag kom tillbaka.

Jag vaknade redan på väg tillbaka till salen och kände mig inge vidare, dels hade jag precis förlorat en önskat barn och dels var min man på ett uruselt humör. Dessutom skulle det dröja några timmar innan jag fick åka hem. Tiden som följde var tung på många sätt, jag var ledsen över barnet och min man mådde dåligt över att han hade cancer. Ingenting fungerade som det skulle. Till råga på allt blev det komplikationer efter min skrapning och jag fick en infektion och var tvungen att skrapas igen, läkarna hade missat en bit av fostret i min livmoder. Personalen på gynakuten är trots detta den bästa jag mött, jag kände mig hela tiden sedd och ingen fråga var för dum att ställa.

Sommaren kom, vi flyttde in en större lägenhet som planerat men det hela slutade i skillsmässa. Jag klarade helt enklet inte av att dela mitt liv med honom. Tyvärr och det här är det tragiska i det hela blev jag gravid igen. Vi hade då skrivit på skillsmässapappren och jag hade flyttat. Vad skulle jag göra? Han ville ha barnet då han inte visste om han kunde bli pappa. Jag visste inte vad jag ville. Samtidigt som jag blev gravid fick mitt ex strålning och jag hade ingen aning om hur det kunde påverka fostret, jag försökte ta reda på det men ingen visste. Samtidigt skämdes jag över att jag varit så klantig och blivit gravid igen, med en man jag skilt mig från.

Så jag våndades själv, mitt ex var inte direkt något stöd och jag skämdes så pass mycket att jag ville inte berätta för någon. Jag bestämde mig för att göra en abort, det svåraste beslut jag fattat. Bokade in tid på SÖS och gick dit. Om gynakuten är den bästa avdelningen på SÖS var det här den värsta. Läkaren hade redan dömt mig på förhand, hon var kall och hård. Vägrade lyssna på mig och hade redan en förutfattad mening om vad jag ville och inte ville. Jag skämde än mer efter det besöket men stod fast vid mitt beslut.

Som tur är bestämde jag mig till slut för att berätta för mamma och pappa. Jag orkade helt enkelt inte gå igenom detta själv. Så pappa körde mig till sjukhuset och mamma var där när jag vaknade. Något jag idag är otroligt tacksam för. Mitt ex däremot brydde sig inte. Vi pratade i telefon några dagar efter ingreppet men han frågade inte ens húr jag mådde.

Slaget i magen kom för några veckor sen när han hade mage att berätta att hans nya flickvän precis gjort en abort och hur synd det var om henne. Hur kunde han? Hur tänkte han? Mig lämnade han helt ensam, visste vi hade precvis skilt oss men det var lika mycket hans barn. Å nu vill han dela med sig till mig. Varför?

Idag är jag glad att det blev så det blev, jag hade inte velat vara en ensamstående mamma med en frånvarande pappa. Men ändå, det är trots allt det svåraste beslutet jag har fattat. Det känns fortfarande även om jag inte tänker på det hela tiden.

Annonser

2 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Annika
    Jan 23, 2012 @ 19:01:16

    Det gör så ont i mig när jag läser det här, men det är starkt av dig att berätta *kramar om*

    Gilla

    Svara

  2. Maria
    Jan 24, 2012 @ 10:29:16

    Ja det är ju inte så att livet är skonsamt precis, all smärta och vånda =(
    Det positiva är ju just att du inte behöver ha honom i ditt liv, att ni inte har barn tillsammans och du slipper bli sårad om och om igen. Sån tur är inte alla förunnade…
    Kram!

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: